Hur bedriva teologisk forskning?

Vad är teologi och vilka är de lämpliga betingelserna för bedrivandet av teologisk forskning? Båda frågorna tål att diskuteras länge och väl, och svaren på dem divergerar kraftigt beroende på vem man frågar. Det har att göra med att det både finns olika uppfattningar om vad som menas (respektive vad som bör menas) med teologi, och att det finns olika sätt att se på relationen mellan de tre storheterna samhälle/stat, de akademiska institutionerna och de religiösa samfunden. För egen del menar jag att det finns anledning att fundera igenom dessa frågor på nytt här i Sverige, inte minst nu efter nyregleringen av relationen mellan staten och trossamfunden. I denna debattartikel vill jag därför lägga fram några tankar som jag hoppas ska kunna stimulera till ett förnyat samtal om dessa frågor, inte minst inom de kristna samfundens led. En del av det som jag här framför kan verka provocerande för somliga – även på katolskt håll – men tankarna står bara för mig och de är ämnade just att väcka debatt.

Vad är teologi?

Låt mig börja med frågan om vad som menas med teologi. Slår man upp ett standardlexikon för katolsk teologi finner man att begreppet teologi definieras som ”en av tron präglad förnuftig reflexion över Gud”. Enligt traditionell katolsk uppfattning innebär detta konkret att teologen ägnar sig åt att reflektera över Guds uppenbarelse i ljuset av kyrkans troserfarenhet. Teologer arbetar visserligen med många olika slags frågeställningar; somliga mer centrala och andra mer perifera i förhållande till teologins huvudsakliga uppgift. Men trots den oöverskådliga mångfalden av frågeställningar handlar kristen teologi ändå i första hand om att lyssna till budskapet om Guds uppenbarelse i historien, att reflektera över denna uppenbarelse i ljuset av hur den förståtts av den kristna gemenskapen genom tiderna, samt att sedan formulera trons budskap på ett sätt som är både begripligt och relevant för den egna tidens människor. Teologens uppgift är måhända inte lätt att gå i land med, men uppgiften blir till en lockande utmaning för den som är övertygad om att teologi ytterst sett handlar om Gud själv. Att teologi väsentligen handlar om Gud själv kommer också till uttryck i Thomas av Aquinos klassiska beskrivning av teologi som den heliga vetenskap som, i ljuset av den gudomliga uppenbarelsen, har Gud till sitt objekt. Det innebär att teologi i traditionell katolsk bemärkelse – till skillnad från t.ex. den icke-konfessionella religionsvetenskapen – alltid bedrivs med trons hållning som given utgångspunkt och med den kyrkliga trosgemenskapen som självklar ”avnämargrupp”. Detta sätt att se på vad teologi är och hur teologer bör arbeta återspeglas i ett dokument om teologens kyrkliga kallelse som Troskongregationen i Rom publicerade 1990. Där heter det bl.a.: ”Det är teologens särskilda uppgift att bemöda sig om en allt djupare förståelse av Guds ord som finns i den heliga Skrift och som ges vidare av kyrkans levande tradition. Han gör det i gemenskap med kyrkans läroämbete, som har fått sig anförtrott ansvaret att bevara trons skatt […] Den teologiska forskningen står i Guds folks tjänst, för att hjälpa det att uppfylla apostelns uppmaning att ’alltid vara beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp’ (1 Petr 3:15). Teologens arbete springer således fram ur trons egen dynamik” (Donum veritatis 6, 7).

