Från rumänsk mylla till svensk dikt – Gabriela Mel

Hon debuterade tjugotre år gammal i födelsestaden Bukarest, i Rumänien. Där hade hon fötts 1942. 1975, vid 33 års ålder, kom Gabriela Melinescu till Sverige, för ett liv tillsammans med den legendariske förläggaren René Coeckelberghs. Det var också på hans förlag, som hennes första svenska bok utkom 1975, diktsamlingen Kyskhetslöftet, som två år senare följdes av romanen Lögnens fader och diktsamlingen Den befruktande guden, om vilken poeten och akademiledamoten Artur Lundkvist bland annat skrev: ”Det är en dikt som ställer människan inför de största universella och kosmiska sammanhang, oförmedlat, under överskridande av vanliga realistiska omständigheter. Det är ett slags dramatiserad existentialitet, avskalad alla sociala och samhälleliga förklädnader, naken inför de på en gång mest personliga och mest fundamentala frågor.”

Melinescu har sedan dess utgivit en rad böcker i Sverige, fram till 1993 i översättningar, först från rumänska och sedan från franska, men från och med diktsamlingen Ljus mot ljus skriver hon direkt på svenska. Inte nog med det, hon skriver en svenska som kan få de bästa bland sverigefödda diktare att framstå som bleka språkkonstnärer, vilket inte minst tydliggjordes av hennes senaste bok, novellsamlingen Ruggningar.

Gabriela Melinescus bakgrund är inte i första hand intressant för att hon skulle kunna få epitet som ”invandrarförfattare”. Jag menar nämligen att sådana epitet är i grunden nedlåtande, därför att de kategoriserar vissa konstnärer utifrån födelseorten, men inte andra. Nej, det som framför allt gör Melinescus bakgrund så viktig att förstå, är att den såväl språkligt, religiöst som motivmässigt är så avgörande för det hon skriver snart trettio år efter flytten till Sverige.

Melinescu är inte bara författare. Hon är korrespondent för rumänsk press. Hon översätter också svensk litteratur till rumänska (sådana som den heliga Birgitta, Swedenborg, Strindberg, men också samtida som Göran Sonnevi och Birgitta Trotzig). Och så är hon bildkonstnär. Ikonmålare. Hennes far var konstsnickare, ebenist, och hennes mor broderade med garn och målade ikoner. ”De var drömmakare” säger hon, och anger vilket slags arv det är hon fört med sig.

”Jag härmade mina föräldrar, ville skapa stämning, leva mig in i en annan värld än den hemska verkligheten. Att öva tystnad genom arbete och att skapa drömmar, det betydde att skapa verklighet.

Det stora trauma som blev ett tema i mina böcker var tvångskollektiviseringen, som var en systematisk nedmontering av det gamla bondesamhället, i Rumänien var det ett av de mest egenartade i Europa, en av de rikaste bondekulturerna, som bestod av både legender och religion. I denna kultur hade kvinnorna tilldelats en särskild roll. Kvinnorna sjöng klagosångerna över de döda, och i den by min mor kom ifrån var det också de som målade ikonerna. Jag står själv i ett direkt förhållande till denna folkkultur.”

Att växa upp i ett samhälle som alltid är mer eller mindre paroxystiskt avsätter naturligtvis också särskilda märken i litteraturen.

Melinescu föddes medan tyskarna härjade hennes land under andra världskriget, sedan kom järngardesterrorn. Och med freden den ryska armén, husrannsakningarna och terrorn. När Rumänien blev en folkrepublik pågick också de stora samhällsexperimenten med sovjetiska slavarbetarprojekt under Stalin.

”På min fars sida fanns många judar med en subtil kabbalistisk tradition. Judar konverterade till katolicismen för att överleva. Men många av dem begick självmord som min far. Han kunde inte leva i ett samhälle där all frihet försvunnit. Hans självmord påverkade mig mycket och efter hans död ville jag bara fly det samhälle där han krossats. Men genom min fars ”exempel” fick jag också en smärtsam frihet, självmordet blev med tiden ett lockande alternativ, ett medel att revoltera, inte bara mot historiens grymheter utan mot Gud själv, att kasta ”livets gåva” i Hans ansikte. Fortfarande finns min fars ”frö” i mig, en total drift mot ”olägenheten att vara född”, och mot tvånget att leva ett historiens slavliv.”

