Från arabisk vår till arabisk vinter?

I januari 2011 började det som snart skulle beskrivas som den arabiska våren. Fram till förra årets sommar kunde man inte förutspå om den hoppingivande våren skulle åtföljas av en lång, varm sommar och en gyllene höst, eller trots allt bara utmynna i en kall vinter. Men fortfarande fanns förväntningar om att förändringarna skulle bli varaktiga. Detta bedöms fortfarande så av observatörer inom regionen, samtidigt som många förhoppningar – ofta väl också starkt överdrivna – har blivit svikna.

Särskilt hos politikerna, men delvis även hos kyrkliga representanter i väst, fanns tämligen ogrundade föreställningar om att det nu i stället för de diktaturer, vars gunst västliga länder under årtionden hade fikat efter, snabbt skulle etableras demokratier enligt västliga förebilder, som skulle överta alla de i väst etablerade grundläggande rättigheterna oavkortade. Man bortsåg gärna från att alla dessa stater i den arabisk-islamska världen för länge sedan hade undertecknat och ratificerat de centrala internationella konventionerna, till exempel internationella avtal om medborgerliga och politiska rättigheter. Men man hade inte tillämpat dem!

Orealistiska förväntningar?

En blick på de samhälleliga och socio-ekonomiska ramarna och villkoren i dessa stater hade varit tillräckligt för att dämpa de egna förväntningarna. Vi talar ju här om samhällen med stark religiös prägel, bundna vid ofta urgamla traditioner. Vi har att göra med stater med en fortfarande hög andel analfabeter på upp till 80 procent, särskilt bland kvinnorna. Det handlar om länder med en inkomst per capita på ibland mindre än en euro om dagen, och där inte så sällan hela familjer är hänvisade till en enda inkomst på den nivån. Det är mot denna bakgrund lätt att föreställa sig vad förändringsvågens protagonister i den arabiska världen i första hand var ute efter: arbete, en hygglig inkomst, möjligheten att hyra eller köpa en bostad, att kunna gifta sig och bilda familj. Det handlar om att skapa acceptabla levnadsvillkor inom en överblickbar framtid. Och sedan gäller det givetvis frihet och demokrati. Den frihet man eftersträvade var framför allt friheten från en ständigt och förmyndaraktigt kontrollerande, repressiv statlig maktapparat. Och vad avsåg man med demokrati? Människorna ville helt enkelt synas, tas på allvar och bli hörda; de ville kunna vara med och bestämma över sina egna öden!

Just detta utlovades dem av alla partier under de gångna månadernas valkampanjer, mellan Rabat, Tunis och Kairo. Mest framgångsrika med att nå ut med det budskapet var de islamiska partierna: de partier som växte fram ur Muslimska brödraskapet i Egypten och den av detta brödraskap inspirerade Ennahdarörelsen i Tunisien och det från samma håll inspirerade Partiet för rättvisa och utveckling i Marocko. Till detta kom sedan de fullständigt överraskande framgångarna för de radikal-fundamentalistiska salafisterna i Egypten, som knappast någon observatör inom och utanför Egypten hade lagt märke till före valet.

Tunisien

Tittar man närmare på valresultaten i Tunisien, Marocko och Egypten så finner man djupgående skillnader, som ger grund för mycket olika förväntningar när det gäller den närmaste tidens utveckling i dessa länder. Vid valet den 23 oktober 2011 till den församling i Tunisien som skall utarbeta en ny konstitution, lyckades den islamistiska Ennahdarörelsen erövra 37 procent av rösterna och erhålla 89 av 217 platser (41 procent) i denna församling. I och med detta valresultat tvingas rörelsen till en maktdelning och till bildandet av en koalition. Ennahdarörelsen har utsett Hammadi Jebali, som tidigare var rörelsens generalsekreterare, till premiärminister och har övertagit flertalet ministerposter i en koalitionsregering, som även omfattar de båda sekulärt orienterade partierna Kongressen för republiken (CPR) och Demokratiskt forum för arbete och frihet (Ettakol). I gengäld blev Mustapha Ben Jafaar från socialdemokratiska Demokratiskt forum för arbete och frihet, som kom på fjärde plats (20 av 217 parlamentsplatser), president i den rådsförsamling som skall utarbeta en ny författning. Moncef Marzouki från socialliberala Kongressen för republiken, som kom på andra plats (29 av 217 ledamöter), valdes den 12 december 2011 på ett år som statens president. Det skall då också nämnas att Ennahdarörelsen redan före valet hade meddelat att man inte skulle göra anspråk på posten som president, om man skulle vinna valet.

