Framtidens begravningar

Antalet svenskar som begraver sina döda släktingar utan någon officiell ceremoni ökar kraftigt, enligt SVT nyheter (30 aug 2019), från mindre än 2 procent för tio år sedan till nästan 8 procent detta år. I storstäderna är denna ökning mer markant än på landsbygden. Avlidna fraktas direkt från sjukhuset till krematoriet, där anställda sedan för askan till en minneslund för att spridas. Det kan vara så att detta var den avlidnes egen önskan, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers förbund, men det kan även finnas andra orsaker. Den avlidne har inte ingått i någon större relation under sin livstid, eller så kan de anhöriga inte enas om vilken ceremoni som ska genomföras. Lernéus förutspår att denna trend kan öka upp mot 15 procent framöver.

Detta förfaringssätt är mycket ovanligt i andra länder, även om Storbritanniens största begravningsbyrå, Co-op Funeralcare, också ser en viss ökning på senare år. Är kyrkans ritualer och ceremonier inget för den moderna, sekulariserade nutidsmänniskan, eller hur ska vi tolka denna statistik? Sverige har sagts vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen, betyder det då att ritualer, ofta sedda som religiösa handlingar, kommer att försvinna eller ändrar ritualerna form för att anpassas till ett modernt, sekulariserat samhälle?

Från liturgier till individcentrerade ritualer

Vi ser i dag att kyrkobesökarna blir färre och färre i Sverige och det verkar som om de kyrkliga liturgierna inte tilltalar vardagsmänniskan, utan att de till och med kan upplevas som tomma, formaliserade handlingar. I stället ökar ritualer (förstådda som vissa typer av formaliserade handlingar) som är individcentrerade, och den fjärran transcendentala världen som ska komma byts ut mot praktiker som riktar in sig på individen och ett här och nu. Ritualforskaren Catherine Bell menar att i dessa nya ritualer tonas doktriner och etiska läror ner, och i stället föredras ett språk som betonar starka känslor av personlig förändring, självförverkligande och engagemang. Vi ser hur många av dessa individcentrerade riter i dag marknadsförs som coaching eller terapi (i detta fall lekmannaterapi, då den inte utförs inom traditionell skolmedicin eller som rådgivning av kyrkans anställda). I dessa nya, formaliserade handlingar, eller riter, ska individens ”inre potential” eller det ”autentiska jaget” hittas med hjälp av den egencertifierade entreprenören och befria individen från att vara stressad, utbränd eller ”bara vara vanlig”, det vill säga att sakna kreativitet i vardagen och på arbetsplatsen. Vi hittar sökandet efter ”det mänskliga inre kapitalet” i managementkurser, media, tv-soffornas terapeutiska samtal och i populärlitteratur, vilket attraherar den moderna människan som söker sig till nya former av ritualer för att få personlig hjälp. Ett krav på det personligt hållna och på individen påverkar också önskemål om hur framförandet av traditionella liturgier som vigsel och begravningar ska utformas, men också om de ska väljas eller inte.

Ser vi till vigslar så kan brudparet fortfarande använda sig av kyrkan som ett vackert rum för att rama in bröllopet. Andra kan välja naturen, eller än mer spektakulära scener som när ett brudpar valde att avge sina vigsellöften på en plattform som en helikopter då lyfte högt upp i luften. Entreprenörer kan designa bröllop som unika event som ska bli ett starkt minne för alla och ritens misslyckande vore att någon i efterhand skulle tycka att själva upplägget var trist och bara en formell tillställning. De nya ritualerna fungerar således annorlunda än de kyrkliga liturgierna. Kyrkans liturgier är alltid pålitliga i sin performativitet. Om berörda personer accepterar och följer reglerna och ledaren är ceremoniellt auktoriserad så är utgången av akten säkrad: brudparet blir gift även om någon av dem tvekar, så länge de inte tydligt visar detta (vilket i praktiken bryter ritualen). Liturgin är därför i sig ett säkert språk då den inte är beroende av individens privata intentioner, som vi inte kan läsa av som åskådare. Att acceptera liturgin är dock ett måste, och det är denna acceptans åskådaren ser, inte individens känsloliv. Men det räcker inte för många att vigseln enbart stannar vid en formell praktik med säker utgång – att äktenskapet ingås. Effekten och känslorna i ritualen måste också framkallas hos deltagarna, vilket de individcentrerade framställningarna inriktar sig på. Om liturgins fråga är ”har jag gjort allting rätt”, så är fokus inom den individcentrerade riten ”har riten haft rätt effekt för mig?”. Det finns därmed en risk att riten kan upplevas som misslyckad, eftersom effekten blir avhängig den enskilda individens personliga upplevelse. Därför kan det vara viktigt att i detalj designa de olika rituella akterna på ett sätt så att den specifika individen som är delaktig inte ska glömmas bort.

