Man kan knappast tänka sig en mer lämpad person som författare av en kulturhistorisk bok än Per-Erik Åbom. Han är en erfaren infektionsläkare men också präst i Svenska kyrkan, en mycket ovanlig kombination. Hans examensarbete från teologistudierna hade titeln … jag är Herren, din läkare … Något om synen på sjukdom i Gamla testamentet. Den nu aktuella bredare boken behandlar de vanligaste farsoterna. Här hittar man en översikt över utvecklingen vad gäller tuberkulos, lepra, trakom och malaria. Märk väl att dessa med vissa undantag har sin svenska historia. Det är inte enbart exklusiviteter i främmande länder som beskrivs. Åbom diskuterar om spetälska är samma sak som lepra och skriver något om bibelöversättandets svårigheter. Och om vad Job egentligen plågades av.
Vi påminns om kopplingen mellan kyrka, präster och sjukvård med hjälp av anekdoter som till exempel citatet från Oliver Cromwell: Hellre dör jag i feber (malaria) än att hemfalla åt användningen av jesuiternas pulver. Det lär ha gått så långt att man hade behov av uttrycket att jesuitas till döds … Vi kan le i nutid åt vad vi uppfattar som putslustigheter, men anledningen till dessa allvarligt menade uttalanden var den påtagliga skräck som fanns strax efter reformationen, särskilt i Nordeuropa, för katoliker i allmänhet och för jesuiter i synnerhet. Det var bara det att kininet, den medicin som fortfarande används mot malaria, hade en stark koppling till den katolska kyrkan. Där fanns jesuiterna. För den kyrkohistoriskt intresserade finns några andra exempel. Bland annat lär konciliet i Orléans (redan år 589) ha beslutat att det var biskoparnas uppgift att se till att de sjuka fick mat och kläder. Eller i Lyon (år 583) där man fattade ett beslut som inskränkte den sjukes rätt att förflytta sig. Detta kan närmast ses som en mycket tidig form av smittskydd. Eller det lite pikanta undantaget som beslutades år 634 vilket tillät skilsmässa som möjlig kyrklig praxis vid lepra. Och i kyrkböcker från 1800-talet i Sverige antecknade prästen noga om vederbörande ympats mot smittkoppor, förutom de rent kyrkliga uppgifterna.
Ett varningens ord ges för att man utan exegetiskt kunnande letar efter sjukdomsbeskrivningar i Gamla testamentet, för att de ska kunna överföras till modern medicinsk terminologi – fantasin och fromheten har ibland fått övertag över förnuftet. De bibliska och medicinska mirakler som beskrivs har ibland också hårdragits på ett sätt som i andra sammanhang knappast vore gångbart och kan sakna teologisk grund. Den här boken gör tydligt att kunskap och ödmjukhet behövs inom alla områden, och att det kan ta tid innan man vet tillräckligt.
En viss jämförande genomgång ges till varför synen på grisar skiljer sig åt mellan religionerna. Som bekant förbjuds muslimen (Koranens sura 6:146) att befatta sig med svinköttet som anses orent, vilket också judendom tagit fasta på enligt föreskrifter i Gamla testamentet. Men varför? Den verkliga anledningen är den möjliga förekomsten av trikiner i griskött som förstås inte var bekant på de religiösa urkundernas tid. Så sent som 1982 inträffade i Libanon bland kristna som ätit griskött den sjukdom som orsakas av trikiner på människa. Detta förhindras genom noggrann livsmedelskontroll. Men det kan bli ett problem igen även hos oss, med tanke på att obesiktat kött från vildsvin ibland serveras. Och naturligtvis ges en bakgrund till att Moses valde en kopparorm (läkarnas och apotekarnas symbol) – Moses utförde ett pedagogisk trick för att visa folket hur man virar upp den mask (så står det) som utgjorde en farsot, inte en orm. Men för att folket skulle kunna se så blev det en stor orm!
Men det är uppenbart inte bokens mål att göra kyrkliga djupdykningar, dessa får man av bara farten. Olika generationer får dessutom olika associationer till namn som spanska sjukan, barnförlamning, asiaten, hongkong, galnakosjukan, fågelinfluensa eller twar. Dessa berörs mer ingående.
Den här boken utgår från infektionsläkarens perspektiv och utelämnar därför utbrott av lokala farsoter som fått stor massmedial och politisk uppmärksamhet. Den som förväntar sig att finna något om kontroverser kring elallergi, bildskärmssjuka, amalgam eller liknande farsoter får leta förgäves. Andra författare har beskrivit de bisarra och märkliga konsekvenserna på 1980-talet av aids och hiv, men förra årets utbrott av ebola har däremot behandlats. Man kan särskilt glädjas över att beröringspunkterna mellan zoologi, veterinärmedicin och medicin inom infektionssjukdomarna görs tydliga – inte heller här står människan för sig själv utan påverkas av och påverkar sin omgivning.
En del av de psykologiska konsekvenserna av farsoter kunde möjligen ha fått mer plats: dålig teologi (till exempel pest och digerdöd som Guds straff), konspirationsteorier och vidskepelse betingad av okunnighet och rädsla för det okända, samt hur en farsot ibland tas som förevändning för att utesluta eller isolera olika grupper av medmänniskor. Moderna konsekvenser av psykologisk krigföring eller hot i mindre skala som brev fyllda med vitt pulver (mjältbrand?) berörs flyktigt, men det kan inte heller bli fokus i en populärvetenskaplig framställning som annars kan bli hur omfångsrik som helst.
Förutom en sakkunnig men lättsam genomgång av olika infektionssjukdomar och vaccinationer är detta en otroligt spännande och lättläst bok som ger mersmak. Ett mycket välkommet verk som skingrar en del dimmor och bjuder på många överraskningar.
Bengt Säfsten är med. dr, överläkare, specialist i invärtes medicin och gastroenterologi, Ersta diakoni, Stockholm.