Islam i nuet – räcker det?

Böcker om islam saknas inte. Den första meningen i denna bok lyder: ”Den här boken handlar inte om islam.” Sanningen i denna utsaga kan diskuteras; i varje fall möter ordet ”islam” på i stort sett varje sida. Men Hjärpe har rätt på så sätt att det inte är fråga om en sammanhängande framställning av islam eller något delproblem inom islam. I stället har vi här en rad med löst sammanhängande essayer som alla på något sätt är relaterade till islam.

Åtskilligt i dessa essayer är helt okontroversiellt. Till dessa hör ett kapitel om biskopen i Linköping, Tor Andrae, som kan kallas Sveriges förste islamolog. Att det inte finns en rejäl biografi om denne betydande vetenskapsman, politiker och kyrkoledare är en stor brist i vår biografiska litteratur. Kanske Hjärpe känner sig manad att avhjälpa denna brist? Förmodligen inte, det skulle bli för mycket historia, men sidorna i denna bok är en god början.

I andra avsnitt berättas på ett opretentiöst och trevligt sätt minnen från författarens uppväxttid och studieår. Det avslutande kapitlet har den fängslande rubriken ”Historien om den late professorn” och berättar om de avhandlingar i islamologi som vuxit fram i det islamologiska seminariet i Lund. Det ger en god bild av ett expansivt stycke akademisk vardag. Med klädsam men något överdriven blygsamhet utnämns här doktorander-na till handledarens viktigaste lärare och inspiratörer. Vi får väl dock anta att dessa doktorander inte har sprungit fram fixa och färdiga som Athena ur Zeus huvud. Professorns roll är och förblir central och det islamologiska seminariet i Lund är inget undantag.

Annat i boken är mera värt att diskutera. Det har författaren säkert inget emot. Genom hela boken går en glädje över mångfald och meningsutbyte, vilket gör det meningsfullt att ställa frågor och anlägga kritiska synpunkter. Jag vill centrera dessa kring synen på religionen och synen på vetenskapen.

Allting flyter – även religionen

Synen på religionen. Hjärpe värjer sig energiskt mot en syn på religionen som ser denna som något konstant, slutet och determinerande. Han är en övertygad anhängare av Herakleitos tes ”allting flyter”, panta rei. Religionerna förändras ständigt, det finns ingen oföränderlig kärna i dem. ”Konstans och kontinuitet är en synvilla.” I den mån det finns trosbekännelser och dogmatik är de uttryck för maktutövning: religiösa ledare vill förmå sina anhängare att tro detta. Härav följer att teologin alltid är sekundär i förhållande till det levande fromhetslivet.

Det finns mycket att sympatisera med i detta synsätt. Att en rit inte har ett konstant, av tiden oberoende innehåll torde vara helt klart. Att religionernas uttryckssätt förändras med tiderna är självklart. Att inte minst den protestantiska traditionen ensidigt har fokuserat läran och försummat att undersöka de konkreta uttrycken för religionen, är också helt klart. Men Hjärpe försummar att inse, att lika väl som religionerna förändras, så är de också inbördes olika. Och det är svårt att förneka att kristendomen här intar något av en särställning genom att ett antal händelser i historien tillskrivs en enastående betydelse. Att en människa, Jesus från Nasaret, vid vår tideräknings början har dött och uppstått från de döda är inte bara en del av den historiska bakgrunden, det ingår i själva trosobjektet.

Och hur svindlande än tanken må vara för Hjärpe, kan det faktiskt finnas en hel del människor som fullt och fast tror på detta därför att de i sitt inre blivit övertygade om dess djupa sanning – och inte för att religiösa auktoriteter har sagt till dem att tro så eller för att det ingår i den traditionella kulten att fira detta.

Kan det möjligen vara så att inte riktigt allt flyter? Att det finns eller åtminstone borde finnas vissa eviga sanningar inhuggna på marmortavlor och fullt synliga på ett torg? För Hjärpe är religionerna ett stort smörgåsbord eller korgar, där var och en väljer ”ganska fritt” vad som passar honom eller henne. Att det finns många som fungerar så i våra dagar, är klart. Frågan är om det är ett idealiskt tillstånd. Det tycks Hjärpe mena. Här hyllas glatt och reservationslöst tesen om alltings relativitet. Endast en sak är absolut och får under inga förhållanden betvivlas: det finns inga absoluta sanningar. Hjärpe omfattar med liv och lust nominalismen (termen möter på s. 61) och avvisar begreppsrealismen som ”vidskepelse och ordmagi”.

Rimligen borde islam drabbas minst lika mycket som traditionell kristendom av ogillande. Av detta märks dock inte mycket. Gentemot islam är författaren förstående och ursäktande. Det är honom obetaget och som islamolog är han givetvis beroende av att ha en god relation till religionens företrädare (även om muslimska ledare noga bör betänka att de enligt Hjärpe främst företräder makt och inget annat). Men om nu essentialismen är förkastlig och man alltså inte kan säga vad en religion i sig är, så följer rimligen att om tillräckligt många hävdar att en religion är något, så måste detta faktiskt accepteras. Om många då hävdar att islam är eller åtminstone nödvändigt leder till terrorism, så måste detta accepteras. Det går ju inte att säga vad islam i sig är och då är väl den enes uppfattning lika god som den andres?

