Leonardo Da Vinci – en oändlig människa

Leonardo Da Vinci, en av den mänskliga historiens centralgestalter, dog den 2 maj 1519. Femhundra år har gått sedan dess, men många av de mysterier som omger honom förblir olösta. Leonardo lyckades, kanske mer än någon annan, förverkliga idealet om ”den universella människan”. Områdena inom vilka han visat sin genialitet är närapå oändliga. Leonardo var konstnär, skulptör, filosof, författare och framför allt naturvetare: han ägnade sig åt matematik, optik, arkitektur, ingenjörskonst, fysik, geologi, geografi och botanik. Han var också bland de första att bedriva anatomisk forskning och är känd för sina fantasifulla teknologiska ritningar, som avbildar alla möjliga saker: ubåtar och krigsfartyg, flygande maskiner och pansarvagnar, allt från katapulter till speciella tändstickor för att antända krut … Han kunde dessutom spela lyra och komponerade till och med några musikstycken. Leonardo är den moderna världens första geni, en genius universalis; hans enorma kunskap sträckte sig över alla möjliga fält. Hans allomfattande intressen innebar dock aldrig en försummelse av detaljer eller stringens: hans verk visar både systematik och noggrannhet i utforskandet av det nära sambandet mellan människan, naturen och kosmos.

Leonardos nyfikenhet var gränslös. Han ritade ofta ned sina upptäckter, och förde därmed samman konst och vetenskap. Leonardos främsta inspirationskälla var erfarenheten; hans två lärare var livet och naturen. Hans beundransvärda förmåga till självlärande innebar också en viss begränsning. Leonardo fick aldrig möjligheten att delta i en vanlig utbildning, vilket begränsade honom i synnerhet i skrivandet. Han kunde varken latin eller grekiska, även om han senare, i 40-årsåldern, försökte ta igen denna brist.

Leonardo föddes år 1452 i Vinci (i närheten av Florens) som son till ett ogift par. Fadern var notarien Piero da Vinci, modern en kvinna av enkel härkomst. Leonardos far gifte sig samma år, men inte med barnets mor. Den nya familjen bestämde sig dock att välkomna barnet. Styvmodern dog ung, i 28-årsåldern, utan några egna barn. Piero gifte om sig tre gånger, och fick totalt tolv barn. Det sista av Leonardos halvsyskon föddes när konstnären var 46 år gammal.

Utbildningen Leonardo fick under sin uppväxt var knapp och oregelbunden. Han lärde sig att skriva med vänster hand, från höger till vänster, så att texten behövde läsas i en spegel. Giorgio Vasari, Leonardos mest kända biograf, berättar att det redan i barndomen var vanligt för honom att påbörja många projekt som han sedan snabbt övergav. Leonardos far önskade att sonen skulle inleda en karriär inom juridik, men planen förverkligades aldrig. Den unge Leonardo blev i stället skickad till konstnären Verrocchios verkstad, eftersom han var skicklig på att rita. Verkstaden var en av de mest framstående i Florens; många kända konstnärer, såsom Botticelli, Perugino, Ghirlandaio och Lorenzo av Credi, hade utbildat sig där. Leonardo befann sig mitt i en spännande och innovativ tidsperiod: renässansen hade nått sin fulla prakt, och konsterna blomstrade som aldrig förr, tack vare personer som Donatello, Masaccio och Brunelleschi.

Författare eller konstnär?

I drygt tre århundraden var Leonardo känd nästan enbart som konstnär, och ytterst litet som författare och naturvetare. Hans berömmelse vilade på hans mest kända mästerverk: Den sista måltiden i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano (Leonardos enda väggmålning), Mona Lisa (också känd som La Gioconda), Johannes Döparen och Anna själv tredje. Konungarnas tillbedjan, påbörjat år 1481, förblev ofullbordat, som för övrigt flera av hans verk. Denna ofullständighet uttrycker ett karakteristiskt drag hos Leonardo: han betraktade varje målning eller ritning som ett levande verk, i ständig förändring – aldrig färdigt och alltid öppet för förbättringar. Hans största mästerverk, Mona Lisa, blev aldrig levererat till klienten som beställde den. Han behöll tavlan själv, och tog alltid med sig den i de många flyttarna, hela vägen till Frankrike. Under hela denna period fortsatte Leonardo att arbeta på den; han målade tavlan i tio till femton år. Kort före sin död, år 1519, skänkte han bort Mona Lisa till den franske kungen.

