Katolsk teologi och postmodern pluralism

Den kulturella omgivning i vilken dagens teologi bedrivs är kännetecknad av en allt högre grad av pluralism. Samtidigt ifrågasätts allt oftare själva tanken på att det finns någon föregiven objektiv verklighet som människan kan få kunskap om. Talet om pluralism leder ofta till kunskapsteoretisk relativism eller åtminstone till agnosticism. Parallellt med denna allmänkulturella utveckling har även den romersk katolska teologin på en rad olika fronter öppnat sig för talet om pluralism. Inte bara så att det idag, liksom tidigare, finns många olika teologiska skolor och tankeriktningar inom den katolska kyrkan.

Sedan Andra vatikankonciliet (1962–1965) erkänner kyrkan dessutom uttryckligen att det också i andra religioner finns andliga, moraliska och kulturella skatter som är värda att bevara och främja. Kyrkan säger också att sanningen kan uttryckas med hjälp av olika filosofiska system, och inte bara med hjälp av det thomistiska tänkandet.

Bakom kyrkans tal om pluralism står emellertid en annan syn på tanken om en objektivt föregiven verklighet än den som leder till kunskapsteoretisk relativism. Det är viktigt att se att kyrkans tal om pluralism bygger på andra förutsättningar än de som står bakom det postmoderna tänkandet.

Mitt syfte med denna artikel är tvåfaldigt. För det första vill jag visa vari skillnaderna mellan den katolska teologins tal om pluralism och det postmoderna talet om pluralism består. För det andra vill jag diskutera några av de speciella problem som möter den som vill bedriva teologi i det postmoderna kulturklimatet.

Pluralism och romersk katolsk teologi

Det är svårt – för att inte säga hart när omöjligt – att göra en framställning av romersk katolsk teologi som har utsikt att kunna bli accepterad av alla teologer som är verksamma inom denna tradition. Men jag menar dock att man kan säga att mittfåran av den katolska traditionen med ”teologi” menar ett adekvat deskriptivt tal om Gud med anspråk på universell relevans. Denna förståelse av vad teologi är skulle man kunna kalla ”teologisk realism” och den bygger på bl.a. följande förutsättningar:

1) Gud existerar som ett oberoende väsen, dvs. Gud är inte en mänsklig skapelse. Termen ”Gud” betecknar en verklighet som korresponderar till denna term.

2) Mänsklig erfarenhet, förnuft och tro kan ge oss kunskap om Gud. Eftersom Gud är ett transcendent väsen kommer vår kunskap om Gud dock alltid att förbli ofullständig.

3) Mänsklig kunskap om Gud överensstämmer på något bestämt sätt med hur Gud faktiskt är.

4) Gud har meddelat sig själv till mänskligheten genom särskilda händelser i det judiska folkets historia och på ett alldeles särskilt sätt genom Jesu Kristi liv, död och uppståndelse.

Att det inom ramen för den typ av teologi som ovan kort skisserats också finns plats för pluralistiskt tänkande kan illustreras med följande två exempel. För det första, katolicismen erkänner att det finns element av både kontinuitet och diskontinuitet mellan filosofiska och teologiska utsagor om Gud, liksom mellan vanlig mänsklig erfarenhet och erfarenheten av Guds uppenbarelse i frälsningshistorien. Så säger t.ex. Andra vatikankonciliets konstitution Kyrkan i världen av idag (nr. 13) att ”vad vi får kunskap om genom (Guds övernaturliga ) uppenbarelse bekräftas av vår egen (naturliga mänskliga) erfarenhet”. Inom katolicismen finns det med andra ord en stark tradition av vad man brukar kalla ”filosofisk teologi” eller ”naturlig teologi”. För det andra, katolicismen erkänner också att andra religiösa traditioner bär på element av sanning. I konciliedokumentet Om de icke-kristna religionerna (nr. 2) heter det att ”katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt”. Den form av pluralism som det här rör sig om är emellertid baserad på tanken att det ändå finns en enda sammanhängande yttersta sanning och att det finns normativa kriterier för att skilja mellan autentiska och icke-autentiska sanningsanspråk.

