Situationen i Sovjetunionen av i dag kan väl sammanfattas med John Miltons ord: ”ruin upon ruin, rout upon rout, confusion worse confounded.”
Man lever under hotet av ekonomisk kollaps. Det saknas tvål, tandborstar och tandkräm, det finns inte ens salt eller marmelad, förtvivlade mödrar klagar i tidningarna. Skalden Jevtusjenko upprörs över att hans faster som den dyrbaraste gåva för att fira oktoberrevolutionen sände honom – en påse socker.1 I ett reportage om tillståndet i ”begravningsindustrin” läser vi att de avlidnas aska lämnas i plastpåsar till de anhöriga.2 I Ural säljs en pullover för 200–220 rubel (dvs. en genomsnittlig månadslön), trosor för 45–50 rubel.3 Och inga förbättringar är i sikte.
Miljarder rubel har årligen satsats på kollektiva och statliga jordbruk, men produktionen har sedan 1974 endast ökat med 1,5 procent och dessutom förstörs, som Gorbatjov påpekat, 30 procent av livsmedlen innan de når konsumenten 4. Och, vad som är ännu värre, det verkar dessutom som om en stor del av de väldiga investeringarna, i synnerhet sett i ett längre perspektiv, varit destruktiva snarare än konstruktiva. Förlusterna från endast ett enstaka ”stort projekt”, Kara-Bogaz dammen vid Kaspiska havet, beräknas till 72 miljarder rubel.5 Situationen i det ”historiska fosterlandet” (dvs. de centrala och nordeuropeiska delarna av Sovjetunionen) där tusentals byar övergivits, ses på goda grunder av ryssarna som en nationell katastrof. 6
Men hur överväldigande intrycket av den ekonomiska katastrofen än är, står det helt klart att det onda har djupare rötter. Klarare uttryckt har den kaotiska ekonomiska situationen tillsammans med och förstärkt av ekologiska katastrofer, stridigheter mellan olika nationaliteter och den offentliga hälsovårdens urusla tillstånd, bostadskris osv. i grunden skakat homo sovjeticus illusion att stora offer på ”statsintressets” världsliga altare skulle bereda vägen för ett jordiskt paradis. Man börjar inse att orsaken till den allmänna krisen ligger i en demoralisering, som skapats av ett system byggt på våld och cynism. Man tar t.ex. för givet att den grasserande alkoholismen främst beror på att ”folk har blivit trötta på alla lögner”.7 Detsamma kan sägas också om andra sociala missförhållanden.
Praktiskt taget dagligen konfronteras sovjetmedborgaren med nya fakta som kräver radikala moraliska överväganden – stigande brottslighet,8 abortsiffror som är 7–10 gånger högre än i väst osv.9 De fruktansvärda brotten på 1930-talet antar klarare konturer i hans medvetande.10 Dessutom är vittnesbörden inte längre begränsade till de välkända öarna i Gulagarkipelagen, bestialiska brott avslöjas så att säga framför den egna dörren. Sålunda upptäcktes omkring 500 massgravar innehållande minst 30 000 kroppar av folk från trakten i Kuropaty-skogen i närheten av Minsk. En bonde berättar: I början av 1930-talet fanns det 120 hus och över 800 invånare i hans hemby Selivonovka. Före kriget fanns det mindre än 30 hus kvar. Hela befolkningen terroriserades’ av ordföranden för kollektivjordbruket och hans hantlangare. Tjallare betalades för varje ”fiende” från en särskild NKVD (hemlig polis) fond. Förrädarna i Selivonovka festade alltid då de sålt ännu en av sina grannar och diktade till och med sånger om sina bedrifter som de sjöng vid sina dryckesgillen.11
Det är alltså inte förvånande att huvudtemat i Tengiz Abuladzes berömda film Botgöringen,12 kom i centrum för den offentliga debatten. En aktivist varnar: ”Det pågår en stor rättegång, som man inte kan komma ifrån, mot partiet, mot varje kommunist”, i synnerhet bland den yngre generationen.13
