Frankrike bortom allfarvägen

Frankrike erbjuder sedan äldsta tid exempel på homogena grupperingar av boplatser, goda kommunikationer mellan landsändarna genom långa, segelbara vattenleder liksom ett bra vägnät, som i delar går tillbaka ända till romarna. Men samtidigt är det i hög grad ett land bestående av mycket individuella mikroregioner med sina utpräglade folktraditioner, sina bygdemål etc. Precis som gräset, korna, kyrkspirorna, växlar dessa från trakt till trakt.

I våra dagar har man blivit, på nytt måste man väl tillägga, observant på dessa särpräglade kulturer som underavdelningar till det officiella Frankrike, som då Paris oftast får stå för. Där finns som på många andra ställen i Europa i dag en hausse för minoritetsspråken och inom Frankrikes gränser ryms relativt många: provençalskan, katalanskan, bretonskan, baskiskan bara för att nämna de viktigaste. Man kräver allt mer rätt till hemspråksundervisning i dessa språk, sedan sekler satta på undantag. Dödsstöten mot dem kom väl i och med den allmänna folkskolan på 1800-talet då en massa ”instituteurs” drillande bybarnen i ”la langue nationale”. Något som kanske inte bara får ses som negativt!

I en intressant och detaljrik studie kring Savoyen på 1600 och 1700-talet av författarparet Jean och Renée Nicolas i serien La vie quotidienne (Hachette 1979) presenteras en del av Frankrike som rymmer många otillgängliga områden och därför en provkarta på mycket speciella traditioner, men samtidigt en öppning mot övriga delar av Frankrike enär befolkningen i alla tider fått söka sig bort för kortare eller längre tider till följd av utkomstsvårigheter. Så betraktades exempelvis kunskaper i franskt riksspråk mycket tidigt som något positivt (de egna dialekterna tillhör franco-provencalskt språkområde). Emigranterna kom ofta från de otillgängligaste trakterna, Faucigny, haut Chalblais, Maurienne, Tarentaise. Och de visste av erfarenhet, och de upprepade det för de yngre, att franskan var nödvändig att behärska i tal och skrift, om man skulle slå sig fram i Lyon eller Paris, man undervisade redan på 1700-talet rätt systematiskt i modersmålet på dessa höjder. En förtroendevald yttrade följande ord: ”Förutom det faktum att den viktigaste av all undervisning, nämligen den som bibringas från våra predikstolar runt om i landet, är på franska språket så är det nödvändigt för bikt, för att göra sig förstådd vid domstol m.m. Och vänjer man sig därvid så uttalar man det utan svårighet och förstår snart de termer man själv har bruk för. Därtill talas franska så gott som i hela världen”, tillade sagesmannen med en riktigt känsla för franskans ställning i det egna århundradet. Ofta var det prästen i byn som stod för undervisningen. Överhuvud präglades kyrkan under 1700-talet av ett pedagogiskt patos, som skiljer den från attityden i 1600-talets katolska värld, då massan ofta enbart var föremål för kyrkans barmhärtighetsverksamhet. På 1700-talet såg man allmänt den enorma fattigdom, som utmärkte livet bland småodlarna på landet bl a, som något som bara kunde bekämpas genom att tillföra de unga kunskap. I byarna i Savoyen fanns det etablerade taxor för olika slag av kunskap. Så kostade det åtta sous att lära sig läsa i Beaufort, för ytterligare fyra sous kunde man få lära sig skriva.

