Nicolaus Cusanus – en enhetens filosof

Nicolaus Cusanus (1401–1464) var både filosof, teolog, humanist, naturvetare, matematiker, astronom och därtill mystiker och han har efterlämnat skrifter som rör alla dessa områden. Han var också på sin tid välkänd i flera europeiska länder, men blev sedan helt bortglömd. Först i mitten av 1900-talet började man uppmärksamma Cusanus på nytt i allt flera länder världen över och forskare på många områden har numera kommit att ägna sig åt Cusanus’ skrifter, inte minst i USA och i Japan. Givetvis frågar man sig, hur det är möjligt att en författare blir aktuell först flera århundraden efter sin död. Kan förklaringen möjligen vara att man tidigare inte förmådde omfatta Cusanus’ stora mångsidighet i en tid då alla strävade efter att bli specialister på ett enda område? Kan det vara så att Cusanus slutligen har lyckats övertyga oss om att mångsidigheten öppnar möjligheter för allt fler att ta del av världens olika verksamhetsområden utan att ha specialkunskaper i humaniora, matematik, naturvetenskap och andra ämnen? Att endast på visst avstånd beröra de många områden Cusanus med lätthet befattade sig med kan kanske vara ett sätt för oss att upptäcka de stora vyer som Cusanus var mån om att öppna.

Låt oss för ett tag förflytta oss till Cusanus’ tid på 1400-talet, en tid som skiljer sig från den då avslutade medeltiden genom att man återigen mycket grundligt började befatta sig med antikens tänkare. Förutom patristiken är det i synnerhet Platon som synes vara väsentlig för Cusanus, eftersom han ständigt återkommer till platonskt tänkande. Samtidigt märker man dock tydligt hur hans egen tid, renässansen, öppnar sig för ett nytt förnuftsenligt tänkande. Att Cusanus tog vara på detta, är nutidens läsare mycket tacksamma för. Vi kunde knappast nöja oss enbart med en medeltida syn utan vår tids nyare numera självklara reflexioner. Hos Cusanus finner vi emellertid just en kombination av antikens och det för den begynnande nutiden typiska tänkandet. Vi finner ett helhetstänkande hos Cusanus, som berör både antiken, medeltiden och nutiden.

Stor bibliofil och humanist

Cusanus stora intresse för olika tiders litteratur syns tydligt i S:t Nicolaushospitalets bibliotek i Kues, en av Europas värdefullaste handskrifts- och boksamlingar. Antalet bokverk av vissa författare visar tydligt att Cusanus’ lärare och vän Heymeric de Campo inspirerat Cusanus till att befatta sig med nyplatonism och tänkare som Proklos, Pseudo-Dionysios Areopagita, Albertus Magnus, Mäster Eckhart och inte minst Raimundus Lullus’ många verk som till antal överträffar alla andra. Det som gör det extra fängslande att bläddra i dessa handskrifter är att de vittnar om Cusanus’ intressen. Många avskrifter är gjorda av honom själv och ibland framgår även Cusanus’ egna reaktioner vid läsningen av hans många egenhändiga kommentarer och randanmärkningar.

S:t Nicolaushospitalet i Kues med dess värdefulla bibliotek byggdes enligt Cusanus’ anvisningar som ålderdomshem för 33 åldringar (antalet motsvarande Kristi levnadsår) och detta hospital har märkligt nog undgått all den förstörelse som härjat runtomkring både under 30-åriga kriget och de båda världskrigen. Det har också bevarats välfungerande tiderna igenom, tack vare de enligt testamentet tillhörande vinbergen. Medan Cusanus’ grav skulle förbli i hans titularkyrka S. Pietro in Vincoli i Rom, var det Cusanus’ önskan att hans hjärta skulle överföras till Hospitalkapellet, där det sedan 1464 vilar framför högaltaret. Altartavlan i hospitalets kapell är en av de båda bevarade bilderna av Cusanus. Den visar honom ödmjukt knäböjande framför Golgatakorset. Hans hållning på denna bild återspeglar tydligt både den energi och viljestyrka som man kan utläsa av hans skrifter och som också märks i hans livsverk, medan ansiktsuttrycket betonar eftertänksamheten, såväl hans andlighet som hans meditation. Den ger en helhetsbild som väl motsvarar Cusanus’ skriftliga kvarlåtenskap.