Om Ennahdarörelsens valframgång, mot bakgrund av Tunisiens samhällsstruktur, verkligen var en överraskning, är en annan fråga. Men den ledde direkt till polemiska kontroverser, eftersom anhängarna till en sekulär stat nu väger varje ord från rörelsens representanter på guldvåg, och eftersom det ständigt insinueras att rörelsen planerar att ta tillbaka de landvinningar som uppnåtts och försöka skapa en islamisk stat. Utarbetandet av en ny författning är en stor utmaning, inte minst eftersom förespråkarna för en sekulär stat gentemot Ennahdarörelsen vill försvara sådant som redan på 1960-talet, under den dåvarande presidenten Habib Bourguiba, hade fastslagits i konstitutionen och i den civilrättsliga lagstiftningen. I artikel 1 av den hittills gällande författningen heter det: Tunisien är en fri stat, oberoende och suverän, dess religion är islam […]. Även om man kan läsa detta som om islam vore Tunisiens statsreligion, så har den tidigare presidenten Bourguibas formulering brukat uppfattas på så sätt att det är landet, inte staten, som är islamisk.

Av mycket större praktisk betydelse är de rättsnormer som hävdar kvinnors och mäns likhet inför lagen. Delar av civilsamhället och delar av de nyetablerade partierna engagerar sig för att den sekulära staten skrivs in i den nya författningen och att kvinnors och mäns jämlikhet garanteras. Islamisterna – och då inte bara de inom Ennahdarörelsen och näraliggande grupper – tog inte före valet öppet ställning mot de nämnda landvinningarna från Bourguibas tid. Deras meningsmotståndare låter sig nu dock inte övertygas om att islamisterna verkligen vill avstå från att arbeta för en islamisering av hela samhället och eventuellt till och med för en islamisk stat, om tillfället skulle ges. Men till detta har islamisterna mot bakgrund av valresultaten just nu ingen möjlighet, åtminstone inte av egen kraft. Och fördelningen av mandaten i rådsförsamlingen ger inte anledning att befara att man där skulle kunna snickra ihop en koalition som snabbt skulle kunna förpassa arvet från Bourguiba till det förflutna.

Naturligtvis kan man under de nu rådande förhållandena inte förvänta sig att religionsfriheten kommer att garanteras i den nya konstitutionen. Men hittills har man inom de sekulärt orienterade eliterna menat att samvetsfriheten även omfattar religionsfrihet. Inte ens avfall från islam och konversion till en annan religion behöver då i rättslig mening innebära några problem. Hittills har i vart fall ingen dragits inför rätta på grund av konversion. Men sanktioner av olika slag från omgivningen, även från myndigheternas sida, som till exempel förlust av livsmedelskuponger och liknande, har mer än en gång förmått potentiella konvertiter att fundera över om det planerade steget – att öppet bekänna sig exempelvis till kristendomen – ändå inte är för stort. Hur en sådan situation kommer att utveckla sig i framtiden är svårt att uppskatta. Å ena sidan har Tunisiens samhälle genom revolutionen blivit mera öppet. Detta har å andra sidan givetvis även gett islamisterna – och inte bara Ennahdarörelsen – nya möjligheter. Innevarande år, då en ny författning skall utarbetas och läggas fram inför en folkomröstning, kommer möjligen att ge svar på frågan hur Ennahdarörelsen – och inte bara den – kommer att hantera dessa nya möjligheter.

