Galileis dotter

”Vittberömde och kärälskelige Herr Fader, den lycka jag rönte från gåvan av de brev Ni sände mig, skrivna till Er av den framstående kardinal som nu upphöjts till den mäktiga ställningen som Kyrkans överhuvud, var outplånlig, ty hans brev uttrycker tydligt den tillgivenhet som denne store man hyser för er och visar också hur högt han värdesätter er redbarhet […].”

Så börjar ett brev som Galileis dotter, Marie Celeste, skrev till sin far den 10 augusti 1623 från sitt kloster San Matteo beläget strax utanför Florens. Brevet är ett av de 124 brev från dotter till far, som finns bevarade på Nationalbiblioteket i Florens. Ett tjugotal av dessa har publicerats i en nyutkommen bok av den amerikanska vetenskapsjournalisten på New York Times, Dava Sobel, Galileis dotter – Vetenskap, religion och innerlig tillgivenhet. En levnadsteckning.

Det är en levande bild av den berömde vetenskapsmannen som växer fram ur dessa brev. Relationen far – dotter präglas av en omtänksamhet och ömsinthet i alla de livets skiften som återspeglas i breven. Galileo Galileis liv befann sig ömsom i ny och ömsom i nedan men den kärlek som dottern hyste till sin far var under alla omständigheter alltid lika trofast. Marie Celeste var äldsta dotter till Galilei. Född utanför äktenskapet i en mångårig förbindelse med den vackra Maria Gamba från Venedig, sattes hon i kloster redan vid 13 års ålder och ikläddes klarissornas ordensdräkt bara ett år senare. Klarissorden är en gren av Franciskanorden där nunnorna vid denna tid levde i extrem fattigdom och strängt klaustrerade i sina kloster. Brevledes var alltså det enda sätt som far och dotter kunde upprätthålla förbindelsen på inte minst under de långa tider som fadern uppehöll sig utanför Toscanas gränser.

När ovan citerade brev skrevs befann sig Galilei visserligen i Bellosguardo, den villa utanför Florens som han slagit sig ner i för att kunna utföra sina observationer av himlafenomenen. Den kardinal som omnämns i brevet var Maffeo Barberini som just valts till påve och antagit namnet Urban VIII. Att detta påveval var en stor potentiell fördel för Galilei insåg han klart. Entusiasmen delades ju också mycket tydligt av Marie Celeste. Redan 1611 när Galilei besökt Rom för första gången hade han mötts med stort förtroende som vetenskapsman av kardinal Barberini. Han hade skickat alla sina vetenskapliga verk till honom och också handlett en älskad brorson till kardinalen till magistergraden i Pisa. En så hög tillskyndare var sannerligen vad Galilei kunde behöva och han tillägnade honom sin skrift Il saggiatore som utkom samma år som Barberini besteg påvetronen. Boken rönte stor uppskattning av Urban VIII med sitt vackra språk och sina poetiska bilder och kanske ännu mer för att den återgav hans egen inställning till vetenskapen: hur ivrigt än människorna strävar efter att förstå hur universum fungerar, måste de komma ihåg att Gud inte hämmas av deras begränsade logik och att den Allsmäktige kan ha skapat alla verk som de iakttar med vilken som helst av sina otaliga metoder som dödliga aldrig kan förstå.

Det dröjde emellertid till nästa år innan Galilei kunde få audiens hos påven. 1623 inföll en av hans många sjukdomsperioder. Att Galilei ofta led av ohälsa framgår av breven från Marie Celeste. Hon är den läkemedelskunniga i sitt kloster och skickar gång på gång sina egenhändigt framställda mediciner eller recept på sådana till sin far och väntar ofta att få höra hur det står till med hans hälsa. Omtanken tar sig också uttryck i små presenter i form av sötsaker som hon själv lagat till. En doft av medskickade syltade pomeranser och kanderade sötcitroner når oss från breven. Någon gång närsluter hon också en ros ”… som ni måste ta emot med förtjusning som något högst ovanligt denna kalla årstid. Desto mer som ni tillsammans med rosen får de törnen som står för vår Herres bittra lidande, och även dess gröna blad, en symbol för det hopp vi (tack vare detta heliga lidande) när om den belöning som väntar oss efter det innevarande livets korta och mörka vinter, så vi till sist går in i himlens ljusa och lyckliga eviga vår, som Herren Gud skänker oss av sin barmhärtighet …”, skriver hon i ett brev daterat 1 december 1625. Som i så många av breven uttrycker Marie Celeste här sin förtröstan på Guds barmhärtighet och sin tillförsikt om en tillkommande härlighet. Detta drag framgår allra tydligast i de brev som hon skriver till sin far då denne fått sin dom av inkvisitionen och sitter i husarrest i Siena.