Det var här i Kues vid floden Mosel som Cusanus föddes år 1401. Namnet Cusanus får sin förklaring genom tillägget ”de Coeße” som Nicolaus fick när han skrevs in vid universitetet i Heidelberg, vilket sedan latiniserades till Cusanus. Hans födelsenamn var annars Krebs (kräfta) eller på hans hemlands språk Crypffts. Kräftan ingick senare även i Cusanus’ vapensköld. Nicolaus’ far var skeppare och därtill en välbärgad affärsman, vilket framgår av Cusanus’ fortfarande väl bibehållna födelsehus i Kues som numera besöks av många Cusanusintresserade. Verifierade uppgifter om Cusanus’ ungdomsår finns först från den tid då han vid 16-års ålder under ett år besökte universitetet i Heidelberg för att därefter fortsätta vid dåtidens mest välkända universitet i Padua. Där studerade han kyrkorätt, naturvetenskap, matematik och filosofi. Det var också i Padua som Cusanus knöt flera vänskapsband som varade livet ut. Dels var det hans lärare Julianus Cesarini, som senare blev kardinal och ledare för Baselkonciliet, och därtill Toscanelli, en senare välkänd matematiker och astronom som förblev Cusanus vän livet ut.

Sedan Cusanus 1423 avslutat sina studier i Padua med en doctor decretorum återvände han till Köln. Det var dock endast en kort tid som Cusanus praktiserade som jurist i kyrkorätt. I Köln bestämde han sig för att fortsätta sina studier i teologi och filosofi. Här var det också som han tack vare samtalen med sin lärare Heymeric de Campo mera grundligt började ägna sig åt ett flertal stora tänkare som Dionysios Areopagita, Raimundus Lullus och Mäster Eckhart. Han befattade sig också grundligt med Augustinus, Albertus Magnus och andra. En hobby Cusanus hade var att söka efter välkända författares handskrifter. Han gjorde också värdefulla fynd därvidlag, som inte minst uppskattades av Italiens humanister. Han fann skrifter som man hade trott vara förlorade. Vid 30 års ålder prästvigdes Cusanus. Det är från denna tid som man daterar de äldsta av Cusanus’ 300 bevarade predikningar, vilka fortfarande är under bearbetning. Två anbud från universitetet i Leuwen år 1428 och 1435 ville Cusanus dock inte anta. Han hade tydligen andra planer för framtiden.

Konciliet i Basel

I syfte att tillvarata sin vän greve Manderscheids intresse för ärkebiskopssätet i Trier, reste Cusanus 1432 till konciliet i Basel, där han till en början anslöt sig till konciliepartiet. Han lyckades dock inte med sitt åtagande för Manderscheid, då dennes motkandidat tack vare påvligt stöd redan hunnit få kallelse från Trier. Konciliet hade emellertid lagt märke till Cusanus’ kunnande och han tilldelades en hel rad andra uppgifter. Cusanus stora bidrag till dessa diskussioner samlades slutligen i hans verk De concordantia catholica, som inalles kom att omfatta tre band. Av denna skrift framgår det tydligt att Cusanus utgår från ett platonskt tänkande. Helheten innebär att mångfalden är i behov av helheten, men enheten vill likväl inte avvara mångfalden. Därför försvarade Cusanus också den enande kyrkliga överhögheten, fastän han principiellt vidhöll en folkets suveränitet både i andliga och i världsliga ting. Det är här hans ekumeniska tänkande kommer till uttryck och framstår som både nödvändigt och svårt. Ständigt skulle han återkomma till detta ekumeniska mål att åstadkomma en dialektisk helhet mellan enheten och mångfalden – una religio in rituum diversitate. Med ett sådant mål för ögonen beklagade Cusanus oenigheten mellan koncilie- och påveanhängarna på Baselkonciliet – det koncilium som därtill fördröjde den planerade kontakten med östkyrkan.

