Från Tibern till Nilen

Förflyttningen av ärkebiskop Michael Fitzgerald från hans post som ordförande i Påvliga rådet för interreligiös dialog till nuntiaturen i Kairo i Egypten har av vissa setts som en reprimand. Att så inte är fallet hävdar John Borelli i en artikel i The Tablet 06-04-08. Tvärtom innebär denna placering av en framstående kyrkoledare och arabist att man vill stärka relationerna mellan kristna och muslimer.

Ärkebiskop Michael Fitzgeralds avresa från Rom nu i vår för att tillträda posten som apostolisk nuntie i Egypten och delegat vid arabstaternas förbund kommer att sätta djupa spår i historien om relationerna mellan den katolska kyrkan och islam. Tack vare hans ledarskap för Påvliga rådet för interreligiös dialog (PCID), först som sekreterare (1986–2002) och sedan som ordförande (2002–2006), har Vatikanen kunnat etablera och upprätthålla en kontinuerlig dialog med muslimer-na.

Paulus VI upprättade detta påvliga råd för interreligiös dialog 1964, under pågående koncilium, för att som han uttryckte det ”ingen pilgrim hur långt från oss han eller hon än må befinna sig i religiöst hänseende […] ska känna sig som en främmande varelse här i Rom”. Monsignore Pietro Rossano blev sekreterare nummer två i rådet. Han var exeget och mycket uppskattad för sin lärdom och sin förmåga att förverkliga konciliets uppfordran till dialog. 1980 medgav han besviket för vår lilla grupp i New York, som tillhörde pater Thomas Berrys doktorandseminarium i religionshistoria och religionsteologi vid Fordhams universitet, att Vatikanen inte hade någon permanent dialog med muslimerna i hela världen trots 15 år av ihärdiga försök.

Michael Fitzgeralds utbildning för arbetet i PCID var skräddarsydd både i religiöst och akademiskt avseende. Han började med att lära sig arabiska i Kartago i Tunisien dit han skickats i slutet av 1950-talet för att utbildas till präst hos Vita fäderna, en missionskongregation som arbetar i Afrika. Hans intresse för islam väcktes också under dessa år i Nordafrika. När han doktorerat i Rom fick han av sin orden uppdraget att bemanna Påvliga institutet för arabiska studier som nyligen hade förflyttats från Tunisien till Rom. Som en förberedelse för detta disputerade han i arabiska vid Londons universitet. I 20 år undervisade han i arabiska och i islam och innehade pastorala uppdrag. Han var också lärare bland muslimer i Afrika och verkade för att utforma en dialogmentalitet inom sin ordenskongregations högsta ledning. När Fitzgerald utsetts till sekreterare i PCID förutspådde Johannes Paulus II en positiv förändring i relationerna mellan kristna och muslimer. I augusti 1985 höll påven ett tal till tusentals muslimska ungdomar i Casablanca, där han bland annat sade: ”Jag tror att Gud inbjuder oss idag att förändra vårt gamla sätt att agera. Vi måste respektera varandra och vi måste stimulera varandra till att göra goda gärningar på trons väg till Gud.” Under sina resor mötte Johannes Paulus II muslimska ledare och åtskilliga tackade ja till hans inbjudan att förena sig med honom i oktober 1986 i Assisi för att be, fasta och vandra i tystnad för freden – ett evenemang som påven senare beskrev för den romerska kurian som ett konkret exempel på engagemang för dialog.

Casablanca och Assisi framstod som betydelsefulla händelser när Fitzgerald återkom till PCID och de fortsatte att inspirera honom till samma engagemang för dialogen. Tjugo år senare kan han med tillfredsställelse se tillbaka på fastare band, större förståelse och många fruktbara relationer mellan kristna och muslimer. Till dem hör en rad symposier med det islamiska världssamfundet. Med början 1989 har hittills fyra publikationer utgivits i detta sammanhang. Likaså inleddes 1989 en serie dialoger med Jordaniens prins Hassan och Al Albait Foundation som också resulterat i sex publikationer. 1994 påbörjades en serie samtal med Irans kulturminister och Islamic Guidance. Fem möten har kommit till stånd, det senaste i november 2005, då man gjorde en gemensam deklaration. 1995 tillkom en katolsk och muslimsk gemensam kommitté med fyra internationella islamiska organisationer som träffas varje år. 1998 undertecknades en överenskommelse med Al-Azhar-universitetet, som är ett av världens äldsta universitet och islams mest aktade och kända institution för högre utbildning. Alltsedan år 2000 möts Al-Azhar-universitetets permanenta kommitté för dialog med de monoteistiska religionerna och PCID varje år den 24 februari för att högtidlighålla minnet av Johannes Paulus besök i Kairo och Al-Azhar under den katolska kyrkans jubelår.

Tidigare förekom bara oregelbundna kontakter och få förbindelser mellan katolska och muslimska internationella ledare men nu finns fortlöpande relationer och därtill offentliga protokoll från dessa möten. Med hänsyn till Egyptens vitala betydelse för freden i Mellanöstern, den aktuella politiska oron där, de problem som kopter och andra kristna minoriteter erfar i Egypten, den roll som Arabförbundet spelar och närheten till Al-Azhar-universitetet, så är Fitzgeralds utnämning inte något mindre än en bekräftelse på att han utfört sitt arbete väl. Svårligen kan man finna en mer smickrande ställning för en respekterad arabist och islamist i kyrkans tjänst. Som en veteran inom religionsdialogen förtjust uttryckte saken: ”Fitzgerald lämnar Tibern för Nilen där han har så många muslimska vänner.” Denne man var med under And-ra Vatikankonciliet och medverkade i tillkomsten av dokumentet om den interreligiösa dialogen, Nostra aetate.