I Galileis teleskop

Fallet Galilei får en omfattande belysning i denna bok liksom den sociala ram som omgav Galilei, vars livstid sträcker sig mellan 1564 och 1642. Född av välbärgade föräldrar i Pisa samma år som William Shakespeare och några år innan Pius V förlänar Cosimo I titeln storhertig av Toscana, skrivs han 1581 in vid universitetet i den stad där det berömda tornet än finns att beskåda. Efter fyra år av studier i medicin lämnar han Pisa och ägnar sig därefter åt matematiken. Det var ett val som kom att prägla hans fortsatta vetenskapliga bana som utmärks av observationer av naturen och dessa iakttagelser återgav han sedan med en matematisk noggrannhet vilket i sin tur ledde till de naturvetenskapliga upptäckter som han kom att publicera. 1592 börjar han undervisa vid universitetet i Padua där han konstruerar det teleskop som var förutsättningen för hans observationer och med vilket han kunde iaktta berg på månen. Upptäckten av Jupiters månar följer också av hans observationer med teleskopet. 1610 anställs Galilei som förste matematiker och filosof hos storhertigen av Toscana. Han är då redan en erkänd naturforskare, som när han året därefter besöker Rom väljs in i Accademia die Lincei, den akademi som tagit det skarpögda lodjuret som symbol och som har betecknats som världens första vetenskapliga sällskap. Denna akademi ”önskade att som sina medlemmar se filosofer som ivrigt söker verklig kunskap och vill ägna sig åt studiet av naturen, särskilt matematiken. Samtidigt kommer den inte att negligera den eleganta litteraturens och filologins prydnader som likt sköna plagg smyckar vetenskapens hela kropp.” Lodjursakademin lovade dessutom att ge ut Galileis skrifter. Vid detta besök i Rom introducerades också Galilei vid Collegio Romano, den centrala institutionen i jesuiternas pedagogiska nätverk. De där verksamma jesuiterna hade skaffat sig teleskop och kunde bekräfta Galileis observationer. Visserligen var de bundna vid Aristoteles filosofi och därmed vid den uppfattning som hävdade ett oföränderligt kosmos med jorden i centrum, men de förnekade inte vad de uppfattat med sina instrument.

Den kopernikanska världsbilden

Hur kunde man då i de kyrkliga kretsar i Rom som sysslade med matematik, astronomi och fysik, och där man principiellt var så öppen för Galileis satser, likafullt förkasta dem både år 1616 och 1633? Mycket har skrivits om denna fråga. Man har hänvisat till det vetenskapshistoriska läge som man befann sig i vid denna tid. Det fattades bevis för att den rådande världsbilden med jorden i centrum skulle kunna överges. Galileis teser om planeternas banor som periodiskt närmar sig jorden och sedan åter fjärmar sig, om solfläckarna som avslöjar att solen rör sig kring sin egen axel och om tidvattnet var inte tillräckligt genomslagskraftiga för att den kopernikanska världsbilden, som Galilei hävdade, skulle accepteras allmänt. Man har också hänvisat till det idéhistoriska läget. Barocktidens människor hyste en sammanfattande helhetssyn där himmel och jord, tid och evighet, gudomligt och mänskligt, kyrkligt och världsligt, vetenskap, teknik och tro harmonierade i ett allomfattande kosmiskt vara, som kom från Gud och var på väg till Gud. Denna fasta världsbild lät sig inte rubbas. (Jfr Brandmüller i Credo 1975:92.) Den filosofi som Galilei företrädde var alltför modern. Vidare lever Galilei i en kyrkopolitiskt mycket orolig tid. 1618 utbryter 30-åriga kriget. Motreformationen krävde en samlad katolsk kyrka, som inte kunde ta risken att släppa in nya tankar i sitt gamla filosofiska system. Inte minst gällde det synen på bibeln.