Här träder dock begreppsrealism och essentialism åter in på scenen: islam är inte liktydigt med terrorism. Det är inte så lätt att vara en konsekvent nominalist och i grunden omöjliggörs varje form av seriös vetenskaplig debatt. Hur skulle ett påstående om vad en religion är eller innebär någonsin kunna falsifieras med en utgångspunkt som Hjärpes?

Front mot historicismen

Detta får också konsekvenser för synen på vetenskapen. Här märker vi först fronten mot historicismen. Vetenskapen har att undersöka vad religionerna nu framstår som och – möjligen – analysera den historiska bakgrunden. Men utgångspunkten är alltid här och nu. Här ser vi sannolikt en del av Hjärpes frigörelseprocess från sin egen lärare Geo Widengrens inflytande. Denne företrädde en extrem historicism: ”Inom islam har jag inte gjort något på denna sida av 1100-talet.” Hjärpes egen avhandling står i denna tradition, men nu är det slut med detta. Hjärpes minnesteckning över Widengren i Kungliga Vitterhetsakademiens handlingar framhåller just att dennes forskning var inriktad mot religionernas äldsta tid.

Hjärpes bok innehåller nu ändå en hel del historiskt stoff, inte minst det intressanta kapitlet ”Boken och bildningen”. Det går naturligtvis inte att skriva om en religion med en 1300-årig historia och en enorm litteratur utan att föra in historien. Men detta får ske endast i syfte att belysa nutiden, och det historiska studiet i sig är inte tillåtet eller måste hållas inom snäva ramar.

Varför är den historiska inriktningen så förkastlig? Ett svar är att historien ändå inte kommer åt verkligheten: ”Historien är alltid en förvrängning av det förgångna” (s. 67) – förmodligen menas att den är en ”förenkling” och därigenom inte tillförlitlig. – Det viktiga i historien är nämligen ”det självklara” (här anknyts till en uppsats av Anders Nygren från – märkligt nog – 1940-talet) och blir ändå inte nedtecknat. Ett annat och viktigare svar är följande. Den historiska inriktningen leder nära nog med nödvändighet till frågan om religionens väsen, vad religionen egentligen är, alltså essentialism. Det enda intressanta är hur religionen nu uppfattas och då helst av anhängare som garanterat är fria från sina ledares fördärvliga och maktlystna inflytande. Det är de som väljer ”ganska fritt” från det uppdukade smörgåsbordet. Inte oväntat drabbas kristendomsforskningen hårt av detta krav. Varför forska i vad mer än tvåtusenåriga skrifters författare egentligen kan ha velat säga? Det enda intressanta är hur de nu uppfattas.

Detta får givetvis konsekvenser för synen på hur det teologiska eller religionsvetenskapliga studiet skall organiseras. ”Teologi” får vi naturligtvis inte använda, det förknippas av gemene man endast med prästutbildning och vad de lägger in i ordet måste accepteras. De traditionella ämnena på en teologisk fakultet skall försvinna och ersättas av tre ”perspektiv”: ett religionspsykologiskt, ett religionssociologiskt och ett religionspolitologiskt. Vi antar att det tredje perspektivet är det inte minst viktiga, ty ”detta är en konflikt, en fråga om makt” (s. 52). Om ämnen som bibelvetenskap och kyrkohistoria skall tillåtas att leva kvar är ovisst.

Hjärpe har rätt i att de heliga texternas verkningshistoria svårt har försummats. Hur bibeln nu läses och tolkas är minst lika viktigt som hur den en gång var tänkt att förstås (om man nu alls kan komma åt det). Här har dock mycket gjorts på senare år i form av utläggningshistorisk forskning, inte minst i Lund, varom Hjärpe tycks vara okunnig. Men det strikt historiska perspektivet är likväl viktigt, ty det tvingar fram kritiska frågor om texternas – och därmed religionens – tillkomst och bakgrund. Det var genom att dessa frågor en gång ställdes till bibeln som den historisk-kritiska bibelvetenskapen etablerades. Det stålbad som bibeln genomgick i slutet av 1800-talet, det återstår för Koranen.

Och genom Hjärpes extremt nutidsinrikade islamologi lär Koranen kunna fortsätta att vila i frid. Det enda intressanta är ju hur dessa texter i dag uppfattas. Men då ställs aldrig de kritiska frågorna om tillkomst, syfte, textens tillförlitlighet och liknande. Ännu har ingen avhandling i historisk-kritisk kora-nexeges framlagts vid det islamologiska seminariet i Lund. Det är inte heller att vänta: professorn har deklarerat att här är det modern islam som gäller och inget annat. På denna punkt tycks doktoranderna inte kunna vara lärare åt sin handledare, här är allt klart på förhand. Av det som redan framlagts är det mesta välgjort och har en hög klass – men om trettio år har det kanske mest historiskt intresse. Vi får avvakta och hoppas att perspektivet kan vidgas. Under denna väntan är Jan Hjärpes skrift väl värd ett studium.