Två olika perspektiv på tron

Den ovan beskrivna förståelsen av vad teologi är har av olika skäl svårt att finna sin rätta plats på våra breddgrader. En av orsakerna är att man inom den akademiska miljön här ofta varit oklar när det gäller att skilja mellan det som man i USA brukar kalla departments of theology respektive departments of religious studies. Vid de förra bedrivs teologi i kyrklig bemärkelse och där får blivande präster och andra kyrkliga medarbetare sin utbildning. För det mesta finns det någon form av kyrkligt medbestämmande vid tillsättningen av lärare vid sådana fakulteter. Vid den senare typen av fakulteter finns däremot inte dessa institutionella kopplingar till kyrkans liv, och många av studenterna och lärarna saknar här också egen personlig anknytning till religiöst liv. Även om situationen i Sverige som sagt inte är entydig på denna punkt och dessutom varierar från plats till plats, får man ändå i huvudsak lov att räkna de religionsvetenskapliga fakulteterna vid de svenska universiteten till den senare kategorin. Det betyder inte att det arbete som utförs vid dessa fakulteter skulle vara irrelevant ur kyrkans trosperspektiv, eller att de som delar kyrkans tro inte skulle kunna ta emot och själva ge mycket som är värdefullt även vid sådana institutioner. Men skillnaden mellan de båda typerna av institutioner ska ändå inte underskattas. Denna skillnad handlar inte om olika kvalitet vad gäller intellektuell nivå. Det finns såväl framstående som undermåliga fakulteter av båda slag på olika håll i världen. Skillnaden handlar istället om att man arbetar utifrån olika utgångspunkter och att man ställer olika slags frågor. Den mest fundamentala skillnaden är att medan den kyrklige teologen betraktar tron i ett inifrån-perspektiv, närmar sig religionsvetaren tron i ett utifrån-perspektiv. Den förra utgår från ett fundamentalt accepterande av trons specifika övertygelser och använder sig av trons källor som normativa vägvisare i sitt arbete, medan den senare utifrån sin metodologiskt agnostiska grundoption inte betraktar trons källor som normativa utan istället arbetar utifrån förutsättningar av mer utom-teologisk eller sekulär karaktär. Varken teologen eller religionsvetaren arbetar förutsättningslöst, och båda har utifrån sina skilda utgångspunkter sina egna specifika för- och nackdelar att brottas med.

Teologens val av det internalistiska perspektivet på tron är inte ett uttryck för godtycklighet. Inte heller motiveras det av någon vilja att hålla teologin borta från den offentliga debatten eller av något försök att avskärma teologin från det intellektuella livets vanliga krav. Redan från början har den kristna tron stått i ett osmotiskt förhållande till den omgivande intellektuella miljön. Tidiga kristna teologer som Klemens av Alexandria, Origenes och Augustinus analyserade och formulerade den kristna tron i termer av sin egen tids filosofiska strömningar. Den fornkyrkliga teologin utformades inte minst genom mötena med nyplatonskt och stoiskt tankegods på den hellenistiska kulturens offentliga arenor. Det var till den grekiska filosofin, inte till den grekiska mytologin, som den kristna trosreflexionen knöt an. Från filosofin hämtade kyrkofäderna den begreppsapparat och de analysinstrument som hjälpte dem att göra trosreflexionen till en intellectus fidei – en intellektuell genomlysning av tron. Eftersom teologi är ett försök att intellektuellt penetrera trons innehåll ligger det i sakens natur att den inte kan isoleras från det mänskliga förnuftet. Och eftersom den kristna tron gör anspråk på att ha ett budskap som är av betydelse för alla människor får den inte heller dra sig tillbaka från offentligheten in i en självvald kulturell isolering.

Att teologen väljer att reflektera över tron i ett inifrån-perspektiv har att göra med teologins innehåll. De texter och andra uttryck för religiös tro som teologen arbetar med är från sin egen sida avsedda att förstås religiöst, häri ligger den avgörande betydelsen med dem. De är ämnade att förstås som uppenbarelsetexter, som ett existentiellt tilltal från ett transcendent gudomligt Du. Den som däremot – t.ex. på grund av att han omfattar en empiristiskt reducerad verklighetsuppfattning – endast kan anlägga ett objektiverande utifrån-perspektiv på texten bedriver helt enkelt inte teologisk forskning, även om han arbetar med texter av religiöst innehåll. Där möjligheten att uppfatta texten som en uppenbarelse av en transcendent gudomlig verklighet är borta finns heller inte förutsättningarna för att använda texten som underlag för reflexion över Gud. Skillnaden mellan perspektiven skulle nödtorftigt kunna illustreras genom att jämföra kemistens och vinkonnässörens sätt att beskriva innehållet i en flaska utmärkt rödvin. Den förres redogörelse för vätskans kemiska beståndsdelar har föga gemensamt med den senares inkännande beskrivning av smakupplevelsen i samband med vinets inmundigande. De talar visserligen om samma sak, men på påfallande olika sätt. Nu är det i och för sig ingenting som hindrar att en och samma person kan anlägga båda slags perspektiv på vinet. Även kemisten kan ju råka vara vinkonnässör. Men han kommer då också att känna till skillnaden mellan vinglas och provrör och klara av att skilja mellan de olika sätten att bedöma vinet. På motsvarande sätt finns ingenting som hindrar teologen från att anlägga ett externalistiskt religionsvetenskapligt perspektiv på religiösa texter. Men hon kommer då, liksom vinkonnässören, att hävda att beskrivningen i det externalistiska perspektivet inte är uttömmande och i viss mån reduktionistisk.

