Buddhism och kristendom – två vägar till befrielse

Många vill se en jämförelse mellan buddhismen och kristendomen. Att man vill det beror i allmänhet på vilken typ av relation man har till respektive religion. Somliga drivs omedvetet av ett apologetiskt behov att visa vilken av religionerna som bäst passar in i nutidens samhälle. Somliga försöker förstå varför folk i vår tid är så förtjusta i Buddhas undervisning. Andra, som längtar efter universalitet, ser Kristus som ett slags Västerlandets Buddha, alternativt försöker utplåna alla skillnader mellan kristendomen och buddhismen. Somliga ställer individen och erfarenheten i centrum och menar att detta endast står att finna i buddhismen. Som kontrast framhåller de kristendomens dogmatiska och förandligade budskap.

Dessa olika positioner är troligen ett resultat av en alltför snäv jämförelse, som gör att man riskerar att inte se det grundläggande sammanhanget i respektive religion. Det förefaller därför nödvändigt att jämföra den inre rörelse som driver dem och då betona respektive religions identitet.

Liksom i alla rörelser av religiös karaktär måste vi utgå från människan och målet med hennes existens. Inom buddhismen måste vi ta fasta på återfödelsen, samsara, för att sedan gå vidare till nirvana-begreppet. När vi analyserar kristendomen måste vi börja med skapelsen för att så småningom utmynna i delaktigheten i Treenighetens liv. Nästa steg är att granska de vägar som, enligt respektive religion, slutgiltigt leder till målet: den åttafaldiga befrielsevägen, beskriven i den Fjärde sanningen å ena sidan och de förnämsta teologiska dygderna, tro hopp och kärlek och människans olika relationer med Gud å den andra.

Buddhismen och kristendomen vilar på två antropologiskt skilda föreställningar. Buddhismen utgår från människan sådan hon är i sig själv, medan kristendomen placerar henne i förhållande till Gud. Båda religionerna talar om att livet tar slut, men man måste hålla isär deras respektive tolkningar av döden. I buddhismen definieras människan som obeständig till sin natur. Människans ändlighet, som står i motsats till det absoluta, kommer sig av att hon lever i en föränderlig tillvaro där hon får erfara att hon hela tiden förlorar något. Människan kan inte njuta av skapade varelser och saker eftersom de är av tillfällig art och hon endast flyktigt kan umgås med dessa ”yttre” objekt. Hon kan inte heller njuta av ett beständigt fysiskt, psykiskt och moraliskt tillstånd, eftersom åldrande, död, lidande och känslomässiga, moraliska och mentala förändringar ingår i hennes verklighet som människa.

Förutom att människan måste erfara att hon inte tillhör sig själv, måste hon också förstå att hon inte kan tänka på sig själv i termer som essens, vara. Hon kan inte åberopa sig på en unik och absolut princip. Hon måste erkänna att hon är sammansatt av fem av varandra ömsesidigt beroende faktorer: kropp, känslor, varseblivning, vilja och medvetande. Ingen av dessa är självständig i förhållande till de övriga, inte ens viljekraften som tenderar att bli motorn i hennes begränsade frihet. Buddhismen insisterar ständigt på denna sammansättning av människan som ger en definition av hennes substans, hennes avsaknad av natur, sunya.

Två människouppfattningar

Frågan om tomheten och icke-jaget är en av de saker som är mest motsägelsefulla. Buddhismen förnekar inte att det finns en förnimbar individualitet och att personbegreppet står för ett inre sammanhang och en gemenskap med andra. Men eftersom buddhismen samtidigt betonar icke-jaget, går den bortom egot och relationerna subjekt/objekt som styr våra handlingar och vår syn på världen. Det är helt klart att vi drivs av ett behov att ta för oss, så länge som vi tänker på subjektet som självständigt. På olika subtila sätt försöker vi lägga beslag på vår omvärld. Men vi måste acceptera att allt är obeständigt. Allt är bara tomhet.

På 200- och 300-talen inträffade en ny logisk tankeutveckling inom Madhyamika, ”den mellersta vägen”. Tomhetsbegreppet kunde beskrivas genom fyra teser: saker och ting förhåller sig på ett sätt; de förhåller sig inte på det sättet; de förhåller sig både på det sättet och inte; de förhåller sig varken på det ena eller andra sättet. Med hjälp av ett sådant resonemang förvandlar man inte tomheten till något absolut. Man undviker dogmatism liksom illuminism och total förnuftsdominans. Därför kommer chan (zen) att alltifrån 700-talet att betona icke-tanken, icke-rörelsen, orubbligheten, apatin eller den totala stillheten i själen. Det är så man beskriver det tillstånd som den upplyste befinner sig i: ett tillstånd bortom känslan, bortom begrepp/icke-begrepp, ett tillstånd bortom all dualism. Den upplyste betraktar inte det absoluta som vare sig ”vara” eller ”icke-vara”. Följaktligen uppfattas det absoluta också som tomhet. Tomheten har inte någonting att göra med ”intet”. ”Intet” är ett begrepp som lyser med sin frånvaro inom buddhismen.