Liturgi på bröstkorgen

I allt Gabriela Melinescu skriver, finns det ett mystikens skimmer. Kanske kunde man kalla det religiositet. Eller andlighet. I berättelserna uppträder inte sällan människor som befinner sig just på gränsen mellan det verkliga och det hinsides. De kan vara udda redan i sin fysiska gestalt, men framför allt så rör de sig obehindrat mellan verklighetens olika skikt.

I en av hennes dagboksanteckningar ser jag också ett konkret spår från hennes ”religiösa liv”, då hon skriver: ”Läser Bibeln som vanligt och upptäcker för var gång ordens dolda innebörd. Det är en bok utan gränser, eller snarare ett helt bibliotek.” Och på ett annat ställe: ”Gud är den renaste av känslor, oinskränkt och fri.”

I hennes lyrik hittar man ofta en ton som påminner om bönens. Ett tilltal som inte är uttryck för en jordisk och mänsklig du-jag-relation, utan mera som en klang från gudstjänstens värld, där relationen är den mellan människan och Gud. Typiskt nog har hon skrivit en dikt som heter ”Liturgi på bröstkorgen”:

Vi äger ingenting mer.

Vi är exilens fosterlandslösa barn.

Ingen kyrka för att följa med Gud.

För längesedan sålde sig våra präster

till kvinnan klädd i purpur och scharlakan.

Nu har vi bara oss själva

och håller gudstjänsten på ett bröst,

på samma sätt som när vi var

på flykt, i fängelse, i tvångsarbetsläger.

Ty enligt vår tro

kan varje människa ersätta kyrkan med sin kropp,

eftersom en människas bröst

är lika heligt som kyrkan.

Nu är det inte ”statskyrkodikt” Melinescu skriver. Den är knappast kyrklig alls. Det finns i den, liksom i berättelserna, starka judiska rötter. Människorna rör sig i synagogans närhet, de ber de klassiska judiska bönerna och de är, också rent konkret, individer komna från ”bokens folk”. Om detta säger Melinescu själv:

”Jag är ingen ”kristen” poet. Hellre en mystiker som utan högmod vet med sig, att målet i livet är att bli ”himmelsk”, som min älskade Swedenborg säger. Det är stor skillnad på en troende och en andlig person. En troende kan skada sin nästa, den andlige kan aldrig göra det. Min andlighet består i att ständigt be med hjärtats rytm, det var något jag lärde redan av min mormor, och sen av min moster som levde som nunna i ett kloster. Om man lär sig det, blir kroppen ett levande tempel. Det är det viktigaste i mitt liv.”

I hennes senaste novellsamling, Ruggningar, möter vi också människor vars kroppar kan sägas vara sådana levande tempel. Juden Feifel, som lämnas ensam av sin hustru Rita, är en sådan människa. Han skriver om kabbalans mysterier, men förkvävs av sin ensamhet. Då ringer hans syster Hanna från Israel och erbjuder honom en kvinna, som så gärna vill gifta sig med honom. Och just som han sagt ja och bjudit henne till Sverige, träffar han i synagogan en rysk judinna, som han naturligtvis också vill rädda med ett äktenskap. Problemen tornar upp sig för honom. Han försöker vara ett tempel för alla i nöd, men inser snart att hans handlande är en omöjlighet, och på vägar som han saknar inflytande över reder situationen ut sig. Men det sker till priset av hans ensamhet, eller som Melinescu väljer att avsluta berättelsen: ”Han var ensam, utblottad och i sitt djupaste väsen fri.”

Jag frågar henne, om detta berättande är ett arv från uppväxten i Rumänien, om hon så att säga haft det i blodet, hela tiden. Jag tycker mig i det mesta jag läst av henne, se att det finns en starkt folklig, muntlig berättartradition bakom litteraturens födelse.

”Det är sant att jag har en medfödd berättarlust, kanske inte ”i blodet” utan ”i skelettet” från mormors rika benarkiv.

Det finns något gemensamt mellan mitt sätt att berätta och andra balkanförfattare, som Danilo Kis och andra.

