Strama tyglar i Folkrepubliken Kina

Den kommunistiska regimen i Kina sätter nu liksom förr snäva gränser för religionsfriheten. Mest uppseende väcker för tillfället konflikten med Falun Gong-rörelsen, men också den katolska kyrkan lider av den kinesiska ledningens restriktiva politik. Den normalisering av relationerna till Rom som gång på gång förutspåtts, låter fortfarande vänta på sig.

Också i Folkrepubliken Kina firade man tusenårsskiftet, men på sitt eget sätt. För den kinesiska ledningen var det närmast en triumf att visa på det faktum att för Kinas gamla civilisation började nu det sjätte årtusendet, medan största delen av jordens övriga befolkning bara firade det tredje årtusendets början. I många inhemska publikationer men också i artiklar avsedda för utlandet pekade man på att nyare forskning kommit med vetenskapliga bevis för att Kina är den enda stora gamla civilisation som har överlevt fram till våra dagar. Han-dynastins rike lär ha omfattat ett till ytan mycket större geografiskt område än det romerska riket, befolkningen lär ha uppgått till över 60 miljoner invånare, fler än det romerska imperiets invånare, och ska dessutom ha bestått längre än det romerska riket.

Sedan 1995 finns ett ambitiöst forskningsprojekt som ska fylla ut de många luckorna i den kinesiska historien och alla frågetecknen kring de första, ofta sagoomspunna, dynastierna. Initiativet har kommit från de högsta politiska ledarna. Att de historiska bevisen ofta varit otillräckliga har varit besvärligt för dem eftersom de allt mer framhävt Kinas gamla ursprung och gärna talat om arvet efter en urgammal civilisation. Många påståenden gick snarare tillbaka på sägenartade muntliga traditioner än på de belägg som historisk forskning, arkeologiska undersökningar eller olika historiska källor kunde visa fram. Detta fel ska det stora forskningsprojektet avhjälpa.

Samtidigt är de vetenskapliga ambitionerna intimt förenade med politiska mål. Hela projektet ska vara till gagn för den vetenskapliga forskningen och dessutom i ännu högre grad hjälpa till att stärka den politiska argumentationen och höja Kinas anseende i hela världen. Det sägs att kritiska vetenskapsmän och historiker ska ha vägrat att delta i projektet på grund av den politiska anknytningen. Hela projektet belyser tydligt det aktuella dilemma som den politiska ledningen hamnat i, när den vill upprätthålla den kommunistiska ideologins ideal, det vill säga de idéer som Marx, Lenin, Maozedong och Deng Xiaoping hade, och nu Jiang Zemin har, men där tankegodset i allt mindre omfattning berör massorna. I brist på en övertygande ideologi bjuder man då ut en chauvinism, som frambesvärjer det gamla Kinas storhet och samtidigt vill man att den glorifierade forntiden ska vara förpliktande både idag och framdeles.

I mitten av december år 2000 uppstod oroligheter i provinserna Hebei och Shandong i norra Kina. Det var medlemmar av den muslimska befolkningen som föll offer för våldet. Oroligheterna utlöstes genom målmedvetna provokationer från några Han-kineser. De gjorde till exempel reklam för ”islamiskt griskött” i charkuteriaffärerna och satte upp ett grishuvud på en moské i trakten, något som sårade muslimernas religiösa känslor. När en grupp på mer än 2 000 muslimer protesterade mot att deras religiösa övertygelser förlöjligades, reagerade säkerhetsstyrkorna med överdrivet våld. Man använde bland annat skjutvapen och mer än tio personer dödades. Myndigheterna försökte bagatellisera incidenterna.

Etniska minoriteter utgör bara åtta procent av befolkningen i Folkrepubliken Kina, men de är i gengäld utspridda över hela landet. Kontroverser längs etniska skiljelinjer utgör därför ett hot mot den allmänna ordningen, som är mycket viktig för regeringen. Alltså reagerade de styrande och avsatte ledaren för det kommunistiska partiet i området liksom dess polis- och förvaltningschef.

