Vsevolod Michajlovitj Garsjin – liv och verk

För att förstå Vsevolod Michajlovitj Garsjins situation måste man erinra sig Rysslands historia från 1850-talet och framåt. När han föddes 1855 pågick Krimkriget som bäst. Det slutade med att den starka fästningen Sevastopol intogs av allierade trupper. Svåra inre oroligheter blev följden i Ryssland av detta nederlag. Den hårdföre tsaren Nikolaj I avled 1855 och efterträddes av sin son Alexander II, som försökte införa en del reformer. Den viktigaste var att livegenskapen upphävdes 1861 och att ett visst lokalt självstyre inrättades, den så kallade zemstvo-institutionen (närmast jämförbar med landsting). Samtidigt gick den ekonomiska utvecklingen framåt och det skedde ett industriellt uppsving. Samhällsstrukturen förändrades. Godsägarklassen blev mindre betydelsefull och i stället kom borgarklassens industripampar – och industriarbetarproletariatet. Kulturlivet dominerades av intelligentian, det vill säga universitetsutbildade ungdomar, mottagliga för tidens sociala strömningar och idéer. Oron fortsatte dock i landet. En viktig gruppering var narodnikerna, mestadels unga idealister som ville förbättra villkoren för folket (narod betyder folk). Man ville också leda in Ryssland på en socialistisk väg utan ett kapitalistiskt mellanled och gav sig ut på landsbygden för att undervisa bönderna. En militant grupp bröt sig dock ut 1879, en grupp som ville åstadkomma förändringar snabbt och med våldsamma metoder. Tsar Alexander hade blivit alltmer reaktionär under detta tryck och det slutade med att han mördades år 1881. Följden av mordet blev stränga straff för de inblandade, ökad censur, husundersökningar, övervakning och brutala polisövergrepp.

De tidiga levnadsåren

Garsjin föddes år 1855 i guvernementet Jekaterino-slav (namnet ändrades under sovjetttiden till Dnjepropetrovsk). Han tillhörde visserligen en adelsfamilj, men ekonomin var synnerligen bekymmersam. Dessutom var föräldrarnas äktenskap mycket disharmoniskt. ”En del familjescener har hos mig lämnat outplånliga spår, kanhända också spår i min karaktär”, skrev han senare i ett brev till en god vän.

Redan som barn hade han en stark läslust. Pusjkin, Lermontov och Gogol hörde till favoriterna liksom H.C. Andersen. Enligt egen uppgift tog han också starka intryck av Onkel Toms stuga.

När Garsjin var sex år skildes föräldrarna, och två år senare flyttade modern med honom till S:t Petersburg. År 1864 sattes han i ett sjuårigt gymnasium och tillbringade där tio år istället för de normala sju. Något skolljus var han sålunda inte. I stället för att ta itu med skolarbetet ägnade han sig åt teckning, läste mycket skönlitteratur, var speciellt intresserad av botanik och gjorde långa, ensamma utflykter i naturen, där han övade upp sin skarpa iakttagelseförmåga.

Efter avslutade gymnasiestudier skrevs han 1874 in vid Petersburgshögskolan för bergsingenjörer. Han tycks ha vantrivts ganska präktigt där men försökte i alla fall att lojalt sköta sina studier. Vid den här tiden började han också att skriva, men eftersom han var extremt självkritisk makulerade han allt.

Debut

År 1877 bröt kriget mellan Ryssland och Turkiet ut på Balkan. Garsjin anmälde sig som frivillig. Han hade en idealistisk och patriotisk inställning, ville strida och dö för de kristna och för sitt land. Han utmärkte sig för tapperhet i fält men blev sårad i ett ben och återvände hem. Samma år, 1877, trycktes hans debutnovell Fyra dagar i en tidskrift. Han hade påbörjat novellen i Bulgarien, och den bygger i stor utsträckning på egna erfarenheter från kriget.

Berättartekniskt innebär denna novell något nytt i rysk litteratur. I stället för de tjocka romaner, som var vanliga på 1800-talet, skriver han en mycket kort novell. Handlingen är enkel. En svårt sårad soldat ligger på slagfältet. Bredvid honom ligger en turk, som han själv har dödat i striden. Egentligen händer ingenting på det yttre planet. Handlingen består av den sårade ryske soldatens inre tankeflöde, hans exakta iakttagelser av den nära yttre verkligheten, ett grässtrå eller en myra t.ex., hans febriga osammanhängande minnen, tankar och associationer som flimrar genom hans medvetande, en sorts stream of consciousness femtio år före James Joyce. Långa stunder förlorar han medvetandet i den obarmhärtigt heta solen. När han vaknar plågas han av tankar om kriget. Vad hade den här turken gjort honom för ont? Kanske hade han en gammal mor eller en fästmö, som nu kommer att sörja honom? – Fyra dagar i stekande hetta förflyter, innan han blir funnen av sina egna soldater. På ett plan beskrivs också realistiskt hans egen plågsamma törst och stanken från det alltmer sönderfallande och ruttnande liket av turken. Soldatens ena ben är så svårt skadat att det måste amputeras, men läkaren kommenterar detta faktum på ett ganska cyniskt sätt: ”Tja, Gud är god mot er, unge man! Ni kommer att bli vid liv. Det ena benet har vi befriat er från, men det är ju en bagatell.” Det är en annan bild av kriget än den vanliga, en bild fjärran från trumpetstötar, vajande fanor och hjältedater. Med novellen Fyra dagar nådde Garsjin stor framgång både bland kritiker och läsare.

