Vår grundade mening

Så där säger du bara för att du är katolik! Då och då möter man denna typ av argument, både i offentliga debatter och i privata samtal. Men det behövs inte mycket eftertanke för att upptäcka det problematiska med detta sätt att argumentera. Det rör sig om en form av skenargument, s.k. argumenta ad hominem, där man försöker få övertag i debatten, inte genom att bemöta den andres argument utan genom att flytta debattens fokus från sakargumenten till ett diskvalificerande av samtalspartnern själv. Formulerar man argumentet lite utförligare framgår det tydligt att det bara handlar om en simpel strategi för att slippa bemöta själva sakargumenten: ”Eftersom du är katolik är det som du säger inte värt att ta på allvar, oavsett vilka argument du än kommer med.” Av naturliga skäl brukar argumentet sällan formuleras så oförblommerat och rakt på sak. Argumentet är naturligtvis lika svagt, irrelevant och oacceptabelt även om ordet ”katolik” byts ut mot ord som ”invandrare”, ”jude”, ”muslim”, ”moderat”, ”kommunist” eller ”kvinna”. Oavsett vilken etikett meningsmotståndaren förses med rör det sig ändå bara om ett försök att diskvalificera sin meningsmotståndare genom att hänvisa till personens etniska, religiösa, politiska eller könsmässiga tillhörighet. Knepet med att ifrågasätta sin meningsmotståndare på grund av dennes bakgrund, istället för att lyssna till vad han har att säga, har väl utövat sin lockelse på människor i alla tider. I bibeln berättas det till exempel hur Natanael först bemötte det han hörde om rabbin Jesus från Nasaret genom att invända: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46). Att den som är främmande eller annorlunda än en själv skulle kunna ha något värdefullt att bidra med kan upplevas som obehagligt eller till och med som hotfullt, eftersom det kan leda till ett ifrågasättande av de egna invanda cirklarna. Då kan det verka lockande att helt enkelt avfärda den andre som ”främmande och konstig”, istället för att verkligen möta honom och lyssna på vad han har att framföra. Till syvende och sist förblir emellertid argumenta ad hominem alltid ett uttryck för obskurantism: en vägran att ta i själva sakfrågorna och att uppriktigt pröva argumenten för vad de är värda, oberoende av vem som framför dem.

I Sverige möter man tyvärr inte sällan denna typ av misstänkliggörande personangrepp just i debatter om etiska och religiösa frågor. Ibland framförs argumenten rent av i urskuldande syfte, som uttryck för ett slags missriktad välvilja: ”Många polacker och irländare är mot abort. Men man får lov att försöka förstå dem. De har ju fått en katolsk uppfostran.” Genom att säga att motståndet mot abort har sin förklaring i en religiös övertygelse som betraktas som främmande lyckas man med konststycket att verka tolerant och överseende gentemot dem som inte delar ens eget synsätt, samtidigt som man undviker att gå in på några argument i själva sakfrågan. Invaggad i sin egen hållning av välvilligt överseende utgår man helt enkelt från att den andre inte kan ha något relevant att tillföra debatten, eftersom denne har en annan religiös och etnisk bakgrund är man själv.

Vanligtvis lindas dock argumenta ad hominem inte in i dessa välvilliga omskrivningar utan framförs mera direkt. Så till exempel i en text på ledarsidan i Svenska kyrkans Tidning härförleden (nr 11/2001). Ledarskribenten Olav S. Melin reagerar där på att kristdemokraterna i sitt förslag till nytt partiprogram förespråkar att staten ska förhålla sig subsidiärt till landets olika religiösa grupper. Melin ondgör sig över att kristdemokraterna funderar på att införa subsidiaritetsprincipen i sitt partiprogram, eftersom principen är hämtad ur den katolska socialläran. Bortser man från de direkta felaktigheterna och den polemiska tonen i artikeln kvarstår till sist bara ett slags argument, nämligen att subsidiaritetsprincipen bör avvisas eftersom den är någonting främmande och svårtillgängligt i ”traditionell svensk välfärdsmiljö”. Eftersom subsidiaritetsprincipen kommer från utlandet och dessutom saknar förankring i luthersk tradition måste man vara på sin vakt. Med tanke på att många av kd:s medlemmar har en frikyrklig förankring och ”en ambivalent hållning till religiösa storheter utifrån” borde kristdemokraterna avstå från att ta in subsidiaritetsprincipen i sitt partiprogram, manar Melin. Det ambivalenta i Melins eget resonemang torde ligga i öppen dager för varje läsare.

