Ett ämne som hett debatterats under den gångna vintern och våren är vårdkrisen. I Signum 3/88 skriver Erwin Bischofberger om långvården och dess organisationsförändringar. Jag skulle med anledning av den artikeln vilja ge några reflexioner som är hämtade ur direkta erfarenheter från arbete som undersköterska på långvårdsavdelning.
Helt självklart är att dagens sjukvård har stora problem att brottas med, och det gäller inte enbart långvården. Men jag anser att artikeln är för kategorisk och negativ när den beskriver själva arbetet. Personalomsättningen är stor och många flyr, men ändå finns det en hel del som stannar kvar och jobbar länge. Och som finner stor glädje i arbetet. För att göra rättvisa åt dagens långvård måste man använda både svart och vitt när man målar. De värderingar och attityder som EB beskriver, de existerar samtidigt med många positiva krafter.
Omvårdnad – emotionellt utvecklande
Vad är det då som gör att det finns de som väljer att arbeta med sjuka och gamla människor? Det är i alla fall inte för att få bra lön, ha ett arbete med tempo eller för att få bekväma arbetstider.
(Hur klarar man av att leva ett socialt liv med familj och vänner när man arbetar vartannat veckoslut?) EB skriver att långvårdsarbete är ”fysiskt mycket tungt, psykiskt påfrestande och emotionellt avtrubbande”. De två första uttalandena instämmer jag helhjärtat i. Men att säga att arbetet är emotionellt avtrubbande är att ifrågasätta den gamla och sjuka människans människovärde och förneka hennes förmåga till emotionell kommunikation. Jag vill istället säga att det är emotionellt utvecklande att arbeta i vården. I relationer finns alltid ett ömsesidigt givande och tagande och så också i personal-patient förhållande.
Vidare skriver EB: ”Att mata eller byta blöjor på en gamling framstår för de flesta knappast som någon självförverkligande dramatisk bragd. Vem skulle uppfatta detta som intellektuellt stimulerande, emotionellt upplivande och, för många det viktigaste, ger det social status?” På den frågan skulle jag vilja ge ett svar och börja med att ge några konkreta exempel.
En vanlig lördag när det är ganska lugnt på avdelningen finns det möjlighet att ta med en patient och gå ut. Vårsolen lyser och värmer. Patienten har inte varit utomhus sedan hösten innan. Det är lagom långt, lagom backigt att gå till stans finaste konditori. Vi tränger oss in med rullstolen och blockerar nästan hela ingången. Det är ett fint tillfälle att få ägna sig helt och hållet åt bara en patient och patienten upplever att hon är uppmärksammad och får komma ut. Bägge två njuter av att sitta på kondis, dricka kaffe och äta bakelser. Att det är en höjdpunkt för patienten förstås tydligt av att detta besök är hennes stora samtalsämne i fjorton dagar framåt.
Lyhördheten för patienten
Nästa exempel kommer direkt från omvårdnadsarbete. Det är en patient som inte kan prata men kan uttrycka gillande med att skratta. Fantasin och uppfinningsrikedomen florerar när man försöker kommunicera. Och det är extra roligt när man kommer på ett nytt sätt att nå patienten. Denna person var vid ett tillfälle allvarligt förstoppad och åtgärder mot detta vidtogs. Ingen tycker väl att det är så upplyftande att ta hand om avföring, kräkningar och annat som luktar illa och inte ser så trevligt ut. Men i en sådan situation finns det unika möjligheter att visa patienten respekt och erkännande i det sätt på vilket detta görs. Det räcker med att säga ett ”Usch?” så har man visat sin inställning. Här får man praktiskt visa den människosyn man står för, lära sig självövervinnelse och öva sitt tålamod, och den träningen hör också till ens självförverkligande.
Men åter till denna patient. Mitt i allt detta, när patienten hade legat i sängen till långt efter lunch och han skulle komma upp, då började personalen sjunga för honom. Den här sången var rätt rolig och också ny för patienten. Ja, skrattsalvorna ekade och några timmar senare när middagen serverades hade en annan arbetskamrat ganska svårt att mata honom för han skrattade så fort någon pratade med honom.
Att uppöva sin lyhördhet för patienters och anhörigas behov är en kontinuerlig process. Det gäller att lära sig tillmötesgå de uttalade önskningarna och att se de dolda behoven. De konkreta situationerna kan skifta på ett ögonblick. Först handlar det om att ta med en patient ut på balkongen med en kaffekopp. Värken som fanns för tio minuter sedan lindrades utan smärtstillande. Det räckte med balkongen, kaffet och en pratstund denna gång. Nästa minut rör det sig om en döende människas behov av att ligga bra i sängen så att andningen underlättas. Två döttrar som suttit hos sin döende mor hela natten vill ha en pratstund. Patienten ser torr ut i munnen, det ska lindras.
Vem avgör status?
Allt detta konkreta som beskrivits gör att man får en kontinuerlig emotionell feed-back. Ofta finner man den i det enkla och vardagliga omvårdnadsarbetet. Den är svår att beskriva och måste kanske erfaras för att fullt förstås. Men den gör att man orkar mitt i en situation som ofta upplevs övermäktig.
Arbetets status påverkas dels av omgivningens syn och värdering, dels av hur jag själv ser på mitt eget arbete. I vems ögon har vårdpersonalen låg status? Undantag finns, men i stort sett varken i patienters, anhörigas eller i sina egna. Om lönen är utgångspunkten för statusjämförelse finns många andra mycket högre på värdeskalan. Och helt självklart är också att vårdarbete ska värderas ekonomiskt och att lönen ska höjas. Men trots låg lön och obekväma arbetstider finns en yrkesidentitet och en självtillit i att ens arbete är viktigt och meningsfyllt.
