Är allt klappat och klart i Indokina?

Det brukar ofta påstås att det var fransk-danske geografen Conrad Malte-Brun som i början av förra århundradet hittade på termen Indokina. Själv stavade han Indo-Chine, bindestrecket kunde tolkas symboliskt. Ett streck som förband och som delade av. Strecket kunde stå som symbol för den djupa linje som går mellan indisk och kinesisk kultur. Det var kineserna som militärt och politiskt behärskade halvön. Den påverkan som röntes från Indien var mildare och fredligare. Röda flodens delta var halvöns hjärtpunkt och det var här som kineserna koncentrerade sin insats. Detta område är också känt under namnet Tonkin. Det indiska arvegodset gjorde sig påmint genom rörelser ledda av reinkarnerade buddor, av vilka den senaste också var den som fick till stånd den varaktigaste rörelsen. Denna Theravadabuddism hade framgångar i kungarikena Pagan, Siam, Khmer och Lan-Xan och genom ett sammansatt historiskt förlopp – av mer eller mindre sammanhängande slag – kom dessa riken att bli upphov till Burma, Thailand, Kambodja och Laos. Dessa förstnämnda en smula oklart definierade länder har givit upphov till de av oss nu kända – föga homogena – staterna. Bristen på homogenitet gäller särskilt Burma och Laos. Länderna har ständigt ändrat struktur, delat sig och kommer antagligen att dela sig på nytt. Det land som nu bestämmer hur det skall delas är Vietnam. Detta land täcker det mesta av den halvö, som skjuter ut mellan Kina och Indien. Denna halvö kallades förr det gyllene Chersone med Ptolemeus eller för Lilla Indien med de arabiska geograferna.

Det vietnamiserade Indokina

Frankrike måste göras ensamt ansvarigt för den historiskt sett oförnuftiga åtgärden att – i syfte att underlätta förvaltningen och måhända även för att främja ekonomisk utveckling – föra samman två kulturellt, språkligt, estetiskt, litterärt och religiöst oförenliga områden. I det ena fallet rörde det sig om ett land som vilade på en konfuciansk tradition och allt vad denna innebär av enhetlighet och centralism. Denna konfucianska enhetlighet har emellertid störts under lärans utbredning och alla de edor som har uppstått kring tävlande dynastier, vilka i sin tur har varit mer eller mindre uppknutna till särdrag i landets geografiska struktur. Det andra området bestod av en rad mindre furstendömen av något växlande varaktighet. Dessa furstendömen var länge lydstater åt sin västliga granne, kungadömet Siam. Detta förhållande upphörde genom att Frankrike genom en serie fördrag, utväxlade mellan Bangkok och Paris, från tiden 1867-1907 lyckades göra slut på den siamesiska överhögheten. Man tänkte då inte på att vågskålen skulle slå över häftigt åt det andra hållet när man befriade dessa småstater från beroendet av Siam. De kom nu att i praktiken hamna i ett betydligt fastare grepp är den hand som tidigare hade hållit i dem. Vietnameserna har en förkrossande övermakt över alla andra indokinesiska folk, detta övertag grundar sig på fler faktorer än en befolkningsmässig överlägsenhet. Det blev stater som officiellt styrdes av Frankrike men där det i verkligheten var vietnameserna som härskade. Bildandet av en enda enhet av de två omaka områdena speglades i den grafiska symbolen, man tog bon bindestrecket och skrev Indokina. Till detta ord hörde en bestämning som fanns kvar ända till den 9 mars 1945. Till dess kallades landet för Franska Indokina och namnet vittnade om vem som hade sörjt för att de båda områdena sent omsider skulle bilda en politisk enhet. Från att tidigare ha varit löst hopbundna hade områdena sammanfogats.

Problemet speglas i de två sätten att skriva ordet Indokina – med eller utan bindestreck. Geografen Malte-Brun skrev med bindestreck, den franske generalguvernören Paul Doumer – verksam i Indokina åren runt sekelskiftet – skrev utan. Ho Chi Minh och hans efterföljare har genomfört vad som hade påbörjats av den forna kolonialmaktens prokonsuler. Vietnameserna har rafsat samman en rad folk, som egentligen inte alls hör ihop, under sin färla. Förr var det republiken Frankrike som styrde och ställde i området genom generalguvernören över Indokina, nu är det sedan över två år Socialistiska Republiken Vietnam som svänger med käppen. Efter hand har man sedan 1975 tillvällt sig inflytande över den svaga republiken Laos genom bistånd och närvaro av experter. En närvaro som för övrigt även hade gjort sig påmind än tidigare. Hanoi lyckades i januari 1979 få till stånd Demokratiska Republiken Kampuschea – en stat som helt måste följa Hanois signaler.

