År 1851 uppenbarade sig i Uppsala en engelsman ”iförd en sjömansdräkt av finaste blått kläde med silverknappar” som förklarade att han lämnat sin lustjakt i Köpenhamn eftersom han var obekant med nagivationsförhållandena i Östersjön. För professorn i astronomi Gustav Svanberg, som han omgående lärde känna, framhöll han att han tyckte att det skulle vara angenämt att flytta till Uppsala och sommartid segla efter den svenska kusten liksom att göra avstickare till Ryssland. Efter några dagar lämnade främlingen Sverige, men något senare fick Svanberg ett dedicerat exemplar av en av engelsmannen utförd översättning av den mäktiga Beowulfs-sagan från västsaxiska till engelska. Därefter föll det märkliga besöket i glömska. Det var med stor förvåning som samme Svanberg år 1852 konstaterade att det en dag på gården utanför hans hus stod ett antal flyttlårar – och mitt ibland dem en främling. Svanberg berättar:
”Då jag återkom hem, stod på gården flera av mina unga vänner omgivande en främmande person. Denne gick genast mig till mötes, hälsade och sade: nu är jag här. Jag blev helt förlägen, emedan jag förstod, att det var någon bekant, som jag inte kände igen. I mitt bryderi viskade jag åt en närstående den frågan, vilken det var. Det ehuru obestämda svaret ledde mig snart till hågkomsten av professor Wackerbarth.”
Athanasius Francis Diedrich Wackerbarth, ty så hette engelsmannen, hade verkligen gjort slag i saken och flyttat till Uppsala, en stad som han skulle bli trogen resterande del av sitt liv. Vem var då denne man? Historien förtjänar att berättas.
Akademisk och kyrklig karriär i England
Den 30 januari 1813 föddes en son i den förmögna och barnrika familjen Wackerbarth i London. Släkten som var av tysk adlig härkomst stammade från hertigdömet Lauenburg. Men år 1752 hade Georg Wackerbarth emigrerat till London och där grundat en sockerfabrik som under sonen John Henrys ledning kom att bli ett blomstrande företag. Dennes son i sin tur – som i dopet fick namnet Francis Diedrich – visade sig ha läshuvud och familjen menade att han därför bäst lämpade sig för en kyrklig karriär. Efter studier vid Dr Laings berömda privatskola i Clapham, där de klassiska språken liksom matematiken stod i centrum, begav han sig till universitetet i Cambridge i koleraepidemins år 1831. Här tog han 1835 sin Bachelor of Arts-examen och lämnade efter ytterligare två års fördjupningsstudier universitetet, lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan och blev kaplan i Peldon i Essex. Några år senare utnämndes han till canon vid katedralen i Lichfield, en liten katedralstad norr om Birmingham med några tusen invånare, en from lågkyrklig biskop och en praktfull domkyrka från 1200-talets mitt. Här borde Rev. Wackerbarth hamnat på en plats där han i lugn och ro, vid sidan av kyrkliga uppgifter, kunde ägna sig åt studier och författarskap, för att i sinom tid bli utnämnd till någon högre kyrklig tjänst. Så blev nu inte fallet. Wackerbarth hade låtit sig fångas av den kyrkliga förnyelsevåg som vid denna tid svepte över England. Han kom därvid att allt mer närma sig den katolska tron.
Denna reformrörelse i England, vanligen benämnd Oxford-rörelsen eller traktarianerna, framhöll på samma sätt som liknande strömningar på kontinenten vikten av att kyrkans frihet gentemot nationalstaten hävdades. I England betonades den fornkyrkliga teologin som normativ och den apostoliska successionen som en garant för sakramentens validitet, vidare framhölls vikten av ett rikt gudstjänstliv med eukaristin i centrum. Naturligtvis stod dessa kyrkliga strömningar i ett beroendeförhållande till den mäktiga våg av hänförelse som vid sekelskiftet 1800 svepte över Europa och som brukar benämnas romantiken. Denna rörelse, som var långt ifrån enhetlig, framhöll – till skillnad från upplysningens förnuftstro och rationalism – mystikens, estetikens, känslans och fantasins primat över snäv formalism och emotionell torka.
