Från en översättares bord

Hur skulle en litteratur te sig utan översättare? Inga klassiker, inga nyheter utifrån. Begränsning till det egna språkområdets just nu dominerande tendenser.

Det har naturligtvis följder långt över de rent litterära. Vi kan dystert iaktta hur dagens stormakt tenderar att förbise de väsentliga attityderna i främmande länder som den samtidigt vill omvända till sina egna värderingar. Utan kunskap om andra språk och kulturer står man sig i längden slätt.

Vad skönlitteraturen beträffar är det ett faktum att förmedlarna från ett språk till ett annat av tradition är förbisedda, därför också underbetalda, och att deras insatser endast undantagsvis noteras. Samtidigt vet de flesta intresserade läsare hur avgörande just kvaliteten på en översättning är. Den som läst en klassiker i en dammig, knastrig översättning lär aldrig förstå vad som skulle utgöra dess storhet.

Det är inte ofta som översättaren själv kommer till tals. Desto mer angenämt att läsa Thomas Warburton, Efter 30 000 sidor, med undertiteln Från en översättares bord. Det är en sorts intellektuell självbiografi med tonvikten lagd på arbetet som översättare. De privata komplikationerna i hans stundom säregna liv – brittisk medborgare men i praktiken finländare, en märklig situation under andra världskrigets båda finska krig – får långt mindre plats än framställningen just av yrkesverksamheten. Han kom tidigt att dela sin tid mellan förlagsredaktion och översättning; mest känd blev han för sin ungdoms dristiga försvenskning av inget mindre krävande än Joyces språkligt omstörtande roman Ulysses. Här diskuterar han en hel rad författarskap som intresserat honom; den rikssvenske läsaren har särskilt mycket att hämta från hans presentation av en rad finska författarskap. Det är namn som uppenbart är väl värda att stifta bekantskap med. Särskilt lockande blir framställningen av Eino Leinos Helkasånger, intensiva legender på Kalevalas versmått men utan någon karaktär av pastisch. I detta sammanhang diskuterar han också säregna drag hos rytmen i Kalevala, som inte talades utan alltid sjöngs, till en ganska entonig melodi, så att betoningen inte alltid motsvarar den naturliga i språket. Under titeln Sejd och saga översatte Warburton också Matti Kuusis lärda och omfattande studie av gammal finsk folkdiktning

Annan sakkunskap krävdes inför försvenskningen av Samuli Paulaharjus olika reportage från Finnmarken och från Tornedalen på 20-talet, faktaspäckat och samtidigt personligt levande om befolkningen i ödebygder. Också andra finska skildringar av en nu försvunnen värld av hårt kroppsarbete i en föga samarbetsvillig natur har han översatt med intresse, bland dem verk av Pentti Haanpää. Med särskild glädje beskriver han det krävande arbetet med berättelser av Volter Kilpi, vars överflöd på ord och grammatikaliska finesser påminner något om Joyce.

Den språkliga förtrogenheten med folklig finsk kultur är en sida hos Warburton. En annan är känslan för den bildade europeiska traditionen främst från 1700-talet, där han diskuterar frågan hur man rätteligen återger texter med ett äldre språk. Han ivrar för pluralformer av verben – och motsvarande ålderdomliga former för engelska bibelcitat – något som förlagen inte alltid har instämt i. Med särskild värme talar han om Laurence Sternes excentriska verk från mitten av 1700-talet, den kåserande romanen om Tristram Shandy.

Warburton betonar betydelsen av att endast översätta till ett språk som man behärskar på djupet, med alla känslomässiga associationer. Svenska är hans modersmål, men några tidiga barndomsår i England – och en brittisk far – gjorde honom också så pass förtrogen med engelska att han åtog sig att översätta några av Muminböckerna till detta språk.

Han är också själv författare, på svenska, och har återgivit egen lyrik och prosa på finska. Vad arbetstakten beträffar menar han att hundra sidor på en månad är gränsen för vad en översättare bör åta sig för ett tillfredsställande resultat.

Framställningen flyter lätt, och läsaren följer med sympati både författarens privata liv och hans mödor som yrkesman, där han ger många glimtar av relationerna på bokförlag och vad en översättare bör vara praktisk nog att tänka på.

Det är en vacker bok, på 130 små sidor, som kompletteras av register samt listor på alla översättningar från respektive finska och engelska, inklusive verk om timmerflottning och andra strängt sakliga ämnen, liksom till engelska.

Om denna bok dessutom kan få läsare i allmänhet och förlag i synnerhet att förstå vilken betydelse en korrekt och flytande översättning har för den allmänna kulturnivån i landet vore detta i sanning en god sak.