Hildebrands samlade dikter

Under ett långt liv har Karl-Gustaf Hildebrand, som med tiden blev professor i ekonomisk historia, också hunnit skriva ett antal diktsamlingar. Slutligen har de samlats i ett band, under den kyska titeln Dikter 1933–1998. Det mest påfallande vid en genomläsning är kanske hur stilen återspeglar varje decennium och dess skiftande smak. Från ordrik tydlighet går språket över till korthuggna antydningar, medan de sena dikterna har funnit sin egen, avklarnade stil.

Hildebrand har alltid varit engagerad i medmänskliga frågor, inte minst i kampen mot nazismen – en felaktig beskyllning om motsatsen i ett nyutkommet populärhistoriskt verk stod förlaget dyrt – han hyllar arbetet i en lång kantat till Stora Kopparbergs bergslag, och han skriver hängivet om kärlek och samhörighet inom äktenskapet. Studentlivet i Uppsala återkommer i ofta bittra sammanhang. Mer ovanligt för en diktare med hans inriktning på avancerad form är inlevelsen i kristendomen. En lång rad dikter utgår från bibliska eller allmänt kristna motiv, och här finns inget insmickrande. Med undantag för någon enstaka psalm skriver han inte för att vara allmänt uppbyggande utan för att granska vad som håller i längden för honom själv.

En tidig dikt som gärna har citerats i äldre antologier ställer kraven på solidaritet obekvämt högt. Den finns i hans andra diktsamling, Vårdagjämning, från 1937, och handlar om det gudomliga, som står att finna just hos de misslyckade människorna, dem som man kanske av hygglighet hjälper lite grann utan att ana deras dolda storhet. Den börjar:

Vi gjorde vårt bästa med Karlsson
fastän han var litet velig
och aldrig höll snyggt och jämt skrämde barn i kvarteret.
Karlsson kom till oss en kväll,
och vi tyckte han kom liksom skickad.

I samma vardagliga ton skildrar dikten hur ”vi” tog hand om honom, men den kanske skrämmande insikten kommer först efter hans död:

Visst gjorde vi lite för Karlsson.
Men först när han gått till sitt rike
och marsdagen låg om hans panna
som klaraste påskliljors krans,
förstod vi med snyftande ångest
att han, som vi gjort detta skraltiga goda,
var Gud.

Här finns en övertygelse om kraven i vår egen vardag som smyger sig på läsaren genom den enkla yttre formen, som börjar redan med titeln, Karlsson, och skakar om med det allra sista ordet i texten. Det är ett tidigt exempel på en tendens i kristen attityd att se Gud, eller Jesus, just i de misslyckade. Främst står då ”de nedersta” (Birgitta Trotzigs ofta citerade uttryck). Det är en paradox som kan ha omvälvande verkan på den för vilken Gud självklart är Den Upphöjde. (Däremot fungerar den inte på utomstående. Hur skulle de kunna finna något lockande, imponerande, värt att älska i den Gud som visar sig på detta vis, i det ansikte om vilket Ingemar Leckius senare skrev ”Det finns i den blå himlen och i Dachaus gyttja”? Paradoxen förutsätter en värdegemenskap.)

Ett halvt sekel senare är tonen annorlunda, mer avvisande till allt som kan sägas i ord om det gudomliga, den inställning som drivs till det yttersta i den teologi som kallas för den apofatiska. Dikten om Sakarias ingår i samlingen Som gräset, 1989, och varierar fritt den upplevelse som gör den blivande fadern till Johannes Döparen stum. Den börjar direkt med det omöjliga i att förmedla upplevelsen av det gudomliga:

Dagens predikan är inställd
därför att jag har sett en ängel.

Sedan noterar diktens jag att han har gett återbud förr, av vardagliga skäl, och fortsätter:

Det vållade aldrig problem
att jag inte såg några änglar.
Den som aldrig har sett Gud
har ingen svårighet att predika om Gud.
Den som aldrig har mött kärleken
kan utan svårighet föreläsa om kärlek.

Men nu när jag mött en ängel
och äntligen vet vad jag talar om
inställer jag dagens predikan.

Upplevelsen av det gudomliga är inte blekare, men den är av annan art. Från den sociala inriktningen i verksamheten – som dominerar allt mer av dagens uppfattning av kristendomens uppgift – till den personliga upplevelse som inte går att förmedla – den som så många sökare trevar efter, medan kyrkorna kan låta som avknoppningar av socialvården – har hans dikt funnit vägen.

Ett efterord av Magnus Ringgren betonar det modernistiska draget hos Hildebrand. En läsare med annan inriktning kan finna särskilt intresse i hur formen påverkas av det poetiska klimat som rådde under de olika decennier när samlingarna kom till. I viss mån gäller det också motiven; särskilt de antika gestalterna spelar ut sin roll efter 1930-talet. De kristna motiven blir under 1950- och 1960-talen alltmer antydande (denna utgåva har noter i slutet, en nödvändig men inte tillräcklig hjälp för läsare som saknar förtrogenhet med kristendomen, ett i vår tid allt vanligare fenomen). De sena dikterna når däremot en balans mellan ord och tystnad, mellan klarhet och antydan, som visserligen kräver läsarens medverkan och uppmärksamhet men också ger utdelning åt den.

Också genom att tiga kan denne Sakarias förmedla något djupt väsentligt om människans möjlighet och begränsning i mötet med det gudomliga. Det gäller också kärleksdikterna, där bilden av gemenskap och sedan ensamhet har en självklarhet som gör dikten levande för läsare långt utanför kritikernas slutna led.

Utgivningen har skett i ett närmast privat sammanhang, Edition Edda i Uppsala, medan det ursprungliga förlaget inte har varit intresserat. Detta är en allt vanligare tendens. Samtidigt visar volymen hur viktigt det är att äldre diktsamlingar på nytt finns tillgängliga. Det är inte bara de mest berömda poeterna som har något väsentligt att säga dagens läsare, tvärtom.

Först en samlingsvolym gör många diktare rättvisa. Den underlättar dessutom för läsaren, som behöver den fysiska möjligheten att se dikterna i ett större sammanhang. Detta är, kort sagt, en bok som många kan ha behållning av, vilket särskilt gäller de sena dikterna, en serie variationer på relationer människor emellan och människan till Gud. Utan denna röst vore den svenska dikten fattigare, och nu blir den bättre hörd än på länge.