Wackerbarths rika författarskap under de korta åren som anglikansk präst antyder något om hans intellektuella utveckling. Han publicerade således Music and the Anglo-Saxons; being some account of the Anglo-Saxon Orchestra, with remarks of the Church Music of the Nineteenth Century (London, 1837), The Alleged Connexion between the Church of England and Lutheranism (London, 1839), The Revival of Monastic Institutions and their Bearing upon Society (Colchester, 1839), Tuba Concordiae or a Letter to the future Prime Minister relative to the Pacification of Ireland and the Condition of the Church (Lichfield, 1841), The Egyptian Bondage, or a Second call to Union (London, 1842). Dessa skrifter utlöste verkliga explosioner. Att en anglikansk präst propagerade för införandet av katolsk teologi och katolska bruk var något utomordentligt uppseendeväckande. Ja, Wackerbarth var den förste under 1800-talet som i skriftlig form pläderade för ordenslivets införande i den anglikanska kyrkan. I The Revival of Monastic Institutions hävdade han att den engelska kyrkan endast genom ordensliv kunde möta hotet från den framväxande frikyrkorörelsen, liksom lösa de växande religiösa och sociala problemen i de som giftsvampar ur jorden uppväxande industristäderna. ”Det tycks – skriver han – som att ett sällskap av ogifta präster, med en grupp lekmän under dem, skulle vara av ovärderlig hjälp för att motverka det ovan nämnda onda.” Han fick knappast gehör för sina synpunkter och redan 1841 tog han konsekvenserna av sina åsikter och lämnade prästämbetet och tjänsten i Lichfield.
Konvertit
Samma år övergick Wackerbarth till den katolska kyrkan. Upptagandet skedde sannolikt i Oscott, invid Birmingham, inför den lokale biskopen Nicholas Wiseman, sedermera kardinal och ärkebiskop av Westminster när år 1850 den katolska hierarkin återupprättades i England. I samband med konversionen antog Wackerbarth namnet Athanasius. I The Times noteras händelsen lakoniskt:
”The Rev. D. Wackerbarth, of Lichfield, has followed the example of Mr. Sibthorp, and embraced the Romish faith. Those who have read, as we have, his Tuba Concordiae will think it was high time.”
Prästerliga konversioner till den katolska kyrkan var vid denna tid något extremt ovanligt. Wackerbarths konversion skedde flera år innan John Henry Newman, och med honom åtskilliga Oxford-män, övergick till kyrkan. Den stora irländska immigrationsvågen till England som på några år mångdubblade antalet katoliker hade inte heller börjat. Det var inte så att de fåtaliga konvertiterna mottogs med någon större förtjusning av den lilla engelska katolska kyrkan. Men en som verkligen ansträngde sig för att de nyupptagna skulle känna sig välkomna och som under stora bemödanden sökte skaffa lämpliga uppgifter för dem var den tidigare nämnde biskopen Wiseman.
Wackerbarth, som var ekonomiskt oberoende, ägnade sig efter konversionen under många år åt språkstudier liksom åt astronomi och matematik. Under större delen av denna tid var han bosatt i Hammersmith. Han gav 1849 ut sin Beowulf-översättning, samma år blev han invald i The Royal Astronomical Society i London och i Konglig Nordisk Oldskriftselskab i Köpenhamn. År 1852 gav han ut en översättning från syriskan, Hymn of St. Ephrem Syrus, och han medverkade i den av R. Payne-Smith utgivna Thesaurus Syriacus, ett omfattande syriskt lexikon. Wackerbarth var en tid knuten till det katolska Saint Mary’s College i Oscott, som professor i anglosaxisk litteratur. Under denna tid lärde sig Wackerbarth även danska och isländska (redan tidigare kunde han italienska, tyska och franska). År 1851 reste han till Danmark för att ägna sig åt språk- och arkivstudier, det var i anslutning till den resan som han besökte Uppsala. Det var knappast av seglingslystnad som Wackerbarth övervägde att flytta till Sverige. Snarare var det konvertitens svårigheter att bli accepterad i protestantismens England, detta i kombination med ett brinnande intresse för nordiska språk – nämner inte Beowulf-eposet på många ställen just svenska förhållanden? – som fick engelsmannen att med sina flyttlådor kasta ankar just i Uppsala.
Amanuens i astronomi
Uppsala hade år 1852, det år då Wackerbarth anlände till staden för gott, cirka 7 000 invånare. Det var en småstadsidyll där alla kände alla och där en man som Wackerbarth avvek av ifrån det ordinära på ett högst påtagligt sätt. Vid universitetet fanns det 32 professorer och knappt 40 docenter och adjunkter, varav många ur de två sistnämnda grupperna oavlönade, samt drygt tusentalet studenter. Före år 1866 fanns det ingen järnvägsförbindelse med staden. Det var för övrigt Gustav Svanberg, den tidigare nämnde astronomiprofessorn, som bidrog till att stambanan drogs förbi Uppsala och inte Enköping. Detta bör ha tillfredsställt Wackerbarth, som själv i sin ungdom som anglikansk präst i Peldon hade utfört viktiga matematiska beräkningar som underlättade järnvägsbyggandet.