Leonardos verk var levande experiment, alltid i en ständig tillblivelseprocess, till vilka han sporadiskt fogade detaljer, bakgrunder och landskap. Dessa oändliga omformningar av tavlor möjliggjordes av oljemålningen, som då var en nyuppfunnen teknik. Processen gick ut på att måla lager på lager av ogenomskinlig, opak, färg, vilket tillåter konstnären att måla om en viss detalj, eller till och med en hel bakgrund, i princip oändligt många gånger. Dessutom öppnade oljemålningen för originella effekter av ljus och skugga, som Leonardo ivrigt utnyttjade när han experimenterade med stämningsskapande genom sin sfumato-teknik.

Vi stöter här på en fråga som Leonardo ställer i några anteckningar, samlade under titeln Jämförelse av konsterna: kommunicerar man bäst genom skrivandet eller måleriet? Genom att väga ordet, bilden och ljudet mot varandra, kommer Leonardo fram till att det effektivaste kommunikationsmedlet är måleriet, dels på grund av måleriets omedelbarhet, dels på grund av måleriets universella språk, som kan tolkas av alla. På så sätt motsätter sig Leonardo den litterära andan som präglade dåtidens humanism. Men Leonardo lyckas aldrig lösa problemet: medan hans virtuositet i målarkonsten leder honom att instinktivt välja bildkonsten, anmärker han att orden lyckas avbilda tidens flöde genom narrativets temporala dimension. Bilden, däremot, kan bara kristallisera en viss form eller scen, utan att få med tidens dynamiska rörelse. Leonardo begriper både verklighetens och kommunikationens komplexitet, och kommer fram till att både måleriet och skrivandet är nödvändiga.

Det komplicerade förhållandet till skrivandet fångas skickligt av den italienska författaren Italo Calvino i en av hans Amerikanska föreläsningar. För Leonardo består skrivandet av ett ”brottande med språket – ett språk som gör motstånd, ett taggigt och knöligt språk – i ett ändlöst sökande efter rikare och subtilare och precisare formuleringar.” Leonardos förhållande till språket är turbulent och komplicerat. Leonardos språk var ett språk som aldrig kunde fulländas, alltid i utveckling: om detta vittnar hans utforskning av italienska ord (kanske en del av ett större projekt att skapa en ordbok) och hans sena studier i latin.

Hans anteckningssamlingar (Codex) vittnar också om detta svåra förhållande. Historikerna Fabio Frosini och Carlo Vecce hävdar att dessa verk innehåller ”det mest betydelsefulla exemplet på vetenskaplig och intellektuell kommunikation före Galileo”. Den kändaste samlingen är Codex Atlanticus, bestående av 1 119 sidor. Det är en samling skrifter, anteckningar och ritningar. Det visar ironin i att han själv kallade sig en ”obildad människa”, trots att hans bildning var nära nog gränslös. Detta verk är en sorts dagbok över hans konstnärliga, vetenskapliga och litterära karriär. En annan anmärkningsvärd bok är hans Betraktelse över konsten, som fortfarande är en av de viktigaste källorna inom italiensk konst. Det var Leonardos enda fullbordade verk (trots att han skissade utkast till många fler); den cirkulerade som handskrift från och med 1540 och blev publicerad hundra år senare i Paris, år 1651.