Dialog med husiterna

En svår uppgift som tilldelades Cusanus på konciliet i Basel var att besvara de krav som husiterna hade framlagt för konciliet. Nog var det häpnadsväckande att husiterna tordes framlägga samma krav för Baselkonciliet – bl.a. ifråga om nattvarden – som den tjeckiske reformatorn Jan Hus framfört redan på konciliet i Konstanz år 1414 och som han där 1415 bränts på bål för. Nu följde många års förhandlingar med husiterna och dessa ger belägg för det som var utmärkande för Cusanus: hans mål var att åstadkomma ett ekumeniskt samförstånd i alla trosfrågor. Givetvis hade konciliet väntat sig att Cusanus enligt tidigare tradition skulle avfärda husiterna och endast förklara Roms teologi för dem. Visst förklarade Cusanus kyrkans lära för husiterna, men samtidigt gjorde han något som inte var brukligt på den tiden: han lyssnade på motparten. Och visserligen försökte han få husiterna att förstå kyrkans ställningstagande, men likväl insåg han också vad som var angeläget för husiterna. Därför försökte han att få kyrkoledningen att göra ett undantag för husiterna och låta dem få nattvarden under både brödets och vinets gestalt, såsom det kan utläsas i bibeln. Även om Cusanus inte lyckades därmed, och underhandlingarna med husiterna drog ut mer än 15 år efter det att Cusanus lämnat Baselkonciliet, var det ändå tydligt att ett ekumeniskt samförstånd i alla trosfrågor var mycket angeläget för Cusanus.

Samtal med östkyrkan

Sedan Cusanus insett att konciliepartiet inte kunde åstadkomma något positivt vare sig i kontakten med påvesidan och inte heller med östkyrkan, vilket syntes honom mycket angeläget, beslöt han år 1437 att tillsammans med ett fåtal andra konciliedeltagare lämna Baselkonciliet för att istället ansluta sig till påvesidan i Rom. Där fick han också omedelbart påven Eugen IV:s uppdrag att tillsammans med ytterligare några sändebud bege sig till Konstantinopel för att inbjuda östkyrkan till förhandlingar om kyrkornas enande. Detta lyckades de också med trots att Baselkonciliet samtidigt hade skickat en mycket stor delegation med samma inbjudan, men att därtill komma till Baselkonciliet. Östkyrkan föredrog alltså att hörsamma påvesidan. Kejsaren av Konstantinopel accepterade påvens inbjudan och bestämde sig för att tillsammans med patriarken och därtill 28 ärkebiskopar och prelater från östkyrkan anträda den sex veckor långa båtresan till Florens. Därutöver följde flera hundra grekiska lärda män på ytterligare skepp med till Florens. Antagligen förekom livliga diskussioner om teologi och ekumenik på denna långa båtresa och Cusanus hade säkert nytta av den grekiska han hade läst i Padua. På denna båtresa knöt Cusanus också flera vänskapsband som skulle bestå livet igenom bland annat med den bysantinske teologen och senare kardinalen Bessarion.

På Plotinos vågor

På återresan från Konstantinopel till Florens inträffade en händelse som skulle bli avgörande för Cusanus framtida liv. Vid åsynen av havet var det som Cusanus en natt i en plötslig vision fick insikt i tillvarons sanningar. Denna nya insikt skulle sysselsätta honom under resten av hans liv. Det gäller läran om docta ignorantia, om icke-vetandets vishet och insikten om coincidentia oppositorum, om motsatsernas samgående i Gud. Dessa båda grundsatser är själva pelarna i Cusanus’ världsbild, på vilka hela hans enhetstänkande baseras. Det är denna insikt som samtliga Cusanus’ följande verk belyser från olika håll.