Den läsare som är bevandrad i Indokinas politiska historia kanske redan nu känner sig något förvånad över att vi har försummat att nämna både kungariket Champa och staten Malaya. Till detta vill vi säga att kungariket Champa sögs upp i Vietnam så tidigt som mellan tolvhundra och sextonhundratalen och därför inte är omedelbart aktuellt. Vi kommer framdeles att även säga några ord om Champa eftersom detta kungarikes öde på ett kusligt sätt liknar det som nu händer på halvön. Med Malaya förhåller det sig på så sätt att detta land – åtminstone vad dess kontinentala del anbelangar – utan tvekan rent geografiskt hör till Indokina. Men Malaya är något för sig – redan namnet visar detta. Det är en värld som sträcker sig långt ut i Indiska Oceanen och Stilla Havet med mängder av skärgårdar. Vi nöjer oss därför att med Indokina mena vad som i dagligt tal brukar kallas Indokina, politiskt det område som numera domineras av Vietnam.

Har Sydvietnam befriats eller annekterats?

När Hanoi 1975 lyckades slå ihop Vietnams båda halvor till en stat kunde detta tyckas legitimt. Det var stormakterna som med enigt beslut år 1954 hade bestämt att Vietnam skulle vara delat på ett sätt som kunde förefalla godtyckligt. Att återföreningen var något rätt och riktigt ansåg alla dess många förespråkare. Den som före 1975 vågade sig på att hävda att de båda delarna varken kulturellt eller ekonomiskt hörde ihop samt därjämte till äventyrs även menade att den sydvietnamesiska revolutionsregeringen ej vore representativ fick tåla klander och utpekades lätt som en bedrövlig företrädare för flydda tider kolonialistiska och imperialistiska tänkesätt. I korthet ansågs frågan om Vietnams enhet vara ett spörsmål som blott finge besvaras på ett sätt. Men det skulle ej töva länge förrän andra toner skulle ljuda. Inte minst bland dem som ivrigast hade förespråkat att Vietnam vore ett och odelbart märktes snart besvikna röster. Det blev en bitter och i många fall hedrande omprövning av tidigare ståndpunkter. Men märkte snart att det rörde sig om en erövring och att det socialistiska Nordvietnam sysslade med att kuva Sydvietnam. Med brutalitet och oskicklig övertalning försökte den nordvietnamesiska regeringen tämja folket i det erövrade landet. Med en enkel ordlek uttrycktes saken så att landet i syd skulle normaliseras. De som i Europa och Amerika hade trott, att ett broderligt och framstegsvänligt Vietnam skulle uppstå ur krigets aska blev alla grymt besvikna. Segern över imperialismen förde inte det goda med sig som man hade hoppats.

I landet fanns inte längre någon ledande ande av samma resning som den år 1969 avlidne Ho Chi Min. Man hade fått ett kollektivt ledarskap som var föga skickat att träffa de beslut som behövdes och som ej heller förstod att främja jämvikt mellan tävlande intressen. Det var ett håglöst ledarskikt som regerade med hjälp av en oduglig byråkrati som nu satt vid makten. En stat varest polismakt, allmän förvirring och enfald samt snart också besticklighet blomstrade. Väl må det erkännas att det fattiga landet ej utan vidare mäktade ställa upp de resurser som skulle krävas för en rask återuppbyggnad. Likväl syns det som om man ej heller var beredd på att sätta in de resurser som stod till buds på fredlig återuppbyggnad. Till att främja sådan gjordes blott ansatser. De hårdföra gäng av politruker och administratörer som Partiet och Staten sände ner till södern för att göra sydvietnameserna till goda socialister blev snabbt fördärvade och glömde sina plikter när de kom i kontakt med allt det lockande som kapitalismen hade lämnat efter sig i Saigon. Att ständigt åberopa sig på Ho Chi Min dög ej för att besvärja detta. Landets politiska läge gjorde situationen än svårare. Och inrikespolitiskt band man ris åt egen rygg genom att hindra dugliga personer från att sätta in sina krafter på återuppbyggnadsarbetet. Samhällsbyggare som åtminstone 1975 hade varit beredda att göra en insats för landets bästa hindrades eller förlorade själva lusten att ta egna initiativ.

