Helvete och skärseld

Här hjälper inga exegetiska akrobatkonster: tanken på en evig fördömelse har en fast plats i Jesu undervisning (Matt 25:41, 5:29, 13:42 och 50, 22:13, 18:8, 8:12, 5:22, 18:9, 8:12, 24:51, 25:30, Luk 13:28), i de nytestamentliga breven och i Uppenbarelseboken. Dogmatiken står på säker grund när den talar om existensen av helvetet (det svenska ordet är bildat på Hel, dödsriket i fornnordisk mytologi) och om straffens evighet. Detta trots att Gud, enligt andra Petrusbrevet (3:9), vill att ingen skall gå förlorad utan alla skall få tid att omvända sig.

Gehenna, det ord som Jesus använde för helvetet, var en sopstation där elden aldrig slocknade i Hinnomdalen strax utanför Jerusalem. Platsen valdes till sitt ändamål därför att man i forntiden där hade offrat levande barn till guden Molok. Den var med andra ord symbolen för avskyvärd ondska, sin tids Auschwitz. Uttrycket är alltså en bild, inte en sakbeskrivning. Bilden av helvetet som en tortyrkammare med djävulen som högste chef hör till folkloren och uppkom under medeltiden och illustreras på åtskilliga kyrkväggar i vårt land. Föreställningar om straff för onda gärningar på andra sidan döden finns i alla de stora religionerna.

Den katolska kyrkans katekes uppger (nummer 1033 ff.) att bibelns ord om helvetet är en appell till människans ansvar att använda sin frihet. Gud förutbestämmer ingen till fördömelse (vad än Augustinus har sagt). Ingen hamnar heller i helvetet av misstag. Det krävs en medveten bortvändhet från Gud, en dödssynd, vilket enligt definitionen är en fullt frivillig och fullt medveten handling, i kallt blod riktad mot Guds bud. Fördömelsen förutsätter att människan framhärdar i denna attityd intill slutet.

Detta tycks vara en lära som motsäger alla våra föreställningar om Gud, vår Fader, och människan, hans barn. Kan en förälder vara lycklig så länge ett enda av barnen lider? Origenes lanserade idén om en allomfattande försoning vid tidens slut, alltings återställande och allas frälsning, inklusive djävulen själv. Origenes betonade starkt den nyplatonska läran att ondskan i själva verket är ett intet och Gud allena något verkligt. En rad stora teologer följde honom i spåren i detta räddningsförsök.

Den stora kyrkliga traditionen tog en annan väg. Hur skall man rätt förstå detta? Polariteten himmel och helvete gör människolivet till något som utspelas på allvar. Bergets höjd mäts i förhållande till dalens djup, frälsningens hisnande höjder i förhållande till den avskyvärda ondska man räddas undan.

En objektiv rättvisa

Vad är det egentliga budskapet i talet om helvetet? Först och främst: existensen av en objektiv rättvisa. Om inga konsekvenser av människornas handlingar återstår på andra sidan döden, då fick Hitler rätt mot sina offer. Då kvittar det stjärnorna lika om en enda människa dör. Då blir all den rättvisa och mening som livet kan få något som måste sökas och finnas inom tidens ramar. För det andra: Guds respekt för sin skapelses frihet. Friheten måste finnas, också friheten att säga nej. I buddhismen talar man om bodhi-sattva, en upplyst varelse som vägrar att sätta sin fot i nirvana så länge en enda människa finns i helvetet. Genom denna väntan tömmer han helvetet. Den verklige bodhisattvan, Kristus, går själv till helvetet och tömmer det. Men han behandlar inte människan som en omyndig. Hans himmel beror på friheten, den frihet som låter de fördömda välja sin egen fördömelse – om de finns någon som vill gå så långt.

Det säregna med helvetestron är med andra ord övertygelsen om människans hisnande storhet. Livet utspelas på riktigt, det är hela tiden skarpt läge, som man säger i det militära, inte bara övning. Det finns något oåterkalleligt, också den oåterkalleliga förintelsen. Med detta allvar måste den kristne leva. Allvaret tar gestalt i Kristi kors. Gud lider och dör. Det onda är inget overkligt för honom. För den som är kärlek är hatet inte ett intet. Han besegrar inte ondskan genom att förvandla all förnekelse till ett stort ja. Han besegrar den inte i idéernas värld utan i en högst påtaglig långfredag.

