Att ge liv – modern och döden

I en bloggpost på The Times of Israels hemsida, publicerad 4 april 2019, reflekterar rabbinen Jonathan Sacks över de offer som enligt judisk lag krävs av en nyförlöst kvinna. Två offer förväntas efter den period av renande som följer på en förlossning. Båda benämns ”syndoffer”, trots att det är uppenbart att kvinnan i fråga inte har begått någon synd i samband med födelsen. Vad är det då som ligger bakom denna lag? Förutom att lägga fram äldre tolkningar av detta märkliga förhållande, ger rabbinen Sacks också sin egen förklaring. Han reflekterar över den symboliska innebörden i att någon utesluts ur tempelgemenskapen (vilket inte är detsamma som det vi i dag menar med ”orenhet”) och över förståelsen av människans födelse som djupt sammanlänkad med människans död. Således, förklarar han, var kvinnan som just hade fött teme’a, ovärdig att stiga in i Templet, ”därför att födelse, liksom död, är ett tecken på dödlighet, och dödlighet har ingen plats i Templet, den plats som är särskilt avskild för medvetenhet om evighet och andlighet”. Den här artikeln undersöker insikten om att livets gränser hör samman. Därtill understryker den genom konkreta exempel – eftersom döden är ett ämne som inte låter sig fångas av teorier – att födelse och död gifter sig samman som tydligast när man ser dem ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom kvinnor har förstahandserfarenhet av barnafödsel.

När man i dag diskuterar graviditet och barnafödsel är det främst inom ramen för kvinnors rättigheter. I sådana diskussioner är den totala oviljan att se abort som död i livmodern en del av en större motvilja mot dubbelheten i det liv-givande. Bakom de rationella skäl som anges av abortförespråkare ligger en djupare ovilja att godta att skapandet av liv också utsätter livet för förändring och död. Att betrakta foster som saker vi kan göra oss av med förhärdar oss inför uppgiften att sätta barn till världen. Kvinnor avsäger sig hellre sin privilegierade insikt och delaktighet i skapelsearbetet och dess enorma ansvarstyngd, än att stå ut med den outhärdliga sårbarhet som kommer med att delta i skapandets mekanismer och dess mysterier, livet och döden. Men förlossningserfarenheten kan inte bara vara avnjuten och förutbestämd, den måste bli genomlevd och tillåtas förvandla oss genom att ta oss till avgrundens kant. I en tid präglad av statusuppdateringar på Facebook blir detta skräckinjagande.

Det var inte mindre skräckinjagande förr. Under medeltiden bad kvinnor med fertilitetsproblem vid helgedomar och tillbringade graviditeten vid helgongravar. Sådana handlingar, som påminner om liknande ritualer i antika tempel, förstås ofta som magiutövning. Men böner vid helgonens ben kunde också i grunden försona kvinnan med det ansvar som kommer med att bära och föda ett nytt liv. Det var inte det att relikernas helighet utlovade ett framtida evigt liv, utan att de i nuet påminner om livets godhet genom att även torra ben kan vara hågkomna och ärade. Vördade gravar påminner om att våra kroppar kan ha en uppgift även efter döden. Vårt eget utövande av sådant vördande kan frigöra kreativitet genom att befria oss från rädslan för det okända, från det hot om död som gömmer sig redan i livets första skeden. Det försäkrar oss om att det är värt att ge våra kroppar, för att bidra till sådan flödande godhet.

Motsatsen är dock också sann, nämligen att kvinnor som tar emot moderskapets erfarenhet leds till en inre förvandling genom en samtidig upplevelse av liv i död, och av död i liv. Min vän Lisen dog i cancer bara några få månader före sin femtionde födelsedag. Ibland tror jag att jag kom till Sverige just för att möta denna kvinna. Vi talades vid i samband med våra barns första skoldag. Hon kommenterade sakligt att hon varit sjuk. Jag frågade vad hon drabbats av. ”Cancer”, svarade hon. Jag blev stum av häpnad, så svårt var det att koppla samman detta avslöjande med den aktiva och effektiva kvinna jag just såg valla en skock stojande sjuåringar framför näsan på mig.