För mig har klassisk bildning alltid varit en levande källa. Jag livnär mig på Homeros, Platon, Epiktetos och Spinoza. Men den rumänska modernismen har haft ett svårt liv under diktaturen, den är en mycket förfinad latinsk form av modernism och har förbindelser med den franska poesin. Många rumänska författare, som Panait Istrati, Emil Cioran och Eugen Ionescu har, liksom jag själv, utan besvär skrivit på franska.

Sedan kan jag säga att den berättartradition jag tillhör kanske mer är en själslig frände med Kafka, Borges och Svevo. Det är ingen realistisk tradition, snarare en liknelsetradition, ett labyrintiskt anekdotberättande, som Birgitta Trotzig kallat den.”

Också i hennes två böcker Trädet i blåsten (1987) och Gatans drottning (1988) möter vi människor i en prosa, som visserligen har realismens alla kännetecken, men som trots detta förmår gå bortom och utöver den, för att gripa tag i sidor av tillvaron som inte låter sig infångas av en kamera.

I skildringarna av sin barndom är Melinescu mycket konkret, och låter läsaren se också det hon sett: gatorna, träden, husen, människorna. Så leder hon oss varsamt fram till Trädet i blåsten. Men hon kan också skildra den kvinna som av många kallas bag lady, men som Melinescu kröner till Gatans drottning, en kvinna som är motiv nog för berättelsen, men som samtidigt bär fram en nästan episkt mäktig skildring av den rumänska storstaden, sådan den andades och levde under diktaturens stränga år.

Vi dansade till alla nya rytmer

Vad betyder musiken för en författare och konstnär som i så hög grad litar till livets andliga aspekter?

I en dagboksanteckning citerar hon Nietzsche, som skrivit: ”Musiken och tårarna – jag kan svårligen skilja dem åt.” Och på ett annat ställe skriver hon: ”Bach i radion. Känner att allting blir möjligt genom musiken. Var Bach en mänsklig varelse? På vartenda manuskript av hans hand har man funnit orden Ave Maria. Hans toner – egentligen är de byggstenar av luft sammanfogade till en perfekt labyrint – får mig att förnimma döden som ett löfte om förening med Gud […] Var gång jag hör Bach känner jag att det skulle vara lätt för mig att dö; en stark lyckokänsla fyller mig.”

Gabriela Melinescu har ett mycket passionerat förhållande till musiken. Hon lyssnar mest på klassiskt när hon skriver och tecknar.

”Musiken är luften i vilken jag svävar bäst. Först och främst italiensk musik, den som inspirerade Mozart och andra. Jag tänker på Vivaldi, Cherubini, Gabrielli, Scarlatti – och så alla de gregorianska sångerna. Mozarts ton i musiken har en helande effekt på mitt blodomlopp. Och Bachs toner skyddar mig mot de våldsamma oljuden i vår tid.”

Men Melinescus funderingar kring musik tar sig också konkreta avstamp i hennes livserfarenhet, såväl från de propagandasånger man tvingades sjunga i diktaturens Rumänien, som från den folkmusik som omgav henne.

”Under Stalintiden sjöng vi om ”den ljusa framtiden” i skolan. Mest på ryska förstås. Det fanns ett radioprogram som hette ”Lär dig ryska genom att sjunga”. Men efter Stalins död sjöng vi annat i skolans kör. Tillsammans med min syster Tatiana sjöng jag till och med Verdi!

På landet, hos min mormor spelade vi de folksånger som Bela Bartok inspirerats av – vi spelade på små visselpipor vi tillverkade av bokträd. Den rumänska folkmusiken är mycket rik, den lever i kraft av arton olika nationaliteters sjungande.

Min far köpte en begagnad Philipsradio och då öppnade sig jazzens värld för oss. Vi lyssnade till Ellington, Armstrong, Charlie Parker, Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson och vi dansade till alla nya rytmer.

Från den tidens kyrkosjungande bär jag fortfarande med mig sånger som Venite adoremus, som jag än idag sjunger i badrummet.