Målare och ingenjör

Leonardos förhållande till naturvetenskapen kännetecknas av genialiska upptäckter och av hans oändligt många uppfinningar. Han ägnade sig åt hela universum: från matematik till fysik, botanik, biologi och anatomi, geografi och astronomi. För att inte nämna hans stora intresse för teknologi och ingenjörskonst, som syns tydligt i hans uppfinningar: flygmaskinerna, en sorts fallskärm, ångmaskinen, ubåten och till och med cykeln, för att nämna bara några få. Leonardo försökte förstå naturens underliggande mekanismer för att sedan återskapa dem artificiellt. Inte av en slump brukar han kallas en ”naturvetare” avant la lettre.

Efter att ha flyttat från Florens till Milano år 1482, fick Leonardo titeln pictor et ingegnarius ducalis vid Ludovico Maria Sforzas hov. Leonardos titel visar att han var, ut­över hertigens målare, också ”ingenjör”, inte bara i bemärkelsen att han var expert på arkitektur, vatten och krigsteknologi, utan också i bemärkelsen att han kunde tillämpa sina sinnesförmågor, sitt ingenium, på vad som helst. Han bevisade detta genast, till allas förundran. Han lyckades konstruera en vattenväg som omdirigerade floden Arno hela vägen från Pisa till Florens, och lyckades räkna ut vattnets hastighet i kanalerna. Han utvecklade dessutom en teori om valvbågen, vars soliditet bygger på ”två svagheter”, där bägge sidorna som håller upp valven ”lutar sig på varandra eftersom båda vill falla, och därmed motsätter de sig varandras förstörelse: två svagheter smälter samman i en enda styrka”. Man märker att Leonardo kunde måla både med pensel och med ord; hans poetiska sida skiner igenom till och med i hans tekniska skrifter.

Leonardo var också den förste att närma sig tröghetslagen, som sedan formulerades fullständigt av Galileo: ”varje kropp fortsätter sin riktning i en rät linje, så länge den ursprungliga rörelsen lever kvar i den”. Han var dessutom först med idén om lagen om kraft och motkraft, som formulerades av Newton tvåhundra år senare: ”Tingets kraft mot luften motsvaras alltid av luftens kraft mot tinget.”

Den vitruvianske mannen

Leonardo hade också ett brinnande intresse för anatomi. Han ägnade sig därför åt att dissekera lik, för att ta reda på vad lemmarna och hjärtat består av, undersöka musklernas och benens former, och studera blodomloppets funktion. Studiet av kroppen var kännetecknande för den nya, moderna tidsåldern. Däremot var Leonardos beskrivningar av sitt arbete, som finns kvar i form av ritningar och anteckningar, ensamma i sitt slag.

Den ”vitruvianske mannen” är en sådan anatomisk teckning, och är numera kanske världens mest kända ritning. Den har också blivit en symbol för hela renässansen. Bilden drar paralleller mellan den mänskliga formen och geometriska former som cirkeln och kvadraten. Idén är långt ifrån originell: den förverkligar en tanke som finns redan hos den romerska arkitekten Vitruvius, verksam under första århundradet efter Kristus. Vitruvius hävdade att harmonin som reglerar proportionerna i olika delar av en byggnad är en och samma som den som råder mellan kroppens lemmar. Leonardos ritning avbildar en stående mänsklig figur med utsträckta armar, inramad i en kvadrat och en cirkel. Cirkelns mellersta punkt sammanfaller med människans navel; kvadraten och cirkeln, däremot, delar inte samma mittpunkt. Ritningen har en förvånansvärd symbolisk innebörd, som speglar männi­skosynen i övergången från medeltid till den moderna tidsåldern. Människan ses som ett mikrokosmos: hon återspeglar dels en övernaturlig verklighet, men samtidigt innehåller hon alla världens naturliga beståndsdelar. Cirkeln och kvadraten representerar det gudomliga respektive det världsliga (kvadraten alluderar till ”fyra elementen” som utgör den materiella världen). Människan placeras därför halvvägs mellan det världsliga och det gudomliga. Hon är en förbindelsepunkt. Denna människosyn utgör en spännande nyhet: under medeltiden var Gud universums centrum; nu har det plötsligt blivit människan: människan som ger sig ut i världen, genom att utforska den – genom att omfamna och älska den. Männi­skan är från och med nu historiens protagonist, tack vare sitt skarpsinne, sitt samvete, sin konst, sin kreativitet och sin förmåga att planera sitt liv och sin framtid. Leonardos mest kända ritning vittnar om en medvetenhet om människans nya värdighet.