Lisen var inte religiös och hade en antiklerikal ådra, som då och då visade sig. Kanske på grund av dålig erfarenhet, jag vet inte. Jag tänkte ofta att tron kunde ha hjälpt henne på något sätt, om inte annat så genom att ge tillfällen till bön och ett deltagande i Kristi lidande. Å andra sidan var hon en av de människor som är helt igenom goda, och för vilka religion inte ger något extra ur etisk synvinkel. Hennes lidandes Golgota gav nog rening för vadhelst hon eller för den delen vem som helst kunde ha gjort fel. Hon omfamnade den erfarenheten lika helhjärtat som hon omfamnat livet. Det var sällan hon talade om sin sjukdom, som stadigt förvärrades. Till sina vänners häpnad överlevde hon flera år längre än vad den katastrofala medicinska prognosen hade förutsett. Hon var en sorts levande mirakel.

Lisens styrka var hennes familj, hennes barn. Hon var helt hängiven att de skulle växa upp och ha det bra, och jag minns att hon oroade sig betydligt mer för dem än för sig själv. Hon hade arbetat som forskare inom fysik, så hon var inte någon typisk hemmamamma. Sina analytiska och kritiska förmågor förde hon, utan att de försvagades, över till sitt dagliga liv som mor och till att ge stöd åt en grupp vänner med koppling till skolan (huvudsakligen inflyttade som jag) som hon alltid var ivrig att hjälpa. Under sin resa mot döden kunde man se att det som smärtade henne mest var att inte få se sina barn bli vuxna, det var mer smärtsamt än den kroppsnedbrytande cancer som hon hade att slåss mot.

Hoppet att den människa man frambringar i världen ska bli en tillgång för skapelsen är inte samma sak som att hoppas att den ska bli som man själv. Det är inte heller nödvändigt att våra barn för oss vidare i sina minnen, därför att ur en moders perspektiv är deras liv viktigare än våra egna. Bara detta perspektiv kan hjälpa oss att förstå hur en del kvinnor kan välja den svåraste vägen av alla, att ”abortera” sig själva för att barnet ska överleva. Barnläkaren Gianna Beretta Molla (1922–1962) vägrade, för att rädda livet på sitt fjärde barn, medicinsk behandling. Hon helgonförklarades 2004. Hennes dotter, för vilken Gianna gav sitt liv, samlar nu människors önskningar om moderns förbön, och för vidare vittnesmålet om hennes liv: ”Så många barn jag mött som bär namnet Gianna – för att de fötts tack vare min moders förbön”, konstaterade hon i en intervju nyligen. På rak arm skulle få tro sig om att uppbringa Giannas mod. Men medan detta i efterhand är ett tydligt exempel på hjältemod, var dess förutsättning accepterandet av att knippet av liv och död landar som ett sammanhängande paket i vår famn, som en del av livet självt.

En äldre kvinnlig släkting till mig hade en färdigpackad korg för veckans besök på gravplatsen. Den innehöll en sax, avsedd att korta blomstjälkar med till rätt längd för vasen de skulle sättas i, och lite papper för att rengöra gravstenen med – och bussbiljetter. I hennes för övrigt ganska ensamma liv var besöket på gravplatsen också en social händelse, en möjlighet att träffa någon avlägsen släkting och utväxla nyheter – inte bara om vem som dött och när. Det var också ett tillfälle för allmosor till tiggarna vid gravplatsens ingång. Genom hennes regelbundna gravplatsvisiter blev döden invävd i livet, helt osentimentalt, utan gråt och klagan. Och människorna på kyrkogården, de begravda, stannade kvar i de levandes berättelser, blev en del av deras vardagssamtal, i stället för att bli en bortglömd, avlägsen och undanstädad kropp, utsuddad ur våra självmedvetet positiva och upptagna liv.

