En frisk fläkt av kontinenten

Ernst Cassirer (1874–1945) intar en oförtjänt undanskymd ställning i svensk filosofihistoria. Han stammade från Tyskland, och verkade där under större delen av sitt liv. Han var en framstående företrädare för den s.k. nykantianismen i Tyskland under första halvan av förra seklet. Som tysk och jude fick han dock, av förklarliga skäl, problem vid Hitlers maktövertagande 1933; han tvingades ge upp sin professur och fly landet. Erbjudanden om trygga tillflyktsorter kom från flera håll, men det som han slutligen fastnade för kom från den f.d. eleven, sedermera professorn i filosofi och landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, Malte Jacobsson (1885–1966).

Sin bok om Axel Hägerström (1868–1939), skriven på tyska 1939 och nu för förs-ta gången översatt till svenska, börjar Cassirer med en reflektion över filosofins tillstånd. Tidigare, på Newtons och Voltaires tid, skilde sig naturvetenskapen mycket åt i olika länder i Europa; så är inte fallet idag. Men inom filosofin råder fortfarande, enligt Cassirer, en stor skillnad de europeiska länderna emellan. Följaktligen var det en viss chock att från den tyska filosofidebatten inympas i den svenska, en chock som Cassirer dock efter några år kommit över. Med ökade kunskaper i svenska hade Cassirer på allvar börjat kunna delta i den svenska kulturdebatten, och framförallt förstås i den svenska filosofidebatten, där den mest omdebatterade filosofen, och följaktligen den som det var mest angeläget att skriva om, var just Axel Hägerström.

Cassirers bok om Axel Hägerström är i stort en genomgång av dennes filosofi. De områden Cassirer själv mest har fått tillfälle att utveckla sin egen filosofi inom, därtill mer grundligt än tidigare, är enligt hans egen utsago rättsfilosofin och etiken. Men han börjar sin presentation och kritik i rakt motsatt ände: den teoretiska filosofin och Hägerströms attack på metafysiken. Hägerströms välkända motto för sitt arbete inom metafysikens område är praeterea censeo methaphysicam esse delendam, en parafras på Cato den äldres välkända mantra om att Carthago (i Hägerströms fall metafysiken) bör förstöras. Med detta vill han uppmana till att överge all gammal metafysisk spekulation till förmån för en kritisk filosofi i Kants anda och efterföljd. I denna utgångspunkt i den teoretiska filosofin står Cassirer och Hägerström tämligen enade; metafysik som den har bedrivits är ett dött företag, och enda vägen framåt är att följa Kant närmare i spåren och finna de bakomliggande förutsättningar som måste finnas för den kunskap vi uppenbarligen har.

Utmärkande för Hägerströms projekt är den vikt han lägger vid begreppsanalys. Detta specifika drag är också ett signum för mycket av svensk 1900-talsfilosofi, någonting som i högsta grad är just Hägerströms förtjänst. Enligt Cassirer riskerar dock denna betoning på begreppet att förleda Hägerström till att blanda ihop begrepp och verklighet. Detta kan leda nära sådana ”farliga” filosofiska hållningar som idealism, att allt som finns är beroende av vår kunskap om det, och den därmed nära sammanhängande subjektivismen, att kunskapen har sitt ursprung i subjektet.

Den gemensamma hållning man trots denna kritik ändå finner hos de båda filosoferna inom den teoretiska filosofin återfinns dock inte inom den praktiska. Detta beror enligt Cassirer på att Hägerström intar en radikalt annorlunda hållning inom den praktiska än inom den teoretiska filosofin. Medan Hägerström inom kunskapsteorin sökt finna de möjliga betingelserna för den kunskap, främst naturvetenskaplig, som vi verkligen har, blir projektet inom rättsfilosofi och etik snarare att undergräva kunskaps-anspråken.

Detta gör han genom att påvisa det släktskap som begrepp inom dessa områden uppvisar med en magisk och animistisk världsbild, där andar och gudar befolkar världen. Detta gäller framför allt, enligt Hägerström, viljebegreppet. Vilja är i själva verket ett annat ord för känsla, en omskrivning för att ge det ett sken av objektivitet och därmed större legitimitet. På liknande sätt är även lagar och påbud endast uttryck för subjektiva känslor. Det är detta man kommer fram till då man analyserar sådana skenbart objektiva omdömen som ”det är gott att …” eller ”det är förbjudet att …”. Medan kunskapsteorin räddades av en konstruktiv begreppskritik, faller etiken och rätten i dess nuvarande former i stället ohjälpligt samman då han skärskådar dem med hjälp av samma instrument.

Som Cassirer anmärker triumferar alltså subjektivismen, därtill oförblommerat, i Hägerströms praktiska filosofi. Men enligt Cassirer begår Hägerström ett fundamentalt misstag; för viljan kan inte reduceras till känslor. Värden är inte enbart någonting subjektivt, som känslor; värden kan tvärtom stå i motsats till varandra, värdeomdömen kan ha logiska konsekvenser och är dessutom rent upplevelsemässigt helt olika känslor. Även om inte moralen delas av olika folkslag söker vi ändå en koherens mellan värdeomdömen, både egna och andras, något vi inte gör med känslor. Detta är ett uttryck för den strävan efter samstämmighet och objektivitet som vi återfinner överallt på viljans område, liksom på de områden inom moralen och rätten som hänger samman med viljan.

Men det mest anmärkningsvärda är enligt Cassirer ändå att Hägerström misslyckas med att se viljan som den betydelsefulla faktor som genomtränger kulturen i stort, eftersom vilja innebär just en bestämd grundinriktning hos medvetandet efter något ännu inte uppfyllt. Med sin bortreducering av viljebegreppet har Hägerström därmed även ryckt undan möjligheten att förstå någonting alls av vad kultur och civilisation vill säga. Han har vidare demolerat grunderna för att alls kunna bedriva humanistisk forskning. Men därmed har även grunden för hans eget projekt fallerat och därmed hela hans etiska och rättsfilosofiska projekt som sådant, eftersom han i alla sina argument för resonemang utifrån rättshistoria och undersökningar av kulturens utveckling, undersökningar som enligt Hägerströms filosofiska grundhållning inte låter sig göras. Hägerström har därmed med sin praktiska filosofi huggit av den gren han själv med sin filosofi sitter på, en inom filosofin tämligen olycklig, om än inte helt ovanlig, händelse.

Hur Hägerström skulle svarat på denna förödande kritik får vi aldrig veta. Hägerström dog nämligen bara några månader efter det att boken utgivits. En kritisk recension av boken skrevs dock av Ingemar Hedenius (1908–1982), en av den tidens kommande svenska filosofiska storheter. På fler än ett sätt är detta alltså en enastående bok, då en av 1900-talets främsta filosofer kommer rakt in i den svensk filosofiska debattens hetluft, och där svensk filosofi, om än av tragiska omständigheter, får in en frisk fläkt av kontinental filosofi.