Det är inte heller särskilt förvånande att romanen Liv och öde av Vasilij Grossman har prisats som ”den samtida litteraturens förnämsta verk” genom att dra en parallell mellan nazism och stalinism. Båda systemen utmärktes, som den vitryske författaren Vasil Bykov påpekar, av kulturell nihilism, obegränsad makt för hemliga polisen, ett utbrett system av koncentrationsläger i dittills okänd skala och fullständigt förakt för elementära mänskliga rättigheter.14
Skräckslagna för slutsatserna försöker de rådande makthavarna bevara bilden av Lenin som en moraliskt fläckfri halvreligiös kultfigur, som en sista utpost, som ej får offras. Men fastän pressen och litteraturen hittills undvikit att öppet ifrågasätta den tabubelagda Lenin-frågan, kan man se att det är en fåfäng strävan. Det är knappast möjligt att sträva efter moralisk rehabilitering samtidigt som man prisar en man som har förespråkat våld, mord och fängslande av stora skaror ”klassfiender” och som skrev: ”Vi måste hata – kommunismen bygger på hat. Barn måste lära sig hata sina föräldrar, om dessa inte är kommunister … Barn bör vara närvarande vid avrättningar och glädja sig åt att proletariatets fiender dör …”15
”Vägen till kyrkan”
Lech Walesa yttrade en gång: ”Om man exempelvis ser på vad som finns i våra affärer, då har kommunismen gjort mycket litet för oss. Men om man betraktar vad vi har i våra själar, då vill jag säga, att kommunismen har gjort mycket för oss. Våra själar innehåller i själva verket motsatsen till vad den önskade. Kommunismen ville att vi inte skulle tro på Gud, men våra kyrkor är fullsatta”.16
Vad som händer i Polen har också ägt rum på sitt eget sätt i Sovjetunionen.
Ett brev från en gammal bonde visar att folkets visdom har överlevt vad som ser ut som total andlig förlamning. Författaren talar inte om kollektiviseringens fasor men visar sig ha en djup insikt i den ”historiska” ryska landsbygdens tragedi liksom i möjliga botemedel.
Han skriver att den förrevolutionära byn ingalunda bestod av helgon, men den kristna tron gjorde folk i allmänhet mer toleranta, rakryggade och flitiga. Församlingen och dess kyrka ”var på samma gång skola, bibliotek, museum, konservatorium och klubb”, där fanns ingenting som inspirerade till ondska. De nya herrarna beslöt att ”döda tron på Gud: de trängde in i kyrkorna, slog sönder dem, brände ikonerna och de Heliga skrifterna”, de krävde i stället dyrkan av världsliga gudar och ersatte prästen med en främmande ämbetsman. Detta nedbrytande av själen ledde sedan till, och gick hand i hand med det allmänna förfallet. Så ”om vi vill ha tillbaka harmonin i våra byar, är det först och främst oundgängligt att ta oss an människornas själar … Utan själen kommer varken miljarder investerade i jordbruket, de mest effektiva maskiner eller perestroika i administrationen att hjälpa.” 17
Den intellektuella eliten uttrycker sig kanske inte lika rakt på sak. Kyrkan i Abuladzes Botgöringen uppfattas ofta endast som en symbol för den universella godhetens ide, uttrycken ”allmänmänskliga värden” och ”allmänmänsklig moral” används i stället för ”kristna värden” och ”kristen moral”. Men i synnerhet om man betraktar de senaste årtiondenas extrema ideologiska tvångströjor är detta ändå av mindre betydelse. Följande inslag i den offentliga debatten är kanske belysande: ”Sökandet efter ’vägen till kyrkan”’, kan vi läsa i partiets språkrör Pravda, ”har blivit ledmotiv i samtida publicistik”.18 Författaren Boris Vasilev har nyligen gjort sensation med en serie artiklar, där han betonar att förstörelsen av kyrkor vid sidan av statens/polisens terror varit den främsta metoden att bryta ned folkets moraliska ryggrad. 19 Kristus Frälsarens kyrka i Moskva har av skribenter och konstnärer använts som symbol för det ryska folkets andliga enhet 20 och dess förstörelse på Stalins order – visad i svensk TV i den sovjetiska dokumentären Kyrkan – har av dem använts för att demonstrera barbariet under den en gång så glorifierade epoken.
