Ur landsflyktens mörker– röster från Polen

Under de dynastiska stridigheter i Sverige, som slutade med att hertig Karl tilltvingade sig rikets ledning och med tiden blev utnämnd till kung, valde ett stort antal svenskar att följa den i deras ögon laglige monarken, Sigismund, i frivillig landsflykt i Polen. Flertalet svenskar kom att bosätta sig i Danzig, vid östersjökusten. De gick där hårda tider till mötes i den främmande miljön. Många av svenskarna förblev lutheraner livet igenom, som till exempel den polske senatorn Sigismund Gyllenstierna, andra var eller blev katoliker. Några valde att, som Jan Vastovius och Gregorius Borastus, låta prästviga sig. Den sistnämnde kom efter att ha erövrat teologie doktorsgrad i Rom att tjänstgöra som kunglig rådgivare.

Strävan efter att söka störta den gren som orättmätigt bemäktigat sig Sveriges krona förenade hjälpligt den disparata gruppen. Det tycktes inte heller alldeles omöjligt att hysa ett sådant hopp. Efter polackernas stora seger vid Kirkholm i september 1605 syntes framtiden ljusare än på mycket länge för de svenska landsflyktiga. Propagandörer och kunskapare sändes i en strid ström till Sverige för att bedriva agitation och samla information om läget i landet. Flera av dessa, som till exempel katolikerna Peder Eriksson och Henrik Hammerus, greps och avrättades under utomordentligt grymma former. Ändå fortsatte propagandablad och nidvisor att dyka upp ända fram till dess att Gustav II Adolfs polska fälttåg under 1620-talet stoppade denna möjlighet. Flera av dessa propagandaalster förtjänar att uppmärksammas på grund av sitt idéhistoriska och litterära värde.

Det kan på goda grunder antagas att flera av de litterärt bästa av dessa verk har som sin upphovsman den tidigare nämnde Borastus. Han var född på 1580-talet i Norrköping och dog 1654, efter att ha tjänat de tre kungarna av den polska vasadynastin, han var kanik av Ermland – liksom en gång Kopernikus – och fylld av vrede mot usurpatorn och i nästan lika hög grad mot dennes framstående medarbetare, Johan Skytte, en person som han kallar för ”tallricksslickare” och ”bastard”. Han var god vän med Jacob Hunterus och Johannes Messenius, två viktiga namn bland de svenska 1600-talskatolikerna.

I skriften Hertig Carls Slacktarebenck anslås redan i titeln tonen. Troligen är Borastus, möjligen tillsammans med Jöran Nilsson Posse, dess författare. I skriften förklarades hur hertig Karl

lät föra Swenske män i onödigt krig och blodbad,

och lika som får till slagtabencken.

Skriften konstaterar att hertigen genom sina krig och avrättningar orsakat att 66 977 personers liv blivit spillda. Och i diktens form konstaterar hur han

I onödigt krig

Och inbördes strid

Tog fast mången

Oskyldigt till fången

Lät dem springa

Mäst över klinga.

Det fanns mot den bakgrunden skäl för det svenska folket att resa sig mot tyrannen. Så menade åtminstone flygbladet Sigismund till Sveriges rike, där det heter:

Sancta Birgitta skriffwer.

En Qwinna wijs och klook.

Här om tilkenna giffwer

I sin legende book

O Swerie tin Elendheet

Står icke tu i wåda

Och högsta fahra nu …

Trijfs ey skalker och Boffwer

och haffwer theras gångh

Föriaghes ey the fromma

Och lijde nödh och twångh

I en annan handskrift, med titeln Hertig Carls, föreståndare, wapn och kjänne fana war thenna, beskrivs Karl IX:s rättsskipning på följande sätt:

Stegel och hjul

Från Nyår till Jul,

Galge och gren

War alltid gemen;

Halshugga och räckja,

Pina och sträckja

Utan dom och lag

Måst hwar 8:de dag,

War föreståndarens sätt,

Mot lag och rätt.

Somlige han steglade

Somlige hängde,

En part han i fängelse stängde,

Sedan lät han them springa

Öfwer en Bödelsklinga.

Så skedde i Sjutton år,

Förr än han lades på bår.

Det var därför inte utan glädje som de landsflyktiga svenskarna kunde notera föreståndarens – något annat kallade de honom aldrig – död. I en utomordentligt skicklig knitteldikt beskrivs ceremonierna vid furstens jordfästning 1612. Dikten heter: Kyrkjocermonier i Hertig Carls begrafning. Vi lyssnar till följande utdrag:

Först war altaret intet beklädt

Stod blott och bart allt slätt;

Ej heller war ljus upsätta,

Som gemenlig brukas med rätta.

En Calvins Präst med swartan kappa,

Swart var både håsor och jacka,

Bar en bok uti sin hand;

Sökte länge förr än han then fandt

Then Text han läsa wille

Och hans församling kunde gille.

Han las i Bok efter sitt sätt,

Alla mente thet war rätt.

Ther worn Calwar hwita och röda,

Slätt ingen offrade för then döda.

Sedan kom then andre fram,

Tala och swatza kunde han:

Han talte mycket om Guds försyn,

War klok och lärd, rätt som ett Swin.

Beslöt så sin predikan god,

Att CARL som på båren stod

War wisst hos Gud med lif och själ,

Bewiste thet hwarken med skrift eller skjäl,

Thermed blef begrafningen all,

Djäknarna sjöngo och klåckan small.

Jag såg ther ingen gråta eller grina,

Ej eller blef sungit: Salve Regina!

Efter denna beskrivning av jordfästningen förflyttas vi i en dikt, som finns i flera snarlika versioner, till hertigens grav, vid vilken diktaren tycker sig kunna konstatera under rubriken: Historia om then omilde Hertig Carls Regemente

I thenna här graf

Thet säger jag,

ligger begrafwen

Till yttersta dagen

Carolus Dux Svecorum Crux.

Att den svenska kronan var störd av denna propaganda tycks uppenbart. I det dagspolitiska läget var det tydligen ovisst vilken inverkan propagandisternas nidvisor kunde ha på rikets allmoge. Så sent som 1624 utbröt för övrigt ett uppror i Småland som Sigismund synes ha inspirerat till. Det är i detta sammanhang som man skall se Gustav II Adolfs resoluta ingripande under det stora kriget på 1620-talet mot just de jesuitiska utbildningsanstalterna i Braunsberg och Olmutz. Vid dessa seminarier hade ett par hundra nordbor utbildats under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Platserna besattes, och biblioteken beslagtogs och sändes till Sverige i uttalat syfte att därigenom äntligen få slut på den polsk-katolskjesuitiska propagandan. Liksom så många nutida diktaturer i Polens omnejd – och annorstädes – så var också det dåtida Sverige extremt rädd för det skrivna ordets makt!

Det paradoxala inträffade sedan, att när de beslagtagna böckerna hamnade på Stockholms slott, så fann de en intresserad läsare i den blivande drottningen Kristina. Det går ju alltid att spekulera över om dessa skrifter på något undermedvetet sätt bidrog till hennes konversion. Det skrivna ordets makt är stor!