Buddhismen skiljer sig från sin tids tankeströmningar genom att utgå från människan. Buddhismen säger nej till tanken på atman, ett jag som skulle bli befriat i det ögonblick det inser att det hör ihop med brahman, det mänskligas princip och harmonifaktorn i världen. För Buddha finns människans princip inom henne själv och inte utanför henne. Hon ger sig själv sin existens. Tillspetsat skulle man kunna säga: människan skapar sig själv efter sin tidigare bild. En sådan uppfattning är långt ifrån den kristna föreställningen där man ser människan och hennes relation med Gud inom ramen för skapelsen. I buddhismen är man medveten om frågan om människans upphov. Men man anser att frågan är meningslös, eftersom den i alla fall inte är till någon hjälp när det gäller att förklara människans ändlighet och hennes lidande. Frågan om människans upphov ger henne ingen hjälp att bli fri.

Buddhisten uppfattar alltid skapelsen i ett cykliskt sammanhang, utifrån orsak och verkan. En sådan uppfattning är oacceptabel för kristendomen, som ser Gud som skapare och som ett personligt, kärleksfullt och transcendent ”vara”. Men buddhisten talar inte om transcendens i termer som Gud, utan i termer som bortom existensen, det vill säga ett fullständigt utslocknande, om paranirvana eller nirvana utan återstod. Gud, själ, frälsning, känsla för historien uppfattar man som felaktiga och bedrägliga begrepp eftersom de är källan till illusioner och dessutom avleder tankarna från det viktigaste, människans befrielse av egen kraft. I kristendomen är historien väsentlig för frälsningen. Allting sammanstrålar i Jesus Kristus. I buddhismen däremot talar man inte om successiva händelser. I stället framhåller man ögonblicket och orsaken.

Logiken är av avgörande betydelse för buddhismen, en logik som är existentiell till sin karaktär, eftersom den avslöjar alla felaktiga uppfattningar. Det är en klar logik som avvisar all illusion. Logiken förstör den frukt som växer ur tre olika giftkällor: lystnad, hat och misstag. Buddhismen är också en förnuftsreligion utan behov av apologetik. Kristendomen, däremot, är Ordets och profeternas religion, en religion med förankring i Ordet och i traditionen. Den kristne söker Guds djup i Jesus Kristus, det inkarnerade Ordet och i hans frälsningsverk, och i Anden, allt detta uppenbarat i en mänsklig och jordisk dimension. Inom kristendomen uppfattas världen som en manifestation av Guds handlande. Inom buddhismen är världen ett uttryck för det icke-beständiga och för mänsklig erfarenhet, för människan som måste försöka befria sig från samsara-cykeln, återfödelsen.

För den kristne är världen önskad, skapad och älskad av Gud. På så sätt får världen mening. Världen är en frukt av Guds fria handlande. Texterna betonar att Gud har skapat allt utifrån intet. Det innebär att Gud själv är det enda fundamentet för världen. Allt beror av honom. Människorna är vad de är endast genom att få del av Guds ”vara”. Människan och Gud är inte av samma sort. Gud existerar till sitt väsen. Människan däremot liknar honom men bara eftersom hon får ta del av hans väsen. Gud är den universella skaparkraften som blåser in sin livskraft i sina skapelser och gör dem till sin avbild. Skapelsen är ett teologiskt begrepp som för med sig frågan om upphovet till vår verklighet och målet med den. Eftersom kristendomen har tolkat människan och universum vertikalt är det inte konstigt att den har haft lite svårt att acceptera det empiriska begreppet evolution, som ju är ett horisontellt svar på frågan om världens upphov. Genom att integrera begreppet evolution i sin tankevärld har kristendomen på ett klarare sätt erkänt att skapelseakten förnyas i varje ögonblick. Guds försyn uppehåller världen och dess ordning och bevarar den från kaos. På så sätt har kosmos fått en existentiell betydelse utan att man därför utesluter att sekundära krafter verkar. Eftersom buddhismen endast talar om erfarenhet har den inte känt av dilemmat att förena tanken på skapelse och evolution.

Inom kristendomen menar man att människans natur dels är frukten av en tanke hos Gud, skaparen, dels är ett svar på en personlig kallelse från Gud. Människans värdighet kommer av att hon har begåvats med en själ. Detta betyder emellertid inte att kropp och själ skulle vara två skilda saker. Kroppen är själens existentiella form. Själen behöver kroppen för att uttrycka sin frihet och självständighet. Båda återspeglar Gud, men det är på grund av att människan har en själ som hon deltar fullt ut i skapelsen. Människan blir fullt ut människa och helt fri, när hon förhärligar sin skapare både i sitt eget och i hela universums namn. När människan lovsjunger Gud i universums namn och ger röst åt alla varelser, synliga och osynliga, öppnar hon sig för en kosmisk dimension och går bortom ett smalt antropocentriskt perspektiv.