Marocko

Marocko är visserligen inte det land där den arabiska våren tog sin början, men det är ett land där missnöjet har jäst sedan årtionden tillbaka. Slutligen uppfattades detta även av landets kung som lät utarbeta en ny konstitution och lät bekräfta den i en folkomröstning den första juli 2011. Väsentliga ändringar jämfört med den äldre konstitutionen handlar om att kungen avstår från delar av makten till förmån för parlamentet. Kungen utövade tidigare inte bara oinskränkt makt, utan han var tack vare sin position som överhuvud för de (muslimskt) troende även sakrosankt. Även om kungens framtida roll diskuterades i en del tidningar inför folkomröstningen, då man också resonerade om möjligheten att göra Marocko till en sekulär eller till och med en laicistisk stat, var sådana förändringar osannolika. Hur skulle en kung, som så att säga i sig själv är symbolen för bevarandet av islam, kunna ifrågasätta en av islams grundbultar – enheten mellan stat och religion – utan kanske också offra den till förmån för en laicistisk stat? Islam är alltså även fortsättningsvis statsreligion och kungen som de troendes överhuvud dess väktare, men också en garant för att alla religiösa riter skall kunna utövas fritt, vilket emellertid inte skall förväxlas med religionsfrihet.

Enligt samhällelig konsensus finns i Marocko sunnitiska muslimer, och dessutom en judisk minoritet. En marockan kan alltså vara muslim, och eventuellt även jude, men däremot aldrig kristen. Ändå finns det i Marocko faktiskt marockanska kristna, vars förfäder under kolonialtiden konverterade från islam till kristendomen och som nu är kristna i andra eller tredje generationen. De betraktas av sin omgivning som kristna och erkänns som sådana; i vanliga fall uppkommer för denna mycket lilla grupp människor inga problem på grund av deras religionstillhörighet. Problematiska anses däremot fenomen som mission, avfall och konversion, vilket dock inte riktigt tydligt framgår i den marockanska straffrätten (artikel 220). Det är visserligen entydigt att kristna som missionerar kan underkastas straffrättsligt ansvar, och att institutioner som används för missionsändamål kan stängas. Frågan om vilka rättsliga påföljder som konvertiter måste räkna med är emellertid obesvarad. Liksom i andra muslimska länder måste konvertiter under vissa omständigheter räkna med social utstötning i den familjära och sociala omvärlden, till exempel inom sitt yrke, och i värsta fall med risken att tillfogas kroppslig skada eller rent av att förlora livet. Kommer avfall och konversion till allmän kännedom, kan de därför till och med likställas med ett socialt självmord.

Hur Marocko kommer att utvecklas är just nu svårt att sia om. Redan under våren var det tydligt att utarbetandet av en ny författning och antagandet av den i en folkomröstning inte skulle vara tillräckligt för att lugna folkets uppdämda vrede. Därför lät kungen den 25 september 2011 genomföra framflyttade parlamentsval och accepterade valsegern för det som moderat islamistiskt betraktade Partiet för rättvisa och utveckling – partiet vann 107 av 395 parlamentsplatser. Kungen har också utnämnt partiets ordförande Abdelilah Benkirane till premiärminister. Representanter för marockanska organisationer för mänskliga rättigheter menar dock fortfarande att dessa förändringar är otillräckliga för att på sikt kunna lugna den folkliga vreden. Ty även regeringen Abdelilah Benkirane är bara en regering av kungens nåde, som denne när som helst kan jaga bort från dess ämbete. Därför får man räkna med att protesterna kommer att fortsätta i Marocko och att de till slut kommer att tvinga kungen till många, ännu mer grundläggande reformer. Omdaningen av Marocko till en konstitutionell monarki skulle då kunna visa sig vara den minst smärtsamma lösningen för kungen.