Svaret ligger i Jesu nedstigande till dödsriket, i att han genomlidit själens dunkla natt, som ingen människa kan blicka in i. Så fick ordet helvete en helt ny betydelse genom Johannes av Korset och Teresa av Lisieux. Helvetet är hos dem inte ett hot, utslungat mot de andra, utan en uppmaning att i trons dunkla natt genomlida hans nedstigande i mörkret i gemenskap med honom, att dela det mörker han genomled för att frälsa världen, för de andras skull. Hoppet kommer inte från idén att allt till slut får sin happy ending, trots eller mot människans eget fria avgörande.

Om himlen finns, och den fria viljan finns, då måste också motsatsen till himlen existera. Om den fria viljan finns, då kan vi missbruka den. Den som förnekar helvetet måste antingen förneka himlen eller den fria viljan.

Hur många finns det i helvetet? Det existerar ingen befolkningsstatistik för helvetet. På lärjungarnas fråga om det bara är några få som blir räddade svarar Jesus undanglidande: Kämpa för att komma in genom den trånga porten (Luk 13:23 f.). Vi vet följaktligen inte om det finns en enda människa i helvetet; däremot har kyrkan kanoniserat tiotusentals människor och påstår att de finns i himlen. Hoppet säger att varje människa någon gång, om så bara i sitt sista ögonblick, får möjligheten att välja Gud och att bekräfta sitt val. Men vi lämnas inga automatiska garantier. Så får livet sin existentiella spänning. Det utspelas över ett bråddjup, som vi inte anar, därför att vi inte insett djupet av Guds kärlek.

Himmel och helvete kan vara samma plats, nämligen Guds kärleks eld, uppfattad från två motsatta håll: salighet för dem som älskar, tortyr för dem som hatar.

Skärselden

Finns det ett mellantillstånd mellan död och evigt liv? Bibeln lämnar frågan utan klara svar. Den katolska traditionen utbildade en lära som säger ungefär följande: även om människans eviga öde avgörs i detta livet (hon kan inte göra vare sig till eller från efter döden) så är det inte säkert att hon kan träda inför sin Gud, den absoluta kärleken, omedelbart efter döden. Guds nåd behöver inte kompletteras, men mottagaren behöver renas.

Grunden för denna föreställning är den urgamla seden att be för de avlidna. Om inte heller de efterkommande med sina böner kan påverka deras tillstånd, då vore alla böner för de döda meningslösa.

Traditionen talar om skärselden (det vill säga: den renande elden, luttringen). Observera att ordet inte förekommer i några officiella texter. Man talar där om purgatoriet, det vill säga reningstillståndet. De själar som befinner sig där kan hjälpas av de levandes böner, främst det heliga mässoffret, som det tridentinska konciliet säger.

Den första grunden till denna lära finns i andra Mackabeerboken (12:32–47), skildringen av judarnas kamp mot den hellenistiska övermakten. Efter ett fältslag i Idumeen fann man hos vissa av de judiska stupade hedniska amuletter. Därför anställdes en bönegudstjänst och ett syndoffer för att de dödas skuld skulle utplånas fullständigt, något som författaren säger var en riktig och klok tanke och en bekräftelse av uppståndelsetron. Utan uppståndelse ”hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor”.

Förböner för de döda kan beläggas bland de kristna från slutet av 100-talet. En förelöpare till en regelrätt liturgisk bön för de avlidna var refrigerium, gemenskapsmåltiden på den avlidnes grav. Det är oklart om dessa måltider var knutna till eukaristin, som sedermera ersätter dem, vilket blev utgångspunkt för senare tiders helgon- och requiemmässor. Efter seden i det omgivande samhället men med biblisk symbolik uppmärksammade man också den tredje dagen efter döden (belagt så tidigt som 170) och årsdagen av dödsfallet. På 300-talet började man också markera den sjunde och den fyrtionde dagen.

Den som lade den teologiska grunden för reningsläran i väst var kyrkofadern Cyprianus (död 258). Hans situation var förföljelsen. Naturligtvis var inte alla fornkristna heroiska troshjältar som motstod tortyr och dödshot. Många offrade till kejsarens bild och förnekade därmed Kristus, enligt de spelregler som rådde. Efteråt ville de på nytt försonas med kyrkan. Jesu ord om det sista öret (Matt 5:26) gav Cyprianus en hållpunkt för tanken att den kyrkliga botgöringen kunde utsträckas till att ske även efter döden. Människan kan renas efter döden, trots sin solkiga halvhjärtenhet i livet. Här finns grundtanken redan färdig (Ep. 55:20).