I kristendomen är människan en frukt av Guds vilja, medan hon i buddhismen är en frukt av sin egen vilja, eftersom hon måste agera för att kunna tänka uppå sig själv som ett självständigt jag. Handlingarna för med sig en effekt, en lön, vilket motsvarar en återfödelse utifrån återfödelsecykeln, samsara, som styrs av Lagen om de tolv orsakerna, nidana eller pratitya-samutpada. Lagen innebär i korthet: födelsen (jati) har sin upprinnelse i handling (karma) som i sin tur är beroende av passion (klesa), som föds ur törst (trsna) eller begär. Lagen om uppkomst i avhängighet utgör det originella inslaget i buddhismen. Den förklarar uppkomsten av en människas existens och återfödelsecykeln. Den visar hur existensen styrs av en sträng determinism. Uppkomsten av psykofysiska fenomen styrs, liksom deras försvinnande, av en oåterkallelig lag, en mekanisk automatik.

Denna grundläggande Lag kan ingen människa undslippa. Den utgör kärnan i hela den buddhistiska läran. Lagen uttrycker i klartext hur obeständiga och tomma saker och ting är i sig själva liksom också hur man går från icke-vetande till födelse. En lång logisk resonemangskedja leder fram till slutsatsen: eftersom något finns, kommer det till existens; eftersom något existerar, visar det sig; eftersom det är frånvarande finns det inte; eftersom det upphör, försvinner det. Formeln uttrycker alltings avhängighet, mentalt och fysiskt. Lagen beskriver hur en serie av tolv länkar, nidana, hakar i varandra och medför att det uppstår en existens som domineras av okunnigheten och dess konsekvenser, smärtan, duhkha. Det är en sorts kedja vars centrum är viljekraften. Så länge man inte har blivit medveten om Lagen om uppkomst i avhängighet fortsätter återfödelserna.

Det som vandrar från en existens till en annan är inte en beständig själ utan fem psykofysiska faktorer som är verkliga men inte beständiga. De laddas med en sådan energi att de måste sättas samman igen för att forma en ny individ. Allt vilar på handlingens art, karman, vars effekter påverkar både detta liv och nästa. Men läran om karman får inte påverka oss att tro att det handlar om ett öde som man inte kan undslippa. Karman definierar inte hela personen. Människan formas också av sin omedelbara omgivning och av samhällets historia. Människan kan inte säga att hon är självständig och ensam eftersom allt i henne hänger ihop med något annat, på samma sätt som hon inte kan avsvärja sig relationen med andra människor och sin tendens att göra den andre till objekt. Upplysningen har som resultat att det inte längre finns något avstånd mellan mig och den andra människan. Buddhismen är ju till sin natur icke-dualistisk. Buddhismen får inte blandas ihop med Platons och Pythagoras, med stoicismens och brahmanismens uppfattning om själavandring, där det handlar om ständiga återfödelser, ett perspektiv som både kyrkofäderna och Buddha tillbakavisade. Buddha menade att varje människa har frihet att göra slut på själavandringscykeln.

Jämförelsen mellan buddhismens och kristendomens människosyn visar hur viktigt det är med människans ursprung. I kristendomen skapar Gud människan till sin avbild. I buddhismen är den människa som föds frukten av en tidigare existens. Buddhisten anser att kristendomen berövar människan hennes ansvar eftersom hon ser Gud som en första orsak och som sitt mål, som en person, ett absolut, vilket är ett hinder för befrielsen. Nirvana eller tomheten kan inte uppfattas som något absolut. För den kristne framstår buddhismen som något oavslutat eftersom den inte når fram till en personlig Gud.

För den kristne är det nödvändigt att agera. Han är kallad att samarbeta med Gud i dennes skapelseverk. Allt skall en dag sammanfattas i Kristus. Människan lever i hoppet att nå fram till sin fullhet i gemenskapen i Treenigheten. Att agera är för buddhisten liktydigt med att man är bunden till ”varat” eller ”icke-varat”. Handlandet visar samtidigt på människans behov av att äga och på dualismen mellan subjekt och objekt som finns inskriven i återfödelsecykeln.

Befrielse och återfödelse

I kristendomen kommer befrielsen genom inkarnationen. Vi blir räddade eller frälsta därför att Guds son har inkarnerats i vår verklighet. Om inte Gud älskat människan och sänt Kristus till jorden för att anta kött och bli en människa bland människor, skulle det inte finnas någon räddning. Visst skulle man kunna säga att man i buddhismen firar Buddhas födelse. Men det man firar är att han nått fram till sin sista existens. Dessutom sade Buddha åt sina lärjungar medan han levde, att de inte skulle gråta då han blev helt utsläckt, det som vi felaktigt kallar Buddhas död. För han skulle hädanefter gå in i ett tillstånd som finns bortom mänsklig erfarenhet. Han kunde inte längre ha något band med de levande. Därför hänvisade han dem bara till dharma, sin lag, sin undervisning och lära.

Dharma kommer inte från honom, i den meningen att det skulle vara frukten av en tankekonstruktion. Dharma är frukten av den andliga erfarenhet, ett slags Väg, som Buddha manar sina efterföljare att slå in på, så att var och en efter hans exempel kan befria sig själv. Här finns det ett slags parallell till det som Jesus säger till sina apostlar. ”Gråt inte för jag är med er till tidens slut.” Dessutom lovar Kristus dem Anden och ger dem brödsbrytelsen, eukaristin, som ett tecken. Eukaristin är en försäkran om att han är närvarande i den kristna gemenskapen. (”Där två eller tre är samlade i mitt namn”) och en pant på den frälsning som han berett. Men var och en måste själv ta emot frälsningen genom att döpas och därigenom bli arvtagare.

