Franska revolutionen och den katolska kyrkan

av Magnus Nyman

Utan tvekan uppfattar många idag det som närmast en självklarhet att det rådde starka spänningar mellan kyrkan och revolutionen och att det därför var givet att en urladdning måste inträffa. Inte minst 1800-ta­lets och det begynnande 1900-talets starkt ideologiskt polariserande historieskrivning – med å ena sidan po­sitivistiska och marxistiska forskare och å den andra en ultra-montanistisk katolsk forskningstradition (med Joseph de Maistre och Louis de Bonald som för­grundsgestalter) – har bidragit till att cementera den­na uppfattning. Ändå är förhållandet, historiskt sett, mycket mer komplicerat än vad enkla dualistiska formler kan förmedla. Låt oss därför börja denna framställning med att helt kort ge en bild av det reli­giösa läget i Frankrike åren före revolutionen, något som kan vara till hjälp för att bättre förstå händelseför­loppet under revolutionen.

Den gallikanska statskyrkan

Över hela Europa befästs under århundradena efter reformationen ett alltmer utbyggt statskyrkosystem. Kungarna i de enskilda nationalstaterna – det är den kungliga despotismens gyllene århundraden – får en allt större kontroll över de lokala kyrkorna. Från mit­ten av sjuttonhundratalet är som en följd av detta påvedömet på reträtt. Det är inte en tillfällighet att till exempel jesuitorden, med sin starka lojalitet mot på­vestolen, under upplysningens århundrade, kraftfullt bekämpades av flertalet av Europas katolska monar­ker. Till sist tvingades som bekant påven Clemens XIV att år 1773 helt upplösa orden – vid det laget var redan jesuiterna sedan en tid förbjudna att verka i Frankrike. Tillika hade Europas monarker vant sig vid att utverka alltfler dispenser från Rom när det gällde att autonomt reglera lokala kyrkliga spörsmål: det kunde gälla upplösande av kloster (något som inte minst den österrikiske kejsaren var bra på) eller det kunde handla om utnämningsärenden (i Frankrike var vid tiden för revolutionen samtliga biskopar adliga, tillika innehade ett mycket stort antal adelsmän nomi­nella uppdrag som abbotar eller abbéer med tillhöran­de beneficier).

Dessutom fanns i Frankrike – liksom i flertalet övriga europeiska länder – ett starkt missnöje bland de vanli­ga församlingsprästerna med den ytterst orättvisa lö­nesättningen. Eftersom lönen utgjordes av tionde kun­de en präst i ett ”fett” pastorat komma upp i ett betydande belopp under det att flertalet präster levde under mycket magra villkor. Givetvis kunde inte hel­ler sekularprästerna (de vanliga stiftsprästerna) undvi­ka att notera ordensprästernas gynnsammare liv – med ofta betydande ackumulerade tillgångar – eller biskoparnas luxuösa tillvaro. Tillika, som det kunde tyckas, verkade flertalet av dessa biskopar ägna sitt huvudsakliga intresse åt verksamhet vid hovet eller i huvudstadens salonger, under det att en generalvikarie skötte de löpande ärendena i stiftet. Ur församlings­prästens perspektiv fanns det sannerligen skäl till att förorda reformer inom det kyrkliga systemet.

I Frankrike fanns livaktiga religiösa grupperingar inom kyrkan som kunde ge teologiska skäl för reformer. Såväl richeristerna (efter Edmond Richer som hävdat att prästerna – som var efterföljarna till den yttre grupp av sjuttio lärjungar som Lukas berättar om – och inte bara biskoparna hade vidsträckta apostoliska fullmakter) som jansenisterna (efter Cornelius Jansen som är bekant för sin stränga augustinska nådeslära och sina långvariga kontroverser med jesuiterna) öns­kade ökat utrymme för församlingsprästerna: valkor­porationer bestående av lekmän, mindre inblandning av påve och kuria i de lokala kyrkornas liv – liksom ett återvändande till en idealiserad fornkyrkas tro och praxis.

