Kafkas kärlekskorrespondens

”Jag är fullkomligt besatt av begäret efter livstecken från Dig. Det är bara genom Dina brev jag får kraft till de allra enklaste sakerna i livet.”

Så skriver Franz Kafka i ett av sina talrika brev till Felice Bauer. Att raderna talar sanning framgår tydligt av allt annat som han skriver till sin fästmö under denna intensiva korrespondens. Han bokstavligen står och faller med kontakten, fastän de båda bara hunnit mötas som hastigast. Felice arbetar i Berlin, författaren i Prag.

Denna kärlekskorrespondens upptar merparten av den tredje brevvolymen i utgivningen av Kafkas samlade skrifter (projektet har nu kommit drygt halvvägs, 18 volymer aviseras totalt). Breven till Felice utgavs i två volymer 1997, men här ingår de alltså i ett större kronologiskt sammanhang, och översättningarna har också reviderats.

I likhet med Kafkas dagböcker rymmer breven intressanta nycklar till författarskapet, och flera av novellerna kommenteras i brevväxlingen. Kafkas litterära arbete ligger däremot i träda under dessa båda år. All energi går till förälskelsen – han skickar ofta ett par längre brev per dag. Stor tid tar även hans ”spöklika arbete på kontoret”. Kafka arbetar med olycksfallsförsäkringar.

Det är sällsynt att författarbrev griper tag på detta sätt, speciellt som det rör sig om en så intim korrespondens. Många stycken har en intensitet som tränger djupt in hos läsaren. Man känner lidelsen, och lidandet, och far närmast illa av den sårbarhet som Kafka uttrycker. Brevens romantiska kärna kommer snart också att avspegla hela hans tillvaro – de ensamma promenaderna, skrivkrampen, de inbillade sjukdomarna, vantrivseln på kontoret, ljudkänsligheten, det problematiska förhållandet till fadern, demonerna som är i farten. Det är styrkan i passionen som får hans tillvaro att framstå i så förstorad skala. I viss mån ges därför här ett fylli-gare självporträtt än i dagböckerna; man tänker exempelvis på attityden till skrivandet och dess villkor.

Naturligtvis är det också fängslande att följa faserna i de bådas relation. Raderna är nakna och självutlämnande. Trots sin besatthet invaggar Kafka aldrig sin kära i vackra föreställningar. Bindande löften ges inte. Tvärtom varnas hon ideligen för mörka skrymslen inom honom. Han tycks göra nästan allt för att avskräcka henne. I samma andetag kan han böna och be om en tätare ström av brev. Felice får veta att han gömmer hennes telegram under huvudkudden, att hon betyder allt; bara hos henne finner han sin räddning. Det hade onekligen varit spännande att ta del av hennes brev, men de har gått förlorade.

Mitt i denna storm är det ändå skrivandet som betyder mest för Kafka – något som Felice nog först inte hade anat. ”Jag tror inte att Du riktigt förstått att det endast är skrivandet som ger mitt inre möjlighet att leva”, betonas i ett sakligt brev. Längre fram dramatiseras författarrollen: ”För att kunna skriva behöver jag avskärma mig från världen, inte ’som en eremit’, det räcker inte, utan som en död.” Dessa sidor, och många fler, redovisar Kafka också öppet inför Felices far när det senare blir tal om giftermål. Det är svårt att tänka sig en mer öppenhjärtig svartmålning av sitt jag.

Fullt så lyckligt slutar inte historien. Kafka slår upp förlovningen redan efter några månader. Volymen innehåller även brev till hans förläggare Kurt Wolff, vännen och för-fattarkollegan Max Brod samt Felice Bauers väninna Grete Bloch, som kom att få en medlande funktion mellan de älskande.