Wackerbarth skaffade sig tämligen omgående efter ankomsten en viss position i Uppsala. Han skänkte en dyrbar refraktor till observatoriet, instrumentet värderades till 4 500 kronor. (En docent hade en årslön på 500 kronor.) Det blev också vid observatoriet som han några år senare kunde tillträda en amanuensbefattning, en lågavlönad tjänst som han stannade på fram till sin pensionering 1878. Wackerbarth blev tydligen populär bland studenterna, redan 1853 utsågs han till hedersledamot av Södermanlands-Nerikes nation, senare även Göteborgs nation. Han tycks ha uppskattat studenternas tillgivenhet och talar i ett brev från tidigt 1850-tal, innan han riktigt lärt sig språket, om hur han inte har för avsikt att ”hoppa över till England och lämna’ mina älskade studenter”.
Strax efter sin ankomst till Uppsala ombads Wackerbarth bistå professor Carl Axel Toren, som hade Heliga Trefaldighets församling i staden som prebende, vid den planerade invändiga restaureringen av kyrkan. Toren hade inget att invända mot att Wackerbarth var katolik, och denne utförde också uppgiften till belåtenhet – i vart fall nämner en samtida källa att renoveringen ”väckte allmänt bifall”. Det enda spår som nu finns kvar av denna renovering är den gamla predikstolen – som sedan början av 1900-talet står i Fittja kyrka, mellan Uppsala och Enköping.
År 1858 invaldes Wackerbarth i Vetenskapssocieteten i Uppsala, och vid promotionen 1866 blev han filosofie hedersdoktor, samma år utnämndes han till riddare av Nordstjerneorden. I augusti 1859 gifte han sig med den från Uddevalla bördiga Christina Ekman, dotter till prosten C. O. Ekman. Vigseln skedde i S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm. I samband med ’äktenskapets ingående flyttade paret till huset vid Ostra Ågatan 41 – mitt emot nuvarande S:t Lars katolska kyrka.
Under de många åren i Uppsala publicerade Wackerbarth ett antal skrifter. (Här i förbigående endast några titlar: Om planeten Neptunus (1865), A provisional theory of Leda (1866), Femställiga Logaritm-Tabeller (1867), The great pyramid of Gizel (1870), Om de gamla egyptiska läroverken (1871).) Han medverkade även under åren flitigt i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society och i Dublin Review, en katolsk litterär tidskrift som grundats 1836 efter inspiration från Wisemans uppmärksammade apologetiska föredrag sommaren 1835 i sardiska legationskapellet i London. I denna tidskrift presenterade han bland annat översättningar av Tegnér, Runeberg och Wallin. Dessa tolkningar påstods av en samtida bedömare vara remarkably able. Tillika finns några bevarade manuskript, bland annat en koptisk grammatik, och ett arbete i orientalistik av Wackerbarth.
Motståndare till Boström
Under 1860- och 1870-talen växte den boströmianska filosofins inflytande i Sverige, till sist var den nära nog allenarådande. Varje student i Uppsala var nödsakad att studera – och tentera – denna. Den betonade bland annat filosofins primat över teologin. Om kristendomens läror inte stämde överens med ”tanken” (som var den enda källan till kunskap) så gällde det för kristendomen att vika sig – så till exempel vad gällde Kristi gudom eller helvetesläran. Om den sistnämnda skriver Boström redan på första sidan i sin bekanta bok över ämnet:
”Denna lära är dock ingenting annat än en rå superstiös phantasiproduct, som ifrån början tillhörde de gamla barbariska Perserne, och efter dessa upptogs af de ungefär likaså barbariska Judarne, från hvilka hon sedan har kommit till alla de christna barbarer, som ända till våra dagar hafva predikat henne.”
