Det förflutnas långa skugga

Fem dagar efter den 11 september 2001 och al-Qaidas förödande attacker mot New York och Washington D. C. stod USA:s president George W. Bush utanför Vita huset och förklarade inför en stor skara internationella journalister att USA skulle försvara sig med alla krafter. Han meddelade att ”detta korståg, detta krig mot terrorismen” skulle ta sin tid, men att det skulle vinnas. Det konservativa magasinet National Review (New York) knöt an till detta och visade på sitt omslag den 3 december 2001 Bush, klädd som korsriddare och sittande på en vit häst, med texten: ”Here we go again: Islam & The West”. Bilden kan betraktas som en karikatyr, men Osama bin Laden hade redan i oktober samma år, inför den USA-ledda invasionen i Afghanistan, påmint om att detta ”korståg” inte var det första. Det anslöt, sade han, till tidigare, ledda av bland andra Englands konung Rickard Lejonhjärta (som även behärskade stora delar av Frankrike och 1191 besegrade sultanen Saladin, men inte lyckades återerövra Jerusalem), kung Ludvig IX, även kallad Ludvig den helige, av Frankrike (som 1250 till och med blev tillfångatagen i Egypten, men friköpt) och den tyske kejsaren Fredrik I Barbarossa (som 1190 drunknade på vägen genom Mindre Asien).

Beskrivningen och National Reviews illustration finns i Thomas Asbridge monumentala och lärda verk The Crusades: the War for the Holy Land. Boken har översatts till flera språk och författaren, historieprofessor vid University of London, har tidigare utmärkt sig genom sin framställning av det första korståget, till vilket påven Urban II 1095 hade kallat. Författaren påpekar också att ordet ’korståg’, så som det användes av Bush, egentligen inte längre hade med det ursprungliga, religiöst färgade begreppet att göra, nämligen att ta kontroll över landet där kristendomen har sitt ursprung, platsen där Kristi kors har stått och den heliga graven funnits. Araberna betecknade faktiskt ”korstågen” från början som ”kriget mot frankerna” (eftersom adeln från nuvarande Frankrike tidvis dominerade bland de europeiska angriparna). Och både i engelskt och i annat modernt språkbruk, inte minst det svenska, används nuförtiden ordet ’korståg’ mer för att ge namn åt en stor ansträngning, ett starkt engagemang, inte som något som har med kristendomen att göra. I detta sistnämnda avseende har den norske massmördaren Anders Behring Breivik med sina tempelriddarfantasier återupplivat – och förvrängt – en föreställning som främst hade fortlevt i romanernas och filmernas värld.

Det som Asbridges bok med sin omfattande dokumentation visar är att de sex (eller åtta, beroende på hur man räknar) korståg som ägde rum under en period av 200 år, fram till den norr om Haifa liggande korsfararfästningen Akkos fall 1291, efter mamelukernas anstormning som gjorde slut på det sista av de så kallade latinska territorierna, var en sammansatt företeelse. Detaljerna kan inte återberättas i denna artikel. Författaren tar hänsyn till hela den befintliga litteraturen, inklusive den på arabiska, och till ett omfattande källmaterial, både ”islamskt” och ”kristet”. Men trots sin solida akademiska karaktär är boken på bästa brittiska manér skriven som en stor berättelse – ibland ett väl romanaktigt berättande – om hela det förvirrande politiska spelet med dess ständigt pågående intriger på alla håll, de olika krigstågen med stora umbäranden inte minst för järnklädda soldater under en obarmhärtigt brinnande sol, om belägringar och anslutande avrättningar av de fallna fästningarnas besättningar, om alla dessa härjningar och ofattbara grymheter som begicks på alla sidor.

Ja, egentligen handlar det inte bara om två sidor. Det som framgår med all tydlighet är att motiven till korstågen, till kristna krigares uppbrott (med stora följen bestående av kvinnor och barn, pilgrimer, lågt och högt prästerskap, prostituerade, försörjningspersonal och lycksökare av alla de slag), för att erövra Jerusalem och Heliga landet, är en blandning av from hängivenhet, ja fanatism, och makthunger liksom plundringslusta. Men givetvis handlade det också om en äkta övertygelse, inte minst hos de många obeväpnade pilgrimer som sökte följa Kristi fotspår. Det är dock svårt att med nutida ögon särskilja motiven, liksom att leva sig in i en allmän och djup tro som gick ut på att en våldsam befrielse av platserna för kristendomens rötter skulle vara en inför Gud vällovlig handling och leda till syndernas förlåtelse.