Uppståndelsen är ingen återfödelse

Det finns en annan analogi som vid en närmare analys visar sig halta. Många västerlänningar faller i fällan att tro att Kristi uppståndelse sammanfaller med återfödelsen. Det vore bättre att jämföra den med Buddhas totala utslocknande, parinirvana. Uppståndelsen och återfödelsen är inte av samma slag. Uppståndelsen visar tydligt på att livet segrar över döden. Uppståndelsen leder till ett definitivt tillstånd. Återfödelsen däremot visar att människan fortfarande är dödlig. Den visar också på en ny födelse så länge människan inte gjort sig fri från den okunnighet som driver henne till handling, vare sig det nu handlar om att vilja finnas eller inte vilja finnas. Återfödelsen slungar individen in i tid och rum, in i en brist på kontinuitet och beständighet. Med Kristi uppståndelse sammanfattas människans liv. Hans uppståndelse återupprättar henne till värdighet och fullhet. Uppståndelsen går inte att skilja från inkarnationen. Dessutom inför kristendomen en ny relation till livet efter döden, som inte längre ses som en tom och abstrakt rymd. I stället handlar det om ett levande och strålande möte mellan människan och Gud själv. Gud är rikedom och fruktbarhet. Det visar människans uppståndelse på. I uppståndelsen förhärligas själva kroppen.

Ändå är uppståndelsen bortom mänsklig logik: den upplevs av den kristne som ett motsägelsefullt tecken. Kristus visar sig endast för dem som trott på honom; och han manar dem att själva bli motsägelsefulla tecken, ”galna i världens ögon”. Det är Gud som ingriper i historien för att på något sätt ändra dess logiska och obevekliga förlopp. När Gud uppväcker Kristus kallar han till ett nytt liv och alltså till en ny skapelse. Icke desto mindre handlar det om fullbordandet av den frälsningshistoria som inleddes med Abrahams kallelse. Abraham fick som den förste löftet om förbundet med Gud. Förbundet fanns redan i sin linda vid skapelsen men förkastades av människan. Med rötterna i frälsningshistorien håller kristendomen fast vid att det finns en mystisk identifikation mellan Guds död och uppståndelse i Jesus och de kristnas. För att ge uttryck för denna identifikation använder sig den helige Paulus av bilden av sådden som ger en säd som inte liknar den. På samma sätt kommer den uppståndna kroppen inte att vara identisk med den enskildes kropp. Samma bild använder han sig av i olika variationer, liksom fysisk kropp (psychè) och andlig kropp (pneuma och helig ande), jordisk människa och himmelsk människa. Den kristne lever mellan två poler, ”redan nu” och ”ännu inte”, i en tillvaro där transcendensen finns inskriven i immanensen. Allt får sin slutgiltiga upplösning i den fullständiga återlösningen vid parousin, dagen för Herrens återkomst i härlighet.

Någon sådan förväntan finner man inte i buddhismen. Återfödelsen finns inskriven i tillvarons logik. Livscykeln tar slut när individen uppnår upplysningen. Då träder han in i ett sådant tillstånd av transcendens att han är bortom mänsklig tanke och mänskligt tal. Man kan inte säga något om ett sådant tillstånd eftersom det är bortom existensen. Även mystisk erfarenhet måste falla utanför orsakslagen, annars skulle nirvana bli en direkt frukt av den andliga vägen och därmed resultatet av handling. Handling skapar band till existensen, vilket är oförenligt med att återfödelsecykeln upphör. Att återfödelsecykeln upphör är ett annat sätt att uttrycka nirvana. Endast nirvana för till ett ”bortom döden” efter ett helgons, arhat, sista existens. Återfödelsen befinner sig däremot alltid i den mänskliga sfären. Återfödelsen är tecken på svaghet och misslyckande. Den visar på att man ännu inte kommit till upplysningen, bodhi, det vill säga slutet på återfödelsecykeln. Helgon inom buddhismen, arhat, är den som inte längre återvänder till tillvaron utan har kommit till slutet på den andliga vägen. Men i väst är det svårt att hålla denna grundläggande undervisning i minnet. Medierna talar hela tiden om reinkarnationer av buddhistiska mästare, dessa berömda tulku, som i våra samtidas fantasi framstår som uppståndna som kommit för att tjäna de levande och rycka dem ur okunnighet och lidande. För att förstå vilken roll dessa speciella varelser har och vad de egentligen är måste man se närmare på termen bodhisattva, dvs. ett helgon som uppnått upplysningen men som av medlidande avstår från att gå in i buddha-stadiet så länge det finns människor som behöver hjälp att bli fria.