Om vi återgår till dödsfall och begravningar och först tittar på de tecken som används i tidningarnas dödsannonser ser vi att indexikala tecken, det vill säga tecken som säger något personligt om den avlidne, har blivit mer vanliga. Korset som mångtydig symbol har transformerats till att enbart stå för död, inte också för det eviga livet. I stället ser vi hur den avlidnes person lyfts fram i begravningsannonsen: en teddybjörn kan användas vid ett barns bortgång, en segelbåt för den som levde för seglingsturer, en traktor för en lantbrukare eller en blombukett för naturälskaren. Ser vi till begravningsakten kan de sånger som väljs vara popsånger eller ballader som den avlidne brukade lyssna på, till exempel ”Bridge over trouble water” av Simon & Garfunkel. Två exempel på förändring och val av begravningsmusik kan få illustrera detta.

Från det transcendentala till ett här och nu

Det första exemplet är ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, en sång med text av Lydia Lithell och musik en rysk folkmelodi. Under mina drygt 40 år som boende på landsbygden har jag deltagit i många begravningar i byns kyrka. I min ungdom som nyinflyttad på 70-talet kunde jag ofta höra denna som begravningssång, men i dag spelas den sällan:

Jag har hört om en stad ovan molnen,

ovan jordiska, dimhöljda länder,

jag har hört om de solljusa stränder

och en gång, tänk en gång är jag där!

Halleluja! Jag högt måste sjunga!

Halleluja! Jag går till den staden.

Om än stegen blir trötta och tunga,

bär det uppåt och hemåt ändå.

… Aldrig mer skall jag stappla och falla,

jag är framme, ja, hemma hos Gud.

Jag har hört om den snövita dräkten

och om glansen av gyllene kronor.

Jag har hört om den himmelska släkten,

och en gång, tänk en gång är jag där!

Halleluja! Jag fröjdas i anden!

Jag kan höra den himmelska sången.

och det sliter i jordiska banden,

ty jag vet, jag skall snart vara där.

Löftet om staden ”ovan molnen” och att livets prövningar ska leda till ”landet utan tårar” och ”de solljusa stränder” verkar inte tilltala den moderna och sekulära människan. Texten kan jämföras med en sång ifrån filmen Såsom i himlen (2004) där den tungt pressade Gabriella sjunger ut sin befrielse från livets hårda vardag i ”Gabriellas sång” (text av Py Bäckman och musik Stefan Nilsson):

Det är nu som livet är mitt.

Jag har fått en stund här på jorden.

Och min längtan har fört mig hit.

Det jag saknat och det jag fått.



Jag vill känna att jag lever.

All den tid jag har

ska jag leva som jag vill.

Jag vill känna att jag lever.

Veta att jag räcker till.



Jag vill leva lycklig för att jag är jag,

kunna vara stark och fri,

se hur natten går mot dag.

Jag är här och mitt liv är bara mitt.

Och den himmel jag trodde fanns

ska jag hitta där nånstans.

Jag vill känna att jag levt mitt liv.

Som ett mått på popularitet kan nämnas att ”Gabriellas sång” låg på Svensktoppen i 68 veckor, och den kan i dag även användas som begravningssång. ”Att komma hem” har fått en annan innebörd, från att komma ovan de jordiska molnen och till de solljusa stränderna till att fokusera ett här och nu, där livet är mitt och himlen ska hittas i detta liv: ”Och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där nånstans”. Målet är inte pie in the sky eller en framtida gyllene krona utan att ”Jag vill känna att jag levt mitt liv” inom ramen för detta jordeliv.

Hur utformas riter utanför kyrkans kontext?

