Illegala migranter i Europa

Ingen vet hur många migranter med illegal status som för närvarande finns i Europa. Men ett är säkert, nämligen att den som lever på detta sätt utför en balansgång på lina utan skyddsnät. Några exempel med fingerade namn kan illustrera vilka människor det rör sig om och hur deras sinsemellan olika öden kan gestalta sig.

Christina från Nigeria fick en svår brännskada när en av hennes asylkamrater råkade spilla het olja på henne i en flyktingförläggning. Hon fördes till akutmottagningen på ett sjukhus och så snart hon blivit utskriven därifrån stoppade den holländska kliniken fortsatt behandling. För Christina är migrant utan uppehållstillstånd och hon kan på grund av sin skada inte arbeta och hon har ingen försäkring. Sjukhuset befarar att ingen kommer att stå för kostnaderna för hennes behandling.

Vivian Nousa kommer som asylsökande från Iran till Grekland. Sex månader efter sin ankomst har hon ännu inte lyckats ordna någon asylansökan, för varje gång hon avtalat tid med polismyndigheten har den inställts. Officiellt existerar hon inte och kan inte få någon mödravård fast hon är gravid och snart skall föda sitt barn.

Ayman från Rwanda ansöker om asyl i Tyskland och hänvisas till en flyktingförläggning i den östra delen av landet. Han och några andra asylsökande skräms upp då de hotas av skinnhuvuden. Polisen uppger att man inget kan göra. De som bor på förläggningen råkar i panik. Allt detta läggs till de traumatiska upplevelser som Ayman genomlidit före och under flykten. Hans hälsotillstånd försämras dramatiskt. Han förmår inte infinna sig dit han är kallad för nödvändig behandling. Han får ett medicinskt utlåtande som rekommenderar att han skall förflyttas till Hamburg men han förvägras utan angivet skäl det tillstånd som krävs för det. Han flyttar ändå dit fastän han då förlorar sitt begränsade uppehållstillstånd och därmed blir illegal invandrare.

En studie i mänsklig misär

För att kartlägga situationen för migranterna i Europa har Jesuiternas flyktingtjänst, Jesuit Refugee Service föranstaltat tre studier i Tyskland, Storbritannien och Spanien. Jesuit Refugee Service ägnar sig åt flyktingar och ställer upp för deras rättigheter, oavsett om de har erkänd flyktingstatus eller ej.

Man har i detta projekt utgått från att det bland det stora antalet illegala migranter finns flyktingar som kommit för att söka skydd undan förföljelser men som fallit mellan reglerna i de nationella asylsystemen eller inte alls kommit i kontakt med de asylregler som finns och som nu – i bästa fall – lever under ytterst osäkra betingelser.

Undersökningen är nu avslutad. Ett av resultaten visar att inte alla illegala migranter är flyktingar, men att däremot alla flyktingar, som inte blir erkända som flyktingar, går miste om den rätt som tillkommer honom eller henne enligt internationell lagstiftning.

Medan vissa aspekter av handhavandet av den illegala migrationen skiljer sig mellan länderna i Europa finns det åtskilligt som är betecknande för många länder.

Till att börja med måste det fastslås att migranter vars status är illegal i regel lever i ett rättslöst tillstånd, alltså utan det grundläggande skydd som lag och medborgerliga rättigheter ger. Detta gör dem sårbara. Skrupelfria arbetsgivare som rekryterar dem till tunga och farliga arbeten kan lätt utnyttja dem och undanhålla dem skälig lön. Ännu mer alarmerande är att ett stort antal kvinnor och flickor varje år tvingas att prostituera sig.

