Är kyrkans historia ödesbestämd?

Ledaren i Signum nr 1/2006 med rubriken ”Gemensamt arv förpliktar” innehåller värdefulla synpunkter på hur förmågan att föra en konstruktiv ekumenisk dialog i dag sätts på svåra prov. Det följande är avsett att ytterligare i någon mån utveckla detta angelägna ämne.

Kyrkans hela historia har varit präglad av en dialektik mellan kontinuitet och förnyelse. Alla kyrkor utan undantag har varit underkastade denna lag, även de ortodoxa kyrkorna som mer än några andra tycks vara präglade av att vilja förvalta ett arv. Det är också lätt att se att perioder av förnyelse och fördjupning ofta – men inte alltid – kännetecknas av uppbrott från gamla positioner. Det nu pågående jubileet av Vaticanum II inskärper detta. I själva verket kan det hävdas, att de som heresier ansedda lärorna ofta mer än alla andra har velat slå vakt om ett arv som man inte vill se förskingrat. Många exempel kan ges på detta.

Marcion ville slå vakt om ett paulinskt utgestaltat evangelium som enligt honom hotades av att malas ner av en judisk skapelsetro. Arius kristologi slog vakt om gamla formuleringar som enligt honom gav ett autentiskt uttryck åt den urkristna monoteismen. Ordet homoousios (”av samma väsen”) var en nyhet utan bibliskt stöd. Pelagius nådeslära stod i en god kontinuitet med den kristna huvudlinjen i främst östkyrkan, medan Augustinus av många upplevdes som en onödig nyskapare. Och reformationen ville återföra kyrkan just till den nådeslära som enligt många hotades av en krass moralism.

Mycket av utvecklingen i Svenska kyrkan under 1900-talets senare del kan ses som en förändring till det bättre. Dit hör gudstjänstlivets förnyelse och främst att nattvardens ställning har förstärkts på ett sätt som är mycket anmärkningsvärt. Den liturgiska förnyelsen är värd all uppmärksamhet även om man kan tycka att det vore klädsamt om Svenska kyrkan officiellt ville erkänna att det är högkyrklighetens förtjänst att så har skett. Under hårt motstånd har gudstjänstlivets förnyelse genomförts, även om ur katolsk synpunkt åtskilligt återstår att göra.

Ledande kretsar i Svenska kyrkan uppfattar sig gärna som förnyare. Det reformatoriska arvet förpliktar om inte annat, och ett par biskopliga herdabrev på senare tid har lyft fram reformationen men då mer i dess egenskap av uppbrott än som bevarare av ett gammalt arv. De frågor som på senare tid har dominerat debatten har snarast givit intrycket av att man ser Svenska kyrkan som spjutspetsen i en närmast ödesbestämd utveckling.

Det betyder ingalunda att man måste gilla allt i denna utveckling. Som den senaste kyrkomötesdebatten har visat, finns det många som är genuint oroade. Men majoriteten tycks anse att rörelsen är given och att det inte egentligen finns någon möjlighet att ställa sig vid sidan. Det är inte bara rädslan för att framstå som avvikande eller – i värsta fall – reaktionär som bidrar till detta intryck. Det är snarast en genuin övertygelse om att samhället och därmed kyrkan går åt ett visst håll och att det gäller att foga in sig i detta innan det är för sent. Ju tidigare man inser detta, desto större möjlighet finns det att påverka utvecklingen. Frihet är insikt i det nödvändiga.

Till detta kan intressanta paralleller ses från 1900-talets kyrkohistoria. Deutsche Christen i Tredje rikets Tyskland var ingalunda okritiska mot allt i den utveckling som de upplevde på nära håll. Inte heller var de i allmänhet fångade i några konservativa föreställningar – Martin Linds avhandling från 1975 om kristendom och nazism är på denna punkt missvisande. Även de grupper i Sverige som med gillande såg på vad som hände i det stora grannlandet i söder var ofta teologiskt uttalat progressiva. Den store liberalteologen Emanuel Linderholm, professor i kyrkohistoria i Uppsala, gick mycket långt åt det hållet. De grupper inom gammalkyrkligheten som delade hans inställning skall inte ses som typiska representanter för kyrklig konservatism.

Dagens utvecklingsoptimister i Svenska kyrkan står givetvis mycket långt från 1930-talets tankar. Nu är inte folket och rasen honnörsord, det är en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka som har blivit det nya mantrat. Men i båda fallen ligger det någon form av värdering i botten som åtminstone inte omedelbart låter sig härledas från kristna grundtankar.

Återigen: många verkar vara medvetna om detta och ser kanske risken i det, men utveckling och risk hänger nu en gång för alla samman. Den som inte vågar något, kan inte heller vinna något. Med beundran pekar man på hur Olaus Petri vågade trotsa tidens kyrkolag och ingå äktenskap. Då måste vi också kunna utmana teologiskt efterblivna systerkyrkor och visa vilken djärvhet vi förfogar över i våra bättre stunder. Tids nog kommer de efter. Eller också hamnar de ohjälpligt på efterkälken. Men som Fredrik Böök, den lysande intellektuelle, som också var en stor beundrare av Tredje riket, en gång sade: Nu har tåget kommit igång och det gäller om vi skall sitta i förstaklasskupén eller bagagevagnen. Med kommer vi, vare sig vi vill eller inte.

Är måhända Svenska kyrkan spjutspetsen i en utveckling som ingen kan stå emot? A priori kan naturligtvis inte antagandet avvisas – möjligen kan man med ett citat från det brittiska parlamentet säga att det inte finns något i den ärade ledamotens förflutna som gör det särskilt troligt. Jag tror att många tveksamma inom Svenska kyrkan har ryckts med av viljan att inte stå vid sidan av något nytt, oprövat och därmed spännande. Vi skriver kyrkohistoria nu! Slår det ut fel, kan vi ju alltid ändra. Att man numera talar om vikten av att besvara uppenbarelsen i stället för att bevara den, bidrar till ett sådant intryck. Det är givetvis aldrig nog med att enbart bevara något – i så fall hade den kristna kyrkan aldrig brutit sig loss från judendomen. Men den som svarar måste inse risken av att svara fel. Och den tentamen som här förestår blir nog värre än den som mången kyrkomötesledamot en gång upplevde i en fåtölj framför professorns skrivbord.