Oväntade fram- och motgångar

I Milano fick konstnären uppgiften att planera ett enormt verk: ett monument tillägnat Francesco Sforza, Ludovico Sforzas far och grundare till dynastin. Leonardo lyckades skulptera en modell som avbildar en vansinnig häst med höjda framben och Francesco på sadeln, redo att leda trupperna i anfallet. Modellen föregår de senare häststatyerna Gattamelata av Donatello i Padua och Colleoni av Verrochio i Venedig. Men modellen visade sig vara svår att förverkliga: hur skulle en hel staty kunna hållas uppe av hästens två hovar? Och var skulle man finna en tillräckligt stor smältugn för att forma statyns 80 ton brons? Leonardo tog tid på sig att hitta en lösning, till hertigens stora missnöje. Till slut kom Ludovico att smälta metallen avsedd för statyn för att i stället tillverka kanoner, som sedan skickades till Ferrara. Verket blev aldrig av.

Leonardos föreställningar vid hovet, däremot, mötte stor uppskattning i Milano. Han lyckades skapa fantasifulla scenografier och skapa dekorationer av ett slag som aldrig förr hade skådats. Han designade skådespelarnas kostymer, utformade scenerna, komponerade musiken och tänkte till och med ut intrigerna.

Men störst succé i Milano gjorde hans konst: särskilt uppskattade var Sista måltiden vid Santa Maria delle Grazie, målad på väggen i klostrets refektorium, och tavlan Madonnan i grottan. Sista måltiden blev tyvärr snabbt skadad av fukten, som gjorde att färgerna bytte ton. I tavlan bryter Leonardo mot den traditionella ikonografin och föreslår en ny bordsuppsättning: Jesus befinner sig i centrum, med en hållfast blick och en bestämd gest; Johannes, i kontrast med tidigare tolkningar, lutar inte sitt huvud mot Herrens bröst. Alla de närvarande sitter i ljuset, förutom Judas, som gömmer sig i skuggan.

Målningen lyckas fånga den dramatiska stund då apostlarna får höra Herrens ord: ”en av er kommer att förråda mig”. Vem skulle kunna förråda Herren? Dynamiken bland de närvarande, avbildade i grupper om tre, är som en våg i rörelse; den speglar deras frågor och svar. Verkets påträngande rörelse fångar samvetets dramatik. Utöver den dramatiska effekten tillkommer också en rumslig effekt: perspektivet i målningen gör att scenen ser ut att vara upplyst av fönstren i bakgrunden. Kort sagt: ett mästerverk.

Uppdraget att måla Madonnan i grottan, däremot, fick Leonardo av Den obefläckade avlelsens brödraskap i Milano. Tavlan avbildar jungfru Maria med Jesus och Johannes döparen i öknen, efter att ha flytt från barnamordet i Betlehem. Scenen utspelar sig i en grottöppning. I bakgrunden spökar glaciärer, grottor och klippiga bergstoppar, i ett stämningsspel som förvandlas till ljuskälla för figurerna i målningen. Det är rimligt att tänka att bakgrunden har en symbolisk innebörd (kanske jordens inälvor, eller den underjordiska naturen). Det har föreslagits att det anspelar på hermetiskt symbolspråk. Grottorna i bakgrunden kan syfta på förhistorien, som äntligen når sitt slut med Kristi ankomst. Men varför träffas de två som barn? Och varför finns det en ängel som pekar mot Johannes döparen och möter åskådarens blick? Svåra frågor; hur som helst blev tavlan inte uppskattad, och Leonardo blev tvungen att måla en till.

