Från feodalherravälde till den ”revolutionära socialismen”

Etiopien sex år efter revolutionen

Afrikas horn, förr en världshistoriens undangömda vrå, har på senare år blivit till en stormaktspolitikens krishärd. Etiopiens strategiska nyckelställning vid infarten till Röda havet har efter andra världskriget tilldragit sig USA:s intresse. Åren 1950-66 mottog det dåvarande kejserliga Etiopien inte mindre än 77% av det sammanlagda amerikanska militärbiståndet till Afrika söder om Sahara (SIPRI, The Arms Trade with the Third World, Stockholm/New York 1971, s. 607 f). Sovjetunionen koncentrerade sig främst på Somalia, vars arme Sovjet upprustat och utbildat. Efter kejsarens framtvingade abdikation (1975) och under loppet av den socialistiskt inspirerade revolutionen slog Moskva om kurs. SSSR ställde sig med sin militära tyngd bakom det nya ”revolutionära” Etiopien och möjliggjorde att landet med hjälp av kubanska trupper åtminstone tidtals hade övertaget i gränskriget mot Somalia och i bekämpandet av den eritreanska befrielserörelsen.

Haile Selassie mellan det förgångna och framtiden

Det missnöje som redan på trettiotalet försports i ”framstegsvänliga” kretsar, tilltog under efterkrigsåren. Haile Selassies ”reformpolitik” gjorde ingenting åt grundläggande förhållanden i fråga om makt och herravälde. Negus moderniserade transport-, kommunikations- och utbildningsväsendet. Utrikespolitiskt företrädde han en ”blockfri” hållning och sökte genom grundandet av OAU tillvinna sig de afrikanska staternas sympatier.

Men i hans eget land jäste det. För de radikala kretsarna försiggick de av kejsaren utlovade åtgärderna för den dynamiska utvecklingen av landet alltför långsamt, medan den konservativa eliten värjde sig mot varje politisk, social och kyrklig utveckling och sökte vidmakthålla den tusenåriga traditionen. Till denna elit hörde också den etiopisk-ortodoxa statskyrkan.

Det allmänna missnöjet grep omkring sig och tog sig allt oftare uttryck i lokala resningar. Det kom till en bestående konflikt mellan regeringen och studenterna. I december 1960 företog en del av militären ett kuppförsök, dock utan framgång. Dessutom uppstod i landets östliga del en ytterligare krishärd: 1963-64 förekom upprepade gränsintermezzon i Ogaden, en etiopisk provins med somalisk befolkning, som Somalia gjorde anspråk på för egen del. En förhärjande hungersnöd som 1973 drabbade stora delar av landet blev gnistan som kom krutdurken att springa i luften. Haile Selassies tron började vackla.

Från den blodiga revolutionen till den ”etiopiska socialismen”

Hungersnöden 1973/74, varvid uppskattningsvis mer än 100 000 människor omkom, åstadkom trots regeringens försök till hemlighållande att slutligen också utlandet blev uppmärksammat på missförhållandena i Etiopien. Svälten var inte bara resultatet av en 1973 insättande period av torka, utan också av det anakronistiska feodalsystemet. Folket var utsvultet och uppretat.

Den etiopiska revolutionen började i februari 1974 med ett soldatmyteri vid de i Asmara stationerade regeringstrupperna. Haile Selassie såg sig tvungen att avskeda sin regering. Han gav Endalkatzew Makonnen i uppdrag att bilda ny regering och att utarbeta ett reformprogram.

Men under tiden hade oroligheterna bland militären spritt sig ända fram till förläggningar i Addis Abeba, och arbetarna och studenterna satte igång att demonstrera. Den 6 mars 1974 inträffade under ledning av etiopiska landsorganisationen den första generalstrejken i Etiopiens historia. Den 25 mars gjorde militären sin andra kupp och bildade ett ”soldatråd”. Nästan från alla provinser rapporterades sedan om resningar och revolter.

