Framsteg i Chiapas

Den mexikanska biskopskonferensen markerar i ett dokument som publicerades den 12 februari i år sin ståndpunkt angående konflikten i den mexikanska delstaten Chiapas. Dokumentet vädjar om en saklig och respektfull dialog mellan senatorerna och kongressledamöterna samt ”Kommissionen för endräkt och fred” (Cocopa) å den ena sidan, och gerillarörelsen EZLN (Zapatistiska befrielsearmén) å den andra. Parterna skall mötas i Mexico City i mitten av mars månad för att diskutera lagar för de indianska folkgruppernas kulturella särart och därav följande rättigheter, samt söka träffa avtal om en fredlig lösning i Chiapas. Det finns sammanlagt ca 15 miljoner indianer i Mexiko, fördelade på 55 folkgrupper med olika språk och kultur.

Chiapas, som huvudsakligen befolkas av indianska folkgrupper, har under flera decennier, men i synnerhet sedan år 1994 då den nybildade gerillarörelsen EZLN gjorde uppror, varit en turbulent och brutal region. Militär närvaro i form av den federala armén (ca 85 000 soldater), paramilitära grupper och nämnda gerillarörelse har förbytt det paradisiska tropiska landskapet i en hotfull och stundom blodig miljö. Av utrymmesskäl kan vi här inte redogöra för konfliktens komplexa historia och flerbottnade orsakssamband.

Under presidentvalskampanjen i Mexiko i fjol lovade kandidaten för högerpartiet PAN, Vicente Fox, att om han kom till makten skulle han lösa konflikten i Chiapas på en kvart. Riktigt så enkelt visade det sig inte vara att nå fred och försoning, men det var väl heller ingen som trodde på den blivande presidentens överoptimistiska propaganda, förmodligen inte ens han själv. Men fredsprocessen har onekligen tagit rejäl fart, mycket tack vare det nya politiska läge som regeringsskiftet den 1 december i fjol skapat. (Högerpartiet PAN segrade efter det att partiet PRI suttit i oavbruten regeringsställning i hela 70 år.)

President Fox spillde ingen tid, utan visade omgående handlingskraft genom att ge den lagstiftande makten i uppdrag att ta itu med de lagförslag som den dåvarande PRI-regeringen och EZLN kom överens om redan år 1996. Dessa lagförslag, kända som ”Avtalet i San Andrés”, blev dock aldrig antagna, eftersom det till syvende och sist inte låg i PRI-regeringens intresse. President Fox bjöd dessutom uttryckligen in zapatisterna till att återuppta fredssamtalen. Zapatistledaren Marcos reagerade positivt och sade sig ha förtroende för Fox. Marcos ställde dock tre villkor för en eventuell dialog: att överenskommelsen från San Andrés skulle verkställas; att fängslade medlemmar av gerillarörelsen skulle befrias; att sju av den federala arméns trupper skulle dras tillbaka från Chiapas. Regeringen har i viss utsträckning tillmötesgått dessa krav. Flera fångar har frigivits och den 22 december i fjol påbörjade en av arméns trupper sin reträtt. Förutsättningarna för en konstruktiv dialog är således relativt goda.

Zapatisterna demonstrerar

Zapatisterna planerar att i slutet av februari ge sig av från Chiapas i söder i riktning mot Mexico City. De kommer att tåga, en bit till häst och resten med buss, i karavan mot huvudstaden. På vägen till Mexico City gör karavanen uppehåll i staden Nurio i delstaten Michoacán. Där kommer zapatisterna att delta i en nationell kongress (Congreso nacional indígena) tillsammans med hela fem tusen representanter för de indianska folkgrupperna. Syftet med kongressen är att diskutera det aktuella temat och ge EZLN mandat att föra de indianska folkgruppernas talan.

Från regeringshåll har man sagt sig vara mån om att EZLN garanteras tillbörlig säkerhet under såväl marschen mot och vistelsen i Mexico City, som vid kongressen i Nurio. Regeringen välkomnar internationella observatörer, frivilligorganisationer liksom nationella och internationella medier att bevaka skeendet. Bara detta faktum måste betraktas som ett genombrott i fredsprocessen. Flera utländska präster, människorättsaktivister och internationella observatörer utvisades nämligen från Chiapas under den förre presidenten Zedillos mandatperiod.