Kristendomens renässans
Vad som skulle kunna kallas ”kristendomens renässans” i Sovjetunionen började redan under efterdyningarna av Chrusjtjovs ateistiska frenesi,2l dvs. under andra hälften av 1960-talet. Det fanns många modiga trons försvarare såsom den ukrainiske unierade katolske metropoliten Slipyj och även martyrer som den ”illegale prästen” Ivan Komarov, som brändes till döds av medlemmarna i det kommunistiska ungdomsförbundet i byn för att han vägrade förneka Gud.22 Nu kan vi emellertid bevittna ett verkligt genombrott: tack vare den allmänna ”omprövningen av värderingarna” och myndigheternas förändrade inställning sker ”pånyttfödelsen” med allt starkare intensitet.
Då det gäller kvantiteten kan följande exempel hjälpa oss att få en uppfattning om förändringens mått: 1987 öppnades på nytt 16–18 tidigare avskaffade ortodoxa församlingar, 1988 hade antalet redan stigit till 697.23 Att döma av ett flertal tidningsartiklar kan vi med säkerhet anta, att ortodoxa kristna i hundratals städer och byar kräver samma rätt och att dessutom katoliker, unierade katoliker gammaltroende etc, är ännu mer aktiva i detta hänseende.
Det är svårt att överskatta de kvalitativa förändringarna såsom de som tagits upp i behandlingen av enskild och offentlig moral. Ja, för den som känner till atmosfären i det förgångna, är de närmast ofattbara.
För endast tre år sedan fick ett förlag en sträng reprimand för att de givit ut en diktsamling, vars författare (D. Samojlov) bröt mot reglerna genom att skriva ”Gud” (Bog) med stor bokstav (”B”). I dag tycks den sortens småaktigheter höra till ett avlägset förflutet. Akademiledamoten Rausjenbach, en framstående fysiker, förklarar att ”de två vetenskaperna” – den sekulära och den religiösa – är likvärdiga och förespråkar att de tillsammans får ”utforska vårt lands historia och kultur.”24 I en diskussion om barnlitteratur restes många röster för en nyutgivning av den gamla populära Helgonens liv.
Då den ansedde redaktören för Novyj mir, Sergej Zalygin, i sin artikel ”Frågan om odödlighet” 25 deklarerade sin ateism och framhöll positivismen som den verkliga nyckeln till att förstå samtidens problem, kom det en omedelbar reaktion. Motståndarna avslöjade klart både författarens ytliga kunskaper om religion och positivismens otillräcklighet. De påpekade att Zalygin ”önskar något bättre men är rädd att sammankoppla detta ’bättre’ med kristendomen, med religionens ideal”. 26
Det faktum att marxismen i Sovjetunionen (liksom i andra östeuropeiska stater) länge har varit utsatt för otaliga skämt snarare än för vetenskaplig forskning framgår klart i Alexander Zinovjevs satiriska författarskap. (Zinovjev var själv en gång en framstående medlem av institutet för filosofi i den Sovjetiska vetenskapsakademin.) Det helt nya på filosofins område är alltså att man har prioriterat förnyad forskning i ren etik och i samband därmed återvänt till de största religiösa tänkarna som Vladimir Solovjov och fader Pavel Florenskij.