Tiden och historien

Buddha är den förste av de upplysta som gått in i nirvana. Han visar vägen till befrielse, till nirvana. Kristus å sin sida säger att han är vägen, sanningen och livet. Buddha upptäcker av erfarenhet en mystisk väg som är nog i sig själv och som förutsätter att man blir fri från jaget för att på det sättet ändra på förhållandet till världen och andra människor. Kristus å andra sidan är den nödvändige förmedlaren som kan åstadkomma ett möte med Gud och återupprätta det ursprungliga förbundet där människan var Guds synliga avbild. I kristendomen talar man om återupprättandet av ett förbund vilket ger tyngd åt både det förflutna och framtiden, kort sagt åt historien, som är av största vikt i den kristna tron. I buddhismen är det bara befrielsen som räknas. Man måste sätta stopp för framtiden eftersom den är liktydig med att något kommer till stånd, samahara, och med att man projicerar handlingen med dess konsekvenser på framtiden.

Som vi ser har tiden och historien inte samma betydelse i de två religionerna. I buddhismen resonerar man i termer som icke-kontinuitet och orsakssammanhang mellan allt som blir till. I kristendomen talar man om sammanfattning, om parousin som får hoppet att spira inför Kristi återkomst i härlighet. En sådan förväntan är inte jämförbar med Maitreya, den framtida buddhan, som skall komma och återupprätta den buddhistiska lagen i dess helhet. Den kristna eskatologin talar om slutet på världen och på människorna som ett fullkomnande, en sammanfattning i Jesus Kristus. Den buddhistiska eskatologin som på ett sent stadium uppträtt med Maitreya-kulten och den skola som kallas De tre stegen söker ett återupprättande av den grundläggande lagen som, efter en period av klarhet, har degenererat och hamnat i totalt förfall.

Lidande och mystik erfarenhet

Buddha är en upplyst man som först av alla får erfarenhet av nirvana och definitivt undslipper lidandet. Kristus är uppstånden, har lidit och dött för att bli panten på det som varje troende människa skall bli genom hans offerdöd. En undslipper lidande och ändlighet; den andre accepterar lidandet och ändligheten av kärlek till människan och trohet till Gud. Man kan alltså tala om befrielse i buddhismen och om återlösning i kristendomen. I det förstnämnda fallet handlar det om befrielse från återfödelserna. I det andra fallet däremot söker vi en frihet från den synd som inte har någon verklig betydelse annat än i förhållande till Gud. Förhållandet till Gud kan bestå i både revolt och trohet. Förlåtelse och därmed återlösning är en del av människans förhållande till Gud. Slutmålet på den kristna vägen är att människan förvandlas och blir alltmer lik Kristus, som var trogen till döds och lever i fullständig gemenskap med Gud. Genom honom, med honom och i honom, som man säger i mässliturgin. För att träda in i Guds härlighet är det alltså viktigt att hålla fast vid Kristus och hans nåd och att göra det goda. Buddhismen däremot kräver att man avstår från tanken på nirvana. Skulle man fästa sig vid den så skulle det med nödvändighet innebära en ny återfödelse. Den mystiska erfarenhet som öppnar mot nirvana finns i ett visst ögonblick; det är en övergångstid som öppnar mot ett tillstånd av fullständig sinnesjämvikt, utan band eller spänningar och som förbereder buddhisten att definitivt träda in i en transcendent dimension i parinirvana-ögonblicket, dvs. det totala utslocknandet.

I kristendomen är den mystiska erfarenheten inskriven i ett tidsförlopp. Man träder in i en speciellt nära relation till Gud, som den kristne upplever som närvaro eller frånvaro, tomheten, det berömda nada. Man är själv inte längre i centrum utan man går ut ur sig själv för att radikalt öppna sig för en annan. Kristendomen bygger på en historia, en relation mellan Gud och människa. Gud vill ha människan hos sig. ”Kom och följ mig”, ”Ni skall vara med mig till tidens slut” är ord som följer på en inledande uppmaning ”Lyssna till honom”, något som förutsätter disponibilitet och lydnad. För att vara med Fadern måste man ta emot honom när han uppenbarar sig i Kristus. Den kristne kan inte gå in i Guds glädje, i det saliga skådandet utan relationen med Kristus. Kristus uppenbarar Fadern. Han kan heller inte träda in i saligheten utan Andens fullhet som låter den kristne förstå vad Sonen säger och ger honom kraft till att omvända sig, något som är nödvändigt. På något sätt måste den kristne öppna sig för en annan i en transcendent dimension. Detta är inte möjligt om man inte accepterar att det finns ett absolut nödvändigt spänningsförhållande mellan ett jag och ett du.

Något sådant spänningsförhållande existerar inte i buddhismen eftersom varje människa är sin egen frälsare. Den andliga erfarenheten utmynnar i att dualiteten mellan subjekt och objekt, mellan du och jag upphör. Buddhisten konfronteras med sin egen existens och den universella tomheten. Han måste förändra sin verklighet så att den blir en fridens, lugnets, icke-agerandets och icke-rörelsens plats. Som vi sagt flera gånger tidigare är detta förutsättningarna för ett transcendentalt tillstånd som man inte kan säga något om, eftersom det finns bortom det mänskliga livet.