Cusanus var givetvis inställd på att delta i unionsförhandlingarna med östkyrkan och han var ännu närvarande då de högtidligt öppnades i Ferrara den 9 april 1438. Men påven Eugen IV behövde omedelbart hans insatser i samband med uppror på olika håll. Baselkonciliet hade nämligen begärt påvens avsättning. Nu fick Cusanus till uppgift att vara påvlig legat vid furstehoven och på riksdagarna i bl.a. Mainz, Nürnberg, Frankfurt. Inalles tio år fick Cusanus på detta sätt kämpa för samförstånd mellan den kyrkliga och den världsliga överheten. Tack vare en kombination av mångsidigt vetande och stor vältalighet lyckades Cusanus slutligen uppnå det eftersträvade målet som var undertecknandet av Wienkonkordatet, vilket kom att bestå flera århundraden framåt (1448–1830). Cusanus’ utomordentliga insatser för enheten belönades också av kyrkan. År 1448 utnämndes Cusanus till kardinal i S. Pietro in Vincoli av påven Nikolaus V. Denne var en mycket lärd man som bland annat grundade Vatikanbiblioteket och han var också vän till Cusanus. Emellertid hade Cusanus svårigheter att acceptera kardinalstiteln då denna dittills varit förbehållen adeln.

Cusanus’ reformförslag – andlig förnyelse

Cusanus insåg att det var nödvändigt att nu förebygga framtida misshälligheter och han menade att detta endast kunde ske genom en allmän andlig förnyelse. Cusanus’ insats för detta bestod av legationsresor tvärsigenom Tyskland och ända till Nederländerna. Till dessa planerade kyrkomöten hade Cusanus utrustats med påvliga dekret, bl.a. med avlat för dem som under det heliga året 1450 inte kunde vallfärda till Rom. Det som Cusanus var särskilt angelägen om och ständigt uppmanade till, var att genom innerligare andakt stärka mässfirandet.

Det fanns emellertid kloster som kraftfullt motsatte sig Cusanus’ reformförslag, då de inte alls hade för avsikt att ändra sina levnadsvanor. Detta gällde främst Cusanus’ eget biskopssäte i Brixen som han tilldelats 1450 trots att greve Sigismund av Österrike hade motsatt sig denna utnämning. Greven insåg att det skulle medföra risk för åtskilliga förändringar. Man kunde inte räkna med att Cusanus skulle blunda för de fördelar adeln lyckats tillägna sig. Bland annat gällde det adelns användande av klostren som bostäder för änkor eller för ogifta döttrar utan att dessa behövde ändra sina levnadsvanor. Det kom också till häftiga stridigheter i Brixen där Cusanus försvarade kyrkans rättigheter. Dessa stridigheter upphörde först år 1458, sedan Cusanus följt förslaget att istället komma till Rom, som hans vän Enea Silvia Piccolomini, en universalbildad historiker och humanist, hade framfört redan 1456 och 1457 och sedermera upprepat som påven Pius II. Under sina sex sista levnadsår i Rom innehade Cusanus den höga kyrkliga titeln ”generalvikarie”. Där fortsatte han att utarbeta nya reformförslag med sikte på de troendes enhet och kyrkans framtid. Den generalreform Cusanus sammanställt under de nio månader år 1459 som påven var frånvarande för att delta i furstekongressen i Mantua, ville påven dock själv ytterligare bearbeta eller förändra. Inte minst sedan han hört kardinalernas protester. Denna gång utgick Cusanus uppifrån, från påven, med sina reformförslag. Cusanus ansåg att påven alltid borde rådgöra med tre fackmän som kunde bedöma hans göranden och låtanden. Att kardinalskollegerna definitivt inte var nöjda med Cusanus’ reformförslag, kan man föreställa sig. Cusanus hade föreslagit ganska kraftiga reduceringar av kardinalernas löner, trots att detta berörde honom själv. Konceptet till Cusanus’ förslag finns bevarat, men inget av förslagen kom att genomföras. Påven Pius II dog den 15 augusti 1464, endast några dagar efter Cusanus’ död.