Med ett klick kan man välja vilken blomma man vill placera vid en specifik grav genom hemsidan för gravplatsen Cimiteri Capitolini i Rom. Därmed slipper man resan. Min mors profilbild i Skype finns kvar bland andra kontakter jag samlat på mig under livet, och varje gång jag öppnar appen blir jag påmind om att hon numera är permanent utloggad. Döden har krupit in i våra digitaliserade existenser i samma takt som den slingrat sig ut ur våra verkliga liv. Vår önskan att döden kunde hålla sig till det virtuella kan lätt locka vår uppmärksamhet åt andra än det håll där döden är. I dag erbjöd App Store mig att ladda ner ett spel som marknadsfördes med Explore. Die. Repeat. där jag, om jag så önskade, kunde ”uppleva överlägsen spänning i det bländande Dead Cells”. Att spela sin virtuella hjältes sista liv blir en sorts exorcism riktad mot den yttersta gränsen. Ändå kommer vi att förföljas av dödsrädslan till dess vi tar itu med den på allvar. Även när döden håller sig på avstånd blir den ett hinder, eftersom vår rädsla för att betrakta döden blockerar vår förmåga att namnge verkligheten och att närvarande leva den. Födseln blir då präglad av köld, och moderskapet blir en parodi. Till och med Jesus på korset måste i dag vara levande för att kunna godtas. Men vi behöver påminna oss om att hans löfte om frälsning krävde att han erfor en fruktansvärd död, och att hans mor var där med honom.

I den traditionella, mycket gamla, korsfästelseikonografin står en man och en kvinna på var sin sida om Jesus: de är aposteln Johannes och Jesu mor Maria. Särskilt Marias klagan har fått röst i medeltida poesi, i många olika, rörande och för vår tid nästan stötande starka former. Verserna binder ofta samman Marias accepterande av ängelns begäran med Sonens ödesmättade död på korset, som i exempelvis den bysantinska klagosången: ”O härligaste Jesus, de vise männen som kom till Betlehem bragte inte endast guld för en kung eller rökelse för gudomen, utan också myrra som till en död […] Vad brinner starkare än eld för en älskande moder, än den ende sonens död? Gabriel hälsade mig ’Herren är med dig’, det klingar inte utan ironi i dag då du ligger bland de döda, medan jag fortfarande andas de levandes luft.” Uppgörelsen vid bebådelsen var inte blott upplåtelse och uthyrning av en livmoder. Maria biföll samtidigt liv och död, och tillät därmed att Guds plan fick tränga djupt ner i mänsklighetens erfarenhet och existens, om än utan människans vanliga brister och fel.

I ett cypriotiskt passionsspel från 1200-talet, knyts Marias sorg till hennes erfarenhet av moderskap. I sin klagan talar hon till korset med dessa brinnande ord:

Böj dig, o kors, så jag kan famna min son

och ömt kyssa mitt älskade hjärta,

min ögonsten; honom som jag ammade med dessa bröst,

på ett förunderligt vis, efter att inte ha haft någon man.

Böj dig, o kors; Jag vill slå mina armar

om min högst älskade son och

kyssa honom ömt.

Liksom i Michelangelos Pietà håller modern kroppen i sin famn, först för att amma barnet och sedan för att sörja den älskade döde sonen.

Även om vår nutida smak för tystlåtet sörjande och inbundna känslor har tystat Marias röst, delar kvinnor Marias erfarenhet, inte bara om de drabbas av olyckan att bevittna sina barns död utan varje gång de accepterar att genomgå en förlossning. För att kunna acceptera sina kroppar som möjliga skapare, måste kvinnor hitta sätt att hantera medvetenheten om såväl skapares som skapelses dödlighet. Religiös praktik kan fun­gera som ett skyddsnät där denna ångest kan fångas in och åtminstone delvis kan redas ut. Den kan också erbjuda sätt att dela erfarenheter utan meningsförlust.

Den röda rektangeln av blod på Kajsa Mattas krucifix i S:t Lars katolska kyrka i Uppsala, fångar den kvinnliga erfarenheten av blödande kroppar som Kristus återlöser genom sitt lidande (det är åtminstone en tolkning av verket). Den representerar det vardagliga våld som bärs med heder och självutgivelse av de kvinnor som erbjuder sig själva som offer för livet och omfamnar den oundvikligt annalkande döden, de kvinnor som tyst bär den osäkra framtidens smärta. Lisens mirakel var hennes tre barn, eftersom de var hennes skäl att leva. Hennes iver att fånga familjens liv på tallösa fotografier skapade minnen med en skärpa som undgår de flesta av oss, distraherade som vi är av vår illusion av vardagens oändlighet.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Barbara Crostini är docent i bysantinsk grekiska vid Uppsala universitet och paleograf.