Man bör särskilt nämna problemet med landets kineser, vilka för övrigt endast utgör en del av de flyktingar som har givit sig av. Det kan vara svårt att ge ett täckande svar på frågan varför kineserna har lämnat landet. Hanoi har hävdat att de hade påverkats av propaganda från Peking. Den kinesiska regeringen har menat att det var förföljelser som orsakade utvandringen. Uttåget kan inte förklaras med att det rörde sig om kinesiska köpmän som misstrivdes med övergången från kapitalism till kommunism då handelsdrivande kineser egentligen endast fanns i Chalon i Sydvietnam. De kineser som bodde i norr sysslade i allmänhet inte med handel utan var ofta verksamma som hantverkare eller verkmästare. Att dessa duktiga kineser har försvunnit innebär en kännbar ekonomisk förlust för det vietnamesiska folkhushållet. Såväl de handelsdrivande kineserna som de kineser, som hade arbetat i andra näringar, utgjorde ett produktivt ekonomiskt element.

Bönderna miste snabbt arbetslust och levnadsmod när de fick erfara vad en statlig marknad för jordprodukter förde i säcken. Landet kan vara helt självförsörjande på livsmedel. Inträffade oår efter 1975 har bidragit till att brist på livsmedel likväl råder i landet. Vi bör minnas att förhållandena var annorlunda under den franska kolonialtiden. Befolkningen var då mindre, å andra sidan låg då jordbrukstekniken ännu i sin linda och den bästa tänkbara avkastningen på odlad areal var mindre. Livsmedelsöverskottet i Sydvietnam kunde då sändas mot norr och hela Kochinkina som sådant exporterade sitt överskott.

Den utrikespolitik som fördes på Hanois eget initiativ och de politiska steg som landet tvingades till av Peking medförde att landets ekonomi – efter ett års rast – har hållits på krigsfot. Under detta år hann man inte med mycket. Trettio års krig hade gjort att det inte hade planerats för fredsläge. Befolkningens längtan efter en omställning till ett fredligt bruk av landets resurser förmådde ej påverka utvecklingen.

Protektorat och kolonier

Under den gamla kolonialismens dagar fanns det kolonier av två slag. Dels handelskolonier – där man nöjde sig med en begränsad ekonomisk insats som väsentligen innebar att man gjorde vinster på det beroende infödda folkets bekostnad –, dels sådana kolonier, som befolkades från moderlandet. Vidare fanns protektorat. I dessa reglerade man där boende folks handel och utrikespolitik. Det beroende folket fick i protektoraten behålla en inre egenförvaltning de väsentliga politiska besluten skulle däremot underställas den västerländska stat som hade protektoratet i sin vård. Denna gamla terminologi kan fortfarande användas om man vill beskriva förhållandena i dagens Indokina. Laos och Kambodja (”Kampuschea”) är båda såväl protektorat som befolkningskolonier åt Vietnam. Tidigare har vietnamesernas ledande ställning i historisk tid berörts. Vi kan kalla deras dynamiskt och personalt präglade ledarskap för dynastiskt för att undvika den polemiskt belastade termen imperialism.

Denna dynastinism blomstrade före de franska kolonisatörernas ankomst. Egendomligt nog uppmuntrades den av fransmännen. Vi bör här återkalla minnet av den tredje grannstaten. Dess öde var än mer tragiskt än det som Laos och Kambodja har fått röna. Denna stat blev nämligen helt utplånad. Kungariket Champa hade ursprungligen täckt en vidsträckt yta. Under elvahundratalet sträckte sig Champa ända till Dong-Hoi. När vietnameserna trängde ner mot söder minskades landets storlek. Under sextonhundratalet bestod landet dels av en mindre del som var vietnamesiskt protektorat – gällande Nha Trang där en stackars ynklig ”kung av Champa” fortfarande formellt regerade –, dels av landets tidigare övriga område som vietnameserna hade invaderat och gjort till koloni. Vietnameserna utplånade den gamla befolkningen utan att för den skull anställa massmord på folket i det erövrade landet. Framträngandet följdes upp genom vietnamesiska jordbrukskolonier vilka stödda av vietnamesisk militär, med kraft införde vietnamesisk kultur. Den tidigare befolkningen i de trakter där dessa kolonier anlades fick anpassa sig till härskarfolkets språk och kultur. På detta sätt fick landet med tiden en rent vietnamesisk sociokulturell struktur. Man genomförde vad som med en nutida term kallas etnocidium, dödande av en kultur. Det som nu återstår av det en gång strålande kungariket Champa är inte mycket. Det rör sig om några få minnesmärken och inskrifter, som minner om det forna Champa och dess invånare. Vittrade minnen av en försvunnen kultur.

