Darwins Gud

Professor Kenneth R. Miller är forskare och lärare i biologi med särskild inriktning mot cellbiologi och evolution. Och han är bekännande kristen. Kombinationen biolog – kristen blir problematisk om man som professor Miller lever och verkar i USA, där de flesta tycks vara övertygade om att det finns en oöverbryggbar konflikt mellan kristen tro och utvecklingslära. Och eftersom de darwinistiska teorierna kring evolutionen är hörnstenar i hela den moderna biologin förutsättes man vara tvungen att välja sida. Inte bara mellan Gud och Darwin, utan också mellan Gud och modern naturvetenskap.

Det är en märklig och starkt polariserad konflikt som spelas upp. Å ena sidan den så kallade kreationistiska forskningen. Det är strömningar bland kristna fundamentalister, som vuxit sig starka i USA och några andra länder. Dess utgångspunkt är att vederlägga Darwins utvecklingslära. De menar att bibelns skapelseberättelser skall förstås bokstavligt. Jorden är inte äldre än 10 000 år, alla levande arter skapades under de första dagarna, någon biologisk utveckling har inte förekommit, påträffade fossil är lämningar från syndafloden osv. Deras argumentation är minst sagt underlig.

Vår naturvetenskapligt grundade uppfattning om jordens ålder baserar sig bland annat på undersökningar av relativa förekomster av radioaktiva isotoper i berggrunden. Eftersom vi kan mäta deras halveringstider kan vi räkna oss bakåt till den tid då mineralerna bildades. Mätningar av en rad olika isotoper visar samstämmigt på en ålder av ungefär 4,0–4,5 miljarder år för de äldsta formationerna. Ställda inför denna beviskedja svarar några kreationister med att visserligen ser det ut som om jorden vore mycket gammal, men det beror på att när Gud skapade jorden för 10 000 år sedan, så skapade han samtidigt just dessa isotoper i just sådana proportioner för att vi skulle tro att jorden var flera miljarder år gammal!

Inte nog med att ”kreationistisk forskning” är vetenskapligt nonsens, dessutom tycks man föreställa sig Gud som någon som är synnerligen angelägen om att lura människan och hindra henne från att använda sitt förnuft. Den moderna kreationismen är en hopplös återvändsgränd. Men för att kunna förstå hur människor kan ta dess läror på allvar, måste man se den andra sidan i konflikten.

Och där finns ett akademiskt etablissemang av moderna naturvetare och filosofer, som proklamerar den upplysta ateismen. För denna grupp är det alldeles självklart att alla föreställningar om en personlig Gud är grov vidskepelse. Religiös tro är effekter av den mänskliga hjärnans funktioner. För CroMagnon-människan hade dessa hjärnfunktioner förmodligen ett överlevnadsvärde, annars skulle de inte funnits, men i den moderna civilisationen måste de betraktas som en defekt, som bör åtgärdas. De som företräder denna upplysta ateism åtar sig gärna att för det obildade folket förklara hur verkligheten egentligen är funtad och att livet egentligen är helt meningslöst. De proklamerar sin livssyn inte som vore den resultatet av egna personliga livserfarenheter, utan som de enda sanna och nödvändiga konsekvenserna av den objektiva naturvetenskapen.

Denna intellektuella ateism är ofta sammankopplad med en viss tolerans: Visst, alla har ju sina små egenheter. Några tror på kristaller, andra på Gud. Bara man sköter det snyggt, håller det helt privat så att säga, så får väl var och en roa sig med sitt. Det kan till och med vara nästan respektabelt med abstrakta spekulationer om Den Första Principen, som definierade naturlagarna. Men en personlig Gud som hör bön? Nej, det är faktiskt ren vidskepelse!

Mot varandra står alltså å ena sidan en mondän och arrogant överklassateism och å andra sidan kristen fundamentalism. När nu det naturvetenskapliga etablissemanget bevisar att alla gudsföreställningar är hjärnspöken, så svarar kreationister genom att förneka naturvetenskapen. Någon kompromiss är knappast möjlig. I sin bok Finding Darwins God visar Miller att någon kompromiss inte är nödvändig eftersom båda sidor har fel. Evolutionen skapade oss. Och Gud skapade oss.

Med stor precision smular Miller sönder de kreationistiska invändningarna mot darwinismen. De naturvetenskapliga hypoteserna håller fullt ut. En process med naturligt urval plus slumpvisa förändringar av ärftliga egenskapen räcker gott för att beskriva och förklara de biologiska företeelser vi hittills stött på och haft möjlighet att undersöka. Och lika effektivt smular han sönder den vetenskapliga ateismens argument. De bygger på en mekanistisk och deterministisk världsbild, som kanske hade varit möjlig att försvara för 100 år sedan men som sedan länge är helt överspelad.

På 1700-talet och 1800-talet fanns en stor vision om ett mekaniskt universum, en klocka som tickade på och som var slutgiltigt bestämd av sina naturlagar, sina utgångsvillkor. I detta urverksuniversum fanns ingen plats för en personlig Gud. Men denna mekanistiska vision har blivit grundligt vederlagd. Inom alla naturvetenskapens centrala områden – evolutionsläran, termodynamiken, kvantfysiken – har slumpen blivit ett centralt element. Det betyder att den enskilda, elementära händelsen är unik och genuint oförutsägbar. I de av människan formulerade naturlagarna är en stor mängd av de elementära händelserna summerade och bearbetade med statistiska metoder. För någorlunda enkla system kan detta ge förutsägelser med mycket stor precision. Men när sammanhangen blir mer komplexa, som inom biologin, blir effekterna av enskilda och unika slumphändelser omöjliga att förutse.

Och denna syn på universum, som i grunden öppen, är i alla delar förenlig med tron på en personlig Gud. Skaparen vill sin skapelses frihet. Kanske tar Han människans frihet på mycket större allvar än vad människan själv inser. Miller visar att det inte finns någon konflikt mellan Gud och Darwin, inget behov av att välja sida, inget behov av att kompromissa. Han tror på samma Gud som Darwin och slutar sin bok med ett långt citat ur ”Arternas uppkomst”:

”Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklas vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet.”