Krigets meningslöshet tar Garsjin också upp i andra noveller, exempelvis i Pultronen och i Ur menige Ivanovs hågkomster.

Fortsatt författarskap trots depressioner

Vid universitetet studerade Garsjin bland annat historia och geografi, men alltsedan tonåren hade han drabbats av depressioner som nu fördjupades och kom allt tätare. Politiskt var ju 1880-talet i Ryssland en tid av skärpt förtryck efter mordet på Alexander II år 1881. Klappjakten på upprorsmän efter mordet bidrog till att ytterligare försämra Garsjins psykiska hälsa, i synnerhet sedan han förgäves försökt få en av attentatsmännen frigiven. Han irrade rastlöst omkring, begav sig till Jasnaja Poljana och samtalade en hel natt med Lev Tolstoj om allt som plågade honom och under en lång tid förmådde han inte utföra något arbete. Slutligen togs han om hand av släktingar, kom till en psykiatrisk klinik i Charkov och senare till S:t Petersburg, men för lång tid framåt var han en bruten man.

Dessförinnan hade han emellertid hunnit publicera några noveller, bl.a. Kalfaktorn och officeren. Huvudpersonen är Nikita, en stark och god ung man, som dock visat sig helt obildbar som soldat och därför blir kalfaktor hos en officer. Där tillbringar han ett absolut meningslöst liv, sover halva dagarna och passar för övrigt upp på officeren. Men egentligen hade han behövts hemma, där hans hustru väntar barn. Militären ”tog ifrån oss familjens enda hjälp och stöd” säger den gamle bonde som Nikita arbetat hos. Detta är också en sida av kriget, en absolut meningslös tillvaro.

Attalea princeps skrev Garsjin under intryck av narodnikernas till synes hopplösa kamp för ett bättre Ryssland. Novellen handlar om en palm, attalea princeps, som växer tryggt och ombonat i växthuset men som längtar ut, i friheten. Den växer och växer, till slut når den upp till taket, spränger taket och är fri – men därute är det vinter och kallt, och palmen dör. Genremässigt kan man säga att novellen är en allegori. På ett plan handlar den om palmen och dess strävan att växa ut i friheten, men på ett annat plan är det den aktuella politiska situationen som åsyftas. Allegorier har i alla tider varit en utmärkt genre för att våga och kunna ta upp brännande aktuella förhållanden, även under tider av censur. Men palmens strävan är givetvis också en vidare och djupare symbolik än den då dagsaktuella. De frågor som Garsjin ställer är om frihet och trygghet kan förenas. Eller är villkoret för trygghet att man anpassar sig, fogar sig och böjer sig? Eller är frihetens pris att man inte kan leva längre i kölden? Det är frågor som det inte finns några givna eller entydiga svar på, men de förblir ständigt aktuella.

Återhämtning och äktenskap

Efter en välgörande vistelse vid Dnjepr kom Garsjin tillbaka till S:t Petersburg i maj 1882 och kunde börja skriva igen. Sommaren 1882 tillbringade han som gäst hos Turgenjev på dennes gods i Orlovguvernementet. Året därpå gifte han sig med Nadezjda Michajlovna Zolotilova, som studerade medicin. Tack vare hennes välgörande inflytande kunde han på allvar ta itu med sitt författarskap och komma ifrån grubbel och tunga tankar. Detta år tillkom exempelvis novellen Den röda blomman, som delvis har självbiografisk karaktär och bygger på hans egna upplevelser som mentalpatient. Jag återkommer till den.