I Västerlandet är det endast historiker och arkeologer som kommer ihåg namnet på detta folk från forna dagar. I Laos och Kambodja är däremot kungariket Champas dystra öde väl känt även i det levande folkminnet och man fruktar att Champas undergång varslar om det som en gång skall hända dem själva. Att använda Champa som prövosten när man vill sia om en oviss framtid kan verka rimligt då saker och ting redan har inträffat, som ter sig som förelöpare till en utveckling av samma slag. Man vet ur säkra källor att det finns vietnamesiska trupper i Laos liksom i Kambodja. I dessa länder upprätthålls den allmänna ordningen av de vietnamesiska ockupationstrupperna. Dessa insatser gäller enbart de områden som vietnameserna betraktar som värdefulla. Den laotiska krigsmakten är mycket svag och någon kambodjansk krigsmakt under kontroll av regeringen i Pnom-Penh finns ej. Det är även känt att det finns vietnamesiska och sovjetiska experter i Pnom-Penh och Vientiane liksom också i de större laotiska och kambodjanska provinshuvudstäderna. Man vet ännu inte med visshet om några varaktiga vietnamesiska kolonier har inrättats. Men det finns skäl att frukta att så har skett. I så fall troligen i de delar av Kambodja som ligger öst om floden Mekong.

Helt klart står dock att myndigheterna har sänt vietnameser till s.k. nya utvecklingsområden i samband med den tvångsmässiga utglesning av befolkningen som man har företagit i Ho Chi Minh-staden (f.d. Saigon). Man har sänt människor till trakter, som praktiskt taget saknar odling – sådana är det inte svårt att hitta i nordöstra Kambodja. Gränslinjerna mellan Vietnam och Kambodja drogs på sin tid av den franska kolonialmakten och de då givna gränserna har sedan dess då och då klandrats än av Vietnam än av Kambodja. Någon noggrann och vedertagen uppfattning av hur gränsen rätteligen bör dras finns inte. I den del av Kochinkina som ligger runt Mekongdeltat har det sedan gammalt funnits betydande minoriteter av khmerer. Detta inslag i Sydvietnam motsvaras av stora grupper vietnameser i Laos och Kambodja. Dessa grupper har kommit dit under den gamla kolonialtiden och består av handelsmän, fiskare, hantverkare, risodlare, tjänstemän, plantagearbetare. Under de senaste åren har vietnameserna fått stå ut med angrepp och framstötar från de röda khmererna. Dessa trakasserier har använts av Hanoi för att rättfärdiga det egna anfallet på Kambodja. Det är inte alldeles säkert att det är sant att Vietnam skulle vara i färd med att revidera gränserna till egen fördel. Åtskilligt tyder dock på att så är fallet. Ett politiskt steg är att man låter inrätta kolonier med andra folkslag under vietnamesisk ledning i alla de tre länderna i syfte att skapa såväl kontrollpunkter som ett sätt att hålla gisslan. Man tror sig därmed stärka banden mellan de tre indokinesiska länderna och ställa dem under ledning av det kommunistiska partiet. Allt detta sker med Ho Chi Minh som hägnande symbol, i medvetande om att det parti, som Ho grundade 1925 var ett kommunistiskt parti för hela Indokina. Partiet har alltid haft nordvietnamesisk ledning och majoritet.

Det förefaller som om de trupper, som Hanoi har satt att vakta Laos och Kambodjas gränser, endast ägnar ett förstrött intresse åt uppgiften att hindra flyktingar att ta sig över till Thailand. Man låter tydligen gärna en befolkningsavtappning ske och avsikten kan vara att det utrymme som flyktingarna lämnar med tiden skall kunna användas för att stärka den vietnamesiska närvaron.

Thailand – skans eller dominobricka?

Om vi nu också nämner Thailand har vi nått den gräns som vi tidigare – i enlighet med den gamla koloniala terminologin – satte för begreppet Indokina. Men det har även funnits tider då Frankrike strävade längre västerut. En strävan som vid denna tid gällde inflytandet väster om de gränser som fastlades genom 1907 års fördrag och som antastade det dåvarande Siams gränser. Dessa 1907 års gränser kom likväl att bestå till våra dagar. Att argumentera med utgångspunkt från svunna tiders förhållanden kan ofta vara tveksamt. Men visst är nordöstra Thailand till större delen befolkat av laotiska folk, vilka för övrigt är nära släkt med thaifolken.

Vi bör komma ihåg att Thailand användes som bas för det amerikanska flyget under Vietnamkriget och att landet numera tar emot merparten av de flyktingar som kommer från Kambodja och Laos.

Flyktingproblemet är för dagens Thailand en tyngande börda och en svår politisk fråga. Genom internationella organisationer har den ekonomiska sidan av saken lösts bidragsvägen. Bidragen gör att flyktingstödet ger vinster åt mellanhänder och åt dem som själva tar hand om flyktingar. Här är inte platsen att försöka analysera den thailändska inrikespolitiska situationen. Vi får nöja oss med att konstatera att Thailand har de ekonomiska och politiska problem, som brukar finnas i utvecklingsländer och att landet har dålig politisk stadga. Monarkin utgör en sammanhållande kraft och det är militärerna som styr och planerar. Ett försök med demokrati gjordes under tre år och det slog inte väl ut. Oljekrisen har ock skadat Thailand liksom andra länder i tredje världen. Lugnet i landet störs städse av missnöjda minoriteter. I söder är det muselmanerna som stör, i norr och nordöst har det thailändska kommunistpartiet sina fästen. Partiet har kluvits i två inbördes, med varandra kämpande läger. En riktning lyssnar på signalerna från Hanoi och med dessa även på de hornstötar som skallar från Moskva, den andra partifraktionen är pekingkommunistisk.

Landets politiska läge skulle även utan flyktingarna vara besvärligt, med detta problem har svårigheterna tornat upp sig och regeringen i Bangkok finner sig ur stånd att reda upp den härva av kriser som har drabbat landet. Till råga på allt har jämte flyktingarna och i sällskap med dem kommit hemliga agenter med uppdrag att undergräva regeringens ställning.

Bland de få fransmän som bryr sig om vad som sker i Thailand har landet inte gott rykte. Denna ovilja är gammal och härrör från den tid då representanter för den franska kolonialförvaltningen och siameser gemensamt styrde landet. I Frankrike finns det färre än hundratusen flyktingar från Sydöstasien. Det är känt att även detta jämförelsevis ringa antal medför en hel del problem. När fransmännen förebrår Thailand dess njugghet mot flyktingarna osar det hyckleri. Det lilla kungadömet har nämligen redan tagit emot omkring niohundratusen flyktingar från grannländerna. Det har funnits ansatser till att göra en palestinafråga av flyktingproblemet och se flyktingarna som likställda med arabländernas palestinier. Flyktingar som skulle kunna användas som politisk påtryckning mot regeringen i Vientiane och än mer mot regeringen i Pnom-Penh. Det motstånd som Thailands khmerer gör mot regeringen har inte gjort det lättare för flyktingarna. Regeringen vill nu försöka få de kambodjanska och laotiska flyktingarna överförda till andra länder. Att det är svårt att få tag på villiga mottagarländer är väl nästan självklart. Vidare har man tvångsflyttat flyktingar till ogästvänliga trakter. Åtminstone vid ett tillfälle har sådan flyttning gjorts i stor skala. Vid detta tillfälle överfördes flyktingar till Kambodja där en oviss framtid väntade.

Flyktingtrafiken medför även ovälkomna konflikter med vietnameserna. Det är lätt att fly över gränsen. Vietnameserna hävdar emellertid en rätt att förfölja och gripa flyktingar. Detta leder till sammanstötningar med thailändska trupper hinsides gränsen. De thailändska väpnade styrkorna är överlag sämre utrustade och övade än de vietnamesiska. Det har uppmärksammats att de vietnamesiska trupper, som finns i Kambodja, verkar att leva under usla sanitära förhållanden och ha låg strids- och kårmoral. Det stora antalet desertörer vittnar därom. Dessa fanflyktingar är oftast soldater som har rekryterats från södra Vietnam. Den brist på militär jämvikt som finns i denna del av världen är trots allt klart till Hanois fördel.

Är läget sådant att det driver Vietnam att gå från hot till handling samt kommer landet att gripa till våld mot Thailand? Detta verkar åtminstone för dagen inte troligt. Ett anfall skulle medföra att Kina inskrede. En invasion skulle också häftigt ogillas av landets traditionsbundna invånare. De lever inom ett buddistiskt präglat samhälle, som aldrig någonsin haft mer djupgående beröring med Vietnam. Thailands hållning är nu liksom i flydda dagar den vaksamme grannens. Siam/Thailand har delat och delar det politiska inflytandet över Kambodja och Laos med Vietnam. Siams förmåga till att hålla geopolitisk jämvikt med Vietnam rubbades dock genom mått och steg som vidtogs av den franska kolonialförvaltningen. Thailand har efter förmåga arbetat på att försöka återknyta till sin förkoloniala utrikespolitiska tradition.