Jag är glad att ha hamnat i ett musikaliskt land som Sverige med så otroligt många talanger. Svenska psalmer påverkar mitt välbefinnande, de påminner mig om att våra liv är heliga. Jag är ingen fanatiker som vill hugga huvudet av dem som inte upplever den himmelska känslan på samma sätt, tvärtom. Men att till exempel lyssna till Bellmans utsökta, rena klanger, gör att man glömmer bort allt annat och att man vill älska och ”synda” på nytt. Man blir av musiken buren genom livet, som på Guds armar.”

Man kunde då möjligen tillägga, att musiken för en författare som Melinescu också kan utgöra motiv och inspiration för berättelser, som i Purcells memento från samlingen Ruggningar, där vi kan läsa om hur berätterskan gör en resa till Schweiz, för att fira karnevalen i Luzern och hon möter sin vän, pianisten Oleg Azel från Ryssland och flickan Blanka, som säger sig vara hans elev. Tillsammans ger de sig in i ett purcellskt sagospel, där berätterskan själv blir en av sångerskorna. Hela evenemanget slutar med en katastrof ute på det frusna vattnet, där berätterskan får se sin döde mans ansikte i vattnet. ”Jag stirrade på det som i en spegel. Jag såg tillbaka på mitt liv”, säger hon och berättelsen slutar i något som kan vara en efterklang från Purcells musik; i ett främmande skimmer, som av overkligheten själv.

Att få träffa okända människor i drömmen

Ack nej! Livet är en halvdröm

och livet drömmer själv fram och tillbaka

och den som har levt är evigt levande,

och när döden ser mig i ögonen

kommer jag att bli så lätt

att jag kommer att känna mig helt säker,

helt säker

jag kommer då att veta att

jag får träffa farmor Demetra

hur ofta som helst

i vår upphängda stad

i luften.

Så lyder de avslutande raderna i dikten ”Drömmen om farmor Demetra”. Diktens drömtema är inte ovanligt i Melinescus författarskap, det återfinns i dikterna, berättelserna och i dagböckerna. Inte minst i dagböckerna, där hon ofta antecknar nattens dröm. Jag frågar henne om vilken betydelse hon tillmäter drömmarna i sitt eget liv, och huruvida hon använder konkreta drömmar i sitt skapande.

”För mig är drömmarna en öppning mot ett vidgat liv. Målet är inte att använda drömmarna i böckerna, trots att det kanske är oundvikligt. Och då menar jag inte vanliga drömmar, som jag kallar ”struntdrömmar”, utan de som man får när man sover riktigt djupt och man liksom når botten på något okänt.

I sådana drömmar vidgas livet, det saknar gränser och har oändliga möjligheter. Där gör man ingen skillnad mellan liv och död, där finns allt som varit, är och ska bli. Det gläder mig att träffa okända människor i sådana drömmar, och samtala med dem om universum eller om vad som ska hända oss, samtal som sker på ett sätt som liknar författarens föreställningar. Eller att få träffa glömda människor, sådana som försvunnit i minnets arkiv.”

I en dagboksantecknad dröm skriver hon:

”Jag kom gående på en väg tillsammans med en del andra människor. Plötsligt fick vi se ett ljussken. Någon sade: ”Där är rummets krökning!” – ”Alldeles som handen åstadkommer vågrörelser i luften, när man rör den”, resonerade jag, ”så producerar luften ljus, då den rör sig”. Det blev tyst. Jag gick vidare och kom fram till en trädgård. Där inne fick jag se ett daggvått, grönt äpple.”

De drömska inslagen i Melinescus arbete är kanske allra tydligast i hennes etsningar och teckningar. Som hos Chagall kan hennes män och kvinnor där lyfta från marken och lätt dra förbi husen. Och de uppträder inte sällan med väsen som vi aldrig möter i verkliga livet, kanske rentav sådana som har huvudet under fötterna.

Om politiken och ensamheten

Gabriela Melinescu kommer från ett land, där det sociala experimentet inte minst innebar att ”allt var politik”. Den totalitära makten gjorde också anspråk på att veta vad som var litteratur, och vad som inte var det. Liksom i hela det övriga socialistblocket spärrade man in författare i Rumänien, förföljde dem, förbjöd deras verk.

