Yrjö Hirn –estetiker inför katolicismen

Med antologin Maria i svensk litteratur, Gunnar Lokrantz’ postumt utgivna verk (1980), har vi äntligen fått en sammanställning som var högst behövlig, för både den litterärt och den katolskt intresserade. Ett originellt grepp, som vid närmare begrundande verkar självfallet – så som nya idéer gör, när de är som bäst – är att ta med texter skrivna av svenskar under medeltiden och då naturligt nog avfattade på latin. Denna påminnelse om att Europas litteratur (efter antiken) börjar långt före användandet av nationalspråken är nog så nyttig, inte minst i en allt mer historielös epok.

Dessutom inrymmer boken en koncentrerad framställning av Maria i troshistorien, där nittonhundra års utveckling, från evangelierna till andra Vatikankonciliet, sammanfattas på tjugofem sidor. Där hänvisas flera gånger i fotnoterna till den grundläggande framställningen på svenska om äldre tiders Mariafromhet, dock med en felaktig titel; sådant kan hända när ett verk inte slutgranskas av sin egen författare. Yrjö Hirn kallade inte sitt opus magnum från 1909 för Det gyllene skrinet. Titeln, vars räckvidd framgår först av närmare bekantskap med verket, är Det heliga skrinet, studier i den katolska kyrkans poesi och konst.

Detta får vara ett skäl, så gott som något, att påminna om denna väsentliga bok och dess lärde författare. En fyllig presentation av vissa drag i den katolska traditionen ger Hirn också i ett annat verk, Eremiter och pilgrimer, 1924.

Yrjö Hirn, 1870-1952, var finlandssvensk, och denna folkgrupp har länge haft namn om sig att sätta språkkänsla och lärdom högre än vad rikssvenskarna gör. Han var konstteoretiker, intresserad av estetiken som filosofi, professor i Helsingfors. Bland de 25 titlar som ingår i en förteckning över hans verk dominerar arbeten som behandlar 1700-talet, men idéströmningar från äldre perioder sysselsatte honom också, inte minst inställningen till resandet – bortsett från den praktiska nyttan – och i samband därmed uppfattningen av landskapstyperna.

Den svenska litteraturen om katolska idéer och gestalter är inte så omfattande att viktiga äldre bidrag borde få glömmas bort. Däremot bör ingen dra den slutsatsen att Yrjö Hirn vore särskilt sympatiskt inställd mot den katolska tron eller kyrkan. Vid ett besök i Ars preciserar han i ett samtal: ”Jag är icke katolik, jag är icke ens troende protestant, jag är endast litet vetgirig” (Eremiter och pilgrimer, 1924, s 241). Detta inre avstånd till ämnet för hans katolska studier gör det möjligt för honom att beskriva allt utan att känna sig nödsakad att bortförklara någonting. Något stör hans sinne för det rimliga – ”Men det är måhända försiktigast att icke tillämpa sitt eget uppfattningssätt på de fromma katolikernas resonemang” (ibidem s 229).

Däremot kommer han naturligtvis inte ifrån sina egna fördomar; vallfärdar man till Lourdes ”så beror ju detta på en banal vidskepelse (ibidem s 18) och i samband med mirakulösa hostior, särskilt undret i Bolsena, kommenterar han ”Vid det heliga brödet har, som synes, den fromma fantasien förknippat ett helt system af vidskepelser, hvilka i och för sig icke äro mindre förnuftstridiga, än föreställningarna om relikernas makt” (Det heliga skrinet, s 129).

Jämfört med vad kristna av olika konfessioner för inte så många årtionden sedan kunde tillåta sig att skriva om främmande religioner – i arbeten där man kunde haft rätt att vänta sig en saklig framställning av fakta – är detta dock inte särskilt allvarligt. För den som betraktar andras tro eller icke-tro som rena övertron är det nyttigt att ibland se sin egen uppfattning skildrad utifrån. De missförstånd som då lätt uppstår kan påminna om ens egen begränsning, när det gäller att förstå andra trosformer än den egna.

Det heliga skrinet, som allmänt anses vara Hirns mest betydande arbete, behandlar inte bara Mariafromheten. Visserligen upptar studiet av den de flesta av de 543 sidorna (inklusive nittio sidor fotnoter), men den är ändå ett specialfall av ämnet, som utgörs av behållarna för det gudomliga. Den första delen sysslar med de faktiska skrin (gyllene eller ej) där man förvarade reliker eller hostior. Det skönt utsirade skrinet ses som en karakteristisk form av katolsk fromhet på samma sätt som den målade vasen är typisk för den grekiska kulturen. Hirn behandlar altaret, särskilt i dess egenskap av relikbehållare, vanliga relikskrin, tabernakel och monstranser. Den eukaristiska teologin och därmed förbunden folklig tro presenteras likaså.

Först efter skildringen av de faktiska behållarna för det heliga övergår han till tron kring Jungfru Maria, ”tabernaklet för gudomens mänskliga kropp” (s 163). Traditionen, ”den fromma romanen”, om Marias liv, från avlelsen till himmelsfärden, med utgångspunkt i de s.k. protevangelierna (texter som skildrar Marias och Jesu liv före evangeliernas beskrivning av Jesu verksamhet) behandlas utförligt, till nytta för den som vill förstå konstnärliga framställningar av vissa episoder eller vill lära känna mindre bekanta detaljer i den äldre Marialegenden. (Jakobs protevangelium ingår f ö i biskop Gärtners urval av Apokryferna till Nya Testamentet, 1972.) Av störst intresse är de avsnitt, främst kapitel 21, som går igenom de olika symbolerna för Jungfru Maria, från de välbekanta som rosen och liljan till de mest långsökta som Gideons skinn (därom s 293 ff). Hon är ett torn, ett tempel, ett skepp, ett moln – inte ens den lauretanska litanian rymmer mer än ett fåtal av bilderna. En så omfattande och överskådlig behandling av ämnet torde vara svår att finna på annat håll, i varje fall på vårt språk. Dessa avsnitt är utan reservation läsvärda ännu idag, av både teologiska och poetiska skäl.