Egypten

Egypten var det andra landet som berördes av den arabiska våren. Liksom i Tunisien handlade det även här om att ge framtidsperspektiv till en övervägande ung befolkning som inte hade några framtidsutsikter. Redan under ”revolutionens” tidiga skede började i Egypten även diskussionen om statens framtida karaktär, inte minst eftersom det tidigare hårt undertryckta Muslimska brödraskapet visade sin närvaro högst påtagligt, i synnerhet när det blev tydligt att Mubaraks tid och den därmed förbundna repressionen närmade sig sitt slut. Fast brödraskapet var förbjudet och under årtionden blivit brutalt förföljt av myndigheterna, hade det ändå alltid varit närvarande och gång på gång väckt uppmärksamhet, till exempel i samband med naturkatastrofer eller andra olyckor. Till skillnad från statsapparaten fanns Muslimska brödraskapet då till hands och hjälpte befolkningen och vann därigenom också dess sympatier. De försöker nu att bygga på detta förtroende, och de bemödar sig om att framställa sig själva som reformerade och moderata, och även öppna för en sekulär stat.

Folkomröstningen om konstitutionen den 19 mars 2011 hade kunnat bli ett första steg på vägen mot en sekulär egyptisk stat. Man röstade då om några konstitutionella förändringar som speciellt handlade om nästa presidentval. De delar av civilsamhället som engagerar sig för en sekulär stat, men även kyrkorna som i Egypten till skillnad från i andra stater i Maghreb-området [länderna i Nordafrika norr om Saharaöknen] fortfarande har en viss betydelse, rekommenderade att rösta ”nej” vid detta referendum. Genom detta ”nej” skulle de föreslagna konstitutionella förändringarna avvisas och vägen i stället beredas för att en helt ny författning skulle kunna utarbetas. I förgrunden fanns då förhoppningen att Egypten, genom att en ny konstitution arbetades fram, skulle få en helt annan grundorientering: bort från islam som statsreligion och från sharia som den viktigaste källan och inspirationen för rättsuppfattningen, såsom det postuleras i artikel två av den nu gällande konstitutionen. Just denna förändring, så fruktade man, skulle omöjliggöras om ja-sidan vann folkomröstningen, eftersom president- och parlamentsvalen då skulle avhållas så tätt efter varandra att detta bara kunde leda till en seger för antingen Hosni Mubaraks nationalparti eller Muslimska brödraskapet, eftersom andra, liberala och sekulära, partier inte skulle hinna bli kända för en större allmänhet.

Men folket sade ”ja” till de föreslagna förändringarna av författningen, även om de värsta farhågorna inte infriades. Det Höga militärrådet väntade länge med att lägga fast en tidpunkt för parlamentsvalet. Detta gav anledning till spekulationer om att militärrådet – i praktiken ett slags junta som försöker bestämma över Egyptens utveckling – över huvud taget inte skulle låta några val genomföras. Upprepade protester på Tahrirtorget ledde dock slutligen till att parlamentsvalet kunde äga rum. Den första av valets tre omgångar hölls den 28–29 oktober 2011 i Kairo med kringliggande områden och i Alexandria; i de två följande omgångarna den 14–15 december 2011 och den 3–4 januari 2012 röstade resten av Egypten. Den av Frihets- och rättvisepartiet – Muslimska brödraskapet – dominerade Demokratiska alliansen för Egypten kunde inte oväntat redan under första omgången vinna 36,6 procent av rösterna. Överraskande var däremot valframgången för Ljusets parti, de radikal-fundamentalistiska salafisterna, som erhöll 24,4 procent av rösterna. I och med detta har de islamistiska partierna redan under den första valomgången kunnat samla 61 procent av rösterna. Egyptiska blocket och Nya Wafd-partiet, de viktigaste av de liberala och sekulära partierna, lyckades till sin stora besvikelse bara vinna sammanlagt knappt 20,5 procent av rösterna. Vid de båda följande valomgångarna kunde de islamistiska partierna upprepa sina valframgångar. På grund av blandningen av proportionellt valsystem och majoritetsvalsystem förfogar Muslimska brödraskapet i parlamentet nu över sammanlagt 193 av 427 platser, eller 45,2 procent. Salafisterna erhöll 108 eller 25,3 procent av platserna. Sammantaget innehar islamisterna således 301 eller 70,5 procent av de 427 parlamentsplatserna.

