Mer om mysteriet Munthe

Axel Munthe (1857–1949) är den legendariske grundaren av Villa San Michele på Capri, under många år drottning Viktorias livläkare. Mycket har skrivits om denne man, vars skrift Boken om San Michele hör till de mest lästa verken av någon svensk författare, översatt till en mängd språk, men inte förrän nu har han ägnats en grundlig biografi. Staffan Tjernelds Den mystiske dr Munthe (1973) är ytlig och har en negativ förförståelse. Bengt Jangfeldt – känd för en bok om svenskar i S:t Petersburg – har haft tillgång till ett betydligt större källmaterial än någon tidigare haft. Munthes brev till Viktoria finns dock ej kvar och av hennes brev till honom endast ett fåtal. Munthes brev till Gustav V är ännu inte tillgängliga för forskningen.

Apotekarsonen från Vimmerby som blev en ledande societetsläkare och livmedikus var även fattigläkare och stor djurvän. Sällan har en person förenat sådana motsatser som Munthe. Han uppförde vackra villor över hela Capri men levde själv i stor enkelhet och var likgiltig för sitt utseende. Ett drag av mytomani kan inte frånkännas honom, och Jangfeldt får många gånger anledning att revidera den bild som Munthe ger av sig själv i sina skrifter.

Munthes specialitet var från början gynekologin, men han gick snart över till att bli allmänpraktiker med inriktning på nervösa åkommor. Hans behandlingsmetoder var för sin tid progressiva: mycket motion, frisk luft och grönsaker. Drottningen var av allt att döma ingen idealisk patient och relationen mellan henne och Munthe antog snart en sådan form att det medicinska blev underordnat. Men det bör betonas att Munthes inflytande på drottningen i mycket verkar ha varit positivt. Att relationen över huvud fungerade är märkligt med tanke på att Munthe var politiskt liberal och helt engelskorienterad.

Både i Paris och än mer i Rom stod Munthe i livlig förbindelse med de skandinaviska kolonierna. I Rom var det ministern Carl Bildt och den påvlige kammarherren och markisen Clas Lagergren som hörde till det närmaste umgänget. Den hängivne katoliken Lagergren verkar dock inte ha kunnat påverka sin vän till en djupare förståelse för den katolska kyrkan.

Som ung läkare i Paris tillhörde Munthe den svenska församlingen där och satt i kyrkorådet. Det var under den tid då den unge Nathan Söderblom var svensk präst i Paris. Munthe insåg vikten av att den medicinska behandlingen kompletterades med en andlig aspekt: ”morfinet kan aldrig ersätta krucifixet.” Vid denna tid i slutet av 1800-talet drog laiceringen fram genom Frankrike och regeringen ville få bort de katolska barmhärtighetssystrarna från sjukhusen. Munthe tog systrarnas parti och verkade för att de skulle få stanna kvar. På Capri spelade han ofta på kyrkans orgel, även under gudstjänster.

I Munthes omfattande korrespondens och skrifter framträder bilden av en idealist av 1800-talstyp. Han påverkades av Tolstoj till en kritisk syn på kyrka och prästerskap. Schopenhauer var hans favoritfilosof och Heine hans favoritdiktare – annars avskydde han allt tyskt. För Schopenhauer var medlidandet grundläggande, och medlidandet också med djur var centralt för Munthe. Något stort religiöst engagemang verkar inte ha funnits, men en fråga sysselsatte honom livet igenom och blev på slutet något av en besatthet: odödligheten. Någon helt klar uppfattning om en individuell odödlighet verkar han inte ha kommit fram till, men tänkvärda är dessa ord: ”När mitt hjärta en gång har slagit sitt sista slag, då först upphör jag med att dö.”

Janghfeldt har skrivit en rikt dokumenterad och mycket läsvärd bok om en stor svensk. Kanske att mysteriet Axel Munthe inte heller här får sin definitiva lösning – men vem hade väntat det? Till vår inte alltför stora biografiska litteratur är boken ett välkommet tillskott.