Ytterligare visar undersökningen att personer med illegal status råkar hamna i denna situation på många olika sätt. Mestadels tar sig Jesuit Refugee Service sig an personer som liksom Ayman och Vivian blivit illegala migranter på grund av att asylsystemet fallerat. Undersökningarna visar att många migranter i detta tillstånd är ”äkta” flyktingar men inte erkänns som sådana: de kan ha ansökt om asyl och fått avslag eller de har aldrig sökt för att de trott att man skulle misstro dem eller också har de varit rädda för att man skulle ta fast dem och/eller genast utvisa dem. Det skulle fortfarande vara alltför farligt för dem att återvända hem och därför måste de så gott det nu går klara sig illegalt. Andra asylsökande som avvisats har väntat så många år på besked att det nya landet blivit deras hemland.

Man kan dra ytterligare en slutsats som visar att en restriktiv praxis gentemot asylsökande och illegala migranter – med till exempel speciella visumregler och böter för flygbolag som befordrar migranter utan giltiga dokument – medför att människor som förtvivlat åstundar att komma till Europa, drivs i armarna på kriminella ligor, vilket medför stor risk för dem. Detta händer allt oftare eftersom många människor ser utvandring som sin enda chans att kunna ordna en dräglig framtid för sig.

Just för att de kommit i kontakt med skrupelfria flyktingsmugglare blir migranter med illegal status själva ofta stämplade som kriminella. Men forskningsresultaten visar att mycket få av dessa människor har begått allvarliga brott medan däremot vissa av nödtvång hamnat i ett läge där de gjort sig skyldiga till mindre kriminella handlingar för att kunna överleva. Människor som lever under så sårbara omständigheter tvingas i allmänhet snarare att bli offer för kriminalitet än att begå kriminella handlingar.

Av ovan nämnda studie framgår vidare att trots målinriktade försök från myndigheternas sida att minska antalet illegala gränsöverskridanden och illegala uppehåll tycks inte antalet illegala migranter i Europa sjunka – tvärtom, det stiger. Denna ökning beror bland annat på följande: det åldrande Europas behov av ny arbetskraft utifrån, välståndsklyftan mellan rika och fattiga i världen, fattiga familjers och andra gruppers behov av penningunderstöd från utlandet, de krig som ständigt pågår och det utbredda sociala och politiska våldet i många länder i hela världen. Hur avskräckande de illegala migranternas förhållanden i Europa än är föredrar de detta tillstånd framför att bli kvar i sina hemländer; de tar helt enkelt den nackdel som de under tiden lider med i beräkningen för de jämförelsevis höga löner som kan förtjänas. Dessa problem kommer inte att lösas av sig själva.

En gemensam human europeisk politik

På grund av de här antydda resultaten föreslår Jesuit Refugee Service gemensamma europeiska lösningar:

1. Ett internationellt samarbete för att bekämpa orsakerna till migration. Det behövs omfattande stödprogram för att främja de försök att upprätthålla mänskliga rättigheter och anständiga levnadsförhållanden som respektive ursprungsländers regeringar gör. Sådana åtgärder skulle minska de faktorer som tvingar människor att lämna sina hemländer.

2. En förbättring av de europeiska ländernas asylförfarande så att alla som behöver skydd utanför sitt hemland också skall kunna få det.

3. Att upphöra med alla sådana åtgärder som hindrar asylsökande att resa in i EU-länder eller avskräcker dem därifrån. Flyktingar som måste fly hals över huvud har inte tid och är inte heller i stånd att skaffa nödvändiga dokument. Några stater, som till exempel Somalia och Afghanistan, har delvis så förödda eller korrupta administrativa system att de facto inga ansvariga myndigheter finns som kan utfärda nödvändiga dokument. Den nuvarande politiken leder ofta till att flyktingar från sådana länder inte får tillträde till ett säkert land vilket har till följd att de hamnar i händerna på kriminella flyktingsmugglare med risk för livet.

4. Det skall skapas möjlighet för arbetskraftsimmigration. Europa behöver ett tillskott av arbetskraft. Om det inte finns någon legal möjlighet att ta sig in i Europa regleras problemet i stället på den svarta marknaden. Många migranter vill bara arbeta en kort tid i Europa. Det måste ändå sörjas för att dessa människor inte behandlas som rörliga varor och oförhappandes skickas hem så snart som de inte längre är till ”nytta”.