Medan man i sekulära kretsar och hos de kristna kyrkorna redan såg med viss oro på en förväntad valseger för Muslimska brödraskapet, bestod reaktionen på salafisternas valframgång av ren förfäran. Mot denna bakgrund framstod snart Muslimska brödraskapet som det mindre onda. Även brödraskapet självt tycks betrakta salafisternas valframgång som ett problem, inte minst eftersom brödraskapet vill framställa sig självt som en moderat garant för islamistiska värderingar, som strävar efter en fredlig samlevnad med de cirka 10 procent av befolkningen som är kristna. Helt andra tongångar hördes från salafisterna: de talade om återinförandet av Jizya, den skatt som under det islamska väldet pålades den icke-muslimska befolkningen (som befann sig under islams militära beskydd; dhimmi). I väst har man däremot mer lagt märke till att salafisterna vill förbjuda servering av alkoholhaltiga drycker även inom turistnäringen. Det är då nästan rörande att få höra att nu såväl Muslimska brödraskapet som de lärda vid Al Azhar-universitetet i Kairo tagit till orda och brännmärkt salafisternas uttalanden som föga hjälpsamma eller till och med som oislamska.

Men bortsett från detta är salafisternas inflytande sedan länge kännbart, och detta även i vardagen. De försöker tvinga fram skilda avdelningar för män och kvinnor i offentliga transportmedel, som i tunnelbanan i Kairo. Det berättas även om tilltagande handgripliga övergrepp på kvinnor som inte bär slöja. Men även om flera representanter för Muslimska brödraskapet under de senaste veckorna gjort uttalanden, vilka i sin radikalitet knappast står efter dem som har gjorts av salafisterna, försöker brödraskapets ledning ändå motverka intrycket av att Muslimska brödraskapet och salafisterna skulle göra gemensam sak i parlamentet framöver. Brödraskapet vill betraktas som en statsbärande kraft, som även bemödar sig om en förlikning med den sekulära befolkningsdelen och med den kristna minoriteten, och då stör salafisterna bara.

Oaktat sådana politiska överväganden kan man ändå slå fast att valresultaten har lett till stor rådvillhet och en viss uppgivenhet hos sekulära egyptier och bland den kristna minoriteten och deras kyrkoledare. Rådvillhet även av det skälet att man, på samma sätt som bland västliga observatörer, knappast hade lagt märke till salafisterna tidigare. Uppgivenhet eftersom man tvingas att konstatera att fler egyptier än väntat är kulturella analfabeter, och att de vilseleddes till att rösta för ett av de islamistiska partierna med hjälp av ”kuggfrågan” om de var för eller emot islam, en fråga som givetvis knappast någon egyptier skulle besvara negativt. Till detta kan naturligtvis läggas att de islamistiska partierna utsatte väljarna inte bara för ett moraliskt tryck utan faktiskt även köpte många av dem. Det rör sig om att röster värvades inte bara med hjälp av värdefulla gåvor – som flaskor med propangas som efter den första valomgången under flera veckor försvann från marknaden – utan även med penninggåvor. 100, 200 eller 300 egyptiska pund (cirka 12–40 euro), som betalades för en röst, är mycket pengar för en människa som måste klara sig med mindre än en euro om dagen. För segrarna blev denna investering avgörande för valframgången.