Sagan om paddan och rosen har tydligt inspirerats av H.C. Andersen. En liten pojke ligger svårt sjuk. Hans syster sitter och vakar vid hans bädd. I trädgården har just en ros slagit ut – men den hotas av en vedervärdig padda, som vill sluka den. Skönheten och odjuret i sagoform. Flickan vet ingenting om paddan, men hon ser rosen och vill göra sin lille döende bror en glädje. Hon kommer ut, upptäcker paddan, sparkar bort den och klipper av rosen. ”När gossen fick se systern med rosen i handen, spreds ett svagt leende över hans ansikte för första gången på länge, och med möda gjorde han en rörelse med sin kraftlösa hand. ’Ge mig den’, viskade han. ’Jag vill känna hur den doftar.’ Systern lade stjälken i hans hand och hjälpte honom att föra blomman till sitt ansikte […] Sedan blev hans lilla ansikte allvarsamt och orörligt och han tystnade – för alltid.” Rosen blev placerad i en särskild vas vid kistan, och den kände att den inte hade blivit avklippt förgäves. När rosen började vissna, lades den i en tjock bok och pressades ”och många år senare skänkte de den åt mig. Därför känner jag också till hela historien.” I den här novellen balanserar författaren på en smal kant med fara att falla ner i sentimentalitet. Men temat i novellen är ingalunda sentimentalt, tvärtom. Vad det handlar om är att offra sig för någon annan eller för något annat och högre, och att det är det offret som gör att ens eget liv fått en mening och varit värt att leva.

Den röda blomman och det ondas problem

Frågan om det onda sysselsätter Garsjin under hela hans författarskap. Schematiskt skulle man kunna säga, att det onda i hans verk manifesterar sig på tre olika sätt och inom tre olika områden: kriget, exploateringen av människor samt prostitutionen. Som en sammanfattning av denna kamp med ondskan kan man se novellen Den röda blomman, av litteraturkritikern Oksman kallad ett mästerverk. Huvudpersonen är patient på ett mentalsjukhus. Han ser som sin uppgift att utrota det onda i världen, och för hans sjuka fantasi är denna ondska förkroppsligad i tre röda vallmoblommor i sjukhusparken. Med övermänsklig ansträngning lyckas han lirka sig ur tvångströjan och bryta blommorna en efter en, men det sker till priset av att han själv dör. Garsjin har här lyckats fånga inte bara atmosfären på den tidens mentalsjukhus utan också den psykiskt sjukes tankar, föreställningar och fixa idéer.

Melankolin och depressionen drabbade Garsjin allt oftare. Hans läkare, professor Bazjenov, har beskrivit sjukdomstillståndet på följande sätt: ”Garsjins sjukdom tillhör den grupp cirkulära psykoser, i vilka sjukdomsanfallen allt oftare och oftare vänder tillbaka; de däremellan liggande tidsintervallerna med en ljusning av sjukdomsbilden blir allt kortare och kortare, och till sist förmörkas medvetandet för alltid.”

Under år 1886 var Garsjin någorlunda frisk, men från och med sommaren 1887 måste han betecknas som psykiskt sjuk. Den ryske litteraturhistorikern Fausek skriver i sina minnen över författaren att denne ”grät, klagade över sina lidanden och hemföll åt en allt djupare och djupare förtvivlan. Under nätterna plågades han av sömnlöshet, somnade först mot femtiden på morgonen och orkade inte stiga upp förrän vid tre- eller fyratiden på dagen. Bara emellanåt, när hans vänner kom på besök till honom och samtal utspann sig om skilda ting, litteratur, politik etc. kunde han efterhand bli gladare; hans röst blev starkare och högre och han blev åter för en stund samma livfulla och intelligenta personlighet, som han förr alltid hade varit. Sedan, när hans vänner hade lämnat honom, föll han strax tillbaka i förtvivlan och apati.”

Tidigt en morgon, den 19 mars 1888, störtade han sig i ett ångestanfall utför trapporna från fjärde våningen i det hus i S:t Petersburg där han bodde. Den 24 mars avled han av sina skador. Några tusen männi-skor deltog i begravningsprocessionen. Han var en mycket älskad författare.

Garsjins roll och betydelse

Grundläggande för hans verk är det moraliska ansvaret för folket, medkänslan med de ofria och förtryckta. Kampen mot ondskan konkretiseras i kriget, i prostitutionen, i kapitalismen men mynnar ut i den mentalsjukes kamp mot det universella onda i de röda vallmoblommornas gestalt, och han offrar sig själv i denna kamp. Trots sitt intensiva engagemang i sociala och politiska frågor var Garsjin dock aldrig enrollerad i något politiskt parti.

Till bilden av Garsjin hör också hans starka konstnärliga intressen. En tid var han konstrecensent, och han hade många vänner bland konstnärer, särskilt kanske Ilja Repin.

Den socialt tendentiösa litteraturen hade sin motsvarighet i måleriet vid denna tid. Under 1860-talet uppstod en realistisk konstförening med socialt engagemang på programmet. Konstnären – författaren skulle vara nära förbunden med samhället och kritisera missförhållanden. Garsjin intresserade sig mycket för denna riktning och hade, som ovan nämnts, många vänner bland konstnärerna. Här skall bara nämnas ett exempel. Konstnären Verestjagin hade målat tavlor med anklagelser mot krigets meningslöshet och grymhet. Garsjin tog djupa intryck av honom och skrev till och med en ungdomsdikt till Verestjagins första utställning. Garsjin är sålunda inte ensam om att ta upp sociala teman och social problematik, långt därifrån, men han gör det på ett berättartekniskt avancerat sätt som pekar framåt.