Det är inte så att ärkebiskop Fitzgerald lyckats med något som biskop Rossano och andra misslyckats med, utan snarare har han kunnat bygga vidare på andras samlade mödor. Fastän dialog mellan kristna och muslimer förekommit långt tidigare krävdes tid för att lära sig hantera det instrument som dialogen utgör, så att den kunde utvecklas till ett officiellt handlingsprogram. Som ett sådant officiellt program markerar det en historisk omsvängning men också de politiska komplikationer, som nära nog torpederade Nostra aetate redan innan Andra Vatikankonciliet samlades 1962. Nostra aetate vädjar trots allt om att man ska glömma det förgångna och göra ett ärligt försök att skapa ömsesidig förståelse. Men det som varit låter sig inte så lätt glömmas. Krig, dominans, korståg, imperiebyggande, kolonialstyre och upphävande av detsamma, världskrig och dess följder lika väl som den kristna teologins tradition att betrakta muslimer som heretiker och otrogna och muslimernas syn på kristna likaså som otrogna eller med en bristfällig monoteism, allt detta har byggt upp murar av misstänksamhet. Det har krävts krafttag både av kristna och av muslimer innan en offentlig dialog blivit möjlig. Båda parter har också i det längsta hållit fast vid sina religioners missionerande karaktär. Johannes Paulus budskap på nyårsdagen, världsfredsdagen, 2002: ”ingen fred utan rättvisa, ingen rättvisa utan förlåtelse”, modifierade konciliets upprop till att glömma det förgångna.

På en arena som denna utgör internationella gester och enskilda händelser oundvikligen en blandning av politik och religion oavsett hur mycket man från officiellt håll försöker att skilja dem åt. En rad av missförstånd kastar sin mörka skugga över ett tidigt försök till dialog i Libyen 1976. Påvens besök i Sudan 1993 hade både politiska och religiösa dimensioner, likaså Johannes Paulus II:s pilgrimsresa till Mellanöstern 2000. När ledaren för den saudibaserade muslimska världsfederationen, vars huvudsyfte är att främja islam i hela världen, offentligt tackade påven för hans moraliska ledarskap var detta både en politisk och en religiös gest.

Muslimer som kraftfullt kämpar för islam men visar vilja till dialog bemöts med misstänksamhet av kristna. Johannes Paulus II som förfäktade både evangelisation och dialog i samma andetag förbryllade de muslimska ledarna alltifrån hans första pastorala resa till Afrika 1980 till hans försvar för Dominus Iesus 20 år senare. Oavsett hur tydligt de kristna förklarar att de med mission menar att verka i en kärleksfull anda och hur minutiöst muslimerna än förklarar att jihad står för en andlig kraftansträngning, får dessa ord en negativ konnotation. Det verkar så uppenbart; världen skulle bli en drägligare plats om kristna och muslimer förstod varandra bättre.

För den som ifrågasätter den interreligiösa dialogen mellan kristna och muslimer kan två snabba reaktioner skingra missförstånden. Meningen med interreligiös dialog är inte att de kristna ska kompromissa med sin tro på Treenigheten och inkarnationen och att muslimerna ska ge upp den tro som bygger på koranen och på Mohameds profetior. Det finns mycket för kristna och muslimer att diskutera. Man kan till att börja med ta itu med de sociala, politiska, ekonomiska och historiska omständigheter som ligger till grund för krisartade relationer i Asien, Afrika och Mellanöstern och i delar av Europa, sådana som det rapporteras regelbundet om i nyheterna. Experter och forskare studerar och diskuterar dessa förhållanden, men för att lösa konflikterna mellan kristna och muslimer krävs deltagande från religiöst håll. Jämförande teologiska studier och andlig gemenskap skapar en miljö för religiös medverkan eftersom detta fördjupar förståelsen och berikar religiös praxis.

Detta är ett arbete på lång sikt och Påvliga rådet för interreligiös dia-log och regionala nationella och lokala aktiviteter inom den interreli-giösa dialogen är relativt sett i sin begynnelse. När Benedictus XVI talade till muslimerna i Köln i augusti i fjol, citerade han Johannes Paulus II:s anförande i Casablanca och Nostra aetates passus om islam och han benämnde dessa uttalanden ”dialogens Magna Charta”. Sammanfattningsvis sade han om denna dialog att den ”inte kan reduceras till något frivilligt, extravagant”, utan är ”något av vital betydelse som vår framtid i stor utsträckning är beroende av”. Först om vi lär känna varandra som vänner, troende och andliga följeslagare, kommer vi kristna och muslimer att finna en obegränsad horisont för vår dialog.

Översättning: Anna Maria Hodacs

John Borelli är rektor för Georgetown-universitet i Washington och koordinator för de amerikanska jesuiternas arbete för interreligiös dialog.

Artikeln var tidigare publicerad i The Tablet 8 april 2006.