5. Migranter med illegal status som på grund av sin situation är fångna i en fälla – till exempel inte har pengar till returbiljett – men som verkligen önskar återvända till sina hemländer skall därför få en opartisk rådgivning och tillräckligt ekonomiskt understöd.

6. Det är vidare nödvändigt med ett förfaringssätt som tillåter att det beviljas uppehållstillstånd på humanitära grunder. Jesuit Refugee Service rekommenderar att sådana legaliseringar skall ligga i händerna på oberoende instanser som är sammansatta av icke-statliga organisationer, företrädare för myndigheter och andra parter. De skall avgöras från fall till fall och man skall ta hänsyn till ett helt spektrum av skäl bland annat vilken typ av släktrelation som finns i landet, ålders- och könsrelaterade kriterier, hur länge vederbörande vistats i landet, hälsa, ömmande omständigheter som tillkommit på grund av att vederbörande levt utan reguljär status, möjlighet att återvända, begångna brott osv.

7. Slutligen finns det grundläggande mänskliga rättigheter som alltid måste garanteras. Dessa framgår av olika människorättskonventioner som redan är i kraft i Europa eller som håller på att antas. Dessa garantier berör alla människor i Europa oavsett migrationsstatus. Miniminivån för rättigheter, som också människor med illegal status skall kunna åberopa, skall omfatta: rätt till medicinsk behandling i ett nödläge, även vård av kroniska sjukdomar, så att de inte förvärras eller smittorisken förringas; rätt till utbildning för barn; rätt till uppehälle och mat för den som saknar medel; rätt till en ombudsman eller annan person som är oberoende av migrationsmyndigheten och som kan beivra avtalsbrott eller brott mot hälso- och arbetsskyddslagstiftning från arbetsgivare och försvar av egendom, rätt till lön för utfört arbete; skydd mot kriminella ligor i synnerhet sådana som sysslar med tvångsprostitution och utpressning.

Till detta kommer en garanti för att ingen av de personer och organisationer som hjälper illegala invandrare med dessa rättigheter, skall kunna anklagas och dömas ”för att de förlänger ett olagligt uppehållande”. Immigranterna skall garanteras ovan nämnda rättigheter utan risk för att straffas, i synnerhet inte med utvisning.

Enligt europeisk rättstradition

Även om dessa förslag fjärmar sig mycket från den praxis som gäller i Europa idag motsäger de ingalunda europeiskt tänkande. I många avseenden överensstämmer de med de förpliktelser som EU- länderna påtog sig vid toppmötet i Tammerfors i oktober 1999 och som behandlades i EU-kommissionens lagförslag om asyl och migration i november 2000. EU har uttryckligen utfäst sig att alltigenom respektera Genèvekonventionens princip att inte tillbakavisa någon till hans eller hennes hemland om han eller hon där hotas av förföljelse liksom också att anständigt, effektivt och juridiskt solitt fatta beslut i asylärenden.

Åtgärder för att förhindra illegal migration får inte förhindra tillträde till det egna territoriet för asylsökande. Beträffande invandring har kommissionen tydligt förklarat att det Europa som blir allt äldre behöver arbetskraft utifrån och därför bör överge ”nollinvandringspolitiken”. För att inte åstadkomma någon brain drain (dvs. förlust av begåvade personer som behövs för landets egen utveckling) har kommissionen vidare förklarat att invandrare skall uppmuntras att upprätthålla förbindelserna med sitt hemland. Därmed gynnas utvecklingen i ursprungsländerna till exempel genom överföring av pengar, investeringar och ett frivilligt återvändande av tidigare invandrade arbetare som skaffat sig extra kompetens under sin utlandsvistelse.

Det finns alltså hopp för framtiden. Men en lång väg återstår innan de vackra orden kan bli praxis. Dessa nödvändiga ansträngningar är man skyldig de hundratusentals män, kvinnor och barn som kämpar för en människovärdig behandling.

Översättning: Anna Maria Hodacs