Men denna religiösa övertygelse är alltså bara en del av förklaringen till att hundratusentals människor under 200 år gav sig iväg från sina nordligare hemtrakter ut i det okända och tog på sig umbäranden som man knappast kunde föreställa sig vid avresan till lands eller till sjöss. Det fanns många andra skäl, bland dessa att påvarnas upprop till att ”ta korset” (pryda vapen och kläder med ett kors) också var ett försök att ta initiativet, ja kontrollen, under en i Europa ständigt pågående strid mellan världslig och kyrklig makt, där konflikten mellan påvedömet och de tysk-romerska kejsarna spelade en central roll, inte minst då uppgörelserna mellan Innocentius III och Fredrik II (Barbarossas halvsicilianske sonson som talade arabiska och var Europas mäktigaste härskare och som 1229 även blev kung av Jerusalem). Ett annat viktigt motiv hos kyrkan men även hos världsliga makthavare var strävan att leda den rådande aggressiva potentialen in på andra banor, något som var sammanvävt med riddarväsendets utveckling och ett ökande befolkningstryck. Tiden var ju präglad av aldrig upphörande våldsamma uppgörelser bland medeltidens talrika krigsherrar och försök av många ”trångbodda”, med hög eller låg ställning, att söka sig till nya områden. I stället för att bekämpa varandra skulle nu ett Gudi behagligt krig, ett heligt krig, utkämpas för att åter – som det sades – öppna av arabiska potentater stängda vägar till de heliga platserna, för att befria de kristna trosfränderna och för att där upprätta ett nytt kristet välde.

Följden blev att krigsherrarnas intresse av att skapa sig nya maktbaser, nya egna feodala riken i detta främmande land, tog över till förfång för strävan att genom personliga uppoffringar och hängiven kamp kunna vinna förlåtelse för tidigare begångna synder. Och de från Europa medtagna konflikterna fortsatte och ledde till nya strider, nu på palestinsk och syrisk mark, vilket bidrog till att kritiken i hemländerna tilltog mot dessa företag. Intresset att stödja dem svalnade, hur mycket än vältaliga predikanter som den helgonförklarade munken Bernhard av Clairvaux (1090–1153) och stridbara påvar som Innocentius III (1160–1216) talade för den heliga saken. En företeelse med osaliga konsekvenser för eftervärlden var den ymnigt förekommande utdelningen av avlat (eftergift för syndastraff) som utlovades dem som deltog i (eller dog under) korstågen.

Men det efter de första framgångarna etablerade kristna kungariket Jerusalem försvann igen, efter att ha haft sin bas i den heliga staden under endast en del av perioden (1099–1187 och sedan 1229–1244) och under resten av tiden varit hänvisad till större eller mindre landremsor vid Medelhavet mellan Antiochia i norr och Gaza i söder. Kampen om makten mellan olika latinska dynastier bidrog till detta kungarikes undergång. Samtidigt levde dock de ideal som från början präglade pilgrimers och korsfarares engagemang, inte minst formulerade i den helige Franciskus av Assisis predikningar – han dök upp 1219 i korsfararnas härläger vid Nilen. Mot detta stod många korsriddares makthunger, girighet och skörlevnad – kung Ludvig nämns som ett av de få undantagen – något som gisslades svårt i deras hemländer och redan då betecknades som en av huvudorsakerna till nederlagen.