Måhända håller de två starkaste länderna på den indokinesiska halvön att långsamt och grannlaga närma sig det gamla jämviktsläget och kanske även lova att respektera varandras självständighet utan hinder av skilda politiska och ekonomiska system. Det finns de som gärna skulle vilja få ett tankeutbyte mellan de båda ländernas ledande politiker. Något har man talat med varandra ända sedan 1975. Mycket skulle kunna vinnas på ett ekonomiskt och tekniskt samarbete. Mekongfloden och dess många bifloder kräver stora insatser om vattenmassorna skall kunna användas till de kringliggande ländernas nytta. Dessa projekt kring Mekong startades upp redan för trettio år sedan under Förenta Nationernas beskydd. För att projekten skall kunna röna framgång och fullföljas krävs ett minimum av samförstånd mellan alla de fyra strandägande staterna.

Vietnam – självsäkert och härsklystet

De Gaulle yttrade på sin tid på tal om Israel att detta land vore ”säkert på sig självt och dominant”. Detta omdöme kunde i våra dagar ha gällt Vietnam. Även detta land har genomkämpat ett trettioårigt krig. Segern vanns snabbt och något oväntat i krigets slutskede. Under första kvartalet 1975 kunde de nordvietnamesiska politiska ledarna konstatera att en lysande seger hade bärgats. Detta stärkte deras självkänsla, påverkade deras sätt att bedöma det politiska läget och styrde deras framtida handlande. Lust att göra ytterligare politiska vinster framträdde. Med denna gick den sympati, som mångenstädes hade förvärvats, till spillo. Deras brutala och oskickliga inrikes- och utrikespolitik fick många vänner och sympatisörer och vända dem ryggen.

Vietnam har i dag en av världens bästa härar. Allmänt anses Vietnam – och detta i synnerhet av närliggande stater – vara en tänkbar angripare. Detta gäller åtminstone de fem länder, som tillhör Sydöstasienpakten, nämligen Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore och Thailand, länder med tillhopa mer än 250 miljoner människor. Det är särskilt Thailand som känner sig hotat. Paktens medlemmar är ickekommunistiska stater och syftet med pakten var när den slöts 1967 övervägande ekonomiskt. Man avvisar det vietnamesiska påståendet att pakten skulle vara en militär allians. Det mångåriga ekonomiska samarbetet mellan paktmedlemmarna gör att de känner en inbördes solidaritet. Deras samarbete har blivit både vidsträckt och djupgående. Det har också blivit naturligt för medlemmarna att göra gemensam sak inför de problem som möter i Indokina. Men det finns starka nyansskillnader. När det gäller Hanois åtgärder och utspel reagerar man olika. Bangkok och Singapore är mer känsliga än de övriga och vill hålla en hårdare linje. Kuala Lumpur, Djakarta och Manilla representerar en något mjukare linje, i dessa huvudstäder vill regeringarna hålla vägen till uppgörelse med Hanoi öppen.

De kinesiska stegen har krånglat till det lokala diplomatiska spelet. Kinesiska minoriteter finns lite varstans i detta område och Kina hävdar anspråk på överhöghet över Sydkinesiska havet. Detta gör att även Kina upplevs som hotfullt. Att Kina är Vietnams svurne fiende gör ej rädslan mindre. Såväl Kina som Vietnam försöker spela ut varandra. Man söker på allt sätt misstänkliggöra det andra landet inför de fem paktmedlemmarna samtidigt som man tonar ner den fara, som det egna landet utgör för närliggande länders suveränitet och politiska självständighet. Under hösten 1978 reste ett stort antal företrädare för såväl Vietnam som för Kina mellan de fem paktmedlemmarnas huvudstäder i syfte att förklara de egna politiska målen och försöka vinna stöd för sina synpunkter. Det är svårt att veta vilket lands företrädare som lyckades bäst. Det lugnande tal som kom från de vietnamesiska representanternas läppar kom snart att brutalt svära mot det intryck som Vietnams militära intervention i Kambodja medförde några månader senare.

