Från bild till verklighet

Sanningen gör oss visserligen fria om man får tro Jesus Kristus (Joh 8:32), men vägen till sanningen är inte alltid lika angenäm. En sådan väg kan nämligen vara full av tistlar och vassa stenar. Eftersom verkligheten har sina obekväma, ibland till och med plågsamma sidor, ligger det nära till hands att skydda sig mot den. Medvetet eller omedvetet lägger vi därför en mer eller mindre tjock dimridå över verkligheten, och sanningen om oss själva blir ofta beslöjad. Tillvaron blir drägligare på det viset, åtminstone i det korta perspektivet. Svaghet och osäkerhet kan döljas effektivt bakom en tuff fasad. Den tvärsäkre är ofta den som tvivlar mest av alla. Omvänt kan man av rädsla göra allt för att ens motsatta uppfattning inte skall komma i dagen. För fridens skull låtsas vi till och med vara överens trots att vi är djupt oeniga. Ett undvikande småleende motar Olle i grind när en nödvändig och påbjuden konfrontation annalkas.

Verkligheten kan även hållas på betryggande avstånd med hjälp av bilder av olika slag. Vår bild av oss själva ligger inte sällan ett gott stycke ifrån vårt verkliga jag. Vår bild av den andre stämmer inte alltid överens med hur han eller hon faktiskt är. Bilden av samhället kan dessutom vara förvrängd. Gudsbilden, till sist, gör ibland inte rättvisa åt Guds sanna väsen. Den som vill komma verkligheten in på livet måste först granska sådana bilder. Det hör till det andliga livet att skingra dessa dimridåer. Om detta steg från bild till verklighet handlar Magnus Malms senaste bok Bildfaktorn (Artos, 2003).

Boken inleds med scener från vitt skilda situationer: ett företag i färd med att lansera en ny produkt; en äktenskapskris; en yrkeskvinna i sina bästa år; en konflikt i en församling; ett politiskt toppmöte samt en bedjande människa. Den minsta gemensamma nämnaren är att bild och verklighet gör bodelning. Magnus Malm upplyser sedan läsaren om hur bilderna uppstår och hur de styr våra liv. Författaren pekar dock inte bara på problemet utan visar hur en lösning är inom räckhåll genom en sund andlighet. Malm öser här ur sin egen erfarenhetskälla som andlig vägledare, men tar även bibeln, Bernhard av Clairvaux, Ignatius av Loyola, C.S. Lewis, sociologen Christopher Lasch m.fl. till hjälp. Det lyser igenom att Malm är präglad av ignatiansk andlighet. Det märks inte bara på de ställen där direkta hänvisningar görs till Ignatius av Loyola, utan även på den på samma gång jordnära, realistiska och livsbejakande andlighet som Bildfaktorn andas. Bildfaktorn är lättläst, samtidigt känns texten en aning spretig och flyktig. Läsaren kastas från det ena fallet till det andra och från den ene tänkaren till den andre. Med bokens undertitel – Om den mödosamma och underbara resan från bild till verklighet – i bakhuvudet framträder dock den röda tråden allt tydligare. De små illustrationerna som inskjutits här och var är även de ett värdefullt stöd i försöket att binda ihop innehållet.

På en punkt skulle jag vilja ta upp en diskussion med författaren. Det saken gäller är på vad sätt en person måste vara disponerad för att på ett konstruktivt sätt kunna montera ner bildbygget och lämna företräde åt en ny orientering, samt även det sätt på vilket Gud förhåller sig till en person som lever i bildvärlden. Malm påpekar att en människa (respektive en hel nation) först måste ha en inre trygghet innan hon kan ge sig i kast med projektet att ifrågasätta sina (eventuellt förvrängda) bilder (s. 133–137). Saknas en sådan inre trygghet som är oberoende av bilderna och därigenom förankrad i något annat eller någon annan, kan andliga övningar vara förödande. Man får inte såga av grenen man sitter på, med mindre än att man har en mjuk matta att landa på. Det ligger något sunt i detta kriterium. På mystikens arena har vi all anledning att vara varsamma. Varje andlig reträtt måste anpassas efter personens förutsättningar och beredskap. Eftersom det rör sig om en process som man går in i steg för steg, erbjuds mycket riktigt olika typer av övningar, alltifrån övningar på internet till en hel veckas, en hel månads reträtt i tystnad och stillhet. Sökandet efter sanningen förutsätter en grundläggande tillit, ett förtroende. Icke desto mindre anser jag att Malm gör ett litet för stort nummer av det faktum att ordet ”nåd” råkar komma före ”sanning” i Johannesprologen (Joh 1:14). Enligt Malms exegetik är ordföljden i Joh 1:14 ett tecken på att Jesus Kristus först gav lärjungarna sin nåd, för att sedan avslöja sanningen för dem (s. 134). Att vi inte kan fästa så stort avseende på ordföljden alla gånger visar Jesu uttalande om sig själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:4). Sanningen kommer ju till och med före livet i den bibelversen.

Jag håller alltså med Malm om att en människa måste ha något att falla tillbaka på när vägen från bild till verklighet visar sig vara mödosam. Det hjälper dessutom föga att göra våld på självbilden, inte heller på gudsbilden. Den amerikanske statsmannen och fysikern Benjamin Franklins (1706–1790) ståndpunkt i detta sammanhang får därför betraktas som alltför drastisk och frän. Han lär nämligen ha sagt: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på!”

Samtidigt undrar jag om Jesus Kristus i alla lägen verkligen är så försiktig när han kallar människor. Erfarenheten av Gud kommer ofta när vi minst anar den, vilket Malm själv poängterar (s. 220). Malm hänvisar dessutom till Paulus’ möte med Kristus i Damaskus, vilket Paulus var allt annat än förberedd på. Låt vara att Paulus möjligen blev berörd av Jesus Kristus redan när Stefanos stenades (Apg 7:54–8:1). Gud kommer gärna på oväntat besök, när bordet ännu inte dukats. Kristi (andra) ankomst kan komma som en total överraskning (jfr 1 Thess 5:1–11). Visst finns exempel på motsatsen. Den som erfar Jesus Kristus i julfirandet har under adventstiden inte gjort annat än väntat på hans ankomst. Ändå måste vi räkna med att Kristus kan komma utan förvarning, både till dem som redan känner honom och till dem som ännu inte gör det. Min poäng är att det inte uteslutande är vi själva som med hjälp av andliga övningar tar steget från bild till verklighet. Är det verkligen vår uppgift att hålla i rodret och bestämma oss för att bjuda in Gud när det passar oss? Är det inte Gud själv som tar initiativet till en sådan process, närhelst han behagar?