Risk för utbrändhet
De tyngsta och svåraste bitarna är egentligen inte själva omvårdnadsarbetet. Utan det är den stora personalomsättningen som gör att förutsättningarna för en god omvårdnad blir små. Många sjukvårdsbiträden har ingen utbildning eller erfarenhet när de kommer ut på avdelningarna och ändå krävs det att de ska ta eget ansvar. Vem får dra lasset? Jo, den ordinarie och vana personalen. Hur länge klarar de av att arbeta i en situation som omöjliggör att ge patienten det han/hon behöver och att ofta gå med upplevelsen att arbetet inte är tillfredsställande utfört? Då krävs det att man kan skilja på vad som utifrån ens egen förmåga är möjligt att förändra och på det som är inbyggt i vårdapparaten. Om man som vårdpersonal försöker leva upp till ett ideal som det inte finns givna möjligheter till, är risken för utbrändhet stor.
Alla som är inblandade i arbete på långvårdsgolvet, såväl patienter, anhöriga som personal, behöver stöd och uppmuntran för att orka kämpa vidare. Min förhoppning är att både samhället i stort och den närmaste omgivningen ska ge oss det. En ensidigt negativ framställning av läget är däremot nedbrytande för personalen och leder till handlingsförlamning.
För att åstadkomma förändringar och få en lösning på personalkrisen är debatten om dagens sjukvård viktig. Men lika väsentligt är det att förändra inifrån. Det gäller att sprida kunskap om kärnpunkterna i långvården, om vad omvårdnadsarbete är och att konkret visa på en helhetssyn av människan. Samt att tala om att, om man är uthållig och ger arbetet en chans, så finner man en livsglädje som spirar mitt i långvårdens vardagsknog.
Ingegerd Lennartsson
Kommentar:
I den senaste tidens långvårsdsdebatt har man inte hört särskilt många framsynta och hoppfulla röster. Den omfattande utflyttning av långtidssjuka från stora vårdinstitutioner som jag i mitt bidrag ”Långvården i stöpsleven” berättade om har både hos patienter och anhöriga väckt stor olust och rädsla inför en oviss framtid. Vem ska sköta våra gamla hjälpbehövande medmänniskor? Kommer de att få den vård de behöver? Har landstingen vältrat över en börda till kommunernas hemtjänst som dessa inte orkar bära? Är de vårdansvarigas respekt för de gamlas integritet och deras behov av att så länge som möjligt få bo kvar i en miljö de själva kan skapa bara en billig förevändning? Ett svepskäl? Hittar man kanske det egentliga skälet – förutom i samhällsekonomiska kalkyler – hos vårdpersonalens bristande motivation att stanna kvar och fortsätta sitt arbete inom ramen för den traditionella långvården?
Personalflykten och -bristen inte minst inom långvården är ett faktum som har påvisbara orsaker. Att lyfta fram dessa var huvudsyftet i min artikel. Varför är det så svårt att rekrytera folk till hemtjänst och långvård och dessutom få dem att där finna sin yrkesidentitet? Det går inte att bortse från att man betraktar arbetet med gamla hjälp- och vårdbehövande som en mindre eller inte alls stimulerande sysselsättning. Man tillhör socialtjänstens och sjukvårdens D-lag. Jag kan inte konstatera det utan att samtidigt djupt beklaga det, eftersom denna faktiskt existerande värdeskala bygger på felaktiga grunder som inte är värdiga vare sig kristen- eller profan-humanistisk människosyn.
Sjukvårdens A-lag finner man inom den högteknologiska vården som inte har några större problem att knyta unga förmågor till sig. Hemtjänst och långvård kräver optimal omsorg, oftast med en avsevärt nedtrappad vårdteknologi. En patient som inte längre kan få hjälp av apparater utan endast av omvårdnad och medmänsklig närhet har för alltför många blivit ointressant. Hur kan långvården i ett sådant socialt klimat utöva någon som helst dragningskraft? Den befintliga värdeskalan och dess effekter på personalrekryteringen har antagligen bidragit till att sjukvården förutom miljön hamnade bland årets viktigaste valfrågor.
Det är mot den bakgrunden som onekligen nu många välkomnar Ingegerd Lennartssons bidrag. Det förmedlar på ett övertygande sätt den människosyn som Signum efterlyser och som vi varken i teorin eller praktiken har blivit bortskämda med. Jag medger gärna att den förekommer, mycket oftare i det fördolda och i den praktiska vården än vad folk – utredare, socialingenjörer, politiker och etiker – från sina vindsvåningar och balkonger, ur huvudsakligen teoretiskt perspektiv, kan se eller skulle tro.
Jag kan emellertid inte låta bli att nämna en detalj som har viss betydelse i detta sammanhang. IL har nämligen en tjänst på Kungsgärdets sjukhus i Uppsala som är en av landets ledande långvårdskliniker och känt för sina pionjärinsatser för en ny omvårdnadskultur. Detta faktum minskar ingalunda vikten av IL:s erfarenheter utan snarare förstärker deras trovärdighet. Det finns tydligen människor som på andra grunder än teknologisk attraktivitet och ekonomiska fördelar vill utföra ett bra arbete i medmänniskans tjänst.
Erwin Bischofberger