Kina stöder fortfarande illegala kommunistpartier, som i hemlighet verkar i de fem paktmedlemmarnas länder. Men man har valt att tona ner den öppna propagandan för ett kommunistiskt Sydöstasien. För Peking är numera huvudmotståndaren inom detta område Hanoi. Detta är skälet till att man så hårdhänt mästrade Vietnam i februari 1979 när detta land hade gått in med sina trupper i Kambodja. Utåt såg det ut som den begränsade kinesiska inmarschen i Vietnam hade blivit en framgång. Rent militärt visade företaget emellertid Kinas svaghet på det militära område. De kinesiska trupperna kunde på intet sätt reda sig mot de tekniskt välutrustade och skickligt övade vietnamesiska. Vietnameserna hade hämtat modern teknisk utrustning och militär drill från Sovjet och detta märktes när trupperna nådde stridskontakt. Kina har därför i fortsättningen ersatt tanken på direkt insats med politiskt mullvadsarbete. Härvid har man vänt sig till etniska minoriteter. Sådana finns i de svårövervakade områdena i Kuang-si, Yunnan och i nordligaste Vietnam, vidare i Laos – när det groende missnöjet städse gör varje politisk situation osäker.

Kina skulle antagligen ta saken lugnare om dess sydliga och numera mäktiga grannstat hade velat kosta på sig ett hövligt erkännande av Kinas storhet och makt, ett erkännande av det slag som länderna i Indokina förr i världen gav det kejserliga Kina. Man skulle också ha lättare att tåla rådande läge om Hanoi hade behandlat Moskva och Kina på samma sätt och markerat lika vilja till oberoende i båda fallen. Så var fallet så länge Ho Chi Minh levde. Efter hans död har de vietnamesiska kommunisterna satsat helhjärtat på Moskva. År 1975 hoppades man allmänt – således inte enbart i Peking – att det nya Vietnam skulle bli ett asiatiskt Jugoslavien. Det man fick blev emellertid efter hand någonting som kan liknas vid ett asiatiskt Kuba – uttrycket har till och med använts av Peking. Vietnam hänger numera upp sin politik uteslutande på Sovjetunionen och nyttjar detta lands tekniska och ekonomiska resurser. Sovjet har blivit enda vapenleverantör till Vietnam, som sedan juni 1978 även tillhör Komekon – de kommunistiska ländernas samarbetsorganisation under sovjetisk ledning. Finns det även sovjetiska militärbaser i landet? I strikt rättslig mening kan svaret vara nej. Likväl finns det en kraftig och påtaglig sovjetisk militär närvaro, såväl på det vietnamesiska territoriet som i vattnen omkring. Man har skäl att frukta att Sovjet målmedvetet och konsekvent försöker nå två mål, vilka kompletterar varandra. Det gäller de strategiska målen att dels kringränna Kina, dels nå ut till och få tillgång till Indiska Oceanen. Sovjet kommer rimligen inte att utan starka skäl överge den skans man har skaffat sig i Sydöstasien. Den utgör en motsvarighet till den utpost man är i färd med att bygga upp i Afghanistan i syfte att bevaka sydvästra Asien.

Vilken hjälp behöver Indokina?

Man kan fråga sig vilken faktor som skulle vara ägnad att främja en utveckling av den aktuella situationen i det område som även fortsättningsvis – med vissa tysta förbehåll – kan kallas för Indokina. Det kan förefalla svårt att få fram en helt regionalt orienterad lösning. Det skulle vara rimligare att tro på en lösning inom ramen för en övergripande uppgörelse av världspolitisk räckvidd mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen. Kanske kan – efter år av politisk orkeslöshet – Förenta Staterna få till stånd en uppgörelse med Sovjet. För USA har – mot bakgrund av att unionen har drabbats av inre kriser och utrikespolitiska misslyckanden – de ständiga tvisterna med Sovjet blivit en allt tyngre börda och det är tänkbart att de som nu styr i Washington är beredda att försöka göra något åt situationen. Ett diplomatiskt spel som skulle syfta till en ny Jaltaöverenskommelse skulle vara inte endast svårt utan också riskabelt. Än så länge är det omöjligt att veta om någon ansvarig politiker vill pröva slikt spel.