Att be för de avlidna

Under 300- och 400-talet börjar bönen för de avlidna bli föremål för teologisk reflexion. Ett exempel från Augustinus: ”De fromma avlidnas själar skiljs inte från kyrkan … i så fall hade man ju inte ihågkommit dem vid delaktigheten i Kristi kropp”. Hans mor Monica hade inga önskemål om begravningsplats, däremot att sönerna kom ihåg henne ”vid Herrens altare” varhelst de befann sig. Kyrkans böner, mässoffret och allmosorna leder till att de döda möter större barmhärtighet av Herren än deras synder har förtjänat. Men utan den tro som är verksam i kärlek hjälper inte heller detta: man kan inte skaffa de döda ”nya förtjänster” som de inte hade i jordelivet. Kyrkans kropp omfattar alla från och med den rättfärdige Abel ända till den siste, ännu ofödde, som skall komma till tro på Kristus, och hela de heligas folk utgör en enda stad. Tiden mellan dödsfallet och uppståndelsen på den yttersta dagen tillbringar de avlidnas själar i ”fördolda förvaringsrum”, och de blir där hjälpta genom de efterlevandes pietetsfulla frambärande av mässoffret och genom allmosor som skänks i kyrkans gemenskap. Så långt Augustinus.

Enligt påven Gregorius III (död 741) blir de avlidnas själar lösta (från mellantillståndet) på fyra sätt: genom mässoffret, de heligas böner, de närståendes allmosor och de anhörigas fastor. Denna text intogs på 1100-talet i den kanoniska lagen.

En mer explicit lära om mellantillståndet som purgatorium, renings-tillstånd, utarbetades under perioden 1170–90. Den första dogmatiska definitionen tillkom vid första konciliet i Lyon 1245. Man åberopade Jesu ord att vissa synder kan förlåtas i den kommande världen (Matt 12:32) samt Paulus yttrande att det är möjligt att bli räddad, utan lön och som ur eld (1 Kor 3:15). Man fastslog att de människor som avlidit utan dödssynd men inte hunnit fullgöra all botgöring blir renade efter döden och kan hjälpas av kyrkans förbön.

Läran upprepades av andra konciliet i Lyon 1274 i snarlika ordalag; man talar här om ”renande straff”. Den påtagliga föreställningen om en eld (antingen andlig eller fysisk) hör inte till den officiella läran men får en desto starkare ställning i teologisk spekulation, förkunnelse och folklig föreställning. Guillaume d’Auxerre (död 1231) utmålade skärselden som en samling vedträn som brinner olika intensivt beroende på graden av fuktighet; kyrkans förböner är vatten, stänkt på elden.

De flesta människor är inga stora skurkar men inte heller några stora helgon. De är vankelmodiga medelmåttor. De är inte värda helvetet, men kan inte heller omedelbart uthärda att skåda Gud ansikte mot ansikte. De är i skriande behov av rening – och av kyrkans böner.

Skärselden är ett hoppfullt tillstånd. De som befinner sig där kan inte längre gå förlorade, i motsats till dem som ännu befinner sig i jordelivet. De väntar på föreningen med den de älskar.

Som varje älskande vet är väntan på den älskade ett smärtsamt men hoppfullt tillstånd. Själva väntan är smärtan. Glädjen blir desto större när föreningen sker.

Skärselden är också en påminnelse om solidariteten i kyrkan, gemenskapen av levande och döda. Alla hör samman i en enda helig stad. Vad en gör får konsekvenser för alla, både på gott och på ont. Därför blir varje bön och gärning gjord i kärlek något som påverkar alla.

Men har inte Kristus en gång för alla fullgjort allt? Är inte tanken på ytterligare böner och goda gärningar i själva verket en hädelse som förringar sanningen att vi är frälsta av nåd allena?

Frälsningen sker förvisso av nåd allena. Men det är inte ointressant hur den tas emot. Det förringar inte Kristi gärning att hans nåd kommer en människa till del genom andras förböner. Att min mor har bett för mig och att Gud har hört hennes böner förtar inget av Kristi förtjänster. Likaså blir Kristi nåd inte mindre av att jag får den till följd av att andra människor ber för mig efter min död. Allt för att samhörigheten i Kristi kropp skall stärkas.

Här kan man förstå talet om thesaurus Ecclesiae, Kyrkans skatt: den underbara tillgång som förvärvats av Kristus och vars verkan paradoxalt nog blir större ju mer den utnyttjas.

Det är som alltid: glädjen blir störst när den delas av alla.

Litteratur

Katolska kyrkans katekes, nummer 1020–1060.

Anders Piltz, ”Communicantes. Aspekter på kyrkan som solidarisk gemenskap i svensk medeltid”, i A. Härdelin (red.), Svensk spiritualitet. Tio studier av förhållandet tro-kyrka-praxis. Uppsala 1994, 15–55.