Mot bakgrund av valresultaten tycks frågan, om den framtida egyptiska konstitutionen kommer att postulera en sekulär stat eller om islam även fortsättningsvis förblir statsreligion och sharian den viktigaste inspirationskällan för lagstiftningen, vara obsolet. Det samma gäller för ett i juni 2011 av militärrådet utarbetat och publicerat utkast till en lag rörande bygglov för byggnader avsedda för religiösa riter, ett förslag som ledde till kontroversiella diskussioner inom de religiösa samfunden. Medan några representanter för kristna kyrkor lyfte fram att alla religiösa grupper i landet i och med detta förslag för första gången skulle få samma rättigheter när det gäller bygglov för religiösa byggnader, kritiserade Muslimska brödraskapet skarpt lagförslaget, som man ansåg skulle innebära en diskriminering av den muslimska befolkningsmajoriteten. Men i nuläget ställer man sig knappast frågan längre, om detta förslag någonsin kommer att bli antaget som lag, utan att först ändras. Nu är frågan snarast, om den islamistiska majoriteten i parlamentet i framtiden över huvud taget kommer att tillåta en lag av detta slag.

Ännu för ett år sedan pågick överläggningar inom sekulära kretsar och hos kyrkorna om hur man skulle hantera frågan om en framtida sekulär stat. Från kyrkliga kretsar fick man då höra att begrepp som ’sekulär’ eller rent av ’laicistisk’ skulle vara absolut tabubelagda i sammanhanget. På liknande sätt som i andra länder som nåtts av den arabiska våren, föredrog man därför även i Egypten att i sådana diskussioner använda begreppet den ’civila’ staten. Dessutom, fick man då höra, skulle det ju inte vara tillräckligt om man krävde en sekulär stat, men samtidigt höll fast vid den islamska rättens regelverk, till exempel när det gäller polygami. Nu längtar många i Egypten tillbaka till de tider då man ännu kunde diskutera sådana frågor.

Nu ställer man sig frågan hur det kommer att gå för de kristna i Egypten i fortsättningen. Det sägs att redan nu har 200 000 kristna lämnat landet och att många fler förbereder sin exodus. Till och med kyrkoledare som den koptisk-katolske patriarken kardinal Antonius Naguib konstaterar resignerat, att man trots allt hopp som man måste hålla fast vid, inte har möjlighet att förutse hur utvecklingen kommer att fortsätta i Egypten. Och detta framför allt eftersom man inte kan förvänta sig att väljarna om fyra år i stället kommer att rösta på liberala, sekulära partier. Som enda hopp återstår alltså att Muslimska brödraskapet kommer att bemöda sig om en faktisk moderat kurs, motiverat av behovet att inför de egna väljarna och gentemot utlandet distansera sig från de radikal-fundamentalistiska salafisterna.

Syrien

Frågan om religionsfriheten är helt annorlunda i Syriens fall, jämfört med de ovan beskrivna länderna. Givetvis åtföljs en konversion till kristendomen även här av sanktioner, liksom i andra länder i den arabisk-islamska världen. Men för övrigt har de etablerade kristna kyrkorna kunnat utvecklas i en frihet som, om man bortser från Libanon, endast kan jämföras med den frihet de kristna hade i i Irak under Saddam Hussein. Och just detta faktum kan bli till ett problem som hotar kyrkornas framtida existens i landet. Kanske kommer man framöver inte att bry sig om huruvida de kristna stödde Assad-familjens regim frivilligt eller under tvång. Endast mot denna bakgrund går det att förstå en del tidigare, men nu endast sällan förekommande, svårsmälta sympatiyttringar från kyrkliga dignitärer gentemot Assad-regimen. Ur kristen synvinkel är sådana uttalanden hur som helst svårligen acceptabla; vi har här med en regim att göra som hittills gjort sig skyldig till att brutalt mörda mer än 5 000 människor.