När det börjat ryktas att Makonnen genom avskaffandet av statskyrkan önskade tillvinna sig muslimernas sympatier, ordnades under ledning av prästerskapet gatudemonstrationer med 250 000 anhängare till den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Armen inskred mot demonstranterna och bemästrade situationen. Från och med den tidpunkten var militären landets herrar..

I augusti försiggick en ny växling vid makten, och den 12 september 1974 avsattes kejsaren officiellt och en provisorisk militärregering under general Aman Andom tillsattes. Men knappt två veckor senare förekom åter demonstrationer; ty förgäves hade etiopiska landsorganisationen (CELU) lanserat förslag till en demokratisk uppbyggnad av landet, förgäves hade studenterna väntat på att militären skulle utropa republiken. Endast genom blodigt förtryck kunde general Andom bringa läget under kontroll. I december 1974 igångsatte den eritreanska befrielsefronten (ELF) en storoffensiv mot regeringstrupperna i nordprovinsen. Dess stomme bestod framför allt av muslimska separatister från kustområdet, vilka från första början understöddes av Sudan. Fr.o.m. 1973 mottog ELF hjälp från Saudiarabien och Kuwait, men också från Eritreas kristna befolkning och de kontrarevolutionära grupperna i Tigre. Enligt uppgifter från ELF-talesmän hade Syrien, Irak, Egypten och Somalia likaså lämnat bistånd (The Guardian 10/3 1972). Efter befrielsefrontens storoffensiv i december 1974 beslöt sig militärrådet för att förhandlingsvägen få till stånd en kompromiss: ELF-gerillan tolkade detta som tecken på svaghet och gick på nytt till angrepp. General Andom svarade med terroraktioner mot byar i norra Asmara och förelade ELF alternativet ”federation eller utrotning”. Gerillan valde det senare. Den led senare svåra bakslag och drevs av regeringstrupperna bort från trakten kring Asmara. I april 1975 flydde de i massvis med sina anhängare över gränsen till Sudan. Men Eritrea-problemet är ännu idag olöst.

Den 21 mars 1975 kungjorde militärrådet avskaffandet av den konstitutionella monarkin, och fem månader senare dog den siste etiopiske kejsaren Haile Selassie i fängelse. Under tiden tilltog emellertid oppositionen mot militärdespoten Andom. Det förekom också militära resningar. General Andom avsattes och avrättades den 24 november 1975 tillsammans med 59 andra ledande militärer och politiker (däribland Makonnen).

Den opåräknade Taffari Benti valdes till ordförande i det nu ”provisoriska” militärrådet. I enlighet med den socialistiska formeln Itjopija tikdem (amhariska för ”Etiopien främst”) förklarade han krig mot provins-feodalismen och stod i begrepp att förverkliga de sedan årtionden efterlängtade sociala reformerna. Men Taffari Bentis chanser att sätta sina planer i verket varade inte länge. Redan efter 15 månader ”likviderades” han. I februari 1977 trädde överstelöjtnant Mengistu Haile Mariam fram som den ledande mannen. Han lär under lång tid ha varit den starke mannen i bakgrunden.

Sex år efter omvälvningen

Sedan ”revolutionsrådet” – kallat derg (amhariska för kommitte) – suttit vid makten i sex år, kan man ge denna sammanfattning:

1. Jordreform. Förstatligandet av jordbruksmarken i mars 1975 och den följande utdelningen av mark till jordlösa bönder var viktiga steg mot jordfrågans lösning och på lång sikt en förutsättning för landets socioekonomiska utveckling. Jordreformen har emellertid hittills haft ringa betydelse för landets ekonomi. Detta beror på en rad omständigheter: skötseln av lantegendom är eftersatt, en större teknisk och finansiell hjälp till bönderna var inte möjlig, och nederbörden har under de senaste åren varit otillräcklig i många områden. Däremot har regeringen haft viss framgång med de nygrundade bondeorganisationerna. De, och inte statsfarmerna (82 000 hektar), kan bli det viktigaste medlet för lanthushållningens utveckling.