Solovjov har inte endast varit tabubelagd under kommunistregimen utan har också betraktats som ”misstänkt katolik” av den ortodoxa kyrkan före 1917 och av ryska ”patrioter” på grund av sitt motstånd mot nationell chauvinism och sina energiska ekumeniska strävanden. Nu ses hans filosofi som den hörnsten på vilken man kan bygga en etik obefläckad av våld och ”eländig pragmatism” i politikens tjänst.27 Hittills har hans verk endast tryckts i 30 000 exemplar, vilket knappast motsvarat efterfrågan. (Nikolaus av Cusa ”mindre explosiva” skrifter har exempelvis tryckts i 150 000 exemplar.) Men även detta är goda nyheter liksom aktionerna till förmån för hans främste elev, Florenskij, ett offer för Gulagarkipelagen, i dag erkänd som ett modernt vetenskapligt universalgeni. På initiativ av akademiledamöterna Averintsev och Rausjenbach, författaren Rasputin, kosmonauten Sevastjanov m.fl. tog den inflytelserika ”Kulturella fonden” (med Raisa Gorbatjova i styrelsen) upp fader Florenskijs fall som en av de viktigaste uppgifterna i sitt program ”Glömda namns återkomst”.
Några rader ur den nya officiella sovjetiska läroboken i filosofi kanske bäst belyser de nya tankegångarna:
”Där det saknas fritt valda moraliska normer … där börjar människans fullständiga förfall och detta går djupast då en person faller offer för en illvillig omgivning eller en kriminell regim … (Andligt eller fysiskt självmord föregås av) normernas avskaffande, av ett tillstånd där ingenting är heligt för människorna, där de inte har några (moraliskt förankrade) lojaliteter … ’Han gick ut och hängde sig’ – så talar evangeliet om Judas Iskariots öde, han som förrådde sina principer och sin Mästare.” 28
Sovjetisk historieskrivning är i allmänhetens ögon komprometterad genom sina flagranta lögner. Men kärnan i det ”nya tänkandet” i Sovjet och i rysk historia bör sökas inte så mycket i en korrigering av sättet att tolka händelserna som i den begreppsmässiga attityden. De mest lovande dragen är å ena sidan en vägran att glorifiera våldet 29 och å den andra ett betonande av (den ortodoxa) kristendomens värde.30
En helt banbrytande studie av en armenisk sociolog förtjänar speciellt omnämnande. Genom en noggrann analys av stalintidens ritualer, slagord och psykologi drar han den slutsatsen att, i motsats till sekulariseringen i väst ”valde” Sovjet att gå tillbaka till de primitiva kulturerna. Medan ledaren erhöll en förkristen gudoms alla attribut, ”störtades människan ned från den kristna piedestalen som ’frigjord mänsklig individ’… till det hedniska människodjurets nivå”, hon blev en icke-individ.31
Bibeln och ateisterna
Västerländska gäster vid det ryska tusenårsjubileet förvånades över intensiteten i vad man skulle kunna kalla ”det östeuropeiska religiösa fenomenet” – hur stora skaror av intellektuella och ungdomar, som i årtionden utsatts för en intensiv ateistisk indoktrinering, sökte sig till kristendomen och över deras oerhörda intresse för bibeln.32
Akademiledamoten Averintsev, känd genom sin bok om den romerska hednavärldens moraliska förfall och kristendomens triumf, publicerar för närvarande i V mire knig Matteusevangeliet med sina egna kommentarer. Detta hyllas redan som ”årets viktigaste kulturella händelse”, som bör ges största uppmärksamhet.33 Av icke mindre betydelse är emellertid att romanförfattarna har ”öppnat de bibliska horisonterna”. Här samverkar både östeuropeisk tradition och de hårda erfarenheterna av kommunismen för en god sak.
I väst väcker en roman, ett skådespel, en diktsamling eller en historieskildring debatt endast inom en liten begränsad krets, i Östeuropa däremot har en sådan händelse sedan romantiken och den ”nationella pånyttfödelsen” kunnat engagera praktiskt taget varje medborgare med intellektuella ambitioner. Och då det gäller bibeln, Jesu prövningar, lidande och ensamhet, Marias sorg, Judas förräderi, Petrus vankelmod, ligger allt detta nära något som miljoner människor (i synnerhet i Sovjetunionen) kan relatera till sina egna prövningar och upplevelser. Det är därför inte förvånande, att både författare och läsare är intensivt upptagna av dessa ämnen. Med andra ord blir miljoner exemplar av sovjetiska litterära tidskrifter ivrigt lästa och sålda i andra hand till enorma priser. Förutom Grossmans roman utövar alltså de bibelinspirerade författarna ett fruktbart inflytande, stimulerar till studier och självrannsakan.