När de makthavande i Frankrike beslutade att inkalla ständerna till en generalförsamling, som skulle inledas våren 1789, möttes detta beslut av stor entusiasm av många församlingspräster. Nu fanns plötsligt oanade möjligheter att åstadkomma förändringar av den för­åldrade och orättvisa kyrkliga strukturen. Prästestån­det valde som sina delegater huvudsakligen försam­lingspräster som önskade reformer. (Genom valtek­niska finter lyckades man begränsa regularprästernas möjligheter att bli valda.) Så utsågs som prästerlig representant till exempel en man som abbé Gregoire, församlingspräst från Emberménil i Lorrain, som inför valet hävdade: ”Som präster har vi rättigheter. Ett sådant gynnsamt tillfälle att genomdriva dessa som nu har kanske inte existerat under de senaste tolv århund­radena.”

De prästerliga valkorporationerna i de olika stiften gjorde inte heller några misstag. Av de 296 prästerna i prästeståndet var 208 kyrkoherdar och endast 46 var biskopar (av totalt 160 biskopar i Frankrike), och någ­ra av de valda biskoparna var sympatiskt inställda till abbéernas krav. Tillika fanns redan från början en stark intressegemenskap mellan prästeståndet och det tredje ståndet. Prästerna upplevdes, till skillnad från biskopar och munkar, som ”män av folket” – även om det givetvis fanns starka inslag av antiklerikalism också i Frankrike.

Den nya kyrkolagstiftningen

Redan på sommaren 1789 förenade sig prästerskapets majoritet med tredje ståndet och bildade nationalför­samlingen – med röstning i pleno efter principen ”en man en röst” och med majoritetsbeslut, till skillnad från det gamla systemet med omröstningar ståndsvis – och redan i augusti avskaffades ståndsprivilegierna och tiondesystemet. Allt åtgärder som många kyrkliga kretsar hälsade med tillfredsställelse. Men därigenom hade man också lagt beslut i kyrkliga frågor i händerna på en nationalförsamling som helt dominerades av lek­män. En del historiker har beskrivit förloppet som om kyrkans öden därigenom kontrollerades av en hetero­gen samling av frimurare, protestanter, jansenister och ateistiska upplysningsmän. Men detta stämmer inte med verkliga förhållanden – endast tre jansenistiska lekmanna-representanter och femton protestanter var representanter i nationalförsamlingen. Flertalet med­lemmar uppfattade sig själva som vanliga katoliker. Visst var många av dem därtill påverkade av upplys­ningsideal, men knappast någon menade att ett sam­hälle kunde existera utan en religion. Få var anhängare av tankar rörande ett generellt religiöst likaberättigan­de – skräcken för ett ”bellum omnium inter omnes”, ett allas krig mot alla, gjorde att flertalet statsteoreti­ker, liksom jurister och teologer under 1700-talet, plä­derade för vidmakthållandet av en statens religion, i Frankrikes fall en ”gallikansk” form av katolicism. Men i en sådan nationalreligion var det betydelsefullt att dess klerus visade sin lojalitet mot staten – något som kunde tryggas genom olika former av lojalitets­förklaringar, statlig rätt till utnämning av det högre prästerskapet etc. I Frankrikes fall utnämnde kronan biskopar och abbotar genom ett konkordat från I S 16, och ytterligare privilegier hade senare garanterats ge­nom fortsatta dispenser.

Nationalförsamlingens beslut i religionsfrågan, och den efterföljande trohetseden mot ”prästerskapets ci­vila författning”, var således något tämligen självklart och nödvändigt. Den 27 november 1790 påbjöd na­tionalförsamlingen denna kyrkoordning, efter att ha diskuterat frågan under en stor del av året. Men lagen och eden, som få upplevde som problematiska, bygg­de in den motsättning som kom att splittra det franska samhället, klyva kyrkan och lägga grunden för den massiva antikyrkliga propaganda och sedermera rena förföljandet av kristendomen som, helt oväntat för de flesta, skulle komma. Hur kunde det bli på det sättet? Vad var det som var så anstötligt i den nya ordningen?