Ofta blev det den modesta avgiften till trots de mer välbesuttna som skickade barnen till undervisning, de mindre bemedlade hade brått att få ut barnen på sluttningarna för att få hjälp med att valla boskapen, skyffla upp nedrasad jord, bygga terrasser. Klockorna från kyrkorna ackompanjerade livet såväl till vardag som söcken. I makarna Nicolas’ bok löper klockklangen som ett ledmotiv, den finns där vid greve Costas hemförande av sin brud till fäderneslottet. Vid dop ringde man bara för gossebarn. 1753 ringde alla katedralens klockor i Annecy för Joseph Marie Faure som bars fram till dopet av sin morfar advokaten Ribitel. Men författarna tillägger: ”Molns de bruit pour les pauvres, cela va de sol” (mindre klockor för den fattige). Le glas, själaringningen, bestods också dem som kunde betala för sig, de som reserverades vilorum inne i kyrkorna och som kunde beställa upp till två tusen själamässor för en hädangången under loppet av ett år. För den fattige som levde i ett skumrask med skenet från härden som enda ljuskälla efter mörkrets inbrott utgjorde kyrkan en fröjd för ögat. Vi läser: ”På 1600-talet fraischar församlingsborna regelbundet upp sin kyrka, iordningställer, bygger om.” R. Oursel återger i sin värdefulla bok L’art en Savoie exempel på denna gripande ambition att få bygga till Guds ära och han har kunnat gå tillbaka, rekapitulera arbetet och uppskatta i pengar vad som nedlagts. Vidare nämns de bidrag som härrör från hemvändande tacksamma emigranter. Så framstår ofta kyrkorna i de små bergsbyarna i Savoyen som gripande bevis på en fattig befolknings offerglädje. Helgonen hade sin givna plats i fromhetslivet. Här gällde samma hierarki som Péguy så kärleksfullt gett uttryck åt med adress till en parisförsamling:

”Så alltså: man måste någon gång, en dag stiga upp till Henne

som är förbedjerska

Efter det att man gått till

Marcel och Germain och Germaine

Geneviève och Sankt Pär

Till skyddspatroner och helgon,

Till Paris’ eviga skyddshelgon

och till och med till Roms eviga skyddshelgon

Efter detta måste man gå

till Henne som är den mest överväldigande,

Emedan Hon också är den mest

moderliga.”

I denna speciella del av Frankrike var det emellertid andra namn som toppade listan, så Saint Antoine Ermite, alltid framställd med stav, bjällra och grisen enär han är husdjurens beskyddare. Saint Guérin ansågs speciellt ta sig an hornboskapen på vall. Hjordarna anses fortfarande stå under Saint Theodules beskydd, och vars fest infaller den 16 aug. För jordens gröda vände man sig till Saint Grat. Just i Savoyen ansågs Saint Claude kunna förhindra att skadeinsekter gick i bondens åker. Sainte Apollonie skyddade vägfararen och hjordarna från snöskred och heliga Birgitta ansågs kunna avvärja stormen. Om detta och mycket annat handlar denna levande, välskrivna exposé över den del av Frankrike, som fortfarande ligger bortom allfarvägen.

Ser man på de titlar förlaget Plon gett ut på senare tid i serien Terre humaine röjs också där en ambition att sprida kunskap om och förståelse för människans livsvillkor i skilda tider och i skilda miljöer. Man har kommit med en nyutgåva av Roupnils klassiska Histoire de la campagne franpaise och 1980 med ett personligt vittnesbörd med titeln Toinou, le cri d’un enfant auvergnat. Boken har blivit en stor försäljningsframgång då den svarar mot den moderna läsarens nyfikenhet på allt som ligger utanför det etablerade samhällets råmärken. Författaren är Antoine Sylvère, född 1888 i Le Massif central nära Puy de Dôme, alltså i en av de fattigaste delarna av Frankrike. Och om fattigdomen handlar det, om vuxenvärldens missbruk gentemot barnet, till exempel i form av skolaga så naglarna blödde. Alltid vara på sin vakt, till och med när det gällde den egna auvergnska dialekten, som var portförbjuden inom skolans väggar och som om den hördes i något sammanhang genast renderade den skyldige ”le bonnet d’âne”. Föräldrarna undvek att tala dialekt med tanke på barnen. I dag står däremot en timme auvergnat på schemat i Sylvères gamla skola! Om andan i hemmet skriver Sylvère: ”Om alla affektiva uttryck var portförbjudna hos oss så munhöggs man desto friskare och klandrade varann reservationslöst.”