Uppfattningen att det finns en enda sammanhängande sanning om tillvaron utgör en av förutsättningarna för möjligheten av pluralistiskt tänkande även inom ramen för en filosofisk resp. teologisk realism. Janet Soskice har framfört tanken att den kunskapsteoretiska anspråkslöshet som idag har blivit kännetecknade för naturvetenskaperna öppnar möjligheten för en ny typ av multiperspektiv-tänkande inom teologin. Hon argumenterar utifrån att den samtida naturvetenskapen har blivit mycket mer modest när det gäller sina egna sanningsanspråk. Numera brukar naturvetenskapliga teorier betraktas som ”präglade av” eller ”påverkade av” den verklighet som de undersöker (”informed by reality”), men inte utan vidare som adekvata beskrivningar av hur världen faktiskt är. Teoriernas giltighet hänger alltså samman med om de är ”präglade” av den verklighet som de handlar om. Soskice menar nu att detta sätt att tänka skulle kunna appliceras även på teologiska teorier. Olika perspektiv på Gud artikulerade inom olika historiska traditioner skulle kunna kopplas samman med varandra, om det är så att de alla utgör olika perspektiv ”präglade” av en och samma verklighet. I den mån ett teologiskt perspektiv är präglat av den verklighet som kallas ”Gud”, då är denna teologi i någon bemärkelse en beskrivning av Gud. Detta medför bl.a. att utsagorna om Gud inte bara begränsas av det egna perspektivets gränser utan även av Guds egen natur. Med andra ord: den verklighet som kallas ”Gud” får en normativ karaktär, vilket gör att man inte kan påstå precis vad som helst om Gud så länge som man håller fast vid en realistisk och deskriptiv syn på det religiösa språket. Om ens påståenden om Gud däremot inte är präglade av verkligheten ”Gud” finns det inte längre någon möjlighet att koppla samman mångfalden av olika teologiska perspektiv till en sammanhängande helhet. I det fallet skulle varje anspråk på att säga någonting sant om Gud få sin giltighet inte av att påståendena är präglade av den verklighet som de handlar om, utan endast av det faktum att någon yttrar dem.

Den kunskapsteoretiska perspektivismen får följder också för distinktionen mellan sant och falskt. Om sanningen kan se annorlunda ut ur ett annat perspektiv än det egna, hur skall man då kunna känna igen den där? För att komma tillrätta med detta problem behövs någon form av normativt kriterium med vars hjälp man kan skilja mellan autentiska och icke-autentiska sanningsanspråk. Om det inte finns något sådant kriterium (dvs. om man inte kan avgöra vad som är sant inom ramen för något annat perspektiv än det egna), då finns det heller ingen basis utifrån vilken man kan formulera kritiska ställningstaganden om andra perspektiv på tillvaron än det egna.

Romersk katolicism förstår sig själv som en normativ tradition med avseende på mänsklig kunskap om Gud. Bibeln och kyrkans trostradition fungerar som dess normativa kriterier även i relation till andra filosofiska och teologiska traditioner. Bibeln och trostraditionen bygger nämligen på Guds uppenbarelse i Jesus Kristus som antas vara den definitiva uppenbarelsen av Gud själv i mänsklighetens historia. Konciliedokumentet Om de icke-kristna religionerna (nr. 2) bekräftar denna Kristi absolut centrala ställning i katolskt tänkande med följande ord: ”Kyrkan förkunnar dock och måste oupphörligt förkunna Kristus, som är ’vägen, sanningen och livet’. I honom finner människorna det religiösa livets fullhet.” Detta utgör vad som brukar kallas för kristendomens ”partikularitetsskandal”, nämligen det exklusiva anspråket på att vara inte bara en religiös troslära bland många andra, utan den övergripande trosläran (the ”metanarrative”) utifrån vilken alla andra religiösa trosläror skall bedömas. Detta exklusiva anspråk, som härrör från katolicismens egen förståelse av sig själv, sätter upp bestämda gränser för möjligheterna att tala om pluralism inom ramen för katolsk teologi. Katolicismen betraktar inte sig själv som ett perspektiv bland alla andra, utan såsom normativ i relation till alla andra. Så ser i alla fall katolicismens egen förståelse av sig själv ut. Huruvida denna självförståelse är korrekt eller inte är sedan en annan fråga. Vad som är intressant för vår frågeställning i detta sammanhang är emellertid att det postmoderna tänkandet möter denna typ av exklusivitetsanspråk med yttersta skepsis.