En svensk läsare av Pasternaks Doktor Zjivago kanske minns de vackra dikterna om nätterna i Betlehem och på Olivberget, om Maria Magdalena. I Sovjet hör dock rollen av vägvisare symptomatiskt nog till en författare med ”orientaliskateistisk” bakgrund, Tjingiz Ajtmatov. Han betraktas som föregångare i den ”bibliska trenden” och det var också han, som i Placha, ett verk med oerhörd emotionell kraft (1987), införde Gud ”med stor bokstav”. Av andra verk bör åtminstone nämnas Fakulteten för onödiga saker av Jurij Dombrovskij – vars hjälte karakteristiskt nog är en politisk fånge och som har en fantastisk dialog om Jesus inför rätta. Man väntar med spänning på en ny roman av Ajtmatov, Guds moder i snön; att döma av ett i förväg publicerat kapitel, är den ett mästerverk.
Följande korta kommentarer kan sägas vara representativa för reaktionerna på det ämne vi behandlat: ”För mig har bibeln alltid varit en källa till visdom … och influerad av Ajtmatov återvänder jag nu till den …” (Akademiledamoten Sjalva Monasjvili.) ”Tack, Ch. Ajtmatov, för Gud vår Fader och V. Grossman, för parallellen mellan fascism och stalinism” (Akademiledamoten Nikolaj Amosov).34
Det är självklart att den religiösa pånyttfödelsen i Sovjetunionen inte saknar frågetecken. Inte endast västerländska specialister (som den engelske historikern Norman Davies eller fransmannen Michel Tatu) misstänker att Gorbatjovs välvilliga attityder är bedrägliga och främjar rysk nationalism. Även sovjetiska medborgare frågar sig: ”Vad beror statens förändrade inställning till kyrkan på? Är det något slags trick?”35 Hellre än att gå in på spekulationer vill jag avslutningsvis behandla några klart synliga problem.
Den ortodoxa kyrkan verkar olyckligtvis oförberedd att ta sig an de stora andliga uppgifterna. Den rena terrorn mot den upphörde under andra världskriget, men sedan dess har den utsatts för olika slags förföljelse, hotelser och – i synnerhet i sina högre skikt – korruption. Det har inte kunnat undvikas att den smittats av sovjetsamhällets missförhållanden. Vid senaste ”Sobor” gjorde ärkebiskoparna Chrizostom och Kirill ett klart uttalande härom. Det finns inte några dominerande allmänt högaktade personligheter jämförbara med Johannes Paulus II, kardinalerna Wyszynski och Tomasek.
Med denna brist sammanhänger också den mest överhängande faran – att intelligentian genom inbördes intriger kommer att skydda sina egna intressen och framför allt att olika slags traditionell rysk nationalism med sin avoghet mot främmande åsikter, nationer och religioner, sitt främlingshat och sin antisemitism kommer att förgifta atmosfären. Sålunda utnyttjades den nobla iden att återuppbygga Kristus Frälsarens kyrka av ”patrioterna” som en motvikt mot initiativet att uppföra ”Monumentet” (över stalintidens offer). Skalden Jevtusjenko hade rätt, då han förebrådde dem: ”Utan kristlig tolerans river ni ned den katedral, som vigts till hoppet om människornas broderskap.”36
Akademiledamoten Amosov, en av de största gestalterna inom sovjetisk medicin och naturvetenskap, definierade klart den underliggande nyckelfrågan:
”Vi tillåts nu tala om allmänmänsklig moral. Men låt oss inte leka kurragömma: ’allmänmänsklig’ bör tolkas som Moses lag – icke stjäla, icke döda, icke ljuga … Det sanna idealet kommer från Kristus, från Bergspredikan. Vi är ännu långt, alltför långt därifrån.” 37
Vi kan endast hoppas, att de nedärvda problemen kommer att övervinnas och att löftena som plötsligt uppgått i öster blir förverkligade.