Det ovan sagda innebär inte att det skulle finnas någon oöverbryggbar gräns mellan det internalistiska och det externalistiska perspektivet. Dels kan en och samma person byta mellan de båda perspektiven och ömsom anlägga det ena, ömsom det andra perspektivet, dels kan information från den ena sidan om gränsen visa sig vara av stort värde även på andra sidan gränsen. Men dessutom är själva gränsen mellan de båda perspektiven knappast knivskarp. Så kan t.ex. en teolog som arbetar i trons inifrån-perspektiv i sitt arbete samtidigt också låta sig påverkas av värderingar och synsätt som är hämtade från ett sekulärt, externalistiskt sätt att se på tron. Skillnaderna mellan de båda perspektiven handlar förmodligen ofta om ett ”mer eller mindre”, snarare än om ett ”antingen – eller”. Men en kyrklig teolog är ändå någon som arbetar med tron i ett i huvudsak internalistiskt perspektiv.

Religionsvetenskapens följdverkningar

Teologi i traditionell katolsk, kyrklig bemärkelse bedrivs alltså i ett huvudsakligen internalistiskt trosperspektiv som en tjänst för den kyrkliga gemenskapens behov. Men vad händer då med teologin om man ändrar på förutsättningarna och – som vid de svenska universitetens fakulteter – istället börjar arbeta i ett externalistiskt religionsvetenskapligt perspektiv? Det är lätt att inse att ett sådant paradigmskifte borde få betydande konsekvenser. Det är förvisso fullt förståeligt att man vid statliga akademiska institutioner i ett mångkulturellt land utan statsreligion inte längre bedriver undervisning och forskning utifrån några specifikt religiösa premisser. Varför skulle en sekulär stat bedriva konfessionell teologisk reflexion åt de religiösa samfunden? Men sett utifrån samfundens egna behov borde situationen ändå bli till en tankeställare, särskilt som det knappast finns några alternativa akademiska miljöer där det bedrivs teologi i konfessionell mening. Om man bara litar till vad som bjuds vid de statliga fakulteterna kan det med tiden komma dithän att den sekulära religionsvetenskapliga reflexionen ersätter den kristna teologin även inom kyrkan själv. Frågan är om det inte finns tecken som tyder på att det håller på att ske på sina håll. Fenomenet kan illustreras med hjälp av två iakttagelser som nog många kan känna igen. Iakttagelserna rör Guds och kyrkans försvinnande ur samtida teologi.

För att börja med kyrkans försvinnande ur teologin, så betyder detta naturligtvis inte att teologerna inte längre skulle tala om kyrkan. Vad som menas är att kyrkan inte uppfattas som teologins subjekt; det är inte kyrkan som ägnar sig åt teologi och de som ägnar sig åt teologi gör det inte i den kyrkliga gemenskapens tjänst, åtminstone inte uttryckligen. Studenterna vid de religionsvetenskapliga fakulteterna lär sig att arbeta med trosfrågorna i ett utifrån-perspektiv där kritisk distans, snarare än positiv identifikation, är den naturliga hållningen till trons innehåll. Och eftersom den akademiska teologin inte bedrivs i kyrkans regi blir det oklart om kyrkan själv överhuvud har något verkligt intresse av teologi. På så sätt kopplas teologi och kyrka loss från varandra. En av följderna kan bli att man inom samfund som för sin teologiska reflexion i huvudsak förlitar sig till utbildningen vid de religionsvetenskapliga fakulteterna på sikt riskerar att mista förmågan att själv ge kompetent vägledning i teologiska frågor.