Porträtt

I Milano betraktades Leonardo som porträttmålningens främsta geni. Porträttmålning var för honom något mer än ett återskapande av personens fysionomi; det var snarare ett försök att fånga dennes personlighet, känslor och sinnesrörelser. I det första av porträtten från Milano-tiden, Damen med hermelinen (omkring 1489–1490), avbildas Ludovico Sforzas unga älskarinna Cecilia Gallerani. Målningen fångar ögonblicket när hon precis har blivit överraskad: det ser ut som om någon precis har ropat på henne, och därför vänder hon sig mot den som kallar, som befinner sig bortom tavlan. Både kvinnan och hermelinen är omskakade av överraskningens dynamiska rörelse. Hermelinens fläckfria päls är en tydlig symbol för renhet. Kvinnan håller djuret mjukt i armarna, i en varsam omfamning. Men av det följer också ett obekvämt budskap. Hermelinen kan också syfta på Ludovico Sforza själv, som precis hade blivit utnämnd till riddare i Hermelinens orden, någonting som hertigen var stolt över och fäste stor vikt vid. Dessutom var det förmodligen Sforza som hade beställt tavlan. Kvinnan håller därför sin älskare och smeker honom i form av ett djur. Hermelinen är dock känd som ett rovdjur och är långt ifrån tam. Leonardo vill alltså föreslå en spänning i förhållandet med hertigen. Det sägs att hertigens fru, Isabella d’Este, bad Leonardo att utföra ett liknande porträtt av henne efter att ha sett Damen med hermelinens skönhet. Leonardo ritade en skiss, men genomförde aldrig tavlan.

Mona Lisa är Leonardos mest kända porträtt. Som tidigare nämnts släpade konstnären med sig den i alla sina flyttar och slutade aldrig att finslipa den. Han var nästan fixerad vid målningen och skilde sig inte ifrån den förrän hans liv var nära sitt slut. Resultatet blev en mångfacetterad och enigmatisk figur, kännetecknad av ett obestämt, obestämbart, leende.

Mona Lisa har gett upphov till århundraden av studier och tolkningar, som hittills inte ens avslöjat den avbildades identitet – är hon verkligen Mona Lisa, fru till den florentinska handelsmannen Francesco del Giocondo, som Vasari hävdade? Inte heller har man lyckats fastställa ett säkert datum för när målningen påbörjades.

Leonardo arbetade på Mona Lisa hela livet, och i mästerverket skiner hans konstnärliga poetik fram. Målningen satte standarden för all följande porträttkonst. I bakgrunden avbildas ett landskap som varken är realistiskt eller fantasiartat utan en natur ur vilken kvinnans skönhet träder fram. Ljuset som föds i stämningen verkar omfamna den mystiska figuren.

Man behöver inte uttyda det mystiska leendets betydelse för att förstå den avbildades känslor: kvinnan strålar av inre glädje, skönhetens glädje, i harmoni med naturen som omfamnar henne och världen. Hon föreställer fullheten av ett komplett liv, i en intim lycka som fångar åskådaren. Detta är det överraskande originella hos Mona Lisa: den som betraktar blir indragen i en relation med henne; kvinnans ansiktsuttryck är levande, blicken fäster sig ingenstans och därför verkar det som att hon reagerar, förändras och samtalar på ett mystiskt sätt med sina beundrare.

Slaget vid Anghieri

Leonardo återvände till Florens år 1503, där han fick det prestigefulla uppdraget att måla väggarna i den stora salen i Castel Vecchio. Slaget vid Anghieri är tänkt att fira minnet av slaget staden hade vunnit över Milanos armé år 1440. Den unge Michelan­gelo, som precis hade bevisat sin talang genom att skulptera David, fick i uppdrag att måla väggen mittemot. Michelangelo målar Slaget vid Cascina, som ägde rum mellan de florentinska och de pisanska arméerna år 1364. På så sätt påbörjas en lågmäld konflikt mellan de två konstnärerna, som slutar dåligt för bägge parter. Båda slagen förblir ofullbordade. Michelangelo blir inkallad till Rom för att arbeta för påven Julius II:s framtida grav, medan Leonardo misslyckas på grund av sin nya målarteknik.