Allt vetande söker samma sanning

De reformförslag som Cusanus ägnat sig åt under sina aktiva år från konciliet i Basel med concordantia catholica till hans sista förslag, reformatio generalis, som han utarbetade som kardinal, omfattar inte hela Cusanus’ tänkande. Detta framgår med all tydlighet av hela den serie av skrifter som Cusanus efterlämnat. När man betänker hans insatser på olika håll, de långa resor han företog till häst, tycks det obegripligt hur han kunde åstadkomma så många skrifter som han gjorde. Hans verk är inga läroböcker med genomarbetade tankegångar, utan spontant författade skrifter. Det hände till exempel att Cusanus på sina resor passade på att rita noggranna kartor över den omgivning han passerade. Vad Cusanus därmed efterlämnat är de första geografiska kartor som existerar över vissa tyska områden. Det är tydligt att Cusanus utnyttjade varje ledig minut för att skriftligen precisera det han kommit fram till i sina tankar. Det finns också astronomiska beräkningar och en rad rent matematiska skrifter som Cusanus antagligen uppmuntrats till av vännen Toscanelli. Men även i sina matematiska skrifter kommer Cusanus på olika sätt till samma insikt: det är samma sanning som söks i allt vetande.

Icke-vetandets vishet

Mest ingående har Cusanus dock ägnat sig åt den starka upplevelse som han hade på hemresan från Konstantinopel. Denna erfarenhet sökte han också beskriva under ett uppehåll i sitt föräldrahem där han utarbetade de tre böckerna De docta ignorantia. Cusanusforskare brukar i första hand ägna sig åt detta verk. Med docta ignorantia menar Cusanus ett vetande om icke-vetandet eller snarast icke-vetandets vishet. Cusanus avsikt var att animera forskningen att söka efter största möjliga vetande. Cusanus ville slutligen försöka jämföra detta, det största mänskliga vetandet, med ett gudomligt vetande för att kunna bevisa, att allt mänskligt vetande, är ett ”icke-vetande” jämfört med gudomligt vetande. Men på intet sätt ville Cusanus därmed dock avhålla folk från att söka ett större vetande. Tvärtom ansåg han att just de som uppnått största möjliga vetande, var de främsta i att kunna jämföra detta med ett gudomligt vetande. Meningen var att på denna väg närma sig en ännu tydligare insikt om ett ”icke-vetandets vishet”. I första boken visar Cusanus att Gud är maximum av allting, medan bok två handlar om världen som skapats av Gud i all sin mångfald. Det individuella varat har sin betydelse, då det är av samma väsen som helheten. Delaktighetstanken är det som garanterar både det individuella och helheten. Delaktighetstanken får dock inte uppfattas som panteism, då Cusanus tydligt skiljer på snarlikhet och identitet. Den tredje boken av De docta ignorantia talar om människan som via Kristus bör kunna finna vägen till det absoluta. Frågan om en förening av mikrokosmos med makrokosmos eller det ändliga som förenas med det oändliga återfinns också inom mystiken.

Jämsides med de tre läroböckerna De docta ignorantia, ägnade sig Cusanus även åt frågan om människans möjlighet att steg för steg höja sitt vetande för att närma sig fullkomligheten. I sitt verk De coniecturiis, (om förmodanden) vill Cusanus inte nöja sig med människans iakttagelseförmåga. I stället söker han höja tänkandet till ett önskvärt vetande av det yttersta. Cusanus uppskattar särskilt matematikens möjligheter att lyfta vetandet. Det högsta möjliga människan kan nå fram till måste dock betecknas som ett slags förmodande bortom alla tankemöjligheter. De coniecturiis handlar således om människans föreställningar respektive allvarsamma antaganden.