2. Kränkningar av mänskliga rättigheter. Amnesty international har genom sitt sekretariat i november 1978 utgivit en rapport om militärregeringarnas kränkningar av de mänskliga rättigheterna. (Human Right Violations in Ethiopia, London 1978). Avrättningar av politiskt misstänkta officerare och soldater har ända från början kännetecknat den etiopiska revolutionen. 1977 nådde den ”röda terrorn” sin höjdpunkt. Hundratals studenter och gymnasister föll offer för denna. I november 1977 gav statschefen Mengistu order om att den ”röda terrorn” i första hand skulle riktas mot ledarna och medlemmarna av det i slutet av 1975 grundade Etiopiska folkets revolutionsparti (EPRD). Ungefär 5000 mestadels unga anhängare av EPRD lär ha dödats från november 1977 till juni 1978. Antalet politiska fångar var då ca 30 000, av vilka många hölls i de usla och icke av polisen tillsedda fängelser som tillhör Addis Abebas 291 Kabelle (stadsdelsorganisationer). Omkring 250 adelsmän och politiker från den gamla regimen lär ännu idag hållas fångna i Menelikpalatsets källare.

3. Socialistisk ideologi. Med förstatligandet av jorden och avskaffandet av ”hyreskapitalismen” i städerna har väsentliga beståndsdelar i den ”vetenskapliga socialismen” förverkligats. Regeringen har emellertid endast tagit kontroll över de hantverks- och industriföretag som antingen var mycket stora eller hade en särskild strategisk betydelse för landets ekonomi (t.ex. banker). Regeringen har ännu inte lyckats bygga ut hälsovården, som tidigare mestadels legat i privata händer, eller skolväsendet. Den i Etiopien sedvanliga marxistiska retoriken betyder dock inte att det här skulle röra sig om ett system som efterbildar Östeuropas kommunistiska modeller. Allt dithörande är ännu under utveckling.

4. Beroende av östblocket. Den tidiga revolutionstidens studenter och arbetare sympatiserade entydigt med folkrepubliken Kina. Men militärregeringarna har alltmer vänt sig till Sovjetunionen och dess satelliter. De har i hög grad behövt vapen och senare också ”militära rådgivare” för kriget i Eritrea och i Ogaden. Den etiopiska allianspolitikens höjdpunkter har varit besöket av Fidel Castro i mars 1977 och av ministerpresident Alexej Kosygin i september 1979. Sovjetunionen har redan kostat på miljardbelopp för militärt bistånd. Antalet kubanska soldater i Etiopien beräknas till 14 000 man (The Guardian 14/91979). Så länge konflikterna i Eritrea och Ogaden inte får någon politisk lösning, kan man inte hoppas att Etiopien skall lösa sig från det ryska greppet eller avstå från kubanska soldater.

5. Demokratins chanser. Ingen militärregering har hittills lyckats ingå en bestående allians med de civila politiska krafterna. Sedan 1975 bekämpar Mengistus regering det marxistiska Etiopiska folkets revolutionsparti (EPRD), och sedan mitten av 1977 är den i konflikt med den likaså marxistiska All-etiopiska socialistiska rörelsen (MEISON), som dittills stöttat derg. Desto mer förvånande var tillkännagivandet i september 1979, att regeringen tagit de första stegen till införandet av en civil regering. En av Mengistu ledd kommission ägnar sig sedan dess åt att utforma en lag för ett enpartisystem, som skall ersätta militärregeringen. Detta lär försiggå under påtryckningar från Sovjetunionen för att påskynda uppbyggandet av ett kommunistiskt parti (The Guardian 14/9 1979).

Ännu har inte det etiopiska folket haft tillfälle att yttra sig om det av flertalet önskade politiska systemet eller att välja ett parlament eller en regering. Det kommer säkert att gå år innan revolutionsregeringen ger folket denna möjlighet.

