Påven i ett ecklesiologiskt vakuum?

Med stort intresse har jag läst Werner Jeanronds kommentar till påven Benedictus XVI:s encyklika Deus caritas est i Signum 2/2006. Flera av författarens synpunkter kan jag utan vidare hålla med om. Låt mig i detta sammanhang få nämna att jag också själv har givit uttryck för skepsis gentemot uppenbart förmoderna drag i påvens tänkande, särskilt i anknytning till hans kultursyn.

På ett område ställer jag mig emellertid frågande till det som Jeanrond skriver. Han förutsätter att endast personliga subjekt kan älska. Och eftersom kyrkan är en ”institution” skall den i bästa fall kunna ”organisera olika kärleksgärningar. Men den kan inte själv framträda som ett ”älskande subjekt”. I anslutning till detta antyder Jeanrond – inte utan ett visst sinne för dramatik – att påvens syn kan vara en återspegling av hans ”obehag inför humanistiska och moderna förståelser av jaget och subjektiviteten” samt av ”hans fruktan att sådana föreställningar skulle kunna underminera den romersk-katolska kyrkans hierarkiska och patriarkala strukturer”.

Nu vet jag inte riktigt om jag rätt har förstått Jeanrond. Men för mig tycks det i varje fall att delar av denna argumentation är präglad av en bristande ecklesiologisk reflexion. Kyrkan är inte bara en institution – och den är alls icke en organisation. Den är Kristi kropp på jorden. Därmed blir den en organisk eller levande storhet. Och som Kristi kropp skall den kännetecknas av ett gemenskapsliv som innebär ömsesidiga förpliktelser inåt och som utåt präglas av djup empati med hela Guds skapade verk. På så sätt framstår kyrkan själv som en grundförutsättning för och en huvudaktör i den praktiska och jordnära solidaritet som skall genomsyra hela dess existens.

Sett i detta perspektiv står det klart att kyrkan inte bara kan älska, den skall och måste älska. En kyrka som inte älskar kommer följaktligen att te sig som en massiv paradox. Det klaraste uttrycket för detta finner vi knappast i det johanneiska materialet, som Jeanrond hävdar. På detta område är Paulus beskrivning av förhållandet mellan den ena kroppen och de många lemmarna i 1 Kor 12 minst lika viktig. För lemmarna och den koinonia, gemenskap, de har del i är ju kyrkan – och inte bara något som mer eller mindre tillfälligt äger rum innanför dess murar. I 1 Kor 11 knyts detta till eukaristin, som sålunda framstår som kärlekens och solidaritetens sakrament. Här rör det sig definitivt inte om en ”hierarkisk och patriarkal struktur” utan om ett huvuddrag i kyrkans sändning till världen och dess tjänst i världen.

I dag förefaller många – kanske även Werner Jeanrond – att föredra Kierkegaards pietistiskt färgade personalism och detta tänkandes mer moderna uttryck, på bekostnad av ”institutionerna”. En sådan preferens ställer jag mig tvivlande till. Det beror delvis på att entusiasmen för 1800-talets pietistisk-romantiska livskänsla ofta leder till bristande verklighetsförankring genom att kärleken reduceras till en själslig kvalitet eller en sorts poetisk angelägenhet, som knappast låter sig integreras i det liv som vi faktiskt lever. I så fall befinner vi oss i närheten av postmodernismens olycksaliga böjelse för nostalgi. Men det beror framför allt på att man bortser från avgörande insikter från 1900-talet som handlar om att kärleken måste komma till uttryck som konkret gemenskapssolidaritet.

En av de viktigaste punkterna i Benedictus XVI:s första encyklika är att han håller undan för den nykonservativa värderetorik, som för närvarande rider det amerikanska samhället som en mara – och som dessvärre också har fått insteg i kyrkan. Jag tänker här särskilt på följande tre moment: det finns ett sammanhang mellan den gudomliga agape och den mänskliga eros; sann kärlek är en praktisk, konkret och jordnära sak; och denna kärlek blir förverkligad på ett personligt såväl som på ett kollektivt plan – innanför ramen av en dialektik som inte minst skall bestämma kyrkans liv. Så som jag läser Deus caritas est förutsätter dessa moment varandra ömsesidigt. Denna tankegång är långt mer fruktbar än en personalism som löper fara att upplösas i ren abstraktion.

I förlängning av detta har jag också en liten anmärkning till Philip Geisters utmärkta introduktion till påven Benedictus XVI:s teologi i samma nummer av Signum. Här kan det verka som om författaren spelar ut det teocentriska mot det ecklesiologiska. Jag tänker då speciellt på följande påstående: ”Joseph Ratzinger är en teocentrisk teolog och detta tar sig bland annat uttryck i att han är mera intresserad av Gud än av kyrkan.” Stämmer detta verkligen?

Jag kan inte i detalj gå in på denna problematik. Men enligt mitt sätt att se ter det sig vanskligt att belägga detta nämnda motsatsförhållande i Ratzingers teologi. Här kan man tvärtom säga att det teocentriska förutsätter det ecklesiologiska, eftersom det konsekvent slås fast att kyrkan är det ställe där den treenige Guden finns. Geisters påstående kan dessutom bidra till att en avgörande insikt från fornkyrkan blir mindre tydlig: vi kan inte ha Gud som fader om vi inte har kyrkan som moder.

Vi lever i dag i en tid när allt fler ansluter sig till den märkliga föreställningen att ”Jesus är OK, men kyrkan är fullständigt hopplös.” Denna hållning hänger samman med den enorma privatisering av tron som har ägt rum, primärt inom de västliga samfunden. Mot denna kortslutning måste vi insistera på att Kristus aldrig kan låta sig lösrivas från den kyrka som är hans kropp. På samma sätt som Guds son blev människa kan han också möta oss och ge oss del av frukterna av sitt offer i kyrkans rum – trots alla hennes fel och brister.

Jag har respekt för teocentricitetens fromhet. Och även om jag uppfattar Kierkegaards pietistisk-romantiska existentialism som eftertryckligt passé – teologiskt såväl som politiskt – har jag den största sympati för Emmanuel Levinas humanistiska personalism. Samtidigt måste jag medge att jag ställer mig tvivlande till flera försök att omsätta dessa dygder i aktuell teologi. Det gäller i synnerhet när de blir stående utan en konkret och jordnära ecklesiologisk förankring.
Artikelförfattaren är professor i systematisk teologi vid University of Wales

Översättning: Elisabeth Stenborg