Hårdare nypor i religionspolitiken

Under de senaste månaderna har man kunnat konstatera att den kinesiska regeringen allmänt har slagit in på en hårdare väg. Officiellt har ingen förändring skett utan fortfarande gäller de generella riktlinjer för en begränsad religionsfrihet som fastställts i författningen och i separata förordningar. Ändrats har däremot de kinesiska myndigheternas sätt att genomdriva att de gällande bestämmelserna iakttas, i nödfall till och med med tvång.

I början av december år 2000 ökade rapporterna om åtgärder som vidtagits av de religiösa myndigheterna i akt och mening att förstöra illegalt uppförda kyrkor, kapell och mötesplatser. Enbart i provinsen Zhejiang i östra Kina lär 450 olika religiösa byggnadsverk ha rivits ned på grund av att det saknades officiella tillstånd att bedriva verksamhet. Också från en rad andra provinser och städer rapporteras om lika hårda åtgärder från myndigheternas sida. Drabbade blev inte bara den underjordiska katolska kyrkans olika byggnader utan också protestantiska husförsamlingar, det vill säga de som inte lyder under det Kinesiska kristna rådet, de kinesiska protestantiska kristnas officiella organ.

Måltavlor för förstörelsekampanjen var emellertid inte bara kristna inrättningar utan också buddhistiska, muslimska och taoistiska tempel och böneställen, om de hade uppförts utan att de lokala myndigheterna för religiösa angelägenheter hade lämnat sitt medgivande. Under senare år har man i hela Folkrepubliken Kina renoverat ett otal buddhistiska tempel och taoistiska kloster. Dessutom har man byggt ganska många nya, för det mesta med de religiösa myndigheternas samtycke. Men på allra sista tiden har man i allt större utsträckning uppfört tempel, stora gudabilder och andra religiösa byggnadsverk utan statlig tillåtelse och utanför de existerande religiösa organisationerna. Detta har skett framför allt ute på landsbygden. Allt oftare återuppbyggs de gamla klantemplen i byarna, till en storfamiljs ära – finansierade av gåvor från inhemska eller utländska släktingar, som blivit rika. För myndigheterna är dessa vilt växande privata religiösa byggnader ett mycket obskyrt fenomen.

Många iakttagare anser att skärpningen i den kinesiska religionspolitiken hänger samman med kampanjen mot Falun Gong-rörelsen och de andra ”onda kulterna”, en stämpel som nu används på 14 olika religiösa grupperingar i Folkrepubliken Kina. Falun Gong-anhängarna lyckas gång på gång demonstrera för sin sak på det så väl bevakade ”Himmelska fridens torg”, det i landets historia så symbolmättade Tiananmentorget. De väljer ut för landet viktiga dagar som till exempel nationaldagen den 1 oktober eller det borgerliga eller kinesiska nyåret. Demonstrationerna krossas visserligen mycket snabbt av säkerhetsstyrkorna men uppmärksammas ändå världen över.

Extra mycket uppseende väckte den senaste incidenten. Kvällen före det kinesiska nyåret som i år började den 24 januari hällde fem personer, män, kvinnor och ett barn, bensin över sig och tände sedan eld. Detta skedde framför ögonen på säkerhetspolisen. Lågorna släcktes ganska snabbt av säkerhetsstyrkorna, men en kvinna avled senare av sina skador. De övriga fick svåra brännskador. Regeringspropagandan utnyttjade händelsen till att framhäva hur farlig Falun Gong-rörelsen är och visade med avsky upprörande bilder på brandoffren som bevis.

Olika regeringsinstanser startade en landsomfattande kampanj för att få namnunderskrifter på dokument som innehöll fördömanden av Falun Gong-rörelsen. Som seden är i sådana fall uppmanades företrädarna för de fem i Kina tillåtna religionerna att delta i kampanjen mot rörelsen. Som representant för den kinesiska katolska kyrkan fördömde Fu Tieshan, biskop i Beijing, i ett offentligt dokument Falun Gong-rörelsen som en alltigenom skadlig kult. Rörelsen svarade med att låta huvudsätet i Washington offentligt ifrågasätta om de personer som deltog i självbränningen verkligen var äkta medlemmar. Man anklagade också den kinesiska regeringen för att själv ha iscensatt incidenten i avsikt att misskreditera Falun Gong-rörelsen. Li Hongzhi, rörelsens grundare, deklarerade eftertryckligen att Falun Gongs lära på intet sätt rättfärdigar självmord ens för en god saks skull.