Pluralism och postmodernism

Termen ”pluralism” har mycket mer radikala implikationer i samtidens filosofiska debatt och kulturklimat än vad den brukar ha inom katolsk teologi. Dagens kultur är kännetecknad av ett radikalt avvisande av tanken på en yttersta, objektiv och universell sanning. Frågan är inte längre huruvida folk anlägger olika perspektiv på tillvaron – det tas för givet. Frågan är istället om vi lever i så helt olika världar att vi inte ens har möjlighet att kommunicera med varandra på ett meningsfullt sätt. Bakom denna förvandling av kulturklimatet ligger övergången från s.k. modernt till postmodernt tänkande. ”Det moderna projektet” har av L. Cady definierats som en konstruktion av antaganden och hållningar som har sina rötter i upplysningstidens tänkande. Det moderna projektet kan betraktas som ett försök att med enbart förnuftets hjälp konstruera en universellt giltig uppfattning om tillvaron. Det moderna projektet är fokuserat på kunskapsteoretiska frågor, som t.ex. i Kants Kritik der reinen Vernunft, och dess målsättning är att säkra objektiv kunskap gentemot attackerna från perspektivistiskt tänkande. Det moderna projektet kan betraktas som ett försök att undgå historicitet, dvs. försöket att uppnå en så objektiv ståndpunkt som möjligt genom att så mycket som möjligt bortse från den konkreta historiska situationens inflytande på våra försök att förstå tillvaron. I sina försök att konstruera en a-historisk och universellt giltig syn på människans förnuft tog det moderna projektet den framväxande naturvetenskapen som sin kunskapsteoretiska förebild. Utrustad med denna intellektuella kapacitet betraktades människan som kapabel att uppnå objektiv och opartisk kunskap om sanningen. Det moderna projektet avsåg att konstruera både en kunskapsteori, en metafysik och en etik med vars hjälp människan skulle vara i stånd att förstå verkligheten allt bättre. Med sin tro på människans möjligheter att göra ständigt nya framsteg var det moderna projektet genomsyrat av en radikal optimism.

Under senare år har det moderna projektet kommit att betraktas med allt större skepsis. Filosofer som Richard Rorty hävdar att det moderna projektet har kollapsat. Men det finns fortfarande tänkare som försvarar det moderna projektet. En av dem som menar att det moderna projektet ännu inte har sett sitt slut är Jürgen Habermas, som med sin språkteori om öppen och fri kommunikation försöker sig på ett projekt liknande Kants. Gentemot kritiker av detta projekt som Rorty måste dock Habermas försöka visa hur ett sådant regulativt ideal kan fungera universellt och äga generell giltighet även utanför de specifika kulturella och historiska ramar inom vilka teorin själv har tillkommit.

1968 brukar betraktas som ett nyckelår för postmodernismens framväxt, eftersom den fann sin grogrund i olika politiska och ekonomiska förändringar som tydligt kom till uttryck detta år. Som karaktäristiska drag i det postmoderna tänkandet skulle man kunna nämna följande. Alla verklighetsuppfattningar betraktas som berättelser (”narratives”) konstruerade för att ge mening åt vårt liv. En del av dessa verklighetsuppfattningar åtnjuter visserligen större respekt än andra, men inte därför att de skulle vara bättre på att återge hur verkligheten faktiskt är beskaffad, utan endast därför att de har lyckats bli mera inflytelserika än andra. Alla uppfattningar om verkligheten, oavsett om de är av vetenskaplig, estetisk, religiös eller allmänkulturell karaktär, är helt enkelt olika sätt att se på verkligheten. Ingen av dem kan göra anspråk på att förmedla sanningen om verkligheten i den betydelsen att de skulle representera verkligheten så som den är beskaffad i sig själv. Den senare typen av sanningsanspråk avvisas bestämt med motiveringen att det inte finns någon övergripande berättelse (”metanarrative”) att tillgå, utan endast olika partikulära berättelser utformade utifrån olika begränsade perspektiv. Postmoderna tänkare som Rorty, Foucault och Lyotard talar om att metafysik, kunskapsteori och överhuvudtaget filosofi i dess traditionella mening nu har nått sitt slut. I Rortys post-filosofi finns det inte längre någon plats för de insikter som var centrala för tänkare som Sokrates, Aristoteles, Thomas av Aquino och Kant. Postmodernismen tenderar till att vara nihilistisk, ateistisk, opolitisk och moraliskt relativistisk. Den erkänner inte någon objektivt given världsordning, utan menar att bara det som människan själv väljer att skapa existerar. Inga värden är bättre eller sämre än andra. G. Vattimo har träffande betecknat postmodernismen som en artikulation av en rad olika kriser: humanismens kris, civilisationens kris, metafysikens kris, framtidstrons kris och moralens kris.

Den postmoderna andan genomsyrar mycket av vår samtidskultur och tar sig bl.a. uttryck i förlusten av tron på att det finns en objektivt föregiven verklighet och några föregivna värden. Alla verklighetsuppfattningar har därigenom blivit suspekta och kan på sin höjd betraktas som uttryck för människors olika tycke och smak. Tidigare brukade äldre verklighetsuppfattningar avvisas till förmån för nyare uppfattningar. Så betraktades t.ex. marxismen av många som ett gångbart alternativ till traditionellt religiösa verklighetsuppfattningar. Idag ersätts inte längre gamla uppfattningar av nya. Upplysningstidens förnuftsprojekt, marxism, kommunism, fascism och demokrati betraktas allihopa som lika illusoriska och misslyckade projekt. Många människor har känslan av att det inte längre finns någonting som det verkligen är värt att satsa sin frihet och sitt engagemang på. Istället för att ta ställning och engagera sig för någon särskild syn på tillvaron väljer man att leva i enlighet med en slags shopping-mentalitet. Man lever på ett bestämt sätt inte därför att det skulle vara mera sant eller värdefullt, utan bara därför att det motsvarar det som man för tillfället råkar ”känna för”. Detta är en signal på att vår samtids kultur och dess filosofi befinner sig i en djup kris vad gäller formulerandet av gemensamma uppfattningar om tillvarons beskaffenhet och de värden som är viktiga att värna. Detta får i sin tur också viktiga följder för alla former av teologi som fortfarande gör anspråk på att vara deskriptiva och filosofiskt realistiska.

Teologi i en postmodern kontext

Postmodernismen reducerar teologin till en värld av mer eller mindre godtyckligt tyckande. Teologins anspråk på att säga någonting universellt relevant om hur verkligheten är beskaffad avvisas som ”icke-autentiskt”. Istället för objektiv kunskap har vi människor bara olika åsikter, och vi förfogar heller inte över några kriterier för att skilja mellan bättre och sämre åsikter. Teologiska utsagor betraktas därför endast som exempel på en form av åsikter bland andra åsikter. Teologins utsagor säger varken mer eller mindre om verkligheten än några andra åsikter gör. Inför mötet med det postmoderna tänkandet behöver den teologiska realismen (precis som alla andra former av realistiska positioner) komma till klarhet om sin egen självuppfattning. Att acceptera det postmoderna tänkandet skulle vara liktydigt med att börja betrakta den kristna tron som en uppfattning bland många andra lika värdefulla och sanna uppfattningar om tillvaron. Det sättet att bedriva teologi skulle onekligen välkomnas av det postmoderna tänkandet. Man måste emellertid vara på det klara med att man i så fall får lov att löpa linan ut och sluta tala om att den kristna tron är ”sann”, att den bygger på ”Guds uppenbarelse” och inte endast är en mänsklig konstruktion etc.

Ett annat alternativ vore att fortsätta att betrakta den kristna tron som en övergripande berättelse med universell relevans. Ett sådant tillvägagångssätt skulle mötas av indignerade protester från det postmoderna lägret. Det sättet att bedriva teologi skulle kräva att teologerna grundligt tänkte igenom sina egna filosofiska förutsättningar i relation till den postmoderna kritiken. Man skulle också behöva passa upp så att man inte riskerar att börja röra sig i riktning mot fideistiska positioner. För att undvika den risken skulle man med fördel kunna knyta an till att katolicismen ju traditionellt har haft en mycket positiv bedömning av filosofins möjligheter att skapa intellektuella förutsättningar för det teologiska arbetet.

Slutligen gäller det att också undvika frestelsen att försöka plocka russinen ur både den realistiska och den postmoderna kakan. Med det menar jag att det inte går att å ena sidan framställa den egna teologiska positionen som deskriptivt-realistisk, samtidigt som man å den andra sidan betraktar alla andra positioner som lika giltiga.

Men finns det då inte något möjligt tredje alternativ till att antingen acceptera eller förkasta postmodernismens syn på frågorna om en objektivt föregiven verklighet och anspråken på universellt giltiga sanningar? Det lär inte bli lätt att finna något sådant tredje alternativ, eftersom det är svårt att få tillstånd en dialog mellan två positioner som verkar vara varandra så helt motsatta. Postmodernismen kritiserar ju själva den filosofiska grundval som den katolska teologin bygger på. Kärnan i denna filosofiska grundval, kallad ”realism”, är att det finns en verklighet som existerar oberoende av om vi vill det eller inte, och att vi kan få kunskap om denna verklighet. Vår kunskap om verkligheten är inte obegränsad, men den är i alla fall ”präglad” av den verklighet som den handlar om.

Den postmoderna positionen, å den andra sidan, verkar mena att vår kunskap bara är en fråga om mänskliga projektioner och konstruktioner. Vi konstruerar verkligheten så att den passar våra önskemål och behov. Ingen interpretation av verkligheten har företräde framför någon annan, eftersom de alla har sitt upphov i det mänskliga subjektets konstruktiva verksamhet.

Det är svårt att se hur det skulle kunna finnas något framkomligt alternativ mellan den kunskapsteoretiska realism som utgör basen för en betydande fåra av den teologi som bedrivs inom katolska kyrkan och den kunskapsteoretiska agnosticism som det postmoderna tänkandet förespråkar. Om teologin vill fortsätta att hålla fast vid sina traditionellt realistiska kunskapsanspråk då måste den på nytt reflektera över relationen mellan det mänskliga kunskapssubjektet och dess objekt. Om man nämligen inte kan presentera några övertygande argument för den kunskapsteoretiska realismen då har man heller inte längre någon basis för den teologiska realismens sanningsanspråk. Frågan som teologin står inför är alltså om det är möjligt att utveckla eller återupptäcka en förståelse av mänsklig rationalitet som skulle kunna utgöra basen för en kunskapsteoretisk realism som klarar av att svara på den postmoderna kritiken. Det finns flera olika sådana alternativa sätt att förstå mänsklig rationalitet utifrån vilka det skulle vara möjligt att bemöta och kritisera postmodernismens radikala skepticism. Det skulle kunna ske t.ex. med utgångspunkt i Jürgen Habermas eller Bernard Lonergans tänkande. Habermas tänkande är en fortsättning av upplysningstidens projekt och utgör ett försök att konstruera en grundval för mänsklig rationalitet på basis av en teori om öppen och fri kommunikation. Lonergans bok Insight presenterar ett kraftfullt försvar av en kritisk form av filosofisk realism baserad på en utförlig analys av hur mänsklig rationalitet fungerar inom olika typer av kunskapsområden. Lonergans tänkande har sina rötter hos Aristoteles och Thomas av Aquino, en tradition som det kunde vara intressant att låta den postmoderna kritiken få konfronteras med.

Postmodernismens hävdande att vi måste ge upp vårt sökande efter en objektiv och universellt giltig sanning är emellertid också självt öppet för kritik. Det gäller t.ex. dess konsekvenser på etikens område. Postmodernismen leder till att alla sätt att besvara etiska problem blir lika mycket värda. En sådan position är dock svårt att upprätthålla när den konfronteras med folkmord, tortyr och andra former av omänskliga vidrigheter. De flesta människor protesterar spontant mot sådana illdåd och knappast någon av oss är beredd att avhända sig möjligheten att argumentera mot dessa handlingar. Men sådana protester bygger på förutsättningen att det finns någon form av objektivt föregiven och universellt bindande etik att appellera till. (Detta gäller även i de fall då de som protesterar inte själva är medvetna om denna förutsättnings nödvändighet.) Vidare finns det ett ökande medvetande om att vi behöver någon form av global etik för att lösa de omfattande och allvarliga problem som mänskligheten står inför. Upprättandet av en sådan global etik är inte förenligt med det postmoderna sättet att tänka. Om vi vill ha en global etik förutsätter det att vi utvecklar något alternativ till det postmoderna sättet att se på mänsklig rationalitet.

Postmodernismen leder det mänskliga tänkandet in i en återvändsgränd när det gäller vårt sökandet efter objektiv och universell sanning. Vad som blir kvar är en mångfald av sinsemellan helt olika partikulära former av rationalitet och verklighetsuppfattningar som alla tillskrivs samma status vad gäller deras möjligheter att säga någonting om tillvaron. Men mänsklig rationalitet eftersträvar mer än en sådan mager kost. Människor vill inte bara veta hur saker och ting möjligen skulle kunna förhålla sig. De vill veta hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Postmodernismen amputerar den mänskliga rationalitetens längtan efter kunskap. Det är tveksamt om människor i det långa loppet kan nöja sig med att acceptera att alla slags uppfattningar om verkligheten skulle vara lika goda. Är vi verkligen beredda att acceptera vilken uppfattning som helst bara för att någon råkar hävda den? Postmodernismen sätter dessutom munkorg på alla former av kritiskt argumenterande. Hur skulle man kunna kritisera någon annan uppfattning om man samtidigt hävdar att det inte finns någonting som berättigar en att hävda att en viss uppfattning faktiskt kan vara bättre än en annan? Dessa och liknande frågor kombinerade med alternativa sätt att förstå mänsklig rationalitet skulle kunna erbjuda förnuftiga alternativ till den postmoderna skepticismen. De som vill hålla fast vid en filosofisk resp. teologisk realism har goda skäl att ge sig in i en kritisk dialog med postmodernismen.

Slutsats

Postmodernismen som filosofisk position är inte immun gentemot kritik, och den borde ingalunda betraktas som det sista ordet i debatten om den mänskliga rationalitetens gränser och möjligheter. Men postmodernismen utgör likväl den kulturella horisont inom vilken den samtida teologin bedrivs. Den som idag vill bedriva teologi undgår inte uppgiften att på något sätt relatera sig till det postmoderna talet om pluralism. Den kunskapsteoretiska agnosticism som genomsyrar vår kultur ställer teologin inför en utmaning som kan få långtgående konsekvenser för dess sätt att se på den egna uppgiften. Man kan inte acceptera den postmoderna uppfattningen om mänsklig rationalitet samtidigt som man fortsätter att bedriva någon form av teologisk realism. Debatten mellan postmodernism och teologisk realism handlar om vad vår mänskliga rationalitet är för något. För den som företräder en teologisk realism gäller det att i en kritisk dialog med postmodernismen visa på svagheterna i det postmoderna tänkandet och att samtidigt visa att det finns alternativa sätt att förstå mänsklig rationalitet, alternativ som kan förse den teologiska realismen med de filosofiska förutsättningar som den behöver.

Översättn. och bearb. Ulf Jonsson