Var skall man placera Garsjin litteraturhistoriskt och berättartekniskt? I Ryssland har man kallat honom realist. Sovjetisk litteraturforskning talar om ”kritisk realism”. Den danske slavisten Stender-Pedersen säger, att han har sina rötter i rysk 1800-talsrealism, att han har impressionistiska drag i sin prosa men att han också har inslag av romantiska element och av symbolism. Noteras bör dock, att Garsjin själv var hyste stor aversion mot alla slag av etiketter.

Garsjin lade ner en oerhörd omsorg på sitt författarskap. Varje ord kostade honom en droppe blod, skriver han i ett brev. Han kunde inte heller skriva utan inspiration och inre upprördhet. (Man kan i det sammanhanget erinra sig den psykoanalytiskt inriktade forskaren Rollo May, som driver tesen att ångest är förutsättning för allt konstnärligt skapande.) Innan han påbörjade en berättelse hade han allt klart i huvudet och skrev sedan ner det ganska snabbt, men sedan ändrade han och ändrade ett otal gånger. Zjukovskij, en av Garsjins vänner, som var litteraturhistoriker, anser att exaktheten i Garsjins berättarmetod var en sorts tillflykt för honom. En sorts försvar mot kaos och ångest, ungefär som extrem ordning, ritualer och tvångshandlingar kan vara för en svårt neurotisk person.

I ett brev den 1 maj 1885 skriver Garsjin om hur han söker efter nya former och uttrycksmedel. Han framträdde ju under en period, när de stora, tjocka romanernas tid började vara förbi. Garsjin ville alltid uttrycka sig klart, koncist, lakoniskt, utan överflödiga ord. Flaubert var ett stilideal men kanske ännu mer den franske novellförfattaren Mérimée. Vad Garsjin strävade efter var att sakligt och kortfattat berätta också om svåra ting, att objektivera.

Mot slutet av hans liv ökade hans intresse för folkliga berättelser och för sagor. Det sista verk han skrev var ämnat för barn: Grodan och resenären, 1887. Där märks tydligt inspiration från rysk sagostil och rysk folklig legend, och det är kanske det ljusaste verk han skrivit.

I början av sitt författarskap använder han gärna jag-form eller dagboksform. Senare blir tredje person vanligare och den inre tankevärlden inte så dominerande. Omvärld och bipersoner får mer plats i de senare verken, som också tenderar att bli längre. Det förekommer dock aldrig några omständliga beskrivningar, varken av personernas yttre utseende, inre egenskaper eller bakgrund till deras handlande. Man får ett första intryck, spridda detaljer, ett impressionistiskt drag om man så vill. Analysen överlämnas åt läsaren, som under berättelsens gång själv får pussla ihop bilden av de upplysningar som lämnas så att säga i skärvor då och då. Man skulle kunna tala om medskapande, långt innan den termen lanserades. Dialogen är naturlig och individualiserad. Vad som framför allt är banbrytande i Garsjins författarskap är den form av inre monolog som förekommer i Fyra dagar. Det är, som redan påpekats, en sorts stream of consciousness 50 år före James Joyce.

Enligt litteraturhistorikern Gerijk är Garsjin vägröjare för den ryska symbolismen. Främst tänker han då på novellen Attalea princeps men också på Den röda blomman, där de röda vallmoblommorna blir symbol för den metafysiska ondskan. Ett annat motiv som Garsjin ofta tar upp är döden, t.ex. i Fyra dagar, Den röda blomman, Sagan om paddan och rosen, Attalea princeps. Han kände sig själv dödsmärkt. (Det var just därför att Repin såg Garsjin som en märkt man som han använde honom som modell för den mördade sonen på den kända tavla där Repin framställt Ivan den förskräcklige med den av honom själv mördade sonen i sina armar och med vild och vansinnigt stirrande blick.) Allt som Garsjin skrev hämtade han ur sin egen erfarenhet, men det personliga lyfts hela tiden upp på ett allmängiltigt plan. Så vitt jag kunna finna tar han dock aldrig upp teodicéproblemet och nämner inte heller Gud.

Litteratur

Vsevolod Garsjin: Den röda blomman och andra noveller, svensk översättning Hjalmar Dahl, Forumbiblioteket 1956. (Senare pocketupplaga har också givits ut.)

Stenborg, Lennart: Studien zur Erzähltechnik in den Novellen V.M.Garšins, diss. Uppsala 1972. Alla biografiska uppgifter och citat är hämtade ur denna avhandling.