De katolska kyrkorna har frihet att existera i Syrien tack vare en särskild så kallad katolsk lag, som reglerar alla för katolska kristna relevanta frågor inom familje- och arvsrätten. Denna lag går tillbaka till en uppgörelse från mitten av 1990-talet mellan de katolska kyrkorna och statsmakten. När andra kyrkor, till exempel det grekisk-ortodoxa patriarkatet i Damaskus, gjorde anspråk på samma rätt, hade dock de politiska betingelserna förändrats till det sämre så att det inte längre fanns utrymme för ytterligare diskussioner inom detta område. De förändrade politiska förhållandena har under de senaste två tre åren gjort att även den katolska lagen ifrågasatts, även om man inte lyckats avskaffa den. Om den kommer att behållas framöver får utvecklingen utvisa. Slutklämmen i av ett (givetvis avlyssnat) telefonsamtal för några dagar sedan med en biskop i Syrien var hans ord: ”Be för oss!”

Religionsfrihet – grupptillhörighet

Det är alltid viktigt att engagera sig för religionsfriheten, vare sig man är politiker eller kyrklig representant. Men de här presenterade fyra exemplen visar hur svårt det kan vara att över huvud taget skapa eller endast bevara förutsättningar för religionsfrihet, även om så bara i en mycket inskränkt mening. Viktigt är också att påpeka att religionsfrihet, eller åtminstone en begränsad religionsfrihet, i många länder inom den arabisk-islamska världen betraktas som en kollektiv rättighet för vissa grupper, inte som en rättighet för individer. De kristna kyrkorna förväntar sig givetvis religionsfrihet för egen del. Men att detta förutsätter som hos oss, att den krävda religionsfriheten måste gälla alla, bekräftas ofta först efter särskilda propåer. Och faktiskt visar det sig i alla arabisk-islamska stater, att omfattningen av hur mycket av religionsfrihet som förverkligas är mycket olika beroende på grupptillhörighet. Den är i stort sett förverkligad för islam, om man bortser från rätten till avfall och konversion. Men det finns givetvis även muslimska grupper som i detta avseende har en annan uppfattning. När det gäller kristna grupper måste man däremot konstatera att deras religionsfrihet är betydligt mer begränsad. De etablerade kyrkorna kan röra sig någorlunda fritt och reglera sina egna angelägenheter, trots många och ibland hårda trakasserier. Men problemen är olika från land till land. I ett land kan det finnas problem när det gäller kyrkobyggen, i ett annat land problem när det gäller att få ett visum för kyrklig personal, etc. Många evangeliska frikyrkor möter massiva begränsningar i den arabisk-islamska världen. Detta gäller särskilt för sådana evangeliska frikyrkor som inte är beredda att underkasta sig den kodex med uppföranderegler som Påvliga rådet för den interreligiösa dialogen och Kyrkornas ekumeniska råd i juni 2011 har undertecknat tillsammans med den världsvida evangeliska alliansen. Ännu svårare ter sig situationen i de flesta arabisk-islamska stater för nyare religiösa samfund som till exempel Baha’i, eftersom Baha’i som post-islamsk religionsgemenskap anklagas för heresi och frånkänns varje form av existensberättigande.

De strimmor av hopp om en bättre framtid som väckts av den arabiska våren hotar att försvinna undan för undan – så till exempel i Egypten och i Syrien. Men, med tanke på det faktum att situationen efter förändringarna i den arabiska världen nu knappast kan återföras till det gamla, finns det ändå rimliga utsikter att det, efter dessa första strimmor av hopp, skall bli möjligt med en utveckling som erbjuder bättre materiella och även politiska perspektiv, och kanske vid slutet av en lång väg också förbättringar för religionsfriheten. Men det kommer att ta lång tid, innan detta så eftersträvansvärda mål har uppnåtts.

Översättning: Klaus Misgeld

Otmar Oehring är arabisktalande Mellanösternexpert, sedan 2001 chef för avdelning för mänskliga rättigheter vid den katolska hjälporganisationen Missio i Aachen och medlem av The Pontifical Mission Society.