Väggen som skulle målas var enorm: mer än tjugo meter på längden gånger åtta på höjden. Leonardo blir gripen av entusiasm och gör stora framsteg på kort tid. Men någonting går snett. När väggens mellersta del var färdigmålad tog Leonardo fram glödpannorna för att torka färgen, som var blandad med beck. Denna teknik misslyckas: medan de understa delarna torkas, smälter den högsta delen av målningen framför Leonardos ögon som om det vore vax. Ett nytt misslyckande … Trots det betraktas stridsscenen som faktiskt målades (som finns bevarad i skisserna och kopiorna av målningen, bland annat en akvarell av Rubens) som ett av de största mästerverken i Florens. Den avbildar den vilda och frenetiska kampen mellan hästar och riddare: djuren och människorna är gripna av samma sinnesrörelse, på ett slående och engagerande sätt. Konsthistorikern Marco Rosci anmärker att projektet visar en ”framställning av våld som ursinnig djuriskhet”. Slaget är långt ifrån ett firande av florentinskt hjältemod; budskapet är snarare ett bestämt fördömande av krig. Krig är, i Leonardos egna ord, ”en djurisk galenskap”.

Trots att inget av verken blev fullbordat var det nu uppenbart att man inte längre kunde måla stridsscener utan att väga in Michelangelo och Leonardos bidrag. Michelangelos målning finns också bevarad i några skisser. De föreställer inte slaget i sig utan en skara panikslagna florentinska soldater, som hör motståndarnas stridshorn medan de badar i floden Arno. Ritningen är genomsyrad av en slående vitalitet och energi.

Efter att ha misslyckats med Slaget vid Anghieri vände Leonardo tillbaka till Milano; han flyttade sedan till Rom, och till slut, på kung Frans I:s anmodan, till Frankrike år 1516. Han dog där kort därpå, år 1519.

Renässansens två giganter

Leonardo och Michelangelo är två giganter – renässansens två skickligaste konstnärer. Trots deras olikheter (och rivaliteter) är deras gemensamma nämnare konsten. Deras ingångar i konsten var däremot olika: Leonardo var först och främst vetenskapsman, en analytisk betraktare av allt från naturliga processer till människolik. Han var fascinerad av stämningar och effekterna de skapar, besatt av alla typer av rörelse, som han ivrigt experimenterade med; hans utopiska fantasi skiner igenom i hans uppfinningar: skaror av maskiner och mekanismer ofta utan någon praktisk tillämpning, produkter av en ständig skapandeprocess med inget annat mål än det rena nöjet i skapandet.

Michelangelo var i mångt och mycket motsatsen till Leonardo: mindre av vetenskapsman och mer av en poet (han var förutom målare också diktare), med sina inre konflikter, sin starka tro (man behöver bara titta på sixtinska kapellet och hans kärlek till Bibeln), sina våldsamma personliga övertygelser (en sympatisör med Medici­familjen i unga år, sedan anhängare av Girolamo Savonarola, och till sist ivrig förespråkare av kyrklig reform). Hans underliggande filosofi såg konsten som ett borttagande av materia genom skulpturen, så att konstverkets själ kommer upp till ytan, snarare än tilläggande av materia genom måleriets påläggning av färglager. Leonardo är de öppna ytornas konstnär, medan Michelangelo är andens konstnär – men båda är, på varsitt sätt, oändlighetens.

Översättning: Lapo Lappin

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica nr 2/2019.

Giancarlo Pani är jesuitpater och redaktör vid La Civiltà Cattolica, Rom.