Ett annat – mindre graverande – exempel på samma argumentationssätt fick man sig till livs vid frukostbordet om man lyssnade på Sveriges Radios P1–Morgon den 27 februari. Axel Carlberg, etiker i Lund och medlem av Signums redaktionskommitté, diskuterade där med Gunnar Bengtsson, ordförande i Statens medicinsk-etiska råd, skillnaderna mellan olika europeiska länders lagstiftning när det gäller forskning på embryon. Att sådan forskning är förbjuden enligt tysk lagstiftning förklarade Bengtsson med att hänvisa till att det bor många katoliker i Tyskland. Man kan undra varför Bengtsson fann det intressantare att påpeka att argumenten mot forskning på embryon kommer från katolskt håll, än att gå in på själva argumenten som framförs av ”de många katolikerna i Tyskland”.

Ett tredje, betydligt obehagligare exempel på ett argumentum ad hominem serverade professorn i medicinsk etik i Lund, Göran Hermerén, sin kollega vid Karolinska Institutet, Erwin Bischofberger, i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 19/2. I sitt svar på en debattartikel av Bischofberger om forskning på mänskliga embryon i Svenska Dagbladet 9/2 nedlåter sig Hermerén till att påskina att Bischofberger inte argumenterar utifrån sin egen övertygelse utan att han talar som en Vatikanens marionett. Att på detta sätt misstänkliggöra sin samtalspartner genom att insinuera att denne på grund av sin religiösa tillhörighet inte skulle vara kapabel att tänka och argumentera självständigt är ett osedvanligt fult knep för att säga att ens meningsmotståndares argument inte borde tas på allvar. Vad är det Hermerén vill uppnå genom att på detta sätt försöka diskvalificera sin samtalspartner? Finns det måhända även andra former av religiös tillhörighet än den till den katolska kyrkan som i professor Hermeréns ögon minskar värdet av en persons argument?

De ovanstående exemplen är inte i första hand intressanta i sig själva, utan tjänar främst som illustration för hur lätt och vanligt det är att falla in i det beskrivna argumentationssättet. De ger anledning att påminna om några enkla, grundläggande insikter som man lätt tappar bort i debattens yra.

En första insikt gäller vikten av att skilja mellan sak och person. I en saklig och öppen debatt står argumenten i centrum, inte frågan om vem som har framfört ett visst bestämt argument. Respekten för samtalspartnern kräver att man tar den andres argument på allvar och prövar dem för vad de är värda. Respekten för den andre kräver däremot inte att jag håller med honom. Det händer inte så sällan att dessa saker blandas ihop. Vi lever i en kultur där undvikandet av konflikter och meningsskiljaktigheter betraktas som ett mycket högt värde. Det leder till att man riskerar att blanda ihop respekten för den andre med en förväntan om att man alltid borde vara eniga om allt. Men respekten för den andre visar sig i att man tar den andres värderingar och argument på allvar, snarare än i att man genast håller med om allt vad den andre säger. Det är inte minst i accepterandet av den andre som just den andre, som den i vissa avseenden annorlunda än jag själv, som halten av mitt erkännande av den andres värdighet blir tydlig.