”När mannen lyfte handen för att slå hustrun skrek hon på sin dialekt: ”Ai pa peur que tu me batis, jamais tu auzaras me ressa” (jag är inte rädd, du skulle aldrig våga). Men lyckostunder fanns, som så ofta i kontakten med den äldre generationen, som slagit sig till ro och inte var piskade att kämpa för uppehället. Antoine upplevde ett lugn i morfaderns sällskap under vandringarna i skogen, eller när de från någon höjd följde örnens flykt. Precis som Savoyen var Auvergne ett landskap som hemsöktes av emigration. På följande sätt tecknar Sylvère ett hus, som man tvingats lämna. ”När ett hus ute på landet dör upplöses det som ett lik som lämnats ute i det fria. Plötsligt en dag måste dess invånare ge sig iväg, utan något hopp om att återvända. Precis som när själen bryter upp från kroppen. Snabbt driver vinden pannorna från taket, som blottläggs, och störtar samman. Fönsterluckorna släpper, dörrarna slår fram och tillbaka. Barnen tar det i besittning och slår sönder det som eventuellt kan förstöras. Ingen ryter åt dem ty ingen intresserar sig för en herrelös boning.” Ett mycket ambitiöst register orienterar läsaren i de behandlade ämnesområdena, som verkligen täcker fattiga bönders livsvillkor någonstans på höglandet mitt i Frankrike vid sekelskiftet. Sylvère själv lyckades skapa sig ett liv bortom dessa förhållanden, men barndomsmiljön hade för alltid etsat sig fast i hans minne och hans bok är en fängslande läsning.

Just huset intar en central plats i Emmanuel Le Roy Laduries fascinerande bok Montaillou, en fransk by (1294-1321) (Atlantis 1980), exemplariskt översatt av Jan Stolpe och behandlad i åtskilliga recensioner och därtill introducerad i ett TV-program med författaren hösten 1980. Tillkomsthistorien är i sig förbluffande, det rör sig nämligen om inkvisitionsprotokoll, baserade på minutiöst nedtecknade vittnesmål som gett Le Roy möjlighet att kartlägga ett komplicerat socialt mönster i just denna avlägsna by i Pyrenéerna i en avlägsen tid. Ett tillvägagångssätt som är fruktbärande för kunskap och äldre skeden av vår egen civilisation liksom om den tredje världen och dess behov . . . I bägge fallen gäller det att man försöker tränga under skorpan för att nå fram till den sociala organisationen och strukturen. För Ladurie var således grundförutsättningarna ytterst positiva . . . studien kunde bli lokalt förankrad och synkronisk. Montaillou var den sista byn som aktivt stödde det kathariska kätteriet eller albigenserkätteriet, en rörelse som florerat på många håll och som 1324 utraderades genom inkvisitionens slag mot dess sista utpost. När Montaillou omvändes till kätteri skedde det genom dörrknackning, ”missionärerna” gick från hus till hus, man gick inte på enskilda. Just husen utgjorde ett nätverk av släktförbindelser med trådar bakåt i tiden. Med husbondfolk, tjänare och konkubiner under samma tak. Där samlades man i det stora köket (la foghana) och lyssnade till vältaliga förkunnare. Vanns ett hus vanns en population och så blev Montaillou ett block med ett fåtal sprickor ut mot ett samhälle av polycentrisk natur: där fanns greven av Foix, inkvisitionen i Carcasonne och biskopen i Paniers, Jacques Fournier, inkvisitor och sedermera påve under namnet Benedikt XII. Varje rörelse följdes tack var angivare som visste att utnyttja situationen, så till exempel kyrkoherden som hade folket i byn där han ville, med konsekvenser också för hans eget hus, ”les Clergues”. De lärde sig snabbt att spela med i denna katt och råtta-lek. Därmed blev livet i Montaillou ”en kafkaliknande värld av spioner och angivare”, man kastade sten på taket eller mot fönsterluckorna på en väns hus för att han skulle öppna. Ett historiskt dokument, levandegjort med vardagsnära detaljer, men kanske än mer ett allsmäktigt vittnesbörd om dissidentas öde gentemot en totalitär maktapparat där straffen också utmättes efter döden i form av systematisk plundring av kättares gravar för att för alltid frånta dem friden, om inte den andra polen, huset bränts. Efter domus kom salus i dessa människors referenssystem, genom att gå lös på bägge visste inkvisitionens män vad de gjorde. Där fanns också herdarnas värld med Pierre Maury som levande prototyp. Sin första predikan fick hans sig till livs av en predikant som från åsneryggen la ut texten med herden som enda publik. Det var kathariska riter som predikanten utvecklade. Herden framstår med sin obundna frihetslängtan på sina vandringar över bergsluttningarna med sina djur, uppfylld av det han hört, som mycket levande; med viss tur i bagaget, fram till 1324 då inkvisitionen griper honom och han försvinner ur dokumenten.

Den referade typen av litteratur har visat sig slå an på dagens läsare i Frankrike något som bara bekräftar den moderna människans behov av kunskap, inte bara om nuet.