Civilkonstitutionen och påvens reaktion

På visst sätt kan det tyckas som om den nya lagstift­ningen gav kyrkan just sådana reformer som den sedan länge upplevt som nödvändiga förnyelseåtgärder. Ti­tulärbefattningar, som ofta upprätthölls av icke präst­vigda adelsmän, avskaffades. Stiftsindelningen ratio­naliserades så att den sammanföll med departements­indelningen. Församlingarna reorganiserades så att jämnare invånarantal skulle erhållas, församlingspräs­ternas inkomster ordnades upp efter mer rättvisa prin­ciper, de episkopala lönerna sänktes och biskoparna ålades dessutom att bo i katedralstäderna. Likaså skul­le präster och biskopar väljas av i huvudsak lekman­naelektorer – för att därigenom rätta till de despotiska utnämningsformerna under den gamla regimen. Vida­re skulle biskoparna vid sin sida ha ett råd av erfarna församlingspräster utan vilkas råd de inte kunde utöva någon episkopal jurisdiktion – det var ett förslag som tillkommit för att motverka de upprepade klagomål som tidigare förekommit om biskoplig maktlystnad och ovilja att lyssna på klerus önskemål och åsikter.

Fanns det då något i detta förslag som var så anstötligt att det skulle kunna leda till den oro som senare kom­ma skulle? Givetvis fanns det redan från början röster som höjdes i protest mot förslaget om elektorer som skulle utse biskopar, kyrkoherdar etc. Man framhöll att på vissa platser i landet detta skulle kunna leda till att judar, protestanter och otroende skulle utgöra ma­joritet av elektorerna, under det att kanske inte en enda präst skulle finnas med i elektorsförsamlingen. Men majoriteten av präster var inte speciellt oroade av detta. Frankrike var trots allt till närmast hundra pro­cent katolskt, och det skulle säkert gå att utforma en praxis som kunde tillvarata katolska intressen. En stör­re svårighet utgjorde själva tanken att en nationalför­samling skulle, utan att konsultera kyrkligt beslutande organ, bestämma om kyrkliga förändringar (stiftsin­delning, indragning av pastorat, nytt valsystem etc). Experterna i kyrkolag var emellertid splittrade – de med richeristiska eller jansenistiska ideal var vanligen böjda att anse att det räckte med att informera påven om nyordningen och med att varje biskop avgav en lojalitetsförklaring om att han stod i den katolska tra­ditionen.

Nyktra iakttagare insåg givetvis att Rom inte skulle godkänna en ordning som inte var kyrkligt sanktione­rad. Ärkebiskop Boisgelin varnade redan våren 1790 nationalförsamlingen för att kyrkan måste konsulteras – och då lämpligen påvestolen.

Denna insikt om att påven – som man menade rent formellt – måste yttra sig blev snart en allmän åsikt bland de deputerade. Men nu gjorde man sig mycket orealistiska föreställningar om den påvliga kompro­missvilligheten. Varför skulle inte denne bevilja denna konstitution på samma sätt som han, låt vara motvil­ligt, sanktionerat – om än inte på annat sätt än genom tystnad – alla de nationalkyrkliga reformer som på löpande band införts av till exempel Josef II i Kejsar­dömet, av Ludvig XV tidigare i Frankrike eller av Katarina II när det gällde de polska stiftens gränser. (För att inte tala om alla de ”friheter” som ”hans mest katolske majestät” i Spanien vunnit.)

Den 22 juli 1790 informerade den franske kungen Ludvig XVI nationalförsamlingen att han godkände den nya civilkonstitutionen – under förutsättning att påven gjorde detsamma. Redan påföljande dag anlän­de meddelandet från nuntiaturen om det påvliga förkastandet av konstitutionen. En räddhågad kung valde att vänta med att offentliggöra brevet och uppdrog åt den franske kuriekardinalen François de Bernis att i Rom söka utverka ett nytt besked – denne kardinal hade för övrigt några år tidigare träffat den svenske monarken Gustav III i Rom. Kungen tycks ha upp­skattat Bernis, hos vilken han var närmast daglig gäst, och skänkte vid avresan kardinalen ett porträtt omgi­vet av tre rader briljanter. Enligt kardinalen hade Gus­tav ