Cocktailpartyt

I Villanden tycks Henrik Ibsen för alltid ha demaskerat den mänskliga idealdriften i Gregers Werles gestalt. Just så fyllda av världsfrälsarnit, så övertygade om att de är mänsklighetens välgörare är idealisterna, så förödande och destruktiva för sina medmänniskor. Gregers Werle, det är Marat, Lenin, Pol Pot. Och deras språk är skräckvälde, tjeka, folkmord. Hedvigs död, det är vad Gregers Werle åstadkommer, undergången för det älskligaste, det sannaste och det mest äkta bland människor.

Men finns det då ingen annan väg för oss än att leva med medelmåttigheten, livslögnen, halvheten? Är Dr Rellings ord det sista ordet: ”Tar De livslögnen fra en gjennomsnitts-menneske, så tar De lykken fra ham med det samme”?

Det är till sist ändå bara cynikern, människoföraktaren som kan slå sig till ro med att det går att leva drägligt på en livslögn. Människoföraktaren är ju den människa som gett upp hoppet, hoppet om sig själv och hoppet om mänskligheten. Därmed saknas något grundläggande mänskligt hos honom. Själva viljan till liv är skadad. För viljan till liv är förbunden med den mänskliga grundegenskap, som heter idealdriften, längtan efter det fullkomliga. Som skapade varelser är vi människor inställda under begränsningens villkor. Som fallna varelser står vi under bristfällighetens villkor. Så långt har Dr Relling rätt. Detta är vårt läge, och vi kommer inte ur det. Och samtidigt kan vi aldrig slå oss till ro i begränsningens och bristfällighetens villkor. Människan har en intuitiv förnimmelse av, att hennes tillvaro är avsedd att vara något annat. Det liv hon nu lever är inte hennes mål, hennes ändamål. Hon söker ständigt komma utöver begränsningen och bristfälligheten. Ty människans sanning, för att tala med det realistiska tänkandets språk, det är hennes överensstämmelse med den avsikt, till vilken hon en gång skapades: till Guds avbild. Eftersom idealisten egentligen är gudlös, blir hans idealkraft en strävan efter människans självförgudande. Lenin har uttryckt det så: ”l det nya samhället behövs ingen Gud. Människan är Gud.” Detta självförgudande måste genomföras med människans egna, inneboende krafter. Det är förklaringen till idealistens plågsamma anspänning och enastående förmåga till självbedrägeri, så lysande skildrat i Gregers Werles gestalt. Det är också bakgrunden till idealistens humorlöshet och känslokalla grymhet. Men för den andligt medvetna människan är målet inte att människan av egna krafter skall göra sig till ett gudaväsen, utan att hon av nåd skall bli en återspegling av det gudomliga Majestätets skönhet och kraft. Det är skillnaden mellan idealism och andlighet: skillnaden mellan självförgudande och gudomliggörelse.

Om Gregers Werle belyser idealismen, kan T.S. Eliots Cocktailpartyt belysa den andliga medvetenhetens väg. Kanske är det betecknande att Ibsens verk i långa stycken är helt humorfritt medan T.S. Eliots har den yttre formen av en salongskomedi. Och det beror inte på att Eliot är mindre allvarlig, utan på att han har den grundoptimism, den hoppfullhet som gör att han mitt i allt mänskligt elände kan skildra sina gestalter med det ”genomskådande överseende” som är humorns väsen, för att tala med Söderblom.

Cocktailpartyts yttre miljö är den ytligaste och flackaste man kan tänka sig. Det är Londons West End, något av den värld som skymtar förbi i veckotidningarnas spalter: börsmatadorer, bilhandlare, skådespelare och godsägare på väg till eller från fester, vernissager och premiärer. På T.S. Eliots Cocktailparty finns motsvarande uppsättning. Där är värdfolket, societetsadvokaten och hans hustru; hon med en okuvlig strävan att synas och vara någon – genom hans ställning, till vilken hon drivit honom fram. Samtidigt söker hon åstadkomma en kulturell glans över sitt sociala liv genom att hålla salong. Hennes stora fynd är den unge mannen som tror att han är eller skall bli den store författaren, Peter Quilpe. Där är den eleganta unga societetsflickan, Celia Coplestone, som utan att veta det är föremål för Peter Quilpes skygga tillbedjan. Där är den fladdriga äldre damen, Julia Shuttlethwaite, och den något enfaldige men praktiske globetrottern, Alexander MacColgie Gibbs, som känner alla överallt.

Redan cocktailpartyts yttre form är den ytligaste gestalt man kan tänka sig för mänsklig gemenskap. Måltiden är ju mänsklighetens ursakrament. Genom att äta tillsammans vid samma bord, genom att dela samma föda och samma dryck ger människor tillkänna att de hör tillsammans. I cocktailpartyt är bordsgemenskapen bruten, måltiden har upplösts och egentligen mist sin betydelse. Man kommer och går. Det viktiga är att vara där och att synas. Så är det också på Edward och Lavinia Chamberlaynes cocktailparty. De har det inte därför att de vill ha det utan därför att deras gäster kan bidra till deras sociala ställning. Och deras gäster kommer inte därför att de vill vara värdfolkets vänner utan för att vinna social ställning genom att vara där. Alla spelar för varandra. Alla söker sitt.

Men detta cocktailparty är inte som andra. Värdinnan är inte hemma. Advokaten försöker förklara hennes frånvaro med en genomskinlig nödlögn, som alla genomskådar: Hon har övergivit honom. Och så är där en okänd gäst, som inte spelar med. Han känner inte dem alla skall känna. Han dricker inte det alla skall dricka. Men när de andra gästerna försvunnit är den okände kvar. Och han erbjuder sig att föra tillbaka Lavinia.

Cocktailpartyt var ett spel, ett allas spel för alla. Den okände gästen visar sig vara en societetsläkare, sir Henry Harcourt-Reilly, och i hans mottagning demaskeras spelet undan för undan. Lavinia är redan hans patient, Edward och Celia blir det.

Det, som driver cocktailpartyts människor att söka upp läkaren, är att de inte längre kan spela. När den värld Edward sökt spela i faller samman genom att Lavinia överger honom, har han plötsligt ingen verklighet längre. Celia har varit hans älskarinna, han har trott sig kunna vinna ungdom och liv genom henne. Men nu, när hans spelade värld fallit samman, kan han inte längre.

Cocktailpartyt är egentligen är kärleksdrama. Dess människor längtar efter kärlek, söker kärlek, spelar kärlek. Men ingen av dem kan älska, ty de söker alla sitt. Det är denna upptäckt, som får kulisserna att rämna. Det är när Lavinia upptäcker att Peter Quilpe, som varit hennes älskare, endast använt henne som hon använt honom, för att uppnå något annat. Och Peter Quilpe upptäcker att Celias vänlighet mot honom aldrig varit vad han trott den vara. Men Edward får göra en än svårare upptäckt: ålderdomen. Han säger till Celia:

That is the worst moment, when you feel that you have lost

The desire for all that was most desirable.

Det är Celia som till sist är cocktailpartyts huvudgestalt. Hon är unik. Hennes kärlek är inte som de andras. Hon är lika totalt sekulariserad och materialistisk som de andra. Att hon brutit sig in i en annans äktenskap är uppenbarligen inte något, som inger henne samvetskval – ännu. Men vad hon sökte i sin kärlek var inte det som de andra sökte, den stora upplevelsen, hänförelsen. Utan hon hade trott sig kunna ge något. Hon säger till läkaren:

Oh, I thought that I was giving him so much!

And he to me – and the giving and the taking

seemed so right …

And then I found we were only strangers

And that there had been neither giving or taking

But that we had merely made use of each other.

För att förstå vad Celia talar om, måste man känna bakgrunden till den kristna kärlekstanken, som den finns utformad framförallt hos Augustinus. Hos människan finns en outsläcklig kärlek, amor. Denna kärlek kan vända sig mot de skapade tingen och företeelserna, med själviskt begär. Då blir den begärelse, cupiditas. Och detta är människans stora tragedi: hennes kärlek har gått vilse. Den har missat sitt mål. En av betydelserna i det grekiska ordet för synd, hamartia, är just att missa målet. Kärleken är ju det som förenar. Dess sanna väsen är att förena människan med hennes Skapare. Genom denna förening blir hon vad hon skapats till: Guds avbild, god, vis, odödlig. Men när människans kärlek går vid sidan om sitt egentliga mål, Gud, när den istället vänds mot det skapade, då förenar den människan med det skapade, så att hon blir en avbild av det skapades begränsning och förgänglighet. Människans kärlek till det skapade blir därmed också ett missbruk av det skapade, ett försök att få ut något av människorna och tingen, som de inte kan ge. Celia säger till Edward:

The man I saw before, he was only a projection –

I see that now – of something that I wanted –

No, not wanted – something I aspired to –

Something that I desperately wanted to exist.

It must happen somewhere – but what, and where is it?

Edward, I see that I was simply making use of you.

I ask you to forgive me.

Det finns hos Celia ännu ett drag, som skiljer henne från de andra. Det är medvetandet om ansvar. Det äkta paret skyller på varandra. De har knappt hunnit återförenas förrän de börjar det klassiska grälet. Men Celia säger till läkaren:

I at least have no one to blame but myself.

Ur detta medvetande om ansvar växer något annat fram:

It sounds ridiculous – but the only word for it

That I can find, is a sense of sin.

Detta medvetande är egentligen inte bundet vid det äktenskapsbrott hon varit delaktig i. Ty det är endast den yttre gestalten av själva grundsynden: kärleken som gått vilse. Hon beskriver det själv så:

It’s not the feeling of anything that I’ve ever done

Which I might get away, from, or of anything in me

I could get rid of – but of emptiness, of failure

Towards someone, or something, outside myself;

And I feel I must … atone – is that the word?

Och nu, när hon vaknat upp ur drömmen, känner hon ingen annat än medlidande för den man som trott att han älskat henne och som hon själv trott sig kunna ge så mycket. De har gått, säger hon, som barn i en skog för att finna en gömd skatt. Den fanns där inte, kanske kommer den aldrig att bli funnen. Skatten de sökte, det var kärleken, den kärlek som människan är skapad till, den som är det innersta i den Heliga Treenighetens väsen. Det är denna kärlek Celia sökt:

Without desire, for is fulfilled

In the delight of loving. A state one does not know

When awake. But what, or whom I loved.

Or what in me was loving, I do not know.

Det är en aning av mystikens innersta erfarenhet, unio mystica, föreningen med Gud, som Celia fått del av, utan att egentligen veta vad det är. Hon beskriver det själv som en dröm:

For what happened is remembered like a dream

In which one is exalted by intensity of loving

In the spirit, a vibration of delight …

Det kan tyckas egendomligt, ja stötande, att förhållandet mellan man och kvinna, till och med ett förhållande som Edwards och Celias får samband med de innersta andliga verkligheterna. Men det blir stötande först genom den nedvärdering av förhållandet mellan man och kvinna, som är den faktiska innebörden i den moderna sexualitetskulten. För klassisk kristendom är denna sammanställning något naturligt, just därför att den sätter förhållandet mellan man och kvinna så högt. Det är den högaktningen, vördnaden, som tar sig uttryck i kyskheten. Det är som aposteln säger: ”Den hemlighet som ligger häri är stor. ”Puritanismen är en sekularisering, likväl som sexualitetskulten. T.S. Eliot var frigjord från bådadera, liksom den kristna mystiken, som aldrig tvekat att använda Höga Visan för att beskriva unio mystica.

Läkaren ställer Celia inför valet:

I can reconcile you to the human condition,

The condition to which some who have gone as far as you

Have succeeded in returning. They may remember

The vision they have had, but they cease to regret it,

Maintain themselves by the common routine …

Det är inte detsamma som att leva på en livslögn, som Dr Relling uttryckte det. Det är att ha genomskådat lögnerna, att se verkligheten i det borgerliga livet i ögonen – och att leva med den. Det är den jämna vägen bortom de stora höjderna och de stora djupen. Den djupare gemenskapen med andra kommer man aldrig att nå, den verkliga kärleken kommer man inte att få erfara. Men det är fördenskull inget liv att förakta, tvärtom, Sir Henry säger:

It is a good life. Though you will not know how good

Till you come to the end.

Det är det liv Edward och Lavinia får välja. Den stora hänförelse de längtar efter blir aldrig deras. Men de får uppleva en enkel trygghet tillsammans, en enkel samhörighet. Lavinia uttrycker det så, när de väntar på gästerna till ett nytt cocktailparty:

You must sit beside me,

Then I can relax.

Det är pliktens väg. När de genom Alex fått veta om Celias död vill Lavinia helst inställa sitt cocktailparty. Men sir Henry säger:

It is your appointed burden.

Ty man kan förverkliga ett autentiskt och värdigt liv också mitt i världen, som världsman, som världsdam. Till de sällsammaste bevisen på denna sanning hör Dag Hammarskjölds liv, hur han i sitt liv som ämbetsman och politiker kunde förverkliga insikter från Thomas a Kempis Kristi efterföljelse, skriven för klosterfolk på 1400-talet. Och det är väl värt att besinna, att det verk som kommer närmast Thomas a Kempis är S:t François de Sales Filotea, ursprungligen skrivet för en hovdam, inte för att hon skulle lämna hovet utan för att hon just där skulle förverkliga sin kallelse till sann mänsklighet, till Guds avbild, gudomliggörelse.

Julia Shuttlethwaite, den pladdriga äldre damen, visar sig mitt i all ytlighet ha insikt i detta. Hon säger:

Everyone makes a choice, of one kind or another,

And then must take the consequences. Celia choose

A way of which the consequences was crucifixion …

And now the consequences of the Chamberlaynes’ choice

Is a cocktail party. They must be ready for it.

Men Celia kan inte välja Chamberlaynes väg. Den andra vägen läkaren lägger fram för henne är en okänd väg. Han vet att det är en väg, som kommer att föra henne genom stora lidanden. Han vet att hon kommer att gå långt på den vägen – och att den kommer att bli svår. Han säger om den vägen:

The second is unknown, and so requires faith –

The kind of faith that issues from despair.

The destination cannot be described;

You will know very little until you get there;

You will journey blind. But the way leads towards possession

Of what you have sought for in the wrong place.

En nutida romersk-katolsk mystiker, Flor Hofmans, har beskrivit det så: ”Också säkerheten har gått förlorad och du har inga fasta landmärken: du har farit ut på skeppet Förtröstan.

En gång blir seglet hissat: Frid. Då är Gud inom synhåll. Till dess kan du erfara missmod, och tvivel kan dölja sig under bördor och brister. Mörkrets och den eviga tristhetens ande skall ännu protestera: Varthän? Han skall få dig att ur tusen hörn se på dig själv, få dig att åter och åter kretsa kring din egen medelpunkt. Håll då ut, fortsätt att räkna med Gud, välj honom framför dig själv, ha modet att vänta allt från honom som så ofta sade genom sin Son och sina helgon: Hav förtröstan.”

Liksom Hedvig i Villanden tillhör Celia Coplestone de rena, i egentlig mening enfaldiga själar, som i motsats till de mångfaldiga, de splittrade följer sin kallelse till sann mänsklighet, plågade men aldrig hindrade av allt det som hindrar andra på samma väg. Julia säger:

She will be afraid of nothing; she will not even know

That there is anything to be afraid of.

She is too humble. She will pass between the scolding hills,

Through we valley of derision, like a child sent on errand

In eagerness and patience. Yet she must suffer.

De två år, som ligger mellan första aktens cocktailparty och sista aktens har fört Celia till en nunneorden med sjukvårdsuppgifter på missionsfältet. Det är från hennes fält Alex, den ständige globetrottern, kommer till Chamberlaynes. Han har inte mött henne själv. Hon var död när han kom dit. Under oroligheter bland de infödda hade hon stannat kvar på sin missionsstation för att vårda de sjuka, under en epidemi. Hon blev gripen av de upproriska och korsfäst intill en termitstack.

Varför måste detta ske? Varför skulle ett ungt liv gå förlorat på detta sätt? Var det värt att dö för några infödingar, som ändå skulle dött? Sir Henry svarar:

Who knows, Mrs Chamberlayne,

The difference that made to the natives who were dying

Or the state of mind in which they died?

I sin död skiljer sig Hedvig och Celia. Hedvig drivs in i döden av Gregers Werles ”ideale fordring”. Celia offrar sitt liv. Hedvigs död är en tragedi. Celias död är en seger. Ty i en sådan död förverkligas den djupa andliga realitet, som kallas vetekornets lag: ”Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så bliver det ett ensamt korn: men om det dör, så bär det mycken frukt.”