6. Religionsfrihet. Det motstånd varmed många inom den etiopiska ortodoxa kyrkan 1974/75 mötte revolutionsregeringen, fick sin motpol i entusiasmen bland muslimerna och många andra evangeliska och katolska kristna, som nu har uppnått rättslig jämställdhet. Men stämningen slog om i revolutionens tredje år. Under den ”röda terrorns” tid vände sig regeringsmedlemmarna mer och mer mot kyrka och religion. I vilken utsträckning det därvid rörde sig om marxistisk retorik eller om egen övertygelse, är svårt att avgöra. En kommission från Kyrkornas världsråd kom efter en undersökning på platsen i februari 1979 till följande resultat: Det finns inga indicier för att det i Etiopien försiggår någon systematisk, av regeringen dirigerad förföljelse av kyrkor eller kristna. Men det finns förvisso bevis för att militärer angripit personer i kyrklig tjänst och också enskilda kyrkliga institutioner. Till större delen skulle dessa åtgärder ha varit politiskt motiverade. Å andra sidan måste man komma ihåg att regeringen vid återkommande tillfällen eftersträvat samarbete med kyrkorna för olika utvecklingsprojekt. Kyrkorna kan dela ut biblar också i fängelser och hålla bibelcirklar. Just 1978 skall ha varit ett tillväxtens år för de protestantiska kyrkorna. Inrikesministeriet skall i december 1978 ha tillskrivit alla provinsstyrelser för att klargöra för dessa att regeringen menade allvar med tros- och religionsfriheten. Sålunda har enskilda överdrivet nitiska revolutionära tillrättavisats av regeringen (Report of the WCC Team to Ethiopia, Geneva, February 1979, 7-8).

Ogaden och Eritrea

Militärregimen har tagit i arv Eritrea-konflikten och gränstvisten med Somalia. Men bakom dem gömmer sig principiella problem, framför allt problemet med den amhariska dominansen och den bristande beredskapen att ta andra folkgruppers religion och kultur på allvar. Också i dessa avseenden har derg varit skäligen pliktförgäten. Den i början liberala attityden till muslimerna, som utgör ungefär 40% av befolkningen, har förändrats efter kriget med Somalia. Idag är muslimerna, främst de i Harrar – som är islams traditionella centrum – åter suspekta. Det finns nu tecken på att Mengistus regering driver Ogadens avfolkning som målmedveten politik och i denna s.a.s. ser den slutgiltiga lösningen. I Somalia finns det redan över en miljon etiopiska flyktingar; dagligen lär ca 1000 människor passera gränsen (The Guardian 20/5 och 31/8 1980). Inte heller i Eritrea-konflikten skymtar ännu någon lösning. I början av Etiopiens senaste offensiv i juli 1979 föll mer än 15 000 etiopiska soldater i striderna (Financial Times 28/7 1970). De 60 000 i Eritrea insatta soldaterna befinner sig maktlösa i ett utdraget ställningskrig mot Eritrea Popular Liberation Front (EPLF). En politisk lösning fordrar förmedling av den sudanesiske statspresidenten Numeiri. Han har nyligen uttalat sig positivt om en sådan procedur (Africa Magazine juni 1980).

Den etiopisk-ortodoxa kyrkan: folkkyrka och exponent för den amhariska dominansen

Ungefär hälften av Etiopiens befolkning, dvs. minst 15 miljoner människor, tillhör den etiopiska-ortodoxa kyrkan. Denna kyrkas makt var intill kejsarens avsättning nästan oinskränkt. Utan dess stöd skulle ingen härskare över landet ha kunnat hålla sig kvar någon längre tid. Ända till den italienska erövringen hade kyrkan också ett praktiskt monopol inom det traditionella kristna skolväsendet. Slutligen var den också förmedlare av en självständig kultur som i avgörande grad hade präglat landets nationella identitet.

