Paulus erfarenhet av mysteriet

När Nobelpristagaren Albert Schweitzer, som var teolog, musiker och läkare, år 1930 publicerade boken Die Mystik des Apostels Paulus, reagerade en del lutheraner negativt mot denna ”katolska” utläggning av hednaaposteln. Läran om ”rättfärdiggörelsen genom tron” hos Paulus var emellertid för Schweitzer enbart en ”bikrater” till ”huvudkratern”: frälsningsläran om mystiken i att vara i Kristus.

Dominikanen Jean Paillard, som tidigare skrivit två faktaspäckade böcker om Paulus, visar i sin nya bok, att denne med all rätta kan uppfattas som ”mystiker”. Schweitzer förankrade sin insikt bl.a. i analysen av formeln ”i Kristus” och orden i Gal 2:20 ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”. Paillard däremot går en annan väg: Han visar på vilket sätt aposteln erfar mysteriet och hänfört understryker det osägbaras lov.

Boken är disponerad på ett pedagogiskt tilltalande sätt i tre delar och elva kapitel. Första delen har rubriken: ”Förhöjt luktsinne, utslaget synsinne”. Den börjar med Paulus utsaga i 2 Kor 2:15 f.: ”Till Guds ära är jag en kristusdoft bland dem som räddas och bland dem som går förlorade, en doft av död till död för dem som går förlorade, av liv till liv för dem som räddas”. Efter anspelningar på olika välluktande dofter i bibeln fortsätter analysen av 2 Kor med apostelns upplevelse av Kristi seger och Guds bestående härlighet. Detta ger Paillard anledning att med hjälp av Apostlagärningarnas tre framställningar om Paulus omvändelse visa hur denne under tre dagar blev förblindad av Kristi härlighet.

Andra delen har rubriken: ”På gränsen till tystnaden”. I sitt försvarstal i 2 Kor 12:1–10 talar Paulus om hur han blev uppryckt till den tredje himlen och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Han är alltså stum inför sin Gud.

Blind och stum förmår han emellertid i Anden anropa sin Gud med ett enda arameiskt ord: ”Abba”, ”pappa” (se Gal 4:6 och Rom 8:15). Med hjälp av Rom 8:18–27 och Rom 11:33–36 avslutas denna del i två väl genomarbetade kapitel ”Från animaliskt läte till ordlösa suckar” och ”Fram till en slutlig förstummelse”.

Tredje delen, ”Bortom orden med hjälp av ord”, bygger vidare på det läsaren hittills fått veta. Två kapitel visar hur Paulus trots sin talförhet har ett starkt sinne för det osägbara. I ”en avslöjad hemlighet”, med Rom 16:25–27 som grundtext, men också med Kolosser- och Efesierbreven, beskriver Paillard hur mysteriets innebörd avslöjas. I nästa kapitel ”Ett ohjälpligt förborgat mysterium” visar han emellertid att det avslöjade mysteriet förblir förborgat. Här anför författaren med gillande utläggningar av sin avlidne broder Louis-Marie Dewailly och av professor Lars Hartman.

Ett kompletterande kapitel innehåller en anspelning på en av mystikens klassiska böcker: ”Hur tränga in i icke-vetandets moln?” Här berör Paillard Dionysios av Areopagitas mystik och Thomas av Aquinos beskrivning av människans tre vägar till Gud: via causalitatis, genom att hon använder analoga begrepp om skapelsen och Gud; via negationis, genom att hon förnekar att våra begrepp adekvat kan beskriva Gud; och via eminentiae, genom att hon understryker hur alla egenskaper hos Gud finns på ett högre plan än hos oss. Detta ”tretaktiga” närmande till Gud är enligt Paillard odelbart.

De två sista kapitlen är tänkvärda: ”Övningar i bakåtblickande” och ”Övningar i framåtblickande”. Bakåtblickandet framhäver att Gud ensam är vis. Framåtblickandet består i kontrasterande beskrivningar av Faderns, Kristi och vår egen härlighet. Det handlar slutligen om hur ”djup ropar till djup”.

Min beskrivning låter förhoppningsvis läsaren ana något av rikedomen i Paillards framställning. Utan att komma med något riktigt nytt utgör hans bok en kvalificerad popularisering av Paulus mystik, som ger läsaren mersmak för dennes brev. Boken är lättläst och för in i väsentliga teologiska frågeställningar. Den är inte upplagd på ett vetenskapligt sätt, med fotnoter och ställningstagande till andra exegeter, utan kan för många läsare vara betydligt nyttigare än en del doktorsavhandlingar som enbart belyser ett begränsat område hos aposteln. Den är dessutom skriven på ett kunnigt sätt.

Själv skulle jag i motsats till Paillard inte anföra Kolosser- och Efesierbreven tillsammans med de övriga paulusbreven. Även om jag fortfarande är öppen för frågan om aposteln själv kan ha bett någon att författa Kolosserbrevet, så anser jag med de flesta exegeter att Efesierbrevet skrivits efter hans död av en av hans lärjungar.