Mexiko – ett mångkulturellt land

Biskoparnas dokument, som kvalificerade sig som förstasidesnyhet, ger generella riktlinjer för parterna och är balanserat i sin framtoning, utan att för den skull vara vare sig tafatt eller uddlöst. Dokumentet består av fem avsnitt. För det första slår biskoparna fast att Mexiko är en mångkulturell och multietnisk nation, med både indianska rötter och europeisk (läs spansk) härkomst. Det går inte för sig att bortse från det indianska ursprunget, lyder texten. De indianska folkgrupperna förtjänar att tas på allvar, den som inte gör det agerar rasistiskt, heter det. (Landets mångkulturella karaktär bekräftades visserligen i den reviderade konstitutionen från år 1992, men har bara i undantagsfall fått genomslag i konkreta åtgärder på det juridiska, politiska och ekonomiska området.)

För det andra poängterar biskoparna att EZLN nu lagt gevären åt sidan och att de eftersträvar en fredlig lösning genom samtal. Kongressen uppmanas därför att ”lyssna uppmärksamt” på zapatisternas synpunkter. Att lyssna aktivt på dem är ett oundgängligt led i fredsprocessen, heter det. Biskopen av San Cristóbal de las Casas (ett av stiften i Chiapas) Felipe Arizmendi – en av dem som undertecknat dokumentet – uttrycker i ett separat uttalande sin förhoppning om att lagstiftarna lyssnar engagerat på EZLN och inte faller för frestelsen att ”bara vi mestiser (den spansktalande majoriteten i landet) själva innehar hela sanningen om de indianska folkgruppernas rättigheter”.

Biskoparna betonar bådas ansvar

Biskoparna ställer sig dock inte okritiskt på gerillarörelsens sida utan betonar, för det tredje, att EZLN har att agera i demokratisk anda. Det gäller för EZLN precis som för andra intressegrupper att respektera de lagar och förordningar som den lagstiftande makten föreskriver.

För det fjärde uppmanar biskoparna hela nationen att engagera sig i frågan och kritiskt granska zapatisternas argument och inte hänga upp sig på vare sig deras sätt att propagera eller deras fysiska uppenbarelse (zapatisterna döljer sitt ansikte med en svart huvudbonad). Medborgarna uppmanas dessutom att inte ta till vare sig diskriminerande eller rasistiska slagord, framför allt bör all form av våld undvikas.

Dokumentet avslutas med en hänvisning till den kristna tron som är den minsta gemensamma nämnaren för i princip hela den mexikanska befolkningen. Man uppmanar medborgarna att be särskilt intensivt för en fredlig och rättvis utveckling i Chiapas. ”Vi ber om vår jungfru av Guadalupes förbön”, skriver biskoparna. Och är det något som förenar den brokiga och mångfacetterade nationen så är det just vördnaden för Vår jungfru av Guadalupe, Mexikos och hela Latinamerikas skyddspatron.

Det kommer troligtvis att krävas mycket tålamod och mödosamt arbete innan fred nås i Chiapas och rättigheter för de indianska folkgrupperna efterlevs även i andra delar av landet. Men ingen kan förneka de framsteg som hittills åstadkommits. Uppgörelsen kommer, förutsatt att den går i lås, att få konsekvenser på flera plan, inte minst på det ekonomiska. Mexiko har under de senaste 18 åren kännetecknats av en nyliberal ekonomisk politik och Vicente Fox, som tidigare var vd för Coca Cola i Mexiko, är en uttalad förespråkare för denna politik. Det skall bli mycket intressant att se om och i så fall hur regeringen Fox lyckas förena nyliberalism med de indianska folkgruppernas särart. Dessa har nämligen en kollektivistisk (ej att förväxla med kommunistisk) syn på arbete och egendom, vilken såväl tidigare regeringar som nationella och internationella företag – i synnerhet vad olja, skogs- och jordbruk beträffar – tagit alltför lite hänsyn till eller helt och hållet negligerat. Därmed inte sagt att privat företagsamhet och frihandel, som haft många positiva konsekvenser för Mexiko, inte går att tillämpa i regioner som Chiapas. Men det vore önskvärt att företagandet bedrivs i former som samtliga berörda kan godta och leva med.