Översättning: Ulrika Teape-Fugard
Karel Durman är docent från Prag och forskare vid institutionen för öststatsstudier, Uppsala universitet. Hans senaste författarskap omfattar bl.a. The Time of the Thunderer. (Columbia UP, 1988) Lost Illusions (Uppsala Studies on the Soviet Union and Eastern Europe, 1988).
Noter
1. E. Jevtusjenko, ”Priterpelost”, Literaturnaja gazeta, 1988, nr 19.
2. V. Vitaljev, ”Prach v polietilene”, Ogonjok, 1988, nr 47.
3. N. Zenova, ”Byvsjij sevemyj”, Literaturnaja gazeta, 1989, nr 3.
4. A.I. Illarionov, ”Gde my nachodimsia”, Eko, 1988, nr 12, s 11. Pravda, 24.1.1989
5. Akademiledamoten A. Monin i Novyj mir, 1988, nr 7 (s 16’).
6. Kostroma-regionen kan tas som ett exempel. Där kunde man inte ens införa köttkuponger, eftersom ”kött i allmänhet inte är till salu i de lokala statligt ägda butikerna”. I sin kamp mot bristen på arbetskraft och kommunikationssystemets sammanbrott uppfann de makthavande ett otroligt system: folk ”tas med flyg från Kostroma, områdets enda större stad, till avlägsna distrikt för att hjälpa till i jordbruket. Därifrån fraktas mjölk med helikopter till mejerierna, som tillverkar ost”. (V. Martsov – S. Sibirtsev, ”Food shortages”, Moscow News, 1988, nr 39.)
7. N. Sjmeljov, ”Novye trevogi”, Novyj mir, 1988, nr 4 s 169.
8 Enligt inrikesminister Bakanin steg brottsligheten under 1988 med minst 17 procent. (Pravda, 19.1.1989.)
9. Omkring 6.5 miljoner aborter utförs årligen endast i den ryska republiken, mer än 90 procent av de första havandeskapen avslutas med abort och statistiken pekar också på att kvinnor mellan 15 och 44 år har 0,6 aborter om året. (Y. Nikolajeva, ”I don’t want to be sorry.. .”, Moscow News, 1989, nr 4. Jfr också International Herald Tribune, 21–22.1.1989.)
10. På den 27:e partikongressen hade Gorbatjov endast medgivit ”flera tusen offer”, nu har man uppskattat att, redan innan vad som kallats den ”stora terrorn” (dvs. före 1937), fanns det 17–18 miljoner ”offer för stalinismen”, varav minst 10 miljoner dog. (R. Medvedev, ”Nasj isk Stalinu”, Moskovskie novosti, 1988, nr 48.)
11. Z. Poznyak, ”Kuropaty…”, Moscow News, 1988, nr 41.
12. För en analys av filmen, se J. Durmanovä, ”På väg till botgöring – att tolka en film och två epoker”, Signum, 1988, nr 1.