Att som ung författare lämna denna svårandade luft och komma till Sverige, måste i sig ha skakat hennes världsbild i grunden. I vårt land är det inte bara fritt att uttrycka och skriva vilka ord man vill, det kan dessutom ibland te sig som om det var fullständigt betydelselöst. Vem bryr sig om litteratur?

Jag frågar Melinescu om hur hon ser författarens roll i förhållande till politiken, huruvida hon menar att människans materiella vara bestäms av den politiska makten.

”Jag uppskattar och avskyr politiken samtidigt! I den finns allt, från koncentrerade passioner till vardagens och morgondagens osäkerhet. Politiken har ingenting att göra med konsten, förutom genom etiken.

För mig som kommer från ett före detta kommunistland, är politiken ett farligt instrument att krossa människor och deras själar med. Men författarna är verkligen inga politiska experter, tvärtom har vi efter kommunismens fall bara sett ett bra exempel på en författarpolitiker: Vaclav Havel. Men även han slutade skriva! Alla andra författare som blandat sig i den politiska processen har ställt till stor skada, inte minst i Rumänien!

Och jag vill gärna påminna om att alla de svenska författare som trodde på kommunismens ideal inte har några skuldkänslor för det idag, de har inte städat i det förflutnas rum!

Motsatsen till den partipolitiskt engagerade författaren har för mig alltid varit solitären, han eller hon som väljer att avskärma sig från det sociala spelet, för att i stilla eftertanke formulera sitt verk. I det fallet kan man hitta så extrema motpoler som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson och en självförbrännande estet som österrikaren Thomas Bernhard.”

Ett av Gabriela Melinescus två dagboksband, som utkom på 1980-talet, heter just En solitär egoists dagbok, och det är därför oundvikligt att koppla dessa ord till resonemanget om det politiska engagemanget.

Det finns många av dessa dagboksanteckningar som berättar om Melinescus syn på ensamheten och avskildheten. Så heter det till exempel, att hon ser det som förutbestämt, att konstnärens liv måste framlevas ”i sval och storslagen ensamhet”. Kontemplationen är hans bestämmelse, skriver hon.

”Ja, det var ju främst en självironi i den boktiteln, jag är i själva verket en social varelse. Jag umgås gärna med mina kamrater då och då, men efteråt skyndar jag mig hem för att dricka mitt gröna thé, stirra i luften eller ner i thébladen och lyssna till hjärtats slag.

Ensamheten förbränner själens sopor, förfinar mina instinkter och känslor, och jag kan begrunda vad jag upplevt. Jag är min egen och ingen kontrollerar mina tankar. Ensam har jag en känsla av säkerhet och självansvar.

Tyvärr är jag sällan helt ensam. Jag tycker om mina vänner, och jag arbetar på presscentrum som utrikeskorrespondent, jag arbetar hårt med mina översättningar och mina egna böcker. Men det var ännu svårare när René levde och jag hade ett samliv. Att vara änka upplever jag som en upphöjelse, i den heliga Birgittas mening: ”Änkeståndet nalkas Gud.”

Är det något man som läsare kan lära av Gabriela Melinescus författarskap, så är det kanske att bättre vila i sin vardag, att begrunda sitt öde och att andas aningen saktare i ett samhälle där allt fler väljer att allt fortare rusa mot stupet.

Gabriela Melinescu är i den meningen en djupt humanistisk, och andlig författare, som förvaltar ett folkligt rumänskt arv och bär det med sig in i en skandinavisk kulturkrets. I hennes Stockholm finns hela världen samlad. Och den vandrar in och ut ur hennes litterära universum.

Böcker av Gabriela Melinescu

Kyskhetslöftet, 1975, poesi.

Den befruktande guden, 1977, poesi.

Lögnens fader, 1977, roman.

Tålamodets barn, 1979, roman.

Vargarnas himlafärd, 1981, roman.

En solitär egoists dagbok, 1982.

Kvinnans spegel, 1986, poesi.

Trollkarlen från Gallipoli, 1986, dagbok 2.

Trädet i blåsten, 1987, roman.

Gatans drottning, 1988, roman.

Fågelmannen, 1991, berättelser.

Ljus mot ljus, 1993, poesi.

Ruggningar, 1998, noveller.