Rörelsen är fortfarande en utmaning som dessutom bara blir större för den kinesiska regeringen, eftersom man inte lyckats få kontroll över den trots en mer än 18 månader lång kampanj. Enligt uppgifter från Falun Gong ska uppemot 50 000 av deras anhängare ha häktats och dömts till fängelse och arbetsläger. Åtminstone 120 anhängare har bragts om livet genom tortyr och de hårda villkoren i fängelserna. Regeringens brutala tillvägagångssätt överraskade till en början alla iakttagare, eftersom Falun Gong ända fram till dess bara hade varit en av de många Qigongrörelserna. Dessa betraktades på intet sätt som politiska organisationer. Men till följd av myndigheternas hårda agerande har rörelsen visat sig vara en sorts hydra, som det ständigt växer ut nya huvuden på i takt med att man vidtar hårdare åtgärder mot den. Olika domar visar tydligt att rörelsen har lyckats få anhängare i de övre skikten av militären, partiet, säkerhetsapparaten och förvaltningen, inklusive rättsväsendet.

”Officiella” biskopsvigningar som provokation mot Rom

Under de senaste två åren har man gång på gång från föregivet ”välunderrättade kretsar” fått underrättelser om att diplomatiska förbindelser snart skulle upprättas mellan Beijing och den Heliga stolen. Men det har alltid kommit hinder i vägen för en sådan positiv utveckling. Det handlar om störningar av olika grad och vikt, som fortfarande hindrar en normalisering av de ömsesidiga relationerna. Vad det egentligen handlar om är en problematik, som in i minsta detalj är känd för båda sidor och som också dokumenterats och rapporterats till utlandet åtskilliga gånger.

Beijing har två grundläggande krav: för det första får Vatikanen inte blanda sig i Folkrepubliken Kinas ”inre angelägenheter”. Enligt Beijing sker en sådan inblandning varje gång en biskop på fastlandet utnämns av påven enbart. För det andra måste Vatikanen som ett erkännande av ”Ett Kina-doktrinen” avbryta de diplomatiska förbindelserna med Taipei, innan några diplomatiska förbindelser med Beijing kan upprättas. I början av år 2000 hade man gjort påtagliga stora framsteg på vägen mot en möjlig lösning, som hade kunnat tillfredsställa båda parter. Man såg också alltfler tecken på att Vatikanen och Kina inom kort skulle kunna skriva under en gemensam överenskommelse. I det skedet gjorde regeringen något som visade sig bli ett stort hinder. Den 6 januari år 2000 vigdes fem biskopar i Beijing. Dessa hade utnämnts av regeringen utan någon som helst överenskommelse med Rom, och vigningen skedde i en i all hast utlyst gudstjänst.

Det var helt uppenbart en provokation mot Vatikanen, helt medvetet iscensatt av vissa kretsar. I den propaganda som kom från de kinesiska religiösa myndigheterna och den kinesiska Katolska patriotiska föreningen framställdes den som ett uttryck för den kinesiska katolska kyrkans mognad och självständighet. Men propagandan nådde inte sitt syfte utan stötte på motstånd och protester från de egna leden. Uppenbarligen hade man ursprungligen tänkt sig att viga fler än fem biskopar. Men en del påtänkta kandidater vägrade av allt att döma att medverka i denna antiromerska tillställning. Andra biskopar som var påtänkta och inbjudna till att vara medkonsekratorer, skyllde på sjukdom eller andra plikter, för att inte misskrediteras genom att delta.

En rapport, som väckte stort uppseende, kom med nyheten att 70 av de 130 seminarister från det nationella seminariet i Beijing, som var ut-sedda att delta i biskopsvigningen, hade vägrat att delta i ceremonin.

Denna skymf tänkte varken seminarieledningen, Byrån för religiösa angelägenheter eller den Patriotiska föreningen finna sig i. Alla berörda seminarister underkastades långa förhör, och man anklagade dem för att ha gjort sig skyldiga till politisk agitation och att ha skadat den katolska kyrkans anseende. Det visade sig att de flesta inte var beredda att erkänna sin skuld utan åberopade samvets- och religionsfriheten som grund för sitt handlande. Det blev orsaken till att flertalet av dem avstängdes från seminariet tillsammans med några av professorerna. De senare gjordes ansvariga för seminaristernas obstinata agerande.