Men hur skapas dagens riter för att uppfylla Gabriellas önskan? De nya, formaliserade och individcentrerade handlingarna kan diskuteras som moderna riter med sina karaktäristiska drag förankrade i en kontext där sekularisering, marknaden och ett individfokus är centrala. Många förknippar fortfarande riter med religiösa handlingar och så byggdes också de första ritualdefinitionerna upp. Men socialantropologen Roy Rappaport har i sin uppmärksammade bok Ritual and Religion in the Making of Humanity vidgat ritualdefinitionen så att även handlingar utanför en religiös kontext räknas in. En ritual är enligt honom en framställning av mer eller mindre beständiga sekvenser av formella handlingar och yttranden, som inte är fullständigt skapade av deltagarna. Dessa handlingar behöver inte, men kan, förankras i en transcendental värld och bygger då på ett slags Ultimate Sacred Postulates som är svårare att ifrågasätta och förändra än de som helt och håller tillskrivs mänsklig agens. I ”Jag har hört om en stad” kan vi tydligt se hur texten målar upp en transcendental religiös värld och i denna spåra de ultimata heliga postulatens hemvist. Men världen bortom det jordiska är inte tillgänglig i ”Gabriellas sång”. När jag i min bok Coaching och lekmannaterapi: en modern väckelse undersökte nya rituella sammanhang i Sverige i början av 2000-talet fanns två tydliga spår i var förlösningen finns: Antingen förankrades riten i en ”andlig sfär” (jag är ”andlig men inte religiös”) eller än vanligare var att tanken på en transcendental värld övergavs för att formuleras i ett vetenskapslikt, populärpsykologiskt språk, som talade om den inre potentialen, mitt sanna jag, mitt autentiska jag. Den transcendentala kraften flyttar således in i individen själv, som sakraliseras – det finns något oförstört som ska förlösas genom inre resor med hjälp av olika entreprenörer som nu etablerade sig på marknaden.

Riterna skulle också ges legitimitet via de rituella ledarna. Titlarna konstrueras på liknande sätt som andra titlar i samhället, till exempel diplomerad, licensierad, ackrediterad, auktoriserad (terapeut eller coach – jämför med titeln auktoriserad mäklare). Däremot kan inte legitimerad psykolog eller psykoterapeut användas då dessa är skyddade enligt svensk lag. Företagen skapade namn som påminde om andra institutioners i samhället: Svenska Institutet för sorgbearbetning eller Hälso-akademin. Ser vi till dödsfall och sorg kan i dag terapi eller kyrkans själavård för att hjälpa efterlevande med sorgen ersättas av företaget Svenska institutet för sorgbearbetnings metod som drivs av egna certifierade sorgbearbetare. För 6 900 kronor erbjuds 2019 en tredagarskurs i ”Workshop i Sorgbearbetning” som ”är speciellt framtagen för dig som drabbats av olika sorger, förluster och förändringar”. Deltagarna rekommenderas att innan förs­ta mötet läsa en bok som utges av företaget om sorgbearbetning och kursen varvar föreläsningar, enskilda samtal, diskussioner och gruppövningar. Det erbjuds också en certifieringskurs för att hjälpa andra. Den kostar 15 900, sträcker sig över fem heldagar, med syfte ”att hålla egna kurser i grupp och individuellt enligt formatet Programmet för Sorgbearbetning”. Företaget säljer även fortsättningskurser för 9 900 kronor. Hemsidan är designad som vilket företag som helst med flikar som fakta om sorg, kurser, referenser, anmälan, föreläsningar, böcker, media, om oss och nyhetsbrev. Bearbetning av sorg har också vidgats till att omfatta även andra förluster som skilsmässor, eller saknaden efter ett avlidet husdjur. Nya riter, om de så ingår i bröllopsdesign eller bearbetning av sorg, måste således också analyseras utifrån den kontext som genererat dem – dagens marknadssamhälle – där varje ”vara” har ett pris.