Kyrkan försatt sin stora chans, då den 1948 lösgjorde sig från den koptiska patriarkens av Alexandria överhöghet. Därmed gjorde den slut på det redan under högmedeltiden föråldrade förhållandet att egyptiska prelater utskickades till Etiopien som abuna, vilka såsom ärkebiskopar utan suffraganer inte ens ägde jurisdiktion för vigningen av andra biskopar. Den nya kyrkoförfattningen begränsade sig emellertid i stor utsträckning till en nyordning av stiften och innebar knappast initiativ till en verklig reform.

Särskilt påkallat hade det varit att avskaffa det ”ärftliga prästerskapet” och den med detta förknippade traditionen med egendomsöverlåtelse (gabar) på prästfamiljer. Denna egendomsöverlåtelse stod utom den traditionella tredjedel av all nyttojord som tillkom den ortodoxa kyrkan. När en son blev präst (vanligen den äldste), kunde han från fadern ärva inte bara det andliga ämbetet, utan också den därtill hörande jorden. Revolutionärernas rop ”Marken åt bönderna!” vände sig lika mycket, om inte mer mot den ortodoxa kyrkans prästerskap som mot de furstliga jorddrottarna. 1974 förlorade kyrkan hela sitt jordinnehav. Som gottgörelse för detta mottog den ur statskassan årligen fem miljoner birr (ca 12 miljoner skr). Om det finansiella understödet också kommer att utbetalas i år, är hittills inte avgjort.

Ett ytterligare problem med den ortodoxa kyrkan är det stora antalet präster, diakoner, munkar och andra kyrkliga ämbetsmän. 1970 fanns det 61 000 präster, 57 000 diakoner och 40 000 debtera (kantorer, lärda); idag lär antalet klerker uppgå till mer än 200 000 (källa: Kyrkornas världsråd, Geneve). En av orsakerna till det stora antalet klerker är den kyrkliga bestämmelsen att vid varje eukaristifirning minst två präster, tre diakoner och ett obestämt antal debtera måste vara närvarande. Flertalet ortodoxa klerker är nu berövade sitt livsuppehälle. I stället för jordbruk måste de söka sig andra bisysslor. Många lever i stor fattigdom. Regeringen har ställt i utsikt att klerker, som enligt regeringsföreskrifter leder de traditionella byskolorna (liknande islams koranskolor) också skall betalas för detta.

Ett särfall är landets mer än 900 kloster. De har vanligen lämnats i okvald besittning av den jord, som de enligt regeringens åsikt oundgängligen behöver för att föda klosterbesättningen. Med detta ville revolutionsregeringen uttrycka sin högaktning för de bildade celibatära munkar, som under århundraden har vårdat landets kulturella arv och fortplantat det i sina klosterskolor. Några kloster har under mellantiden börjat inrätta mönstergårdar och lantbruksskolor. Men de flesta munk- och nunnekloster lever i stor fattigdom, några kämpar för blotta överlevnaden. Biskoparna, som rekryteras ur munkståndet, förkroppsligar kyrkans egentliga makt. De flesta av dem har råkat i utsatt ställning i samband med revolutionen. Patriarken Theophils protesterade mot kejsarens avsättning och skiljandet av kyrka och stat. Han blev 1976 avsatt av regeringen och satt i häkte. I hans ställe trädde en enkel munk, vilken som patriark Tekle Haimanot leder kyrkan. Utan tvivel har regeringen utövat stort inflytande på valet av patriark genom biskopssynoden. 1978 pensionerades tio av de sexton etiopiska biskoparna och i januari 1979 konsekrerades tretton nya biskopar (genomsnittsålder 42). Två biskopar var avsedda för Jerusalem och Nordamerika, elva för stift i Etiopien. Samtidigt skapade kyrkan med understöd om inte rentav på inrådan av regeringen ett nytt stift för regionen Ogaden (stiftet Gode). Därvid handlade det inte bara om själavården för de amhariska soldaterna i Ogaden, utan om en målmedveten närvaro av den ortodoxa kyrkan i denna av Somalia hotade trakt. Följaktligen har det etiopiska episkopatet upplevt en föryngringsprocess, som var verkligt radikal och som kan ha påskyndat kyrkans reformering.

Den största hittills genomförda reformen är lekmännens deltagande i kyrkoledningens beslut. Detta uppnåddes genom den 1978 införda församlingsrätten. De valda församlingsråden, vilkas struktur skapades efter mönster av de värdsliga kebelle eller stadsdelskommittéerna, utövar betydande inflytande inte bara på det lokala, utan också på det allkyrkliga planet. Detta visade sig på ett särskilt sätt vid tillsättandet av nya biskopar i januari 1979. Vilka följder detta inflytande har kyrkligt och politiskt, återstår att se.

En av de angelägnaste uppgifterna för den nye patriarken och biskoparna är lösandet av spänningarna inom kyrkan. Det lägre prästerskapet har i revolutionens kölvatten utvecklat en ”facklig” attityd som vållar betydande avbräck för det kyrkliga livet. Ytterligare en uppgift är det frivilliga skiljandet av världslig och kyrklig makt vid basen. I kyrkans stamländer slaktas ännu idag ingen höna utan att en diakon är närvarande och deltar i måltiden. Sedvänjor av detta slag verkar inte bara provokativt på revolutionskadrerna, utan mer och mer också på ungdomen.

Situationen för katolikerna av den österländska och den latinska riten.

Kyrkornas världsråd arbetar sedan tjugu år tillbaka på att broderligt bistå den ortodoxa kyrkan med teknisk, finansiell och andlig hjälp. Kyrkans insnärjning i den gamla feodalstrukturen, revolutionens plötsliga omvälvning, de långvariga torkkatastroferna och den alltid och överallt framträdande bristen på yrkesmän har gjort det nödvändigt för Kyrkornas världsråd att visa stort tålamod. Men Geneves engagemang för den ortodoxa kyrkan kan på lång sikt visa sig vara av största betydelse; det har befriat kyrkan ur dess isolering sedan sekler, och det har väckt till liv reformkrafter som förbereder kyrkan för en ny uppgift i det etiopiska samhället.

I Etiopien finns det idag drygt 200 000 katoliker, som utgör en liten men aktiv minoritet av totalbefolkningen på ca 30 miljoner. Sammanbrottet för de romerska missionsförsöken på 1500och 1600-talen ligger ännu den katolska kyrkan i fatet. ”Av olyckliga historiska anledningar har den katolska kyrkan i Etiopien förblivit mycket impopulär,” lyder omdömet i en av jesuitorden genomförd lägesbedömning av den katolska kyrkan där. Ytterligare en black om foten är uppsplittringen av kyrkan i en latinsk och en österländsk rit. Katolikerna av den österländska riten har tre stift (Addis Abeba, Asmara och Adigrat) och omfattar 100 000 troende. De flesta av dem bor i huvudstaden, i Asmara eller i den till Eritrea gränsande nordvästra delen av landet, där också det av de Vita fäderna ledda prästseminariet ligger (70 prästkandidater 1979). Kyrkans mest framträdande personlighet är den 59-årige Abba Paulos Tsadua, som sedan 1973 är vigbiskop av Addis Abeba.

Kyrkan av latinsk rit, som likaså omfattar ungefär 100 000 troende, har fem apostoliska vikariat. Den är utbredd i Eritrea och i de etniska randområdena såsom Harras och Awasa. Den eritreanska provinshuvudstaden är såväl säte för en latinsk som för en katolsk-ortodox ärkebiskop. Den italienska närvaron i Eritrea har mycket bidragit till att stärka den latinska kyrkan. Å andra sidan är denna kyrkas förbundenhet med den italienska kolonialismen en stor belastning och en orsak till det kulturella främlingskapet.

Den unierade kyrkan leds till stor del av etiopiska sekulärpräster (147 stifts- och 21 utländska missionspräster). De lyder under den romerska kongregationen för de orientaliska kyrkorna.

Kyrkan av latinsk rit lyder under Propaganda Fide och är fortfarande missionskyrka (120 utländska missionärer, 9 inhemska stiftspräster, 41 seminarister). Av särskild betydelse är afrikaniseringen av missionsordnarna i Asmara-området. Där har den katolsk-orientaliska kyrkan 20 svarta ordenspräster, den latinska kyrkan 40. Biskopskonferensen har 1974 med viss möda beslutat sig för att det i framtiden i hela landet bara bör finnas en rit, den etiopiska, visserligen förenklad och firad på de olika landsändarnas språk. Förverkligandet av detta beslut torde emellertid bereda stora svårigheter och länge låta vänta på sig.

Det förmodligen betydelsefullaste ekumeniska experimentet i hela Afrika inleddes för några år sedan, då en grupp vita missionärer i en avlägsen del av landet ställde sig till den etiopiskortodoxa kyrkans förfogande. Det av den katolske biskopen på platsen godkända experimentet utgick från premissen att det största bidrag, som missionärer skulle kunna lämna till landets kristendom, ligger i stärkandet och aktiveringen av den traditionella kyrkan. Därvid handlade det främst om en ödmjukbroderlig inställning, som gjorde det möjligt för de etiopisk-ortodoxa prästerna att begära och ta emot de katolska missionärernas materiella, sociala och andliga tjänster. Ännu är det för tidigt att utförligt beskriva eller ens bedöma experimentet. Men blotta faktum att ett verkligt samarbete mellan ortodoxa präster och katolska missionärer är möjligt och att detta accepteras av ortodoxa kristna, ger bud om en klimatförändring, som kyrkan åtminstone indirekt har revolutionen att tacka för.

Retrospektivt kan sägas, att den katolska kyrkan i Etiopien har lämnat tre särskilda bidrag. Det första är det inflytande, som jesuiterna under 1500- och 1600-talen har haft på det amhariska språkets utveckling. De har som de första till det amhariska umgängesspråket översatt delar av bibeln, däribland Psaltaren. De av dem författade apologetiska skrifterna tvingade de koptiska lärde att gå i svaromål likaså på folkspråket, något som gagnade det amhariska skriftspråkets utveckling och i stor utsträckning ersatte det gamla skriftspråket ge’ez.

Den andra, vida betydelsefullare insatsen från den katolska kyrkans sida kom till stånd på inbjudan av kejsaren Haile Selassie. Han välkomnade utländska missionärer på två villkor: de måste begränsa sin direkt missionerande verksamhet till de områden där nationalkyrkan inte eller knappast var närvarande (med huvudstaden som undantag); vidare måste de i särskild mån åtaga sig det moderna skol- och sjukvårdsväsendet. Missionärer från många länder, framför allt präster och systrar. från Italien, Frankrike och Kanada, var snart redo att erbjuda den nya medelklassens söner och döttrar en förstklassig skolbildning. Ingen militärregering har hittills vågat förstatliga eller stänga dessa ansedda kyrkliga privatskolor. Ett undantag är det av Comboni-systrarna ledda katolska universitetet i Asmara. Det övertogs i september 1979 av regeringen. Några jesuiter som på Haile Selassies inbjudan sedan 1950 väsentligt bidragit till uppbyggandet av det nationella universitetet i Addis Abeba, är alltjämt verksamma där som docenter.

För det tredje har den katolska kyrkan vid avhjälpandet av svältkatastroferna skaffat sig stort offentligt anseende. Det internationella katolska biståndet som inleddes 1973 och ännu idag pågår, och den katolska biskopskonferensens samordnande roll var diskreta men verksamma. Räddandet av tusentals barn i provinserna Wollo och Tigre skedde i första hand tack vare den katolska kyrkans förtjänstfulla insats.