Skuggboxerskan

”Mina dagar ser alltid likadana ut. På morgonen två timmars träning på fastande mage. Därefter en lång frukost och middagsvila som sker i ruset av den tidigare ansträngningen. På eftermiddagarna tar jag planlösa promenader i mina kvarter eller går från Hackescher Markt via Alexanderplatz till Stadsbiblioteket, där det finns gratis tidningar och billigt citronte som smakar automat.”

Så talar det kvinnliga berättarjaget i den tyska författarinnan Inka Pareis välskrivna debutroman Skuggboxerskan. Fullt så händelselös som citatet antyder är nu inte tillvaron för den unga Hell, som under handlingens gång tvärtom kommer att involveras i oväntade skeenden på olika håll i ett ganska hektiskt Berlin.

Själv bor hon i ett förfallet gårdshus i en av stadens centrala delar. Här lever hon ensam sedan den sista grannen, Dunkel, plötsligt givit sig av. Borta är sedan en tid även husets övriga invånare. Hell minns speciellt en argentinsk judinna som blivit nunna i en indisk sekt och en självmördare vars likgift förstört golvets skyddsmålning.

Redan i berättelsens inledning anar man konturerna av ett skrämmande förlopp, där berätterskans förflutna spelar en avgörande roll. Just när hon letar i spåren efter den försvunna visar sig också en okänd man i den övergivna lägenheten. Mötet mellan dem båda blir dock odramatiskt, och snart gör de sällskap till Hells stamcafé för att där bekantas med varandra.

Skilda episoder och förlopp flätas därefter gradvis in i varandra. Handlingen blir alltmer intrikat, särskilt som fragment ur det flydda nu får en vidare dimension. Det framkommer att berätterskan levat ömsom isolerad, ömsom på flyende fot. Med förkärlek ägnar hon sig åt kampsport, kanske mest för att försvara sin egen utsatta position. Då och nu flätas samman när hon utifrån klara minnesbilder leder läsaren till övergivna byggarbetsplatser, plundrade butiker, avspärrade fabriksområden, ödsliga tunnlar, ockuperade hus, tomma källare – solkiga platser som skarpt kontrasterar mot de upplysta shoppinggallerior och inglasade anslagstavlor som hon också besöker och minns. Med en kusligt realistisk ton förmedlas ett myller av stämningar och intryck från stadens distrikt, vart och ett präglat av sitt speciella undersug. Varje zon verkar vara minerad.

I många passager tillmäts just stämningar stor betydelse. Miljöskildringen är ibland mer kännbar än intrigen. Textens kärna ligger dock kring den försvunna kvinnan, och Hell själv. En eldsvåda i byggnadens översta plan verkar för ett ögonblick ha ett avgörande samband med grannens flykt, liksom rader i ett efterlämnat poesialbum. Ledtrådarna är dock få, och gåtan består även när berätterskan sedan på allvar dras in i den oväntade gästens liv. Även denne bär ett mystiskt förflutet, skuggor som fördjupas alltmedan de driver omkring i stadens sämre kvarter och möter gestalter ur hans umgängeskrets.

Längre in i texten mörknar bilderna ännu mer. I ett centralt parti figurerar skrämmande scener i dunkel skogsterräng. Dröm och verklighet ser ut att växa samman i denna svaga belysning, som i detsamma avspeglar skarpa skärvor ur Hells liv. Delvis klarnar sedan sambandet mellan mannen och Dunkel, vilken i romanens final också plötsligt dyker upp. Men många frågetecken består.

Inka Parei, född 1967 och bosatt just i Berlin, ställer många frågor i denna mångbottnande text. Hon gör det med vassa språkliga redskap, och med sinne för pregnanta observationer. Hennes prosa är enkel men förtätad – och stundtals färgad med försåtlig innebörd. Varje mening bär en funktion i denna välbyggda komposition, där Parei laborerar med intressanta bilder; det finns mycket ljus, eld och vatten i hennes symbolik. Samtidigt ger hon en tänkvärd diagnos på dagens Centraleuropa.