Förfallet inom den kristna hären ansågs alltså ha lett till korsriddarnas misslyckanden, men viktigare var att de muslimskt dominerade områdena till slut kunde enas. Deras schismer och våldsamma uppgörelser mellan olika härskargrupper hade underlättat för korsfararna. En annan omständighet, som försvårade korsriddarnas sak, var att de europeiska makterna samtidigt ägnade sig allt mer åt sina egna inre och inhemska problem. Korstågen saknade dessutom en enhetlig ledning och ett koncept för hur man skulle förfara med erövrade områden. På den muslimska sidan hade det från början ständigt förts strider mellan trosriktningar som shiiter och sunniter och mellan olika intressen och dynastier: abassider (Irak), fatamider (Egypten), seldsjuker (Turkiet, Irak och Syrien), ayyubider (Egypten och Syrien) och mameluker (ättlingar till turkmenska slavar som främst i Egypten hade utbildats till elitsoldater och där hade sin bas), men även mellan olika folkslag: araber i nuvarande Irak, Syrien, Jordanien, Palestina/Israel och Egypten, dessutom kurder, turkiska stammar och även mongoliska inkräktare. Det handlade om en hård kamp om herraväldet över dessa vida områden. Jerusalem och de under korstågstiden upprättade latinska, mer eller mindre långlivade korsfararstaterna – på medeltida frankiska betecknade som ”Outremer” (bortom havet) – var under långa tider inte det första målet för muslimska militära och politiska aktiviteter. Deras härskare, inklusive den berömde kurdiske sultanen Saladin (1100-talet), hade i början siktet främst inställt på att ena och dominera de arabiska områdena. Det ”heliga kriget” mot de kristna ”polyteisterna” blev både ett medel i denna maktkamp och ett mål. Och bilden av Saladin som den vise, humane och fromme härskaren har senare alltmer förskönats.

Hur som helst är det inte förvånande att allianser, för det mesta tillfälliga, förekom tvärs över religionsgränserna. Perioder av strider avlöstes av fördrag och stillestånd eller helt enkelt krigströtthet. De ”frankiska” bosättarna i området, för att använda ett modernt uttryck, alltså kristna européer som ofta talade gammalfranska, härskade på många håll, visserligen som en elitär minoritet, men fungerade i relativ grannsämja med den befintliga befolkningen. Några fördrivningar var det inte fråga om. Och samtidigt fortsatte och utvecklades handeln även mellan de länder varifrån ”frankerna” kom och de islamska områdena, ja även mellan fienderna inom området, och detta under hela perioden. Handeln fortsatte efter korsfararnas slutgiltiga nederlag, till fördel för inte minst norditalienska handelsstäder, och för Europas kulturella utveckling. I detta sammanhang saknar jag en något fylligare beskrivning i boken, mer än de korta stycken i avslutningskapitlet, om hur folket i Outremer faktiskt levde sina liv, och på vilket sätt det kulturella utbudet utvecklades.

Men åter till huvudämnet: korstågen var inte bara en tid av både krig ”mot de otrogna” på motståndarsidan och samtidigt handel respektive kulturellt utbyte mellan ”Islam & The West” som det i National Reviews demagogiskt enkelspåriga titelrubrik heter. Även det grekiskt-bysantinska kejsardömet i Konstantinopel, länken just mellan öst, syd och väst, var en ofta oberäknelig aktör och pådrivare för en del av korstågen, men blev själv offer för korsfararnas våldsamma framfart med erövringar och plundringar. Ja, det fjärde korståget slutade just i Konstantinopel där 1204 ett kortvarigt ”latinskt” välde upprättades. Den hänsynslöshet som korsfararna då visade fördömdes starkt av påven Innocentius III. Men klyftan mellan den västliga och den östliga kyrkan vidgades. Ett annat välde, det så kallade mindrearmeniska, som fanns i nuvarande sydöstra Turkiet (Anatolien) och nordvästliga Syrien, var också en aktör som liksom Konstantinopel hade intresse av att trycka tillbaka en islamsk expansion, men bytte ibland också sida – och föll till slut offer för mamelukernas attacker, efter det att dessa hade tagit makten först i Egypten, och under sin ledare sultan Baibar (1200-talet) och hans efterföljare åter enat området och besegrat de kvarvarande korsfararfästena. Erövringen av kungariket Jerusalems verkliga huvudstad Akko 1291 innebar slutet. Och bland offren både för ”kristen” och ”muslimsk” framfart under perioden fanns många kristna, inte minst ”ortodoxa”, menigheter av olika slag, som ju från allra första början hade funnits (och ännu finns) i hela Mellanöstern. Och ännu värre, som författaren skriver: ”[…] i den latinska Orienten gick den skarpaste skiljelinjen inte mellan kristna och muslimer, utan mellan franker (dvs. latinska kristna) och icke-franker (om de nu var bysantinska kristna, judar eller muslimer).” – Ytterligare ett mörkt kapitel under denna tid, som berörs relativt kort i denna bok, handlar om den europeiska judeförföljelsen i korstågens spår.

