av ERIK ÅKERLUND
Är det så att vi människor formas av vad vi tänker och rationellt kommer fram till? Eller formas vi av hur vi handlar och agerar i världen?
Som i stort sett alla dikotomier så är även denna förstås falsk. Men i de flesta dikotomier finns det också en balans i motsatsförhållandet. Och enligt James K. A. Smith (född 1970), som skrivit boken Du blir vad du älskar, så har definitivt tänkandet och det abstrakta överbetonats på bekostnad av handlandet och det konkreta i det moderna samhället och i modern religiositet.
Boken kom ursprungligen ut på engelska 2016 under namnet You Are What You Love. I bakgrunden finns filosofen Charles Taylor (född 1931) och dennes förståelse av modernitet och sekularitet. Taylors arbeten är främst beskrivande och teoretiserande, men här försöker Smith att reda ut några praktiska konsekvenser av detta för den enskilde kristne. Boken kan alltså betraktas som något av en praktisk handbok för det kristna livet.
Rörande det allmänna temat eller ärendet i boken så kan man säga att det handlar om att kritiskt granska den moderna föreställningen om människan som ”tänkande på en pinne” (thinking on a stick), som Smith för tillbaka till filosofen René Descartes (1596–1650). I stället vill Smith betona praktikens formande kraft på människan, och vikten av goda vanor. För att bevara och odla tron i det (post-)moderna samhället behöver den troende visserligen kunna reflektera intellektuellt över sin tro, men vad hon framför allt behöver göra enligt Smith är att skaffa sig goda vanor för att formas till den som Gud ämnat henne att vara.
I de första två kapitlen presenterar Smith det grundläggande perspektivet i boken. Jesus lägger inte så mycket vikten på vad lärjungarna har för teoretiska trosuppfattningar som på vad de vill, påpekar han. Ett kristet lärjungaskap handlar i och för sig om att skaffa sig ”information” om vissa saker, men först och främst handlar det om att just gå i Jesu efterföljd och formas till att bli lik Honom. Enligt Paulus är kärlek förutsättningen för kunskap, snarare än tvärtom. Här hänvisar Smith också till Augustinus, och betoningen av hjärtats längtan i vår tro. Målet är att människan ska älska det Gud älskar, och att hennes vilja ska stå i samklang Hans vilja, som en kompassnål riktar in sig efter magnetfältet. Här kommer vikten av just goda vanor in, så att man inte hela tiden aktivt behöver tänka på hur man ska handla eller vad man ska göra i olika situationer. Smith hänvisar, på ett initierat sätt, tillbaka till dygdteorier hos tänkare som Aristoteles (384–322 f. Kr.) och Thomas av Aquino (1225–1274). Vad som måste vara i centrum för alla dessa praktiker är tillbedjan, och för en kristen blir den centrala punkten den söndagliga gudstjänsten eller mässan.
Om första kapitlet anger anslaget för boken så går det andra mer in på förhållandet mellan det praktiska och det teoretiska. Smith påpekar, genom att hänvisa till såväl filmer som olika tänkare, hur liten del av oss själva och av vårt mentala liv som är medvetet. Ofta är det så att människan inte har insikt i varför hon handlar som hon gör och vari hennes dolda bevekelsegrunder består. Smith går tillrätta med den ”inre teatern”, en föreställning om att våra ”inre” liv äger rum på en teaterscen som vi har full uppsikt över. I själva verket har vi människor inte alls särskilt god insyn i vad som rör sig i oss, och vilka våra ”dolda kärlekar” är. Smith talar om vår ”under-radarn-intuition” som vi inte lägger märke till.
Han tar också upp de ”sekulära liturgier” som i vårt samhälle vill få oss att, just på ett undermedvetet sätt, komma att älska sådant som konsumtion och ”shopping”. Smith gör här analyser av moderna köpcentra som ”katedraler”, som för oss in i sina många ”sidokapell” och vill föra in oss i en värld helt avskuren från världen utanför dess väggar, men gärna öppna upp mot himlen med sina glastak. Det är sådana ”sekulära liturgier” som vi, enligt Smith, måste bli uppmärksamma på, och särskilt vad gäller hur de formar oss. Här kan vi titta på samtiden med den apokalyptiska litteraturens glasögon. Apokalyptik, menar Smith, handlar inte i grunden om att förutspå framtiden, utan om att demaskera samtiden.
Kapitel tre och fyra redogör så för konsekvenserna av detta grundläggande synsätt för gudstjänst och mässa. Tredje kapitlet är därvid, kort sagt, en plädering för en återanknytning till traditionella former för gudstjänst. Här blir kontexten för författaren tydlig. Pläderingen blir helt begriplig i en nordamerikansk frikyrklig kontext, och kanske också i frikyrkliga kontexter på andra geografiska platser, där man just debatterar huruvida man ska ha en mer traditionell uppbyggnad av söndagsgudstjänsten, i anslutning till de historiska kyrkorna. Om man tillhör någon av dessa historiska kyrkor blir dock diskussionen förstås inte på samma sätt brännande. Det sätt på vilket författaren pläderar för traditionella former för gudstjänst och mässa är ändå givande, alldeles oavsett kyrklig hemvist. Smith påminner om att det främst är Gud som handlar och verkar i gudstjänsten, och att vi människor med- och sam-verkar. Gudstjänsten är den främsta plats i vilken de troende formas till lärjungar av Anden, och den plats där de lär sig de allra mest grundläggande praktikerna i det kristna livet. I det fjärde kapitlet går författaren så igenom just hur de olika momenten i en traditionellt upplagd mässa eller gudstjänst formar oss.
De tre sista kapitlen reder sedan ut vad detta får, eller bör få, för följder i våra vardagliga liv: för hemmet och vardagen i stort, för barnuppfostran och slutligen för vårt yrkesverksamma liv.
Smiths bok kombinerar några skarpt utmejslade grunddrag av en teoretisk analys av samtiden med praktiska råd till (framför allt) den kristne rörande vardagen. Däri ligger bokens styrka. Det finns andra böcker som gör mer djuplodande analyser av moderniteten, några skrivna av Smith själv. Men för att föra över en kritisk, teoretisk reflektion över samtiden och den moderna människans belägenhet i denna till mer praktiska konsekvenser av en sådan analys så är detta en värdefull (hand)bok.
En del som ändå i slutändan skorrar med boken är den betoning på att man bör återvända till Jean Calvin (1509–1564) och dennes teologi som författaren för fram. Är det ändå inte så att även reformationen var en viktig del i att föra bort det religiösa och det mänskliga i stort från praktiken och det sinnliga till det teoretiska och rent abstrakta? Den reformatoriska rörelsen innebar att ”örat tog över”, för att tala med Anders Piltz i dennes bidrag i antologin Doften av rykande vekar (Artos, 2016). Betoningen av att återvända till Calvin är förståelig med tanke på bokens tilltänkta publik, som utgör nordamerikanska kristna i främst en kalvinistisk teologisk tradition. Men en sådan rörelse kan nog, givet den reformatoriska traditionens verkningar i förhållande till de mål författaren sätter upp, visa sig sluta i en återvändsgränd.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 8/2021, s. 58–60.