Å andra sidan ser man också tecken på försonlighet, tecken som tydde på att det fortfarande finns krafter inom regeringen och i det kommunistiska partiet, som är angelägna om att ha ordnade förbindelser med Vatikanen. Den 7 maj år 2000 vigdes den katolske prästen Zhao Fengchang till biskop i Yanggu med påvens officiella godkännande. Före vigningsceremonin lästes det officiella påvliga dokumentet upp offentligt. Vatikanen hade satt som villkor att de tre medverkande biskoparna skulle komma ur kretsen av de biskopar som erkänts av Rom. Detta accepterade den kinesiska regeringen en kort tid före vigningen. Med diplomatisk smidighet och pragmatism kan man alltså hitta vägar att få till stånd en normalisering av de ömsesidiga relationerna, något som man redan tidigare observerat. Många iakttagare ser denna biskopsvigning som en kritik av den Patriotiska föreningens tillvägagångssätt. Med sitt konfrontativa agerande i samband med biskopsvigningarna i januari 2000 anses den ha förgiftat klimatet.

Som så ofta förut försämrades sedan åter relationerna mellan Beijing och Rom. Den 1 oktober 2000 helgonförklarades 120 kinesiska martyrer vid en högtidlig ceremoni. De 120 martyrerna var kristna som hade mist sina liv i Kina mellan åren 1648 och 1930 under mycket olika historiska omständigheter. Av de 120 nya helgonen är 87 kinesiska kristna. De övriga är utländska biskopar, präster, ordensbröder eller ordenssystrar av olika nationaliteter, som alla haft sitt verksamhetsfält i Kina och där lidit martyriet.

Redan i förväg hade det faktum att man valde exakt samma datum som den kinesiska nationaldagen väckt förundran, förvåning och också motstånd. Nationaldagen firas den 1 oktober till minne av att Folkrepubliken Kina utropades av Mao Zedong den 1 oktober 1949. Reaktionerna på den förestående helgonförklaringen var först ganska lågmälda från de kinesiska myndigheternas sida. De ansträngningar som gjordes för att försöka ändra datum blev resultatlösa. Istället hårdnade fronterna. I en deklaration från det kinesiska utrikesministeriet den 26 september 2000 kritiserades Vatikanens handlande i ganska aggressiva ordalag och man lade Vatikanen till last att en rad av de personer som hade utvalts att helgonförklaras hade gjort sig skyldiga till brott av de allra värsta slag.

När kardinal Roger Etchegaray var på ett ”privat besök” i Folkrepubliken Kina den 14–19 september 2000, deltog han i ett symposium med temat ”Religion och Fred” vid den kinesiska Akademin för samhällsveten-skapliga ämnen. Han försökte då samtala med statliga och kyrkliga myndigheter i Beijing och Shanghai för att mildra den konflikt som de förestående helgonförklaringarna lett till. Men det lyckades han inte med. Å andra sidan visade hans besök att båda sidor är intresserade av att kontakterna fortsätter och vill undvika en långtgående brytning, i synnerhet som han är en högt uppsatt medlem av kurian.

Martyrer och kollaboratörer

En del kyrkliga organisationer i Folkrepubliken Kina kände inte till regeringens negativa inställning utan uttalade sig förhastat positivt om helgonförklaringarna. De utsattes för påtryckningar och uppmanades att ändra inställning och följa den officiella linjen. Så agerade man mot den katolska tidskriften och förlaget Faith Press i Shijiazhuang i provinsen Hebei. I tidningen hade man publicerat en förteckning över de nya helgonen. Redaktionen uppmanades att dra in de exemplar som redan hunnit levereras. Också en liturgisk kalender, som ges ut var tredje månad i Shanghai, utsattes för censurens kritik.

