En Europa-centrerad världsbild håller på att bli överspelad. Alltmera sammanflätas ekonomiska, sociala, kulturella och politiska relationer till en global enhet. Världsomfattande åtgärder är nödvändiga för att lösa akuta problem som världssvälten, de underutvecklade länderna, världsfreden m.m. Påven Johannes Paulus II uppmanar i sin senaste socialencyklika Sollicitudo rei socialis (1987) just till en sådan världsvid solidaritet. Här framkommer något av en ”one worldsyn” och påven anknyter stundom till denna utveckling. Aven i andra sammanhang talar han om ”världskyrkan”. Han undviker härigenom en utgångspunkt som skulle kunna leda till inskränkt ”provinsialism”.
Men är verkligen ”one world”, dvs. en stor och sammanförd, förenad ”mänsklighet” en realitet ens i vardande? Motsvarar inte denna tanke snarare en teknokratisk utopi och ideologi? Utmärkande för mänskligheten är och förblir i själva verket en mångfald historiska traditioner, många språk och kulturer, religioner och livsåskådningar. Spänningen mellan en ”one world-ideologi” och en pluralistisk mänsklighet kan man kanske se först i vår tid i hela dess räckvidd. Och ”mångfalden” verkar idag alltmer vinna terräng tvärt emot Aldous Huxleys science-fictionroman Brave New World.
En liknande problematik finns inom den katolska kyrkan vilket framgår när kyrkan idag tvingas välja en tidsenlig pastoralstrategi. På vilket sätt kan kyrkan å ena sidan förverkliga sin uppgift som enande moralisk kraft i en mångfaldig och mångtydig värld och å andra sidan i en växande pluralistisk situation bevara och styrka sin inre och yttre enhet och identitet? Här råder för närvarande ett akut spänningsförhållande som avspeglas på olika sätt i kyrkans pastoralstrategi och som kräver kreativa lösningar.
Den katolska kyrkan står inför uppgiften att inkultureras exempelvis i en asiatisk eller en afrikansk kontext. Religiöst möter hon för första gången i ordets djupare bemärkelse världsreligionerna och ställs därmed inför frågan om sitt eget förhållande till dem. Ekumeniskt sett måste kyrkan fråga sig i vilken utsträckning som hon konsekvent och påtagligt kan närma sig andra kristna kyrkor och samfund. Och slutligen står hon mitt i en livsåskådningspluralism där hon oundvikligen måste skilja en autentisk kristen substans från tidens trender.
I en sådan situation tycks kyrkans pastoralstrategi ha flera alternativ. Hon kan lägga tyngdpunkten på sin karaktär som ”världskyrka”. Ordet är attraktivt trots att det kan uppfattas som triumfalistiskt och oekumeniskt. Det motsvarar vår tids globala tendenser och leder bort från en europacentrering. Onekligen kommer ju kyrkan i framtiden numerärt att ha sin tyngdpunkt i Tredje världen. För att bevara och stärka sin inre och yttre enhet i en pluralistisk värld kan hon driva en pastoralstrategi med ökad centralisering, något som för närvarande i visst hänseende tycks ske vid biskopsutnämningar, och tillsättningar av teologie professorer och den åtstramning av det ordinarie läroämbetet som den romerska kurian genomför. Men det finns också andra vägar och andra signaler. Nyligen utlyste Johannes Paulus II en panafrikansk biskopssynod att hållas under de närmaste åren. Hans resor till olika länder och kontinenter är inte bara ”resediplomati” eller ”charmoffensiv” som t.ex. Per Lönning menar i sin bok om påven, utan påvens avsikt är snarare att styrka de lokala kyrkorna och fördjupa de ekumeniska kontakterna.
Man kan sålunda urskilja två kontrasterande pastoralstrategier i dagens katolska kyrka. Detta är möjligen resultatet av ett ouppklarat förhållande som förelåg redan vid Andra vatikankonciliet, nämligen spänningen mellan centrum och periferi och de konsekvenser som följer härav.
Förvisso är det enklare att framställa ”världskyrkan” som ett hoppets tecken. Och man bör inte glömma att de flesta katoliker i synnerhet under senare tid kanske intuitivt i påven och påvedömet ser det konkreta tecknet på kyrkans enhet och katolicitet.
Om vi går tillbaka i tiden och gör en jämförelse med de förhållanden som rådde vid Nya testamentets tillkomst kan vi erinra oss, att den konkreta adressaten som Nya testamentet riktar sin ”missionsbefallning” till var den omgivande grekisk-romerska kulturen och världen kring Medelhavet. ”One world” däremot är en skapelse av den moderna tekniken och informationssamhället. Visserligen bygger man på en ny naturvetenskaplig världsbild men den är en teknokratisk och konstruerad ideologi. ”One world” har ingen någonsin sett. Evangeliets budskap riktar sig i en sådan kontext till en anonym adressat med vilken man egentligen inte kan kommunicera.
Just på grund av att denna ideologi gynnar en global centralstyrning – det må vara politiskt, kulturellt, religiöst – kan den vara förförisk. Den polske filosofen Leszek Kolakowski varnar i ett sådant sammanhang för den livsfara som lurar om världens ”pluralistiska mångfald” skulle offras för en ”planetarisk civilisation”.
Andra vatikankonciliets intention hade en annan inriktning. Konciliet återupptog den gamla kyrkans grundläggande communio-syn. Den universella kyrkan är inte ett monolitiskt block, utan den konstitueras genom lokalkyrkornas gemenskap tillsammans med Roms kyrka. Olikheterna upphäver inte det gemensamma, ty de olika lokalkyrkorna lever ju för helheten och tillsammans med den. Så står inte heller påven över biskopskollegiet utan inom biskopskollegiet som dess huvud. En centralistisk syn på kyrkan upphävs här av en communio-syn som har avgörande konsekvenser för hela kyrkans liv.
Onekligen är detta ett dynamiskt betraktelsesätt med betydelse för kyrkans framtida utveckling. Före detta missionsområden har efter hand blivit självständiga lokal- eller partikulärkyrkor, något som faktiskt självklart kräver en pluralitet i de kristna livsformerna och i det kristna tänkandet. Kyrkan är enligt denna syn inte en abstrakt och anonym institution. Alla lokala eller partikulära kyrkor är kallade att aktivt delta i hennes liv och verksamhet och de utgör var och en själva hela kyrkan när de samlas kring sin biskop eller hans ställföreträdare för att fira eukaristin. I denna gemenskap skall de enskilda troende också erfara sin levande relation till den universella kyrkan.
Ännu så länge tycks de båda pastoralstrategierna ofta stå i strid mot varandra, något som medför osäkerhet och förvirring. Men samtidigt kan ett djupare och mer övergripande betraktelsesätt också avdramatisera enskilda dagsaktuella företeelser. Dessa konflikter visar att kyrkan befinner sig i en dynamisk utvecklingsprocess som långt ifrån är avslutad. Mycket tyder på att Andra vatikankonciliets communio-syn i längden kommer att utvecklas till full mognad. Men situationen kräver kreativitet och mod för att övervinna ängslan, liksom att man ser framtiden an med all möjlig realism.