Bibelns uttolkare kan ta miste

Galileis beskrivning av en heliocentrisk världsbild tycktes strida mot den Heliga skrift och här anförde man Josua bok: ”Den dag, då Herren gav amoreerna i israeliternas våld, talade Josua till Herren. I israeliternas närvaro sade han: ’Sol stå stilla i Givon, måne i Ajalons dal.’ Då stod solen still och månen stannade tills han hämnats på fiendefolket” (Josua 10:12–14). Vem skulle ha auktoritet att tolka skriften i reformationens tidevarv? Svaret var: kyrkan, den enda, heliga, katolska kyrkan. Därför kunde inkvisitionen inte stillatigande åse de hot mot ett i vart fall till det yttre slutet filosofiskt och religiöst system, som Galileis forskningsrön utgjorde. Galilei skrev dessutom sina verk på italienska och inte på latin som Copernicus gjort med sin 1543 utkomna De revolutionibus, vilket var ytterligare en utmaning för de motståndare som Galilei utan tvekan både retade och utmanade.

Galileis egen inställning till bibeln kommer till uttryck i ett brev som han skrev till Madama Cristina, storhertigmodern av familjen Medici, som var Galileis gynnare i Florens. Galilei hävdar här ”att den heliga skrift inte kan innehålla något fel och att dess påståenden är absolut sanna och okränkbara … Bibeln kan inte ta miste men dess förkunnare och uttolkare begår lätt misstag på mångahanda vis … när de i stället alltid borde basera sig på ordens bokstavliga innebörd. Ty på så sätt skulle inte många motsägelser framträda utan även allvarliga kätterier och hädelser, eftersom det i så fall skulle vara nödvändigt att ge Gud händer och fötter och ögon och mänskliga och kroppsliga känslor som vrede, ånger, hat och ibland glömska av det som hänt som okunnighet om framtiden.” Galilei hävdar att sådana litterära element förts in i bibeln för massornas skull och för att hjälpa dem att förstå frågor som rörde deras frälsning. På samma sätt hade det bibliska språket också förenklat vissa fysiska företeelser i naturen för att de skulle stämma bättre med den allmänna erfarenheten. ”Den heliga skrift och naturen emanerar båda ur det gudomliga ordet. Den förra är dikterad av den Helige Ande, den senare är den lydiga verkställaren av Guds befallningar”, skriver Galilei.

Detta brev publiceras i Holland 1636 på både engelska och latin. Det är ett ovanligt modernt sätt att se på skriften som här kommer till uttryck, långt före den historisk-kritiska bibeltolkningens tid. Det är så modernt att det återklingar i vår tid till exempel i den påvliga bibelkommissionens dokument Att tolka bibeln idag från 1993. ”Fundamentalismen tenderar att stimulera stor trångsynthet, i och med att den betraktar en svunnen tids världsuppfattning som en ständigt giltig beskrivning av verkligheten – av det enda skälet att denna världsuppfattning kommer till uttryck i bibeln. […] Fundamentalismen inbjuder outtalat till ett slags tankens självmord. Den invaggar i falsk säkerhet, eftersom den på ett omedvetet plan förväxlar det bibliska budskapet, och den mänskliga begränsningen som det är präglat av, med det gudomliga innehållet i detta budskap.”

Rättegången

På Toscanas ambassad i Rom inväntade Galilei den stund då han skulle ställas inför inkvisitionen. Hans värd, ambassadören Francesco Niccolini, vädjade mer än en gång till påven Urban VIII att avlysa rättegången mot honom och låta Galilei resa hem åberopande hans höga ålder, hans klena hälsa och hans beredvillighet att underkasta sig alla censurpåbud. Men förgäves, den gunst som Galilei tidigare åtnjutit hade av svårförklarliga skäl gått förlorad. 14 april 1633 var det dags. Hela proceduren finns bevarad i rättegångsprotokollet. Detta består av en lång rad frågor som är formulerade i tredje person där den tillfrågade tilltalas med han. ”På vilket sätt och för hur länge sedan kom han till Rom?” De korta svaren uttrycks i första person: ”Jag anlände till Rom den första söndagen i fastan och jag kom i bärstol.” Hela protokollet är ordagrant återgivet i Dava Sobels bok och det visar i detalj hur Galilei gått till väga när han publicerade sin Dialog om de främsta världssystemen, det ptolomaiska och det kopernikanska, tryckt i Florens 1632. Våndan i Galileis inre, när han står inför inkvisitionens domstol lyser fram i detta protokoll. Att Galilei trodde på sin egen oskuld är ställt utom allt tvivel. ”Men han var en katolik som kommit att tro något som katoliker inte fick tro”, som Dava Sobel konstaterar. ”Hellre än att bryta med kyrkan hade han försökt tro, och samtidigt inte tro, på denna problematiska hypotes, på bilden av den rörliga jorden.”