Förutom kraftfulla titlar ska de nya verksamheternas trovärdighet stärkas ytterligare, vilket kan ske genom att de förankras i en religiös tradition, vetenskap (forskningen säger) eller den egna erfarenheten. Företaget Sorgbearbetning är noga med att profilera sig som sekulärt: ”I enlighet med vårt syfte har vi ingen anknytning till någon religion, politisk organisation, institution eller till annan rörelse av något slag.” Detta kan vara viktigt då uppdragsutbildning erbjuds till företag, kommuner och skolor, som i sina verksamheter ska vara sekulära. Det mycket framträdande draget hos företaget är hänvisningen till den personliga erfarenheten. Svenska Institutet för sorgbearbetning hänvisar i sitt arbete till John W. James och Russell Friedman, vilka har arbetat fram denna metod som bygger på deras egna erfarenheter av sorg. De personliga erfarenheterna finns också i företagets beskrivning ”Om oss”. Ledarna har alla varit med om sorger och förluster: ”Utifrån kunskap om sorgbearbetning och utifrån våra egna erfarenheter av läkning erbjuder vi andra sörjande hjälp.” De nya ledarna ska inte, som skolmedicinens psykoterapeuter/psykologer eller kyrkans präster gömma sig bakom en ”professionell” mask utan dela med sig av sitt personliga jag och sina erfarenheter i samtalen och handlingarna. Eller som företaget uttryckte det på sin hemsida 2010: ”Vem vill ta dykcertifikat med någon som inte har dykt?” Företaget låter också deltagare på hemsidan kritisera den skolmedicinska vården eller visa på brister i behandlingar: ”Efter år av samtalsterapier med psykologer, terapeuter, aggressionsterapeuter och liknande har jag blivit tom inombords. Kursen har fyllt på med energi inför framtidens möten med förluster. Jag skulle gladeligen ha bytt ut alla årens terapeuter mot denna kurs.”

Ytterligare kännetecken på de moderna riterna är att de utlovar snabba effekter. Även detta företag utlovar ”märkbart positiva effekter”. 99 procent anser sig vara nöjda med kursen och 97 procent har rekommenderat kursen till andra. I fliken referenser och våra kunder kan vi läsa om flera kommuner och landsting som använt sig av företaget och bland myndigheter, organisationer och trossamfund hittar vi även Svenska kyrkan. Det är också viktigt att visa upp feedback från deltagarna som en kvalitetsgaranti. Här kan vi tydligt se hur sorgbearbetning syftar till frigörelse från tungt bagage i livet. Människor sägs få ny livsglädje, harmoni, starka känslor och fantastiska upplevelser.

Med dessa nya alternativ av formaliserade praktiker (som jag valt att klassificera som individcentrerade ritualer) och personlig bearbetning som fokuserar på det nuvarande livet och erbjuds på marknaden i dag, är det inte förvånande att många svenskar begravs utan ceremonier i kyrkan, eller helt utan ceremonier. Livet är över och fortsätter inte i ”staden ovan molnen” och för de som likt Gabriella vill känna ”att jag lever all den tid jag har” finns det inte utrymme för ritualer som bara upplevs vara till för sin egen skull och med budskap som den sekulära individen känner främlingskap inför. I stället kan efterlevande vilja föra samman sina nära och kära till något som hörde ihop med den bortgångne. Liksom en blomma i dödsannonsen signalerar att den avlidne tyckte om att vandra i naturen, kan naturen också bli den plats där den avlidnes aska sprids. Segelbåten i dödsannonsen kan signalera att askan kommer att strös i havet. Om varken den avlidne var, eller de anhöriga är, trogna kyrkobesökare eller religiösa kan en ceremoni utanför kyrkan vara ett alternativ. I de fall det inte finns anhöriga eller några i nära relation till den anhörige utan en anställd på krematoriet för askan till minneslunden, kan det säga något om det svenska samhället i dag. Många individer lever inte längre i storfamiljer eller ingår i lokala gemenskaper utan kan sluta sina dagar i ensamhet i en storstad.

Vi måste också, som Roy Rappaport, vidga ritualbegreppet när det gäller de nya individcentrerade riterna till att omfatta mer än en religiös praktik. Vi kan se att borgerliga begravningar ökar. Allehanda skriver 2014-03-26 att nästan 10 procent av alla begravningar i Sverige är i dag borgerliga, och i Sveriges Radio P4 2017-09-28 förutspår Ulf Lernéus, Begravningsbyråernas förbund, att inom en 25-årsperiod kan vi säkert ha 25 procent borgerliga begravningar. I dag finns till exempel den sekulära organisationen Humanisterna som erbjuder begravningshjälp till de som vill ha en sekulär begravning. De ger följande exempel på upplägg:

”Den kan innehålla musik, sång, dikter, klockringning, personliga minnesord och en tyst minut som avsked, och utformas olika beroende på omständigheterna kring dödsfallet. Största möjliga respekt bör visas den avlidnes vilja. En del önskar en ceremoni som endast består av musik och stillhet för egna tankar och samvaro med de närmaste.”

