En filosofs bekännelser

Att popularisera utan ytlighet och i en behaglig form – se, där en önskedröm för mången akademiker som tapetserat lärda verk med fotnoter och litteraturförteckning. Vem skulle inte vilja nå ut till de många läsarna, vem skulle inte vilja se sin senaste pocketbok i ett vetenskapligt ämne pryda kioskens lilla sortiment?

En som har lyckats med detta är Bryan Magee. Han är för en brittisk publik sannolikt mest känd som producenten bakom en lång rad populära TV-serier med filosofi och livsåskådning som tema. En serie hette Something to say, en annan Men of ideas. Han har givit ut en rad av böcker i dessa ämnen, bl.a. en bok om Schopenhauer och en annan om Richard Wagner. En annan av hans böcker vittnar med sin titel om den existentiella frågan: Facing Death. Han satt ett antal år i Underhuset (labour). Han har en gedigen vetenskaplig utbildning (Oxford och Yale), men inte på den allra högsta nivån. Ett år på 50-talet var han filosofilärare vid Lunds Universitet. Det är svårt att kort karakterisera en sådan person. I äldre svenska fanns ordet litteratör, på engelska är man of letters fortfarande gångbart. En sådan är Bryan Magee.

Och nu har hans kombination av självbiografi och filosofihistoria översatts till svenska (det engelska originalet kom 1997). Det bör med en gång sägas att det är en utomordentligt läsvärd bok. Det självbiografiska elementet är hela tiden underordnat det filosofiska på ett fint sätt. Genom att berätta några minnesbilder från barndomen visar Magee hur flera av de filosofiska grundfrågorna är lika gamla som människan själv. Studieåren i Oxford innebar en svår besvikelse genom mötet med den analytiska filosofin. Den var helt inriktad på att undersöka språket, men gav ingen syntes och var inte egentligen intresserad av det som är filosofins uppgift framför andra: att lära oss förstå världen. Det blev i stället ”prat om prat” och studenten upplevde ibland sina lärare som personer vilka slunkit in på en konsert utan att betala biljetten.

Den tidens filosofer i Oxford – och väl ofta i hela den anglosaxiska världen – var inte heller intresserade av konstarternas relation till filosofin. Magee har alltid varit brinnande hängiven musiken och blev alltså också där besviken. Där var den kontinentala filosofin annorlunda, där förvaltades arvet från Schopenhauer.

Och därmed är än en gång nämnt det namn som hela framställningen mynnar ut och får sin kulmen i: Arthur Schopenhauer. Han är den störste av alla filosofer (med Platon, Aristoteles och Kant i gott sällskap), även om Magee inte håller med om allt vad han skrivit. Ur en synpunkt består Schopenhauers storhet i att han koncentrerat sig på vad som Tolstoj kallade filosofins egentliga uppgift: att besvara Kants frågor. Utan Kant ingen Schopenhauer. Det är intressant att en engelsk filosof så beslutsamt går över ån för att hämta vatten. Inte så att Magee är främmande för den egna traditionen. Russell sätter han mycket högt och har en betagande rolig skildring av sitt första möte med denne i Wales, där Russell agerade som en beskäftig viktoriansk värd. Hume har givetvis sin storhet, inte minst för att han satte Kant på spåret. Av vår tids filosofer är det dock Karl Popper som toppar listan, och med honom hade författaren ett flerårigt samarbete.

Schopenhauers storhet inom kunskapsteorin är att han tagit på allvar Kants skillnad mellan den fenomenella och den noumenala världen. Den värld som vi inregistrerar med våra sinnen är en föreställning. Den mänskliga identiteten ligger i viljan, inte i förnuftet. Schopenhauer befriar filosofin från den ensidiga koncentration på tänkandet som präglat den under större delen av dess historia. I den ordlösa kontemplationen inför ett fulländat konstverk når den mänskliga tillvaron sin höjdpunkt.

Kant ansåg att vi inte kunde få någon kunskap om den noumenala verkligheten, das Ding an sich. Schopenhauers syn på den totala verkligheten är att det finns ett icke-materiellt, odifferentierat, tidlöst, rumslöst något om vilket vi aldrig kan få direkt kunskap, men som manifesterar sig som denna differentierade fenomenella värld av materiella ting (inklusive oss) i tid och rum. Sambandet mellan de båda världarna är dock inte kausalt, eftersom orsakskategorin endast hör till denna värld. Som Magee uttrycker det: ”Vill vi ha ett ord för det noumenala letar vi efter ett ord för något vars fenomenella manifestation är en ofantlig, omedveten, opersonlig, icke-vetande, icke-påbjudande, ytterligt ändamålslös drift.” I musiken kan vi tydligast få en aning om detta; den transcenderar alla våra föreställningar.

Den som i huvudsak kan ansluta sig till en sådan verklighetssyn, kan inte stå helt främmande för metafysik. Magee avvisar lika skarpt teism och ateism: båda tror de sig veta något som vi aldrig kan veta. Men hans avvisande av ateism och materialism är egentligen ännu skarpare: ”Jag har föga intellektuellt tålamod med folk som tror sig veta att det inte finns någon Gud, och inget annat liv än det här, och ingen verklighet utanför den empiriska världen.” Han talar om en ateistisk humanism som är en grundåskådning för de flesta bildade västerlänningar och som enligt honom är baserad på en omöjlig kunskapssyn. Men de kristna begår samma fel, låt vara att de har sinne för tillvarons mysterium.

Det är tydligt att Bryan Magee är något av en religiös sökare och som sådan präglas han av stor öppenhet. På vägen gör han många fynd och läsaren får en stor del av den västerländska filosofihistorien presenterad för sig. Det är väl endast medeltidens tänkare som blir svagt företrädda – inte heller Heidegger får många ord. Magee betonar vikten av att läsa filosofernas egna skrifter och inte böcker om dem. De som skriver om filosoferna är som kypare som går runt mellan borden, filosoferna själva kan ensamma förse oss med maten.

I så fall är Bryan Magee en utmordentligt skicklig kypare. Det saknas inte moderna och välskrivna introduktioner på svenska –Svante Nordins Filosofins historia (1995) är kanske den bästa. Magee kan konsten att göra filosofin både rolig och spännande och han visar i denna bok hur den har kunnat integreras i ett människoliv. Säkert finns det ur fackfilosofisk synpunkt ett och annat att invända mot hans framställning, och alla är väl inte redo att sluta Schopenhauer till sitt hjärta efter denna läsning. Men att på ett läsvärt sätt kunna skriva över 500 sidor om några av de svåraste ting som mänskligheten ansträngt sina bästa hjärnor med, är redan det en bedrift.