13. I. Vasilev, ”Personalnoe delo”, Pravda, 26.1.1989.
14. V. Bykov, ”Pod znamenem peremen”, Literaturnaja gazeta, 1989, nr 3.
15. V.I. Lenin, ”Defeat of One’s Own Government in Imperialist War”, Selected Works, New York 1938, vol. 5, s 147.
16. Citerat från T.G. Ash i The Spectator, 20.7.1985.
17. Citerat från A. Artsibasjev, ”Krestjanskij koren”, Moskva, 1988, nr 11, s. 11–12.
18. G. Bordjugov – V. Kozlov, ”Vremja trudnych voprosov”, Pravda, 30.9.1988.
19. B. Vasilev, ”Ljubi Rossiju v nepogodu”, Izvestija, 16–19.1.1989.
20. Kristus Frälsarens kyrka ”förenade under sin kupol sorgen, storheten, smärtan … Där samlades syndare och rättfärdiga, rika och fattiga. De förenades av iden om godhet, samhörighet, respekt för allt mänskligt liv, inte av idéerna om strid, split, hämnd.. .” – så anslås en mycket anti-marxistisk/leninistisk ton i en av diskussionerna. (Jfr 1. Zolotusskij – A. Lansjcjikov, ”Memorial i vokrug nego”, Literaturnajata, 1989, nr l.)
21. Mellan 1959 och 1964 minskades antalet aktiva ortodoxa kyrkor genom våldsaktioner från omkring 22 000 till 9 000, och ett liknande öde drabbade katolikerna (i Litauen) och andra religioner.
22. F. Neznanskij, Brott och straff i Sovjet, Stockholm 1984, s. 267–269.
23. Metropoliten Philaret i Argumenty i fakty, 1989, nr 1.
24. IV. Nezny, ”Possibilities for dialogue”, Moscow News, 1988, nr 12.
25. S.P. Zalygin, ”K voprosu o bessmertii”, Novyj mir, 1989, nr 1.
26. 1. Zolotusskij – A. Lansjcjikov, ”Ne tolko o bessmertii”, Literaturnaja gazeta, 1989, nr 4.
27. A. Gulyga, ”V.S. Solovjov”, Literaturnaja gazeta, 1989, nr 3.
28. Citat från Kommunist, 1988, nr 17, s 59.
29. Detta innefattar en stark reservation mot sociala revolutioner. Vasilij Seljunin påpekade exempelvis i sin banbrytande studie ”Istoki” (Novyj mir, 1988, nr 5, jfr i synnerhet s. 164–165) vilka barbariska instinkter som uppväcktes av franska revolutionen och drog en tydlig parallell till samma händelser i oktober 1917 och därefter.
30. Den största utmaningen i detta hänseende kommer antagligen från akademiledamoten Dmitrij Lichatjov. Det viktiga är inte att erkänna kristendomens ”progressiva roll” i Kiev Rus – det betonade ju Stalin själv så tidigt som 1934. Enligt Lichatjov gjorde kristendomen Ryssland till en del av den civiliserade världen, erbjöd den främsta inspirationskällan för en utveckling av rysk kultur och genomsyrade det bästa i den. Det var inte furstarna och tsarerna i Moskva utan den ortodoxa kyrkan med sina kloster, som garanterade statens och nationens överlevnad och enighet under de svåraste perioderna. Och, allra viktigast, Lichatjov förkastade den gamla slentrianen att utmåla ortodoxin som endast ett redskap för staten. (Jfr i synnerhet hans ”Predvaritelnye itogi tysjacjdetnego opyta”, Ogoajok, 1988, nr 10.)
31. L.N. Dzjmazjan, ”Kult i rabolepie”, Sotsiologijeskte issledovanija, 1988, nr 5, s 70.
32. Två omständigheter kan vara till hjälp för en bättre förståelse av förhållandena i Sovjet: 1988 döptes 13 000 personer i en kyrka i Kiev, av dem var 8 000 vuxna. Den billigaste pocketupplagan av Nya testamentet säljs på den svarta bokmarknaden i Moskva för 50 rubel, vilket motsvarar minst 500 svenska kr.
33. I. Vinogradov, ”Nokturn na dva golosa”, Moskovskie novosti, 1989, nr 2.
34. Jfr kolumnen ”Tjto ja tjitaju segodnja” i Literaturnaja gazeta, 1989, nr 1 och 5.
35. A. Nujkin, ”On the lava flow”, Moscow News, 1988, nr 38.
36. E. Jevtusjenko, ”Lzjenabat”, Moskovskie novosti, 1989, nr 6.
37. N. Amosov, ”Tjto ja tjitaju segodnja”, Literaturnaja gazeta, 1989, nr 1.