Hur man når befrielse

De nödvändiga medlen för befrielse och återlösning utgår från samma princip men är ändå helt olika. Ortopraxis, dvs. rätt utövande i buddhismen motsvaras av ortodoxi, dvs. trohet mot Kristi ord i kristendomen. Buddhismen är dharmacentrisk medan kristendomen är kristocentrisk. Den buddhistiska trosbekännelsen som består i att man tar sin tillflykt till de tre juvelerna, Buddha, dharma (Lagen eller undervisningen) och sangha (gemenskapen) innebär endast att man tar till sig tillvarons logiska ordning. Man hedrar den som först upplevde och undervisade om den grundläggande Lagen med de Fyra heliga sanningarna som en väg till befrielse. Man lever sitt andliga liv i en gemenskap där man lär sig att bli fri. Dharma står i centrum eftersom alla viktiga faktorer för befrielsen finns i den. När Buddha hade upptäckt Lagen förkunnade han den sedan för människorna i den berömda Benarespredikan där Lagens hjul sattes i rörelse. Lagen och undervisningen står i centrum för buddhismen. I kristendomen vilar allt på Kristus, hörnstenen i byggnaden.

I buddhismen måste man åstadkomma sin egen befrielse genom att omsätta den Lag som Buddha upptäckte i praktiken. Genom att följa hans Lag är man säker på att komma loss ur återfödelseflödet. I Lagen finns emellertid inte bara orsakerna till existensen och lidandet utan också den åttafaldiga vägen. I den åttafaldiga vägen får man hjälp att omvända blicken att tänka på ett sätt som minskar okunnigheten och får individen att sluta med att vilja agera för att vilja bli. Man måste rensa bort alla hinder på den vägen. Den säkraste och radikalaste vägen för att nå fram till befrielsen är klosterlivet. Så är det inte bara i den gamla buddhismen, Lilla vagnen, utan också i den Stora vagnen, fastän man genom bodhisattvorna i den Stora vagnen givit en ny dimension åt gränsöverskridandet. Bodhisattvan kan återkomma till världen och vara närvarande där.

I kristendomen har klosterlivet inte samma förtecken. Man kan inte reducera klosterlivet till bara askes och avskildhet från världen. Man lever klosterlivet som en tillhörighet till Kristus, ett helgat liv och en efterföljelse. Munken vill förena sitt liv med Kristi liv, han som kommit för att uppenbara Fadern och som accepterat att dö för att förinta det som synden åstadkommit. Kristus gjorde sig solidarisk med människorna i lidandet och döden. Kristus som är livet självt grundar ett nytt förbund med Gud. Hans död följd av hans uppståndelse är samtidigt tecken på frälsning och på motsägelse för alla människor. Den kristne munken är kallad att i sin tur bli en levande modell av kristuslivet, med allt vad det innebär. Att en enda person, Kristus ”sänker sig ned” så radikalt, kenosis, för att alla skall leva, finns inte i det buddhistiska perspektivet där man frälser sig själv. Ingen, inte ens Buddha eller bodhisattvan kan ersätta någon annan; var och en måste själv åstadkomma sin befrielse. Andra kan bara hjälpa till lite grand.

Moral

Moralen i buddhismen vilar på principen om ansvar och avsikt. Varje ansvarsfull handling är medveten, genomtänkt och frivillig. Individens moral innebär att man talar rätt, handlar rätt, att man lever ett rätt vardagsliv. Att tala rätt betyder att man avstår från lögner, förtal, förolämpningar och dumt och onödigt babbel. Man handlar rätt när man avstår från mord, stöld och lurendrejeri, från illegitima sexuella förbindelser och begär. När det gäller vardagslivet måste man leva på ett sätt som inte skadar andra. För att klara det måste man eliminera de tre olika gifterna, lystnad, hat och misstag. Frukterna av ett moraliskt liv levt i dynamik är godhet eller välvilja, maitri, medkänsla, karuna, glädje, mudita och sinnesjämvikt eller likgiltighet, upeksa.

Det onda och det goda existerar endast i förhållande till människans vilja. Det finns fem objektiva fel, som man kan jämföra med en naturlag: mord, stöld, lögn, sexuell lystnad satt i verket och till sist dryckenskap (som gör att människan frivilligt reducerar sin förmåga till medvetet tänkande). Att de anses som fel beror på att både andra människor och personen själv drabbas. När en person begår dessa fel aktiverar han kraften i de tre olika gifter som han har inom sig. Inom buddhismen är allt som är nyttigt, kusala, bra, medan allt som är onyttigt, akusala, är ont. Om en handling är nyttig eller inte ser man i förhållande till slutmålet, det vill säga upplysning och nirvana. Ett fel är en illusion som man underhållit på ett skickligt sätt. Det enda absoluta onda är inte av moralisk art utan av metafysisk. Det onda ligger i orsaken till att människan utför en handling: om hon på ett felaktigt sätt utgår från ett vara, en vilja och ett förhållande till yttervärlden. Buddhismen ser för övrigt inte på det onda och det goda på ett dualistiskt sätt. Det som finns är en vilja som alstrar det onda och det goda. Därför måste var och en ta ansvar för sina handlingar både på kort och lång sikt. Den buddhist som reagerar med välvillighet, medkännande och tålamod när han blir utsatt för skymf visar en djup känsla för den andre, även om man inte kan likställa känslan med den kristna förlåtelsen och kärleken.