Givetvis upprördes Wackerbarth av denna åskådning. Fylld av indignation presenterade han Boströms filosofi i den brittiska tidskriften The Journal of sacred Literature (April, 1866). Han skriver bland annat (i fri översättning): ”Den boströmianska filosofin är i själva verket den i Sverige allmänt accepterade. Denna åskådning är ett obligatoriskt ämne för varje student som ämnar avlägga en examen, och även för den som vill bli antagen vid universitetet eftersom också denne måste examineras i detta ämne. Effekten av ett mysteriöst och esoteriskt system på ett mottagligt, generöst och tillitsfullt sinne hos en ung man som anländer till universitetet från gymnasiet, och uppriktigt söker efter kunskap, men är i avsaknad av nödvändig erfarenhet som gör att han kan skilja mellan arrogant pretention och verklig kunskap, kan lätt förstås. Denna filosofi vädjar ju till ynglingens intellektuella stolthet, och genom att smickra hans fåfänga, uppmuntrar den honom att förneka tron. Vi skriver för engelska katoliker, och vårt syfte är endast att ge dem en bild av vad som pågår i en annan del av världen. Vi önskar av hjärtat att motståndarna till denna ogudaktiga ideologi blir framgångsrika i sina bemödanden att stoppa dess framfart. Men ack att dessa och liknande tarvliga företeelser i England, Tyskland, och Danmark förmår öppna ögonen på alla troende lutheraner och protestanter och visa dem det förfärliga slut som deras ideologi tycks leda till, och förmå dem att ta sin tillflykt till den klippa över vilken helvetets portar inte skall få makt.”
En ”praktisk filosof” – i Boströms anda – menade Wackerbarth, i stridens hetta, den famöse pastor Lindbeck vara. Denne hade dömts till döden emedan han medelst arsenik i nattvardsvinet hemförlovat åldringar och andra, enligt pastorns uppfattning, samhället till last liggande församlingsbor.
Wackerbarth lånade ut en del av Boströms arbeten till sin vän fader Georg Huber, katolsk präst i Stockholm. Denne som hade en djup bildning, inte minst inom naturvetenskap och filosofi, menade att Boströms ideologi var ”ren hedendom”. Huber undrade även om det inte gick att spåra ett inflytande från Hegel i denna filosofi, en ståndpunkt som för övrigt den lundensiske idéhistorikern Svante Nordin har betonat i sin nyligen utgivna bok om Romantikens filosofi. Huber framhöll även hur han hade lovat att sända änkedrottning Josefina ett exemplar av Wackerbarths uppgörelse med boströmianismen.
Det måste ha varit en stor besvikelse för Wackerbarth att notera hur den boströmianska filosofin bredde ut sig alltmer och blev den dominerande åskådningen, inte minst bland landets ämbetsmän. Från 1870-talet dominerade boströmianismen närmast totalt filosofiämnet i de svenska skolorna – och även den tämligen ofilosofiske svenske monarken menade sig vara en anhängare av Boströms åskådning. Under samma tid drog den ena antiintellektuella väckelserörelsen efter den andra fram över landet, under det att klassisk katolsk kristendom alltmer stod vid sidan av händelseutvecklingen. Det kan nämnas att den svenska officiella religionsstatistiken ännu 1875 inte uppgav fler än 651 katolska trosbekännare i landet. Men en i denna lilla skara var onekligen Wackerbarth.
Det har redan nämnts att Wackerbarth hade kontakt med det katolska prästerskapet i Stockholm. Han firade vid tillfälle den helige Athanasius dag (den 2 maj) genom att äta middag med fäderna Huber och Bernhard, den sistnämnde kyrkoherde i S:ta Eugenia. Som parentes kan nämnas att den belevade Huber vid ett tillfälle skrev ett brev på engelska till Wackerbarth. Han ställer där bland annat en del frågor – kanske inte utan hjälp av parlör – som han väl menade borde intressera en engelsman:
”Where do you buy your tea? There is a young man in Stockholm who pretends that the first water which opens the tea must be poured away. Have you ever heard of such a kind of preparing tea?”
Katolik i Uppsala
Mässan firades ibland i Wackerbarths lägenhet i Uppsala – inbjudna att deltaga var stadens fåtaliga katoliker. En familj som vid några tillfällen var med om mässfirandet var de kvinnliga medlemmarna av familjen Stiernstedt – mor och två döttrar. En av döttrarna, författarinnan Marika Stiernstedt, har i sina memoarer berört detta. Det kan tilläggas att visserligen hade redan 1799 en mässa lästs i Uppsala och därefter vid ytterligare något tillfälle, under många år vistades till exempel den förnäme flyktingen undan den franska revolutionen greve de Bethune som språkmästare i staden, men knappast hade tidigare någon aktiv katolik bott under så lång tid i Uppsala som Wackerbarth.