Någon ambivalens i fråga om faderns oskuld finns inte i de brev som Marie Celeste skickar varje vecka till sin far. Syftet med rättegången är för henne att ”myndigheterna skulle frikänna er”. Fadern må hålla modet uppe, inte äventyra sin hälsa genom att ängslas för mycket utan i stället styra tankar och förhoppningar till Gud som lik en öm och kärleksfull fader aldrig överger dem som förtröstar på honom och vänder sig till honom. ”Själv”, skriver Marie Celeste ”deltar jag i er pina för att den skall bli lättare för er att bära”. I flera brev betygar hon hur hennes hjärta är fyllt med oro och hur stor den tillgivenhet är som hon under denna svåra tid känner för sin far. Dessa känslor, hävdar hon, är starkare än de flesta andra döttrars, liksom de känslor som hennes far hyser för henne överträffar de flesta fäders. Men ”det som betyder mest är den känsla med vilken jag talar om er till Hans Gudomliga majestät, som för den kärlekens skull besvarar mina böner”.

Inkvisitionens kvarnar mal långsamt. Galilei kallas till nya förhör och förnekar in i det sista att han gjort sig skyldig till det brott som han anklagats för. ”Jag var osäker och betraktade de båda uppfattningarna, Ptolomaios och Copernicus, som omtvistliga eftersom antingen den ena eller den andra kunde stämma överens med naturen … men lugnad av myndigheternas klokhet upphörde min ovisshet, och jag anslöt mig och ansluter mig fortfarande till Ptolemaios uppfattning som den sannaste och mest oomtvistliga, nämligen att jorden står stilla och solen rör sig.”

Domen

Den 22 juni faller domen. Inkvisitionen har sagt sitt. Galilei har hyst och trott på den doktrin som är falsk och strider mot Guds heliga skrift. Domen löd: ”fängelse för en tidrymd som vi fastställer efter behag … Som nyttig botgöring ålägger vi er att läsa de sju botgöringspsalmerna en gång i veckan i tre år.”

Det straff som Galilei fick kan närmast liknas vid ett slags husarrest, först på den toscanska ambassaden i Rom och senare i Siena under överinseende av ärkebiskopen Ascanio Piccolomini. Det var en bruten Galilei som anlände till Siena. Men Piccolomini gick med stor kraft in för att återställa hans hälsa och Marie Celeste är till synes outtröttlig i sitt brevskrivande. Hon underhåller sin far med nyheter hemifrån. Det är räkenskaper som hon sköter å sin fars vägnar. Det är vinet som man borde sälja innan det blir förstört. Det är den lilla mulan som hon vill veta hur mycket halm hon skall köpa åt, ”ty La Piera (barnbarnet) är rädd att hon kommer att svälta ihjäl och fodret duger inte åt henne, egensinnig som hon är”. Hon berättar också om hur hon överlämnat nycklarna till hans hus åt en viss signor Geri, en vän till familjen, som ”gick till ert hus och gjorde det som måste göras … så att ni undvek någon värre katastrof som alltfort kan drabba er”. Av rädsla för inkvisitionen togs de papper som skulle kunna skada Galilei därmed omhand och det var bara Marie Celseste som kunde ge denne Geri möjlighet att låsa upp förvaringsplatsen för ovärderliga privata papper.

Miljön i Siena var stimulerande för Galilei. Han börjar på nytt ägna sig åt studier av naturen. Rörelsens fysik hade han ägnat sig åt redan som professor i Pisa. Nu slår han in på denna bana igen och lägger åt sidan allt aristoteliskt prat om varför saker och ting rör sig och inriktar sig i stället på noggranna iakttagelser och mätningar. Galilei tänkte sig in i den experimentella, matematiska analysen av naturen som framtidens väg: ”Det kommer att öppnas en port och en väg till en stor och lysande vetenskap i vilken skarpare intellekt än mitt tränger in i ännu djupare skrymslen”, förutsade han. Själv trodde han att hans verkliga snille låg i hans förmåga att iaktta världen framför sig, förstå hur dess delar fungerade och beskriva dem i termer av matematiska proportioner.

Breven från Marie Celeste kommer regelbundet, likaså utväxlas små presenter. Marie Celeste upphör inte att hoppas på faderns hemkomst. Sommaren går och hösten likaså. Galilei väntar på beslutet att få komma hem till Arcetri utanför Toscana. Han blir retlig av att vänta och är nu så beroende av sin dotters brev att han grälar på henne när de inte kommer tillräckligt ofta. Och Marie Celeste skriver: ”Om ni bara kunde loda min själ och dess längtan så som ni genomtränger himlarna, herre, så skulle ni inte klaga på mig som ni gjorde i ert senaste brev” för dessa brev är också för Marie Celeste ”den största glädje som jag kan ge och ta emot från er, tills det behagar Gud att vi än en gång får glädjas åt varandras närvaro”.