På katolskt håll är man van att arbeta utifrån andra premisser. Att ägna sig åt teologi betraktas här som en del av kyrkans eget liv. Katolsk teologi bedrivs vid akademiska institutioner som drivs i kyrkans regi eller åtminstone med kyrkligt godkännande. Studierna syftar till att lära känna och intellektuellt bearbeta den kristna trons innehåll, så som den utformats genom kyrkans historia. Kopplingen mellan teologi och kyrka är tydlig; teologi är kyrkans reflexion över sin egen tro. Även en sådan modell har förstås sina begränsningar. Som bekant uppstår ibland konflikter mellan enskilda teologer och kyrkans ledning. Förmodligen finns det inte någon enkel formel som en gång för alla kan reglera förhållandet mellan akademisk frihet och kyrkans läroauktoritet. Men varken profeten eller den teologiske dissidenten kan tänkas bort ur helhetsbilden. Även en Thomas av Aquino dömdes av flera kyrkliga instanser innan han, långt senare, upphöjdes till kyrkolärare och normerande teologisk förebild. Sådana spänningar hör till en levande kyrka stadd i kontinuerlig förändring, och så länge spänningarna kan integreras som en del av kyrkans liv kan också de bidra till hennes vitalitet. Vad som är av värde visar sig på sikt. Men den avgörande fördelen med den internalistiska modellen är förstås att den, till skillnad från religionsvetenskapen, tillåter teologin att vara just teologi; dvs. en trons reflexion över Guds uppenbarelse.

I det externalistiska religionsvetenskapliga perspektivet är det emellertid inte bara kyrkan som riskerar att försvinna ur blickfältet, detsamma gäller även för Gud. Eftersom gudstron och andra religiösa övertygelser inte kan läggas till grund för det religionsvetenskapliga perspektivet byts också själva föremålet för det teologiska studiet ut. Det är inte längre Gud, utan människors föreställningar om Gud som blir det egentliga studieobjektet. Teologi reduceras på detta sätt till antropologi; till en reflexion över människan och hennes föreställningar. En sådan utveckling passar som hand i handske med de konstruktivistiska tendenserna inom det postmoderna tänkandet. Teologens uppgift blir att konstruera gudsbilder som kan bjudas ut på den religiösa marknaden. Detta visar sig i tendensen som man på sina håll kan iaktta bland dagens teologer och förkunnare att allt oftare tala om människors gudsbilder, snarare än om Gud (jfr Signum nr 8/1999 s. 3–5). Nu finns det i och för sig ingenting att invända mot att göra människors religiösa föreställningar till studieobjekt. Problemen dyker upp först om det externalistiska talet om gudsbilder tränger ut talet om Gud ur den kyrkliga teologin och förkunnelsen. En diskurs som betraktar Gud endast som människans skapelse, snarare än som hennes Skapare, kan inte fungera som ersättning för en kristen teologi.

Hur bedriva teologisk forskning framöver?

Detta innebär nu inte att religionsvetenskapen är irrelevant ur kyrkans perspektiv. Allt beror på vilka förväntningar man kommer med. Om man från kyrkligt håll förväntar sig att den konfessionellt neutrala religionsvetenskapen ska fungera som ersättning för den kyrkliga teologin kommer man helt enkelt med felaktiga förväntningar. Religionsvetenskapen står på egna ben och den har ett värde i sig själv. Inte minst kan den i ett religiöst pluralistiskt samhälle som vårt fungera som ett öppet dialogtorg för människor med vitt skilda livsåskådningar. Men den kan också vara värdefull för själva den kristna teologin som sådan, om än på ett mera indirekt sätt. På katolskt håll skulle man i viss mån kunna jämföra religionsvetenskapen med det som brukar kallas för fundamentalteologi eller filosofisk teologi. Här närmar man sig tron utifrån premisser av mera allmänmänsklig art, utan att använda sig av teologins egen specifika kunskapskälla, den gudomliga uppenbarelsen, som normativ vägvisare. Ett sådant studium kan ur trons interna perspektiv betraktas som ett slags förgård till teologins eget studiefält, och får på så sätt ett värde även ur teologins perspektiv. Men dess värde består då just i att vara ett komplement till, inte en ersättning för den kyrkliga teologin. Vid sidan om religionsvetenskapen behöver kyrkan därför plats för egen teologisk reflexion. Kyrkan behöver miljöer där man reflekterar inte bara om våra gudsbilder utan också om Gud. Men var finns sådana miljöer i Sverige idag? Om de inte finns vid universitetens religionsvetenskapliga fakulteter, behöver de i så fall kanske skapas på annat håll? Men om de skapas på annat håll, hur undviker man då att teologin på sikt marginaliseras och försvinner från det offentliga samtalets arena? Detta är frågor, menar jag, som det finns anledning att diskutera närmare på både evangeliskt och katolskt håll i vårt land.