I kalendern hade man i texten för söndagen den 1 oktober lagt in fem rader, där man uttryckte sin glädje över de nya kinesiska helgonen. Kalendern hann komma ut innan den kinesiska regeringens negativa reaktion blev offentlig. Också i det här fallet försökte man tvinga redaktionen att dra in de exemplar som redan hunnit ut till läsarna. Förlaget tvingades också att makulera bilderna på de nya helgonen i samma kalender. De hade visserligen hunnit tryckas men fick inte levereras till läsarna.

Av allt att döma dröjde det någon tid innan den kinesiska regeringen hade bestämt sig för hur den skulle reagera på helgonförklaringarna. När förlaget först ansökte om att få trycka kalendern med bilderna på de nya helgonen, dröjde det länge innan svaret från de lokala myndigheterna kom. Det negativa svaret kom sedan från högre instanser i Beijing. Där hade man beslutat sig för att följa en viss linje i sin reaktion på helgonförklaringarna. Den gick ut på att martyrerna, som var utländska missionärer och de kinesiska kristna som döpts av dem, generellt skulle ha varit kollaboratörer, som samarbetat med de imperialistiska kolonialmakterna, de europeiska utsugarna. Istället framhölls ”boxarna”, som hade de flesta martyrernas liv på sitt samvete, som patriotiska förkämpar för ett självständigt Kina mot de utländska krafterna.

Den kinesiska regeringens negativa reaktion fick sin vetenskapliga underbyggnad på ett symposium i Beijing den 6 oktober. Där kritiserade över tjugo experter på historia och religionsvetenskap helgonförklaringarna och deras historiska bakgrund, enligt en rapport från Xinhuas telegrambyrå. Ett genomgående drag var att man med kraft slog fast att den kristna missionen hade stått i nära samband med västmakterna under invasionen. Missionärerna skulle i mycket hög grad ha varit kollaboratörer med och vägvisare för de imperialistiska angriparna.

Impulsen till helgonförklaringarna kom från biskoparna i Taiwan. Vid sina ad limina-besök i Rom hade de gång på gång anhållit om att få kinesiska helgon. Till yttermera visso hade under Johannes Paulus II:s pontifikat vietnamesiska och koreanska martyrer redan helgonförklarats. I Vietnams fall ledde det till protester från regeringen. Den såg i helgonförklaringarna en dold anklagelse mot de dåvarande vietnamesiska myndigheterna. Helgonförklaringen av de koreanska martyrerna mottogs däremot positivt i hela Korea.

Bland kinesiska katoliker hade man länge strävat efter att också kinesiska martyrer skulle upphöjas till altarets ära, dvs. bli helgon. Att hitta en lämplig tidpunkt för detta var säkerligen inte enkelt. Men det heliga året med alla dess många aktiviteter tyckte man skulle vara en lämplig tidpunkt för att helgonförklara de kinesiska martyrerna. Det är säkert ingen tillfällighet att listan på martyrer slutar med år 1930. Härigenom var trosvittnena från tiden för den kommunistiska kyrkoförföljelsen garanterat inte medräknade. Om man hade satt en senare tidsgräns skulle det ha lett till starka motsättningar till de nuvarande makthavarna i Beijing, något som alla inblandade var mycket medvetna om.

Att både valet av personer och tidsramarna skulle medföra så starka protester från den kinesiska regeringen blev alldeles uppenbart en överraskning för alla inblandade. Johannes Paulus II reagerade på den kinesiska regeringens protester och slog vid en offentlig audiens den 3 oktober 2000 fast, att den katolska kyrkan helt fördömer de europeiska kolonialmakternas orättfärdiga agerande i Kina. Han medgav dessutom att också de katolska missionärerna hade begått många fel och haft stora brister under kolonialtiden.