Galilei kommer verkligen hem i slutet av första veckan i december men priset för faderns husarrest och långa bortovaro från Arcetri utanför Toscana blir högt. Marie Celestes hälsa sviktar. Brevskrivandet upphör eftersom far och dotter nu kan tala med varandra på var sin sida om gallret i klostrets besöksrum. Följande vår dör Galileis älskade dotter i dysenteri kanske på grund av den sorg som nedsatt hennes immunförsvar. ”Jag har länge vetat att hon var det största goda Ers Nåd hade i denna världen och av en sådan allt överskuggande personlig betydelse att hon förtjänade mer än faderskärlek”, skriver ärkebiskopen av Siena till Galilei när han försöker trösta sin vän i sorgen efter dottern.

En bok om vetenskap, tro och kärlek

Det är en berättelse om vetenskap, tro och kärlek som Dava Sobel skrivit. Den kastar ljus över Galileis liv och verk och ger en levande inblick i 1600-talets värld och världsbilder. Det är en tid då pest och krig härjar i Europa. En tid då personliga förbindelser och nepotism frodas. Men också en tid som här belyses i ljuset av personliga relationer. Bilden av en far, som beundrar sin vackra och begåvade dotter tecknas omedelbart och levande liksom en dotters glädjeämnen och bekymmer och omsorger om sin far.

En fråga som inställer sig vid läsningen av Marie Celestes brev är hur det var möjligt för henne att skriva så ofta till sin far. Vissa tider förekommer det ett brev i veckan. Med tanke på att det i klarissklostren på hennes tid endast var tillåtet att skriva ett fåtal brev per år kan man fråga sig om breven smugglats ut eller om Marie Celeste fått dispens av sin abbedissa. Sobels bok ger inte något svar på den frågan. Om breven skrevs med abbedissans medgivande kan man möjligen förmoda att de mentalt eller reellt var censurerade, eftersom klosterregeln föreskrev klosterföreståndarinnans insyn även i privata brev. Inte heller denna fråga berörs. Den autentiska tonen i breven ger ändå intryck av att far och dotter är mycket förtroliga.

Boken är inte försedd med belägg i form av en vetenskaplig notapparat, men referenserna till arkivmaterialet är legio. Bibliografin är omfattande och boken är försedd med ett välgjort register och med en kronologisk översikt över viktiga data rörande Galileis livstid och viktiga vetenskapshistoriska händelser både före och efter hans tid.

Galilei rehabiliterad

Fallet Gallilei har alltsedan Voltaires dagar stått som symbol för den katolska kyrkans inställning till den nya tidens vetenskap. Under tiden efter andra Vatikankonciliet (1962–1965) har man från kyrkligt håll på olika sätt kritiskt granskat det förflutna. När den Påvliga vetenskapsakademin 1979 firade 100-årsminnet av Albert Einsteins födelse uppmanade påven Johannes Paulus II i denna anda teologer, forskare, historiker att samarbeta för att studera fallet Galilei och klart redovisa de fel som begåtts, vem det än må vara som gjort sig skyldig till dem. Detta skedde för att undanröja den misstro som många hyser om möjligheten till fruktbart samförstånd mellan naturvetenskap och tro. Den kommission som då bildades presenterade sitt resultat i en rad skrifter i samband med 350-årsminnet av Galileis död. Det tal som Johannes Paulus II höll inför den påvliga vetenskapsakademins sammanträde 1992 innehåller en grundläggande rehabilitering av Galilei. Här säger påven bl.a.: ”En slutsats som vi kan dra är att olika kunskapsgrenar fordrar olika metoder. Galilei, som praktiskt taget grundade den nya experimentella metoden, var en briljant fysiker. Tack vare hans intuition och de nya argument som han använde sig av såg han att det bara var solen som kunde ses som medelpunkt i världsalltet så som man uppfattade det på den tiden, dvs. som ett planetariskt system. När teologerna den gången hävdade att jorden var världsalltets mittpunkt, misstog de sig genom att stödja sig på en bokstavstrogen bibeltolkning som fick dem att tro att Skriften fordrar en geocentrisk syn. Låt oss citera ett ord som tillskrivits Baronius: ”Den heliga Anden vill ge oss kunskap om hur vi skall komma till himlen – inte om hur himlen rör sig” (Signum 9:1992).