Koncentration på startbanan

Startbana – en omvändelsesvit – är namnet på Lars Thunbergs senaste diktsamling. Det kan tyckas något förbryllande med tanke på författarens ålder och tidigare verksamheter, skönlitterära och andra. Lars Thunberg är född 1928 och har för kort tid sedan återvänt till Sverige från sin verksamhet som universitetslektor i Århus. Han är präst och docent i teologi med patristik, dvs. läran om de tidiga kristna författarnas skrifter, som huvudinriktning. Thunberg skriver gärna i jagform och detta tillsammans med diktsamlingens i övrigt personliga tonläge gör det näst intill omöjligt att läsa den som om den inte vore ett uttryck för det själverfarna. Alltså den nyligen pensionerade teologidocenten och till mogen ålder komne prästen beskriver sin livssituation med ett bildspråk där han målar upp en avresa med flyg: Check in – Turn – Break – Den ”ljudlösa” accelerationen – Interludium – Take off – ”No” landing. Resans slut är onormalt eftersom planet inte landar. Utan tvekan beskriver resan en religiös erfarenhet. Man kan ställa frågan varför en person med lång religiös livserfarenhet vill ändra riktning, göra helt om och omvända sig? Vad var fel? Eller vad saknas?

”Min själ har det inte bra.

Krymper med varje tidsfas

till mindre och mindre.”

Så heter det lite ironiskt i första avdelningen. Det märks en nostalgisk oro i de första dikterna. I en dikt som kallas Avlat beskrivs författarjagets ambivalens inför det övergivna landskap där bitterhet och mildhet förenas. Men också en mogen människas längtan tillbaka till pojkåren och ett minne av ”det var en gång”. ”Du har känt din Fars hand […] Det var han som smekte ditt huvud när du kom hem svettig från idrottsplatsen med rekordlösa ansträngningar och led av […] undran om livets mening i muskelhuset […] ” Nåväl, den resande lämnar prestationskraven och tar farväl till självömkan. Allt sådant skall lämnas. Genomgående motiv är frihet. Den skall nås genom ”reduktion” som titeln lyder på en av de mest centrala dikterna i samlingen:

”Allt kan reduceras.

Vilken frihet,

inverterad!

Fågelmamman återvänder

till det tomma boets

sista fjun,

ännu varma av

ungarnas tryck.

Själen återvänder

till sin första tanke,

den hissnande utblicken

över en värld.

Reduceras kan allting ännu

och till en kärnpunkt

återföras.

[…]

Det smärtsamma Duet

dväljs i en enda punkt.”

Utan tvekan är det i denna reducerade verklighet som den poetiska erfarenheten konvergerar och här anas resans syfte och mål.

Uppbrottet sker inte utan ett vemodigt leende och det är just uppbrottet som tillstånd med dess olika faser som dikterna belyser.

”Det jag som skulle utslätas

var det som valde mellan

att vilja och inte

Fastspänd med säkerhetsbältet just inför Turn”

Drömmen om att flyga är en urgammal dröm om frihet. Den frihet som står i motsats till det markbundna omsätts i en längtan till det ”lätta ljuset”, ”blåskyar”, ”solstrand”, ”gudsljus” i atmosfären. De bärande metaforerna kommer från den fysiska atmosfären. Av den artificiella miljö som flygplanet och i synnerhet dess kabin är märks inte mycket. Snarare är det naturen som inspirerar i dikt efter dikt.

”Kärleken liknade havet

Den slipade stenen blank.

Skygga som när en avgörelse

just träffats,

bar vi den ömsevis i våra händer

och vågade i vår förlägenhet

knappt se åt varandra.

Men stenen är där ännu

och händerna

omkring dess blanka kvarts.”

Den långsamma kärleksprocessen pågår ständigt som havets rullning, men den är ändå lika skygg som en nyförälskelse.

”Själva är vi barn som leker

dödsallvarligt,

medan jag och du förblandas.”

Så heter det på ett annat ställe, där det konstateras hur svårt det är att beskriva den erfarna enheten mellan ”jag och du”. ”Hur vi är ett”. Gäller det kärleken mellan man och kvinna eller den gudomliga kärleken? Sannolikt båda.

Man anar en sakramental närvaro i barnens lek. En återklang från Romarbrevet 8 är tydlig. Det gäller de bibelverser som beskriver hur skapelsen suckar i väntan på att bli befriad genom Guds söner. ”Skapelsens suckan/ uppvägs bara/ av barnens yttersta frihet.” Heligheten leker med sina barn och uttrycker i leken den yttersta friheten.

Enheten förverkligas i den sakramentala förvandlingen i mässan: ”Här är Jag som är Du/ och Du som är Jag hos Fadern.” Här avses enheten i Gud själv och enheten med Gud. Detta sker inte bara i en liturgisk ”elevation”, som är titeln på en dikt, utan också i människans kropp som förenas med hostian.

”Något lyfter från stoftet,

vet sig inte vara annat än det,

transfigurerad vardag

mellan molnen och marken.”

Elevation/levitation kallas dikten vilket syftar dels på det moment i mässan där den gudomliga Närvaron lyfts upp och dels på det mystiska lättandet från marken som vissa helgon erfarit.

Mellan molnen och marken tilldrar sig flygfärden, där sker förvandlingen, där övergår det fysiska i metafysik. Detta måste vara själva omvändelsen, ett slags metafysiskt farväl. Avstampet – Take off – liknas vid mystikerns levitation. Den ständigt pågående omvandlingen leder till kroppens, det kroppsligas förklaring och genomskinlighet. Kanske är det fråga om gudomliggörande. Så förefaller det i ”No” landing, samlingen sista avsnitt, som slutar med bönen: Pie Iesu, dona nobis cunctis/ Requiem, /introducans in celestam civitatem /Ierusalem! Led oss in i den himmelska staden Jerusalem!

I diktsamlingen finns alltså viktiga motiv som hör till en klassisk omvändelseberättelse just som undertiteln lovar: att lämna allt, att bryta upp, att nå frihet, att förenas i Kärleken. Dikterna antyder att en ständigt pågående omvändelse innebär att koncentreras och förvandlas och att uthärda den möda som varje uppbrott kräver. Det är en spännande avfärd som beskrivs. Snabb, ärlig och djup som samlingens första dikt utlovar. Lars Thunbergs språk är genomlyst och smittat av den frihet och de möjligheter som lusten att företa resan har fött.