Det är intressant att se, att trots att religiösa trosföreställningar inte bäddas in i begravningsriten, så kan rituella akter hämtas och leva kvar från kyrkans liturgi: I stället för en präst har Humanisterna egna officianter, några dikter läses, det ingår sång och musik, kistan dekoreras. Men det ses som viktigt att låta den avlidne vara i centrum för ritualen, inte en religiös värld. Officianten ska ”skaffa sig en bild av den avlidnes livssyn, personlighet, familjesituation, yrkesidentitet och fritidsintressen. Det bör kompletteras med viktiga händelser i hans/hennes liv… Det är viktigt att det är fritt från tomma ord och fraser.”

Nya forum för ceremonier

Internet och digitalisering i samhället påverkar också utformandet av ceremonier för den avlidne. Vi kanske får omvärdera vad ordet ceremoni kan innehålla. På Facebook ”dör” individen inte och det finns ingen grav. Men i stället för blommor på graven kan internet bli minneslunden. Ska vi se det som en ritual att anhöriga och vänner med återkommande intervaller går in och skriver på den avlidnes Facebooksida grattishälsningar som ”i dag skulle du fyllt år”, ”saknar dig”, ”tänker på dig i dag”? Även på dödsdagen kan hälsningar skrivas in till den avlidne. En student berättade för mig hur en av hennes kamrater gick bort i unga år under skoltiden och varje år skrev hon och andra något på den bortgångne kamratens Facebooksida på födelsedagen. Men efter några år ville en del få ett avslut och skrev inget, vilket fick den avlidnes mamma att reagera, höra av sig och med sorgsen röst undra om klasskamraterna glömt bort hennes barn. Ritualforskarna Ronald Grimes och Catherine Bell har avstått från att ge en generell ritualdefinition och talar hellre om ritualisering, det vill säga på vad sätt handlingar formaliseras. Enligt detta synsätt skulle de årliga hälsningarna kunna ses som en fortgående minnesceremoni som formaliserats och återkommer på en viss dag.

Begravningsbyrån Fonus är en av många som har minnessidor där efterlevande kan ”dela med sig av en hälsning eller tända ett ljus” och vänner och anhöriga kan ”berätta om sina minnen av den avlidna”. Ska detta också ses som en nyskapad avskedsceremoni? Prästen och religionssociologen Anna Davidsson Bremborg, som studerat begravningsriter, säger i en intervju i Sydsvenska Dagbladet 2003-10-31 att en form av sorgearbete är att göra en hemsida till minne av den avlidne. Där kan musik och texter läggas in som förknippas med den avlidnes person. Skapandet av en hemsida som andra kan besöka och ge respons på kan också ses som en ceremoni, fast i cyberrymden. Den starka personanknytningen ges stort utrymme, så även här skulle vi kunna tala om en individcentrerad ceremoni.

I de fall en direktkremering sker och askan strös i minneslunden utan ceremoni kan orsaken vara att den avlidne inte stod i nära relation till någon. Om den avlidne hade starka önskemål om detta, eller de anhöriga inte kunde enas, kan orsaken finnas i det nya, sekulära landskapet som skapats i Sverige, där religionen och de kyrkliga liturgierna har förlorat mark. Men en sak kan sägas: trots samtidens fokus på individen, sekularisering och modernitet, så försvinner inte ritualer och ceremonier. De kan dock ändra form efter nya förutsättningar då de är sammanvävda med det mänskliga varat och vår sociala samvaro.

Litteratur

Anna Davidsson Bremborg: Yrke: Begravningsentreprenör. Om utanförskap, döda kroppar, riter och professionalisering. Studentlitteratur 2002.

Anne-Christine Hornborg: Coaching och lekmannaterapi: En modern väckelse. Dialogos 2012.

Catherine Bell: Ritual: Perspectives and Dimensions. Oxford University Press 1997.

Ronald Grimes: The Craft of Ritual Studies. Oxford 2014.

Roy Rappaport: Ritual and Religion in the Making of Humanity. Cambridge University Press 1999.

Anne-Christine Hornborg är professor emerita i religionshistoria vid Lunds universitet.