Från liberalpietism till levande enhet

Det har förvisso hänt mycket i ekumeniskt avseende under 1900-talet, vilket professor Ola Tjørhom skriver i sin viktiga debattartikel ”Ekumenisk utmaning idag” (Signum 7/2003). Dock finns det mycket som är sjukt och stagnerat, och då talar jag enbart utifrån en luthersk position eftersom den är min närmaste och omedelbara horisont i Svenska kyrkan. Vi definierar oss i termer av ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Denna definition tål att diskuteras, vilket även Tjørhom antyder, men det är till stora delar en annan diskussion.

Före Tjørhom har en annan norrman vid namn Knud Karl Krogh-Tonning diagnostiserat det ekumeniska dödläge som fortfarande råder. Med Tjørhom vill vi hävda att lutherdomen av idag liksom på Krogh-Tonnings tid lider av en otillbörlig protestantifiering vilken yttrar sig i doktrinär och sakramental minimalism. Detta leder till det som Tjørhom kallar ”statisk mångfald” och det kan exemplifieras med skräckexemplet från EKD:s ekumeniska målsättning nämligen ”ein geordnetes miteinander bekenntnisverschiedenen Kirchen”. Krogh-Tonning beskriver detta seglivade liberalpietistiska fenomen i sin bok En konvertits erindringer (1906):

”Det arbejdes vistnok paa Enhed ogsaa fra reformert hold og bland lutheraner som stadigt mer fornegter och forlader Laerens lutherske Grundtypus for att slutte sig til den reformerte. Men dette er en Bevaegelse, som efter hele sin Charakter er uskikket til at baere positiv Frugt. Den hviler nemlig paa dogmatisk Indifferentismus. Med let Hjerte opgiver man endog de vigtigeste overlevede Laereformer. Denne Ligegyldighet kan vistnok føre til et slags Enhed. Men det er den religiøse Nihilismens negative Enhed, ikke Livets men Dødens Enhed i Christenheden” (s. 184).

Tjørhom beskriver denna protestantifierade lutherdom med termer som ”en närmast laissez faire-liknande pluralism där allt är lika giltigt – och kanske därmed också lika likgiltigt”.

Detta har även prof. Roger Scruton noterat. Han skriver: ”Den protestantiska reli-gionen löper alltid en större risk att negera sig själv i ett krig mot det orena och det oväsentliga. Det är en orsak till att de protestantiska kyrkorna nu befinner sig i en mycket större kris än den romerska kyrkan” (Filosofi för den moderna människan s. 89). Detta kan betraktas som en kommentar till den protestantiska reduktionen av religionen till en närmast ren konfrontation mellan Gud och själen. Denna protestantiska via negativa leder till ateism och nihilism vilket redan Krogh-T-onning noterade. Först gör man sig av med Gud Fader, därefter Gud Sonen och Anden reduceras till den vind som blåser utanför de på rikt gudstjänstliv tömda protestantiska kyrkorna.

Vägen ut ur denna ofruktbara protestantifiering går otvetydigt mot en ökad katolicitet. Ur ett lutherskt perspektiv innebär detta att leva i bot och omvändelse som leder till en generös doktrinär och sakramental maxi-malism.

Precis som för Krogh-Tonning har detta liv i omvändelse för Tjørhom inneburit konversion till den fullständiga sakramentala gemenskapen med den romerska kyrkan. Tjørhom vill dock inte ”övergiva” de ”kvarvarande lutheraner” som strävar och kämpar för katolicitet ”utanför” Rom. Det kan vi förstå av den pastorala omsorg i Johannes Paulus II:s efterföljd som genomsyrar hans debattartikel.

Den ”evangeliska katolicitet” som vi exempelvis möter hos svensken Gunnar Rosendal, norrmannen Knud Karl Krogh-Tonning eller amerikanen George Lindbeck kan ingå i en fruktbar dialog och ett ekumeniskt samtal med romersk katolicism i både tid och rum.

Det krav vi från evangeliskt håll kan ställa på den romerske samtalspartnern, för att katoliciteten inte skall äventyras, är att det specifikt romerska i form av Petri ämbete hålls högt.