Korstågen till och i Mellanöstern var bara en del av en större rörelse i och kring dåtidens Europa, som handlade om etablering och konsolidering av maktcentra och om expansion. Kung Ludvig IX gjorde ett andra försök att nå Heliga landet men landade 1290 i nuvarande Tunisien, vilket förebådade senare tiders koloniala expansion från Europa till Nordafrika. Han avled dock strax efter landstigningen i en farsot som hade drabbat hans härläger. En annan krigsskådeplats var den iberiska halvön, där den muslimska expansionen hade stoppats, mot slutet av 1000-talet trots tillfälliga motgångar tryckts alltmer tillbaka och där 200 år senare större delen av halvön hade återerövrats, för att slutligen, 1492, leda till fördrivningen av de sista ”arabiska” härskarna. Även dessa krig var under perioden sammanlänkade med korstågen och betecknades som sådana.

Ytterligare ett korståg fördes i Europas nordöstra hörn, i det som skulle bli Östpreussen och de baltiska staterna, mot så kallade hedniska stammar. Huvudaktören var här från början av 1200-talet Tyska orden, en av de riddarordnar (de två andra stora var Tempel- och Johanniterriddarna) som från början skulle skydda och betjäna pilgrimerna till Heliga landet, men som blev alltmer självständiga och resursstarka militära och politiska aktörer. Aktionerna i nordöstra Europa utvecklades delvis som följd av misslyckandet i Orienten, som en kompensatorisk manöver och i samma religiösa anda – och med ett liknande makt- och våldsspråk.

Alla sidors synsätt i kampen om Outremer beaktas i boken och arabiska och andra icke-kristna källor och litteratur kommer till sin rätt. Frågan varför korstågen egentligen startade och hur de skall värderas, är dock inte enkel att besvara. De var, skriver Asbridge, ”både ett angrepps- och ett försvarskrig”. Visserligen hade islam ”utan föregående provokation” sedan 600-talet fört ett expansionskrig först i Främre Orienten och sedan i Nordafrika och in i Europa, men denna angreppsvåg hade avstannat sedan länge. Jerusalem befann sig sedan 638 under muslimsk kontroll. På den iberiska halvön låg initiativet på den kristna sidan. I Mindre Asien pågick sedan generationer strider mellan Bysans och muslimska angripare, och därifrån kom rop på hjälp. Men egentligen fanns det alltså inget aktuellt hot riktat mot Europa, som korstågen skulle avvärja. Och rykten om att den kristna befolkningen i Palestina och pilgrimer skulle trakasseras var ofta överdrivna. Där kunde man ändå kanske tala om en lågintensiv, ständigt pågående konflikt kring Heliga landet.

Orsakerna till de militära företagens början och till att de kunde fortsätta så länge, ja vidgades till andra områden, måste alltså sökas minst lika mycket i utvecklingen i korsfararnas hemländer, i kyrkans maktsträvanden, den europeiska adelns och inte minst italienska handelsstäders intressen, samtidigt som man inte får bortse från den religiösa dimensionen både när det gäller korstågen och islamska jihad: tron att våldshandlingarna kan rättfärdigas av att de skulle leda till frälsningen. Men som så ofta, skriver författaren, användes på båda sidor – såväl den islamska som den kristna – religiös hängivenhet och idealism för ”centraliserings- och militariseringsprogram”. Det är här man kan söka likheter med dagens situation, från Bush till bin Laden. Därför är det så värdefullt att författaren låter både västliga och arabiska/islamska källor tala i denna så läsvärda bok.

Thomas Asbridge: The Crusades. The War for the Holy Land.
HarperCollins Publishers/Pocket 2010, 768 s.