I Hongkong hölls ett stort evenemang den 12 november 2000. Initiativtagare var Holy Spirit Study Centre. Mötet var en reaktion på de anklagelser om kriminella handlingar av allra värsta sort, som konkret riktades mot fyra europeiska och tre andra av de 120 nya helgonen. Anklagelserna framfördes i en artikel som kom från Xinhuas nyhetsbyrå. Under konferensen använde man sig av lokala källor och kunde då sätta anklagelserna för sexuellt missbruk av medlemmar, samarbete med korrumperade tjänstemän och utarmande av den lokala befolkningen för egen vinnings skull i rätt sammanhang, det vill säga hänvisa till den tidens sociala, politiska och samhälleliga förhållanden. På det sättet kunde man lätt vederlägga den del av anklagelserna, som hängde ihop med att namn förväxlats eller som enbart gick tillbaka på ryktesspridning. När man gjorde dessa tillbakablickar blev det också tydligt och klart att det krävs mer och intensivare forskning om man ska kunna bedöma gångna tiders komplexa förhållanden och de utländska missionärernas och de kinesiska konvertiternas handlande på ett bättre och mer rättvisande sätt. Samma sak gäller för ”boxarnas” och de dåtida kinesiska myndigheternas agerande.

De katolska och protestantiska ”Tre-själv-rörelserna” jubilerar

En era gick i graven i och med att Matthias Duan Yinming, biskop av Wanxian i provinsen Sichuan, avled den 10 januari 2001. Den 92-årige biskop Duan var den siste kinesiske biskop på fastlandet, som hade utnämnts av Pius XII. Det skedde i juni 1949, alldeles innan Folkrepubliken Kina konstituerades och utropades i oktober 1949. Efter kaoset under kulturrevolutionen (1966–1976), då biskop Duan var dömd till fängelse och arbetsläger, blev det åter tillåtet att leva som kristen inom de av staten erkända kyrkliga organisationerna. Biskop Duan tillhörde då de av staten erkända biskoparna och innehade ledande poster i de öppna kyrkorna. På grund av sin obestridda ställning som en av påven legitimt utnämnd biskop, åtnjöt han högt anseende i såväl den ”öppna kyrkan” som bland katolikerna i den underjordiska kyrkan.

Biskop Matthias Duan inbjöds upprepade gånger att förrätta biskopsvigningar. Trots sin höga ålder var han och hans hjälpbiskop och numera efterträdare biskop Josef Xu Zhixuan de enda biskopar som i sista minuten i april/maj 1998 inbjöds till Asiensynoden i Rom. De kinesiska myndigheterna nekade honom dock utresetillstånd. I oktober 1999 kunde biskop Duan med alla själsförmögenheter i behåll fira 50-årsdagen av sin biskopsvigning. Hans efterträdare har själv nått den höga åldern av 84 år och står nu inför den svåra uppgiften att organisera byggandet av en katedral och flera andra kyrkor, samtidigt som kyrkoförvaltningen måste flyttas från Wanxian och andra delar av stiftet, eftersom byggnaderna snart kommer att ligga under vatten på grund av att staten bygger en stor fördämning i tre avdelningar i Yangtse.

Den 29 november 2000 var det stora festligheter i Beijing. Man firade 50-årsdagen av den katolska ”Tre-själv-rörelsens” grundande. I sitt högtidstal rekapitulerade biskop Michel Fu Tieshan, ordförande i den Kinesiska katolska patriotiska föreningen, hur rörelsen grundades av stiftsprästen Wang Liangzuo från Sichuan. Inbjudna var alla biskopar i den officiella kyrkan, prästseminariernas rektorer och andra betydande tjänstemän. Presidenten i den Kinesiska biskopskonferensen, biskop Joseph Liu Yuanren från Nanjing, satt ordförande. Närvarande var också representanter för den protestantiska kyrkan och för de buddhistiska, taoistiska och muslimska trosgemenskaperna.

I högtidstalet undvek biskop Fu Tieshan att angripa Rom och betonade, att ”Tre-själv-rörelsen”, vars principer är självförvaltning, självunderhåll och självutbredning, inte innebär något oberoende i kyrkliga rätts- och lärofrågor. I rörelsen handlade det i själva verket om att hindra utländska krafter att blanda sig i Kinas religiösa angelägenheter. Inom offentligheten och i Kinas katolska kyrkor uppmärksammades begivenheten nästan inte alls. Efter biskopsvigningarna den 6 januari 2000 hade den patriotiska föreningens anseende försämrats och därmed också biskop Fu Tieshans ställning. Om avsikten hade varit att göra sig starkare påmind som oberoende kraft, så blev effekten den rakt motsatta.