I andra länder finns det ansvariga politiker, som är beredda att erbjuda sina goda tjänster. Framlidne Ohira i Japan gjorde – mot bakgrunden av de förbättrade förhållandena mellan hans eget land och Kina – ett resultatlöst försök. Indiens fru Gandhi är angelägen att om möjligt minska det politiska pris som landet måste betala för att stå på god fot med Sovjet. Efter sitt återval har dock fru Gandhi motvilligt gått ryssarna till mötes i så måtto att hennes regering har erkänt det av vietnameserna installerade styret i Pnom-Penh. Både Vietnam och Sovjet har säkert funnit Indiens stöd för den nya regeringen i Pnom-Penh vara mycket värdefullt med tanke på den ledande roll, som Indien intar i de alliansfria staternas krets. Tanken att andra alliansfria stater skulle följa Indien i spåren ligger nära till hands. Det blev ingenting med den saken och Vietnam är lika isolerat som förr i Förenta Nationerna. De alliansfria staterna har vägrat att rucka på sin tidigare inställning att Vietnam tillhör det kommunistiska lägret och att landet – trots anspråk därpå – inte kan räknas in i den alliansfria kretsen. Vietnam framstår därför fortfarande som ett följeslagarland till sin enda pålitliga bundsförvant, Sovjet. Vid två tillfällen har Vietnams aktion i Kambodja fördömts av Förenta Nationernas generalförsamling, båda gångerna på förslag av Sydostasienpaktens medlemmar. Både 1979 och 1980 antogs de väckta resolutionsförslagen med överväldigande majoritet. Eftersom Förenta Nationerna inte är en handlingskraftig organisation har Vietnam kunnat ta saken lugnt och se tiden an. De vietnamesiska politiska ledarna är målmedvetna och envisa samt tror sig om att kunna rida ut den storm av internationell kritik som blåser emot dem. De tror – trots motgångar i nuläget – att tiden arbetar för dem och deras politik. Det är inte lätt att gendriva detta – på sitt sätt en realistisk analys. Man räknar i Hanoi cyniskt med att motståndarna inte kan använda reala maktresurser och därför egentligen är maktlösa.

Det uppkomna dödläget bäddar naturligtvis för en kompromiss. Detta gäller åtminstone Kambodja. Enligt den internationella rättens vedertagna regler får en stat inte blanda sig i en annan stats inre angelägenheter. Det som gäller Vietnam enskilt och dess inre politik rör strängt taget endast detta land och påkallar ej ingripande utifrån. Det enda sätt som därför står till buds för dem, som känner sig förföljda i detta land, är därför att fly. Denna lösning känns djupt motbjudande för många. De som sedan gammalt där plöjer sin jord vill ogärna överge ett land som de har växt upp i. Vi bör också komma ihåg att ingen ifrågasätter Laos ställning som satellit till Vietnam. Det är landets nya styresmän – som med stöd av folkviljan – har velat ha landets internationella ställning reglerad på detta sätt. För Kambodja ligger saken annorlunda till. Här har Vietnam gått in med vapenmakt, avsatt den befintliga regeringen och tillsatt ett styre. De grymheter som de röda khmererna hade gjort sig skyldiga till i Kambodja har givit ett sken av moraliskt handlande åt Vietnams aktion. I jämförelse med den störtade regeringen har den vietnamesiska marionettregimen tett sig riktigt rimlig. De enda som på skarpen bekämpar den av Hanoi tillsatta regeringen är de röda khmererna. Dessa har tidigare stötts av Peking, som emellertid får allt svårare för sig att ge sitt moraliska och materiella stöd till denna grupp. Både i emigrantkretsar och i regeringskanslier har man esomoftast dryftat möjligheten att återinsätta prins Sihanouk. Det är ovisst om hans namn kan tjäna som politiskt samlingstecken eller om det numera blott representerar ett minne från flydda dagar.

Man kan naturligtvis – i brist på andra resurser – också vädja till världsopinionen. Men man kan fråga sig vartill detta skulle nytta. Världsopinionen är i allmänhet benägen att moralisera över och fördöma uppenbara missförhållanden. Opinionen vill inte ta de politiska konsekvenserna och ta på sig ansvar för konkreta åtgärder. Man vill helst hålla sig till den strikt humanitära sidan och undviker de tyngande plikter, som ett klart ställningstagande medför. Av detta följer rådvillhet när det gäller de humanitära insatserna. Det blir regelbundet strid om vem som skall anses vara behörig hjälpmottagare, hur fördelningen skall ske, hur man skall undvika att hjälpen missbrukas osv. Det är ej underligt att även goda viljor tröttas av allt detta. Och den allmänna meningen är ombytlig, det som drar ut på tiden blir träligt och vant, man upphör att lägga märke till sådant som man tidigare upprördes av. Informationer som först hetsade sinne och känsla blir likgiltiga, glöms allt snabbare och trängs undan av nyheter från andra fält. Så har det gått med Indokinafrågan. Det är inte många som i press och radio numera bryr sig stort om Indokina och dess flyktingproblem.

Om det finns någon makt som en dag vill gå emot det som redan verkar att vara klappat och klart i Indokina så kommer denna att vara Kina.

Översättare: Bengt Rur