I uppfattningen om vad som är fel skiljer sig buddhismen från kristendomen. I kristendomen är synden en förseelse riktad mot Gud. Synden består i att man fjärmar sig från Gud och bryter förbindelsen med honom, också när synden riktas mot en människa. (”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”) Men i Första Mosebok hittar man ett tankeförlopp liknande det som finns i buddhismen: problemet med medvetandet och en falsk uppfattning. I ormens mun har författaren lagt följande ord: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Det fel som sedan människorna begår är att de kräver frihet och själva vill fatta avgöranden. Människan tillskansar sig rätten att själv döma om ont och gott. Ändå förtvivlar inte Gud om människan. Han förnyar sitt förbund med Abraham, det förbund som redan finns i skapelseberättelserna. Han förnyar förbundet speciellt i samband med uttåget ur Egypten och grundandet av Israels land. Med Kristus får förbundet en ny dimension. I och med Kristus finns varje felsteg inskrivet både i den enskilda människans historia och i gemenskapens. Den kollektiva dimensionen på felsteg finns inte i den ursprungliga och gamla buddhismen. Men den finns antydd mellan raderna i teorin om Lagen som går genom tre faser – rättskaffenhet, likhet och degenerering – beroende på om Buddhas lärjungar är trogna Lagen genom sitt sätt att handla kroppsligt, i ord och i ande.

Meditation och bön

Meditationen måste leda människan till en riktig strävan, en riktig uppmärksamhet och en riktig koncentration. Därur kommer sinnesfrid (samatha) och frihet från distraktioner. Rätt strävan förutsätter en energisk vilja att förhindra negativa själstillstånd och föda fram och utveckla själstillstånd som gör människan disponibel för det goda och hindrar okunnighet. En riktig uppmärksamhet kan appliceras på fyra olika sätt: uppmärksamhet på kroppen, i synnerhet genom kontroll av andningen, uppmärksamhet på känslor genom att man kan kontrollera hur obehagliga och behagliga sinnestillstånd uppstår och försvinner, uppmärksamhet på sinnets aktivitet för att fastställa om det är påverkat av de tre gifterna, uppmärksamhet på idéer, tankar och begrepp för att komma underfund med hur de uppstår och hur de försvinner. Allt detta skall hjälpa till att skapa en riktig koncentration (samhadi) som består i att man fokuserar sitt sinne på en enda punkt så att man undslipper distraktioner och når fram till själsvila. Genom att ta hjälp av de fyra extaserna, dhyana, (extaser i betydelsen att människan går ut ur sin egocentricitet) och de fyra sätten till inre samling, samapatti, lyckas människan frigöra sig från all materiell och icke-materiell illusion. Kvar är sedan uppgiften att befria sig från medvetande och sinnesförnimmelser. Det är först när människan har befriat sig från alla mentala konstruktioner som hon själv fabricerat eller ärvt, som hon fullständigt kan eliminera sina passioner och nå fram till upplysningen, bodhi.

Meditationen är väsentlig för buddhismen. Det är en rörelse för att göra människan mer inriktad på sitt inre. Meditationen gör att hon kan gå från splittring till enhet. I meditationen lär man sig att se saker som de är till sin grundläggande natur och inte som de verkar. Den buddhistiska meditationen leder till en fullständig genomskinlighet utan dualism, klassificering, begreppsbildning, eftersom det inte längre finns någon tids- eller rumsdistans mellan subjektet och objektet, på grund av att individen på den här andliga nivån inte längre tänker som ett unikt subjekt i förhållande till det objekt som hon vill tillskansa sig. Då har människan blivit helt fri och är säker på att aldrig komma vilse, att aldrig frestas till handling: hon är inte längre kallad att återfödas.

I kristendomen talar man oftare om bön. Bönen i alla dess former innebär att människan inom sig måste svara på Guds initiativ. Med Kristus har man kommit in i ett nytt stadium i bönen. Ända fram till inkarnationen hade människor vänt sig till Gud med sina böner och ärat honom på olika sätt. Det speciella med Kristi bön är att den grundas på en ursprunglig gemenskap, den mellan Sonen och Fadern. I sin mission är Kristus angelägen om endast en sak: att göra Faderns vilja. Men hans sista vilja berör kyrkan. ”Jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är.” Här dyker tanken på förbön upp. Kristus ber till Fadern för att hans vilja att frälsa skall bli tydlig genom hans kyrka. Den kristna bönen är ett svar i tro på Faderns tilltal. I bönen bekräftar man att man är Guds barn.

Den kristna bönen innehåller två huvudaspekter: På det psykologiska planet lyfter man anden mot Gud. Teologiskt ansluter man sig till Guds avsikt att frälsa människan. Bönen är ett sätt att göra Guds frälsningsplan till en verklighet inom oss. Genom bönen blir vi medvetna om Guds skapande och återlösande verk och tar del i det. Målet för den kontemplativa bönen är Guds rike sådant som det framställs i bibeln, som det upplevs inom den troende och i världen. Genom bönen vill man på ett djupare sätt vara delaktig i Guds rike. Tack vare denna inre kontakt med Gud, en kontakt som består i en serie resonemang, viljeakter och andliga tankegångar omformas den kristnes medvetande när det gäller omdöme, känslor och bilder.