Wackerbarth beskrevs som en from man i minnesrunorna, men det betonades samtidigt ätt han var helt fri från bigotta drag. Man tror det gärna efter att ha tagit del av bevarade brev. Vid ett tillfälle skrev han med anledning av en väns bortgång:
”Det var verkligen en sorglig händelse i Lördags, men den kom inte oväntad. Gud, i sin barmhärtighet, förberedde så väl Thomas att lemna verlden som oss hans vänner att skiljas ifrån honom, genom ett tidsskede af sjukdom och lidande. Jag är icke bland dem som anse en plötslig, ögonblicklig död för en lycka. Kyrkan lär oss att bedja att befrias a subita et improvisa morte. Mig synes det bättre om vår Himmelske Fader beviljar oss handledning till grafen och skänker oss någon tid att betrakta annalkandet af de 4 sista betraktelseämnena, Döden, Domen, Himmelen och Helvetet. Och detta hade Thomas, och jag antager att han begagnade det väl.”
I Wackbarths efterlämnade samlingar finns även ett antal avskrivna katolska hymner (på latin, men även på syriska, grekiska, italienska, tyska, franska – och givetvis på engelska). Dessa, präntade med stor omsorg, vittnar även de om hans intressen.
Trots att Wackerbarth fann sig väl tillrätta i Sverige var han på många plan en främling i dåtidens Uppsala. Det kan tilläggas att den av honom så föraktade boströmianismen även ringaktade den naturvetenskapliga forskning som låg Wackerbarth så varmt om hjärtat. Men där var boströmianerna inte ensamma i sin kritik. Den nyhumanistiska riktningen hade sedan årtionden tillbaka en stark ställning, och en man som grekprofessorn Johan Spongberg – ”den elakaste karlen i Uppsala” – hade ingenting alls till övers för naturvetarna. Märkligt nog uppehöll dock Wackerbarth mycket vänskapliga relationer till denne, de brevväxlade på grekiska och skickade tillika på bemärkelsedagar små grekiska verser till varandra. Men den verkliga utmaningen mot all slags idealism, darwinismen, mottogs dock kyligt av en nästan enhetlig front av humanister och naturvetare. Professor Ribbing torde ha företrätt en stor grupp vid universitetet, när han beslöt att snabbt krossa alla utvecklingsteorier. ”När såg någon en oxe utveckla sig ur en gädda?” frågade han och menade därmed att saken var avgjord.
Under slutet av Wackerbarths liv blåste också andra vindar upp. (Föreningen Verdandi grundades till exempel i Uppsala 1882, samtidigt reste en mäster Palm landet runt och förkunnade socialismens läror. Tillika började Comte och den positivistiska ideologin att få språkrör i Sverige.) De unga radikalerna började skriva Gud med litet g – gud var, sade man, ett substantiv, inte en person. Klarsynta iakttagare började alltmer förstå att kampen inte längre stod mellan konfessionerna. Det gällde nu Guds vara eller icke vara. Det är inte att undra på att under sådana omständigheter Wackerbarth ”framställde sina åsikter i slående kontrast mot tidens uppfattningar, men samtidigt mildrade han kontrastverkan med hjälp av en lika rättfram som godhjärtad humor”, för att citera ett omdöme av svågern Fredrik Laurentz Ekman, professor vid tekniska högskolan i Stockholm.
Den 10 juni 1884 avled den gamle polyhistorn i sitt hem i Uppsala. Han jordfästes på Uppsala kyrkogård den 14 juni av fader Bernhard Stohlberg. I Dagens Nyheter stod i en minnesteckning bland annat följande dubbeltydiga mening att läsa:
”Tio hela år egnade han åt teologiska studier, hvilket väl utgjorde en af orsakerna till hans öfvergång till katolicismen.”
Det kan till sist nämnas att professor Christopher Jacob Boström, som av en ödets skickelse, vilar på andra sidan grusgången, vid pass två meter ifrån professor Athanasius Francis Diedrich Wackerbarth. Förhoppningsvis kan båda – ur ett celest perspektiv – se det humoristiska i situationen.
Referenser:
Manuskript, anteckningar och brev till och från Wackerbarth på KB och UUB, samt i texten åberopade tryckta arbeten av denne.
Michael Hill, The Religious Order (London, 1973).
Folke Lindberg, ”Om Wackerbarthska musiksamlingen i Uppsala universitets bibliotek”, Tidskrift för svensk musikforskning, 28 (1946).
Svante Nordin, Romantikens filosofi: Svensk idealism från Höijer till hegelianerna (Lund, 1987).
Marika Stiernstedt, Mitt och de minak (Stockholm, 1928).
Gustav Svanberg, ”Minnen från en lång lefnad”, Uppsala universitets årsbok 1949:1.
Transactions of the Royal Astronomical Society, 45 (1885).