Förenandet av gott och ont i Gud

Till det hemlighetsfulla i ”icke-vetandet” fogade Cusanus principen om en koincidens, ett samgående av ont och gott i människans inre liksom i naturen. Denna koincidenstanke lär Cusanus enligt egen uppgift ha funnit hos Platon och den står i stark kontrast till aristoteliskt tänkande. Det är inte förvånansvärt att det fanns läsare av Cusanus’ skrifter som opponerade sig mot denna tanke. Bland dem var rektorn vid universitetet i Heidelberg, Johannes Wenck, som kom med kraftfulla motargument i sin skrift De ignota litteratura (den okända litteraturen), vilket tvingade Cusanus att försvara sig med sitt verk Apologia doctae ignorantiae (försvaret av icke-vetandet), som utkom år 1449. Nutidens läsare är mycket tacksamma för Wencks angrepp på Cusanus’ De docta ignorantia, som tvingade Cusanus till ytterligare förtydliganden av sin huvudtes. Liknande angrepp och missförstånd av koincidenstanken uppmuntrade Cusanus till ytterligare förklaringar, som De beryllo (Beryllen), där Cusanus hävdade att de som inte förstår motsatsernas koincidens tydligen saknar glasögon som skulle hjälpa dem att lyfta blicken från förståndsnivån till nästa trappsteg, intellektet. Där skulle man kunna inse alltings förenande i Gud. Detta sökte Cusanus även att förklara med hjälp av matematiska exempel genom att visa på att enheten är principen för både maximum och minimum.

Cusanus’ filosofiska tänkande får en mycket lättförståelig förklaring i hans tre böcker om lekmannen Idiota de sapientia. Här är det den obildade lekmannen som på Forum romanum börjar filosofera tillsam-mans med den ”stora talaren”. Genom de livliga och kloka frågorna leds han fram till eftertänksamhet. Det är principen för allting som Cusanus vill komma fram till för att visa alltings ursprung. Man känner igen Sokrates’ svar: ”Jag vet att jag ingenting vet.” Cusanus vill påpeka att det finns åtskilliga människor som stannar upp för tidigt och inte ens märker att det är mycket de bara tror sig veta, utan att märka att detta i jämförelse med det oändliga vetandet är ett intet.

Alltings ursprung i det outgrundliga Ena

Det outgrundliga Ena (som redan Platon i dialogen Parmenides hade betecknat som den grundläggande enheten i verkligheten) är även enligt Cusanus all skapelses ursprung. Att denna tanke utan vidare leder till ett ekumeniskt tänkande, där man finner en samhörighet olika religioner emellan, är lättförståeligt. Bortom våra förmodanden kan förståelsen av religionernas enhet endast uppnås genom att vi övervinner avståndet mellan det gudomliga och människan, genom mystikens förening med det gudomliga i kontemplation och meditation. Allt har utgått från en skapare, det har fått utbreda sig på olika sätt och har därefter utvecklats för att i hela sin mångfald senare kunna återvända till sin skapare. En gudomlig kärna finns i varje människa och somliga förmår genom en religiös innerlighet uppnå en förening med detta gudomliga i ett skådande. Det är vad Cusanus upplevde i och med sin plötsliga docta ignorantia-insikt, som han livet igenom försöker förklara i alla sina skrifter. Givetvis kan varje form av gudsförståelse i olika religioner endast nås genom ett tänkande hinsides all teologi. De etablerade religionerna uppfattas då inte sällan som förstelnade. Även om Cusanus inte fastslog detta, visar hans docta ignorantia-lära och hans coincidentia oppositorum dock mycket tydligt på ett sådant mera upphöjt tänkande i mystik. Detta innebär att de olika religionerna och konfessionerna tillsammans tillhör helheten i Gud. Det är vad Cusanus i De pace fidei kallar en enda religion med olika former, läror och riter. Det är så vi måste förstå enheten i mångfalden, där den enskilde får sin betydelse och sin uppgift just som en del av helheten. De kontemplativa benediktinmunkarna i Tegernseeklostret i Bayern, som var kända för sin höga bildningsnivå, hade länge hyst intresse för den kombination av intellektuellt vetande och mystisk teologi som är typisk för Cusanus. Korrespondensen mellan dem och Cusanus finns bevarad. Cusanus uppfyllde slutligen även deras önskan om att få en sammanfattning av Cusanus’ enhetstänkande som han sände dem med skriften De visione Dei.

Låt oss vara tacksamma för de gåvor stora tänkare som Cusanus alltjämt berikar oss med.

Artikelförfattaren är teol. dr.

Litteratur

Skrifterna De pace fidei (Om trosfred) och De visione Dei (Gudsseendet) finns i svensk översättning liksom även en utförligare förklaring av Enheten i mångfalden enligt Nicolaus Cusanus från år 1999 på Artos förlag.