En andra punkt är den viktiga distinktionen mellan att förklara bakgrunden till en viss övertygelse och att bedöma styrkan i de skäl som talar för den. Människor bildar naturligtvis sina övertygelser under inflytande av de betingelser som de lever under. Men det är en sak att förklara uppkomsten av vissa övertygelser med hänvisning till människors kulturella bakgrund, en annan sak att bedöma styrkan i argumenten som talar för respektive mot övertygelserna. Det går måhända att göra det begripligt att någon som har vuxit upp under påverkan av nynazistisk propaganda längre fram i livet kommer att hysa rasistiska övertygelser. Att det på detta sätt går att förklara uppkomsten av rasism bidrar inte på minsta sätt till att göra den rasistiska åskådningen övertygande. Den viktiga distinktionen mellan att förklara bakgrunden till en övertygelse och att pröva argumenten för övertygelsen bygger i sin tur på övertygelsen om att människan inte bara är en ren naturprodukt, determinerad av inflytanden från sin omgivning. Det hör till människans adelsmärke att hon är utrustad med förmågan till argumentativt tänkande och att hon kan reflektera på ett kritiskt sätt, både över den omgivning som hon lever i och över sig själv. Att inte ta en människas övertygelser på allvar genom att bara betrakta dem som resultat av hennes bakgrund är det samma som att omyndigförklara henne och att reducera henne bara till en produkt av påverkan från omgivningen. Det är svårt att tänka sig att det finns någon människa som på allvar är beredd att acceptera att andra människor betraktar hennes övertygelser enbart som ett resultat av hennes bakgrund. Och den som inte själv accepterar att få sina övertygelser betraktade på det viset borde inte heller själv behandla andras övertygelser så.

Nu innebär detta naturligtvis inte att det under alla omständigheter skulle vara oacceptabelt att i debatter uttryckligen referera till sin samtalspartners religiösa, etniska eller politiska tillhörighet. Denna utgör ju den förståelsehorisont utifrån vilken den andre formulerar sina argument, och kännedom om denna bakgrund kan också bidra till att göra debatten mera rättvisande och fruktbar. Alla ger vi oss in i debatten utifrån någon viss förförståelse av det diskuterade problemet. Utan en sådan förförståelse skulle debatten inte ha någon jordmån att växa i. Problematiskt blir det först när man använder sådana hänvisningar i akt och mening att diskvalificera vissa argument som irrelevanta och inte värda att ta på allvar bara eftersom de kommer från ”fel håll”.

Övertygelser springer inte fram på något mekaniskt-automatiskt sätt ur människors religiösa, etniska, politiska och kulturella bakgrund. Det finns en koppling mellan välgrundade övertygelser å ena sidan och kritisk reflexion och argumentation å den andra. Sanningslidelsen och det egna samvetets röst är krafter som driver människan att ställa frågor och söka svaren även på oväntat håll, också utanför den egna begränsade kontexten. På katolskt håll brukar man reflektera över detta förhållande med hjälp av det naturrättsliga tänkandet. Det är inte bara den bibliska uppenbarelsen som ger människan hjälp att skilja mellan gott och ont, sant och falskt. Människans naturliga förnuft, som också det är en gåva från Gud, fungerar som en gemensam grund för kommunikation och tankeutbyte mellan människor med olika kulturell och religiös bakgrund. Att viktiga insikter kan finnas att hämta också utanför den kristna kontexten är en tanke som återfinns redan hos fornkyrkans teologer. Den kristne 300-talsförfattaren Ambrosiaster uttryckte saken med sin formulering omne verum a Spiritu Sancto – allt som är sant har sitt upphov i den helige Ande. Ambrosiasters ord är en uppmaning att uppskatta de värdefulla insikter och sanningar som vi kan möta även utanför den egna kretsen. Hans uppmaning är lika aktuell idag som någonsin. Utifrån en sådan hållning till andra människors övertygelser kan vi förpassa alla argumenta ad hominem till den skamvrå där de
rätteligen hör hemma.