Av Hirns förord framgår att han ursprungligen hade tänkt sig att kommentera medeltida konst med hjälp av tidens diktning. Så småningom utvidgades ämnet för hans studier genom att han insåg att en förståelse av både bildkonst och poesi krävde insikt i den tro, den dogmatik som låg bakom dem. Han fann att konstnärerna ofta hade utarbetat ”estetiska uppslag, hvilka legat gömda i det teologiska tankesystemet” (s xii). Också i teologin spårar han ett konstnärligt skapande, som visserligen var omedvetet men inte desto mindre betydelsefullt. Slutligen blev hans arbete ”en syntetisk behandling af de estetiska dragen i hela den katolska mentaliteten” (p xiii).

Sådana synteser är vanligen alltför ensidigt beroende av upphovsmannens egen karaktär och personliga synsätt för att verka bindande för någon annan. Största värdet i detta arbete ligger inte i Hirns estetik, hur stimulerande den än kan vara emellanåt, utan i det material som han samlat och det sätt på vilket han presenterat det. Man får lätt intrycket att enligt Hirns uppfattning alla katoliker hade i stort sett samma uppfattning och samma associationer. Det var utan tvivel en överdrift redan när arbetet skrevs och är det ännu mer idag, när den historiska traditionen så uppenbart inte är alla troendes egendom. Även en katolik måste lära sig att ”läsa” en bild från äldre tid, dvs. att se och rätt tolka alla de enskildheter i framställningen som är betydelsebärande. De gamla legenderna spelar väl knappast någon roll mer. Deras plats har övertagits av meditationen kring rosenkransen. Visserligen innehåller kyrkans festkalender fortfarande dagen för Marie tempelgång – 21 november -, men detta uppfattas inte som en historiskt giltig uppgift om hennes barndom (i den judiska kulten fanns det inga tempeljungfrur, medan de förekom i somliga grekiska kulter, bl.a. i Athen – icke att förväxla med vissa semitiska kulturers tempelprostituerade).

Utgångspunkten för Hirns stora studie i katolsk estetik var alltså det skrin som innefattade det heliga. När han samlade uppsatserna i Eremiter och pilgrimer (1924), var det ledande motivet olika tiders naturkänsla och uppfattningen av ödemarken. På en resa i sydöstra Frankrike, särskilt i Savojen och Dauphine, besökte han trakter som var av speciellt intresse i detta hänseende, alla förbundna med vissa, historiska helgon som verkat där (inte de pittoreska men helt ohistoriska helgon som överflödar i den provensalska lokaltraditionen).

För den stränga ödemarken, dit eremiterna sökte sig, står här La grande chartreuse, den helige Brunos kloster. Nu associeras namnet väl främst till den utomordentliga likör som länge framställdes där, men det vildromantiska landskapet hade långt tidigare väckt drömmar och svärmerier – och lockat kartusianerna till sig.

Bernard de Menthon är trots sina stora insatser för resenärerna i Alperna mindre känd. ”Utanför kretsen av de troende vet man väl i regel icke stort mer om denne S. Bernhard, än att han givit sitt namn åt två alptoppar och en hundras. T.o.m. bland katoliker kan det hända, att han blir förväxlad med sin berömde namne, S. Bernhard av Clairvaux” (s 117). Mindre strängt var det landskap där S. Germain av Talloires vistades i ”det idylliska eremitaget”. Under rubriken ”Den optimistiska naturbetraktelsen” presenteras François (Frans) de Sales och slutligen ”lantprästen i Ars”, Jean Marie Vianney. Den förre, predikant och teolog under reformationen, är känd för sin vältalighet, en doctor ecclesiae, men det är om den asketiske Vianney, sin tids mest eftersökte biktfader, som Hirn – något överraskande med tanke på hur han ogillar hans åsikter – uttalar sig varmast. ”Han fängslade dem som trädde i beröring med honom, liksom han ännu efter sin död fängslar dem som i andra hand stifta bekantskap med honom, därför att han, på ett sätt som för det sunda vardagsförnuftet ter sig nästan paradoxalt, hade förmått övervinna några av våra elementäraste livsinstinkter. Han gick icke ur vägen för lidandet; han påtog sig tvärtom detsamma på andras vägnar. Han glömde sig själv i omsorgerna om sin församling och sina pilgrimer … Han förverkligade den självförgätna oegenyttan, detta stora mirakel, som övar sitt stärkande och helande inflytande på var och en som någonsin förunnats att bevittna detsamma. Han var ett helgon, men ett helgon av den sällsynta art, som kan anträffas i alla religioner och utanför alla religioner” (s 242-43). I Hirns mun det högsta tänkbara beröm.

Den lärdom som han frikostigt delar med sig uppväger mer än väl den något snäva inställningen till ämnet. Som en påminnelse om den katolska inställning han själv mötte kan man citera en episod i den postumt utgivna samlingen Den förgyllda balustraden, 1952. Han beskriver en resa i Spanien i början av seklet och nämner lätt roat ”en av mina medpassagerare på tåget, en robust och mörkhyllt prästman, som jag nästan blivit vän med över ett paket cigarretter, men som med ett skallande skratt gav uttryck åt sina känslor när han fått veta att jag var hemma från ett lutherskt land: ”Ni kommer alla till helvetet, Ni kommer alla till helvetet!” (s 23). Inför sådana påminnelser får väl också den pessimistiskt inställde medge att den moderna ekumeniken har kommit en bit på väg.