I november 2000 firade likaså den protestantiska patriotiska ”Tre-själv-rörelsen” (Protestant Three-Self-Patriotic Movement) sitt 50-årsjubileum. Det nationella firandet i Beijing föregicks av festligheter, konferenser och gudstjänster i hela Kina. Huvudtalare vid de nationella festligheterna, som anordnades av ”Tre-själv-rörelsen” och det Kinesiska kristna rådet gemensamt, var biskop Ding Guandxun (K. H. Ding). Han betonade att man i en första fas av utvecklingen hade lyckats befria den kinesiska protestantiska kyrkan från utländskt förmyndarskap och göra den till en äkta kinesisk lokalkyrka.

Uppgiften för framtiden skulle bestå i att hitta nya former för att stärka det kyrkliga livet och få det att utvecklas helt och fullt. Därför var det nödvändigt att förbättra utbildningen av de kyrkliga medarbetarna på alla nivåer, att stärka infrastrukturen och utveckla nya organisationsstrukturer. I en senare fas skulle det handla om att reflektera över den kinesiska kyrkans och de kinesiska kristnas erfarenheter i Kinas socialistiska samhälle och på detta sätt utveckla en genuin kinesisk teologi. Denna skulle sedan kunna bli närvarande och verksam också i ett internationellt utbyte och i samtal över gränserna på helt nya sätt.

Under de senaste åren har spänningarna inom det Kinesiska kristna rådet (China Christian Council) blivit allt starkare. De blossade upp när man diskuterade vad det innebär att vara kyrka och hur det kyrkliga rådet ska kunna vidareutvecklas till en förenad kyrka enligt planerna. De mycket skilda uppfattningar som samfunden Little Flock med rötter i den frikyrkliga traditionen, husförsamlingsrörelsen och en rad nyare kyrkliga rörelser alltid haft när det gäller den kyrkliga styrelseformen, har man aldrig helt kunnat klara ut. Ledningen för det Kinesiska kristna rådet har i det förgångna alltid försökt att gå en medelväg för att garantera att de statliga religionsbyråerna med sin kontrollfunktion skulle vara tillräckligt väl informerade och kunde få utöva sin medbestämmanderätt, samtidigt som också de mer regimkritiska krafterna stannade kvar i förbundet.

I några församlingar växte kritiken mot denna ”medelväg”. I kyrkoledningens förhållningssätt ser de en alltför långtgående kompromissberedskap gentemot de statliga myndigheterna, något som hotar att fördunkla evangeliets vittnesbörd. I några fall har de med framgång försökt kringgå de anspråk som det Kinesiska kristna rådet har på att vara de enda rätta företrädarna för kyrkan. Istället har de byggt upp egna kyrkliga strukturer, som erkänns av staten men inte står under det Kinesiska kristna rådets ledning.

Även om biskop K. H. Ding officiellt har överlåtit ledningen av det Kinesiska kristna rådet på lekmannen Han Wenzao och nu bara är hedersordförande, spelar han en central roll i konflikterna. När allt kommer omkring var det biskop Ding som avgjorde vilken politik det kristna rådet skulle ha i förhållande till regering och parti, men som också utformade det teologiska underlaget. Det problem som består i att den protestantiska kyrkan lätt skulle kunna bli alltför starkt styrd av mer fundamentalistiska strömningar oroar honom mycket. Om så sker skulle den förlora sin ställning som samtalspartner för det kinesiska samhället i stort.

De uttryck som den kristna fromheten tar sig i landsbygdsförsamlingarna och den stora vikt man lägger vid helande genom tro, liksom de kristnas tendens att distansera sig från samhällets negativa inflytande skulle kunna leda till att de kristna hamnar i ett kulturellt ghetto.

Å andra sidan finns fenomenet ”kulturkristna”, det vill säga en grupp kinesiska intellektuella, som känner sig dragna till kristendomens filosofiska och teologiska ställningstaganden utan att vilja ansluta sig till någon av de redan existerande församlingarna. Vid protestanternas teologiska högskola i Nanjing, men också i Shanghai och Beijing, har det uppstått konflikter kring den officiella kursen. Konflikterna har lett till att de som kritiserat biskop Dings ställningstaganden har tvingats lämna professurer och andra kyrkliga funktioner.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 3/2001.

Översättning: Birgitta Carlquist