Frälsning och upplysning

Talar man om bön talar man också om frälsning. Ur bibeln hämtar de kristna tre viktiga begrepp: synd, död och ondska. Synden är inte bara ett enkelt misstag. Det är en vägran att ta emot Guds inbjudan att älska honom och varandra. Alla handlingar på ett mänskligt plan är ett ställningstagande i förhållande till Gud. Den kristna traditionen säger att människan vid sin födelse blir medlem av en mänsklighet märkt av synden, detta trots att man medger att det inte kan finnas någon ofrivillig synd. Det finns alltså en kraft som går emot Guds skapelseverk och bortom människans enskilda synd – det man kallar för arvsynden. Det andra begreppet är döden. Skriften kopplar ihop synd och död. I själva verket handlar det inte om den organiska naturliga döden utan om det sätt på vilket människan tolkar och upplever sin död. Människans dödlighet kom in i vår historia genom världens synd och genom den lögn som hindrar henne att tro på livet. Det onda hänger samman med synd och död. Genom inkarnationen uppenbaras en skapande Gud och en Fader som vill återupprätta en förtroendefull relation. Endast Jesus Kristus har fullt ut levt i en sådan förtroendefull relation med Fadern. Kyrkan är i sin tur ett slags sakrament, ett synligt tecken för kärleksrelationen mellan Fadern och Sonen.

I buddhismen saknas frälsningsbegreppet helt på det sätt som man förstår det inom kristendomen. Det saknas av det enkla skälet att man talar om ett helt annat slags befrielse. Den buddhistiska befrielsen är detsamma som upplysning, bodhi, och nirvana. Den som tillämpar moralreglerna och mental disciplin ökar sin visdom, prajna, och tillintetgör den okunnighet som aktiverar krafter som önskningar och begär. En sådan vishet består av att man förstår och har riktiga föreställningar. Vishet kombinerad med inre samling leder till helighet, det vill säga odödlighet, i betydelsen att det därefter inte längre finns vare sig födelse eller död för den som träder in i den. Den helige (arhat) kan då, redan i detta liv, komma i kontakt med nirvana. Givetvis ställer man sig följande fråga: Hur kan en kunskap som bara handlar om utfallet av vissa orsakssamband leda till nirvana? Svaret kan varken vara av logisk eller ontologisk art. Det kan endast beskrivas med mystikens språk eftersom nirvana är avskilt från blivandet. Kunskapen är varken orsak eller verkan, eller någon övergående substans. Kunskapen är slutpunkten i en autentisk mystisk erfarenhet av total tomhet, där relationen subjekt/objekt inte längre finns, eftersom man är bortom all dualism.

Buddhismen talar om flera sorters visdom beroende om visdomen kommer ur undervisningen (sruta), reflektionen (cinta) eller kontemplationen (bhavana). Den förstnämnda sortens visdom består i att man lyssnar till Buddha och tror på hans erfarenhet och läser de texter som återger hans ord. En sådan visdom är av lägre kvalitet eftersom den vilar på tro på vad mästaren säger och inte på eget resonemang, vilket kräver en personlig ansträngning. Den andra typen av visdom föds i den personliga fördjupningen, när man tillägnar sig Buddhas visdom. Men en inre övertygelse av intellektuell karaktär om att mästaren har rätt är ännu inte den sanna visdomen. Man är fortfarande kvar på ett dialektiskt plan. Den sanna visheten inträffar man när genom kontemplationen uppfattar den på ett direkt och självständigt sätt. Den sanna visheten erbjuder en vision direkt av hur saker är beskaffade. Den stödjer sig inte på tal, begrepp och differentieringar. Den sanna visheten åstadkommer en fullständig rening av hjärta och sinne. Om den buddhistiska visdomen, som leder människan in i den sista andliga etappen, nirvana, är sådan, förstår man att frälsningsbegreppet inte alls är det samma som i kristendomen. I det ena fallet räddar människan sig själv, i det andra blir hon räddad genom sin delaktighet i livet med Jesus Kristus.

Den här studien borde hjälpa oss att inte karikera de två frälsningslärorna. Man får inte reducera buddhismen till en filosofi eller olika typer av psykologisk teknik. Man får heller inte förneka den andliga dimensionen i den kristna tron under förevändning att man i officiella sammanhang framför allt betonar dogmen. Buddhismen går bortom vad man skulle kunna kalla religiös erfarenhet, men den fungerar lite som en religion där människan söker absoluta världen som ger mening åt hennes liv. Buddhisten ser sig inte som ett Själv som skulle vara centrum för allt och alltings mål. Han erkänner att i hjärtat av sin ändlighet kan han få en erfarenhet av upplysning, som öppnar mot en transcendens där hans grundläggande natur får sitt uttryck, som enhet. Den kristne ser på sig själv som någon som är älskad av en Gud, som är Far. Fadern vill ha människan till sin avbild för att så uttrycka människans hela värdighet och storhet i en ömsesidig relation som ger mening åt historien. I historiens centrum står nu för alltid medlaren Jesus Kristus, frälsaren, det mest fruktbara uttrycket för Faderns relation med människan.

Artikelförfattaren är forskningschef vid Centre nationale de recherches scientifiques, CNRS.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom