Jag ber er om förlåtelse

Dimitrij Dudko, 58 år, blev i början av 70-talet känd för sina orädda och öppna predikningar, som kunde behandla både arbetsläger och problemet med informatörer inom den kyrkliga hierarkin. När hans inflytande och popularitet alltmer växte, speciellt bland ungdomen, förflyttades han av myndigheterna från Moskva till en by, Grebowo. Men tillströmningen till hans gudstjänster fortsatte och han belades med predikoförbud. I januari 1980 fängslades Dudko och sattes i rannsakningshäkte, anklagad för antisovjetisk verksamhet.

Plötsligt den 20 juni uppträdde han i TV där han bekände sin skuld och tog avstånd från sin tidigare verksamhet som han betecknade som antisovjetisk. Han frigavs omedelbart och återinsattes som präst i byn Vinogradovo, 40 km utanför Moskva. Nedanstående brev är daterad 27 juli men har nått västvärlden först under senhösten.

Till alla mina andliga barn.

Mina älskade andliga barn i Ryssland och utomlands. Jag kan inte själv förlåta mig min svaghet och mitt hjärta brister när jag ser er förvirring. Jag ryser vid tanken på hur ni ser på mig, i vilken frestelse som jag inlett många människor, hur många människor som nu blivit modlösa, människor som jag förut styrkt. Jag kastar mig till marken inför er och ber er om förlåtelse.

Min mest inträngande bön till er är att ni måtte stå eniga i kärleken till varandra. Glöm alla era personliga meningsskiljaktigheter, glöm nationella olikheter och stå eniga när ni ser faran.

Det är inte bara er andlige fader som förföljs av KGB och andra, det är hela den ryska ortodoxa kyrkan och i henne står Kristus själv inför rätta. Ty Kristus har sagt oss att allt som man gör oss, det gör man honom. Mer än någonsin förut måste vi nu förstå varandra och allt det som sker.

Nu är inte tid att sätta sig till doms. Jag ber om barmhärtighet inte om offer, så läser vi i bibeln. Och barmhärtighet är just vad jag ber er om. Lägg allt annat utom denna barmhärtighet åt sidan, låt oss inte glömma att vi som är kristna alla är bröder och har en fader i himmelen. Låt oss tänka på att vårt ryska fädernesland befinner sig i ett bedrövligt tillstånd, att Guds kyrka är hotad på samma sätt som jag, er andlige fader. Jag vill påminna er om min sista predikan ”Liturgin som livets och tjänandets väg” och ”Hur talar vi till vår samtid”. Jag är säker på att om ni skulle publicera dessa bleve det som om vi talade med en och samma röst, för jag tror att jag har öppnat mig mer i dessa predikningar än i alla andra.

Jag läste i dagens liturgiska läsning om hur Jesus sträcker ut sin hand mot den sjunkande Petrus med orden: ”Du klentrogne, varför tvivlar du?” Det tycks mig som om han sträckte ut sin hand även mot oss, vad som än må hända. Vi måste samlas tätt omkring honom, och när vi förrättar gudstjänsten måste vi också närma oss varandra.

Vi bekämpar inte myndigheterna, måtte detta stå klart för alla som förföljer oss. Vi försöker bekämpa gudlösheten, vi kämpar om själarna för att leda dem till Gud, så att det blir en hjord och en herde, Gud vår herre. Endast han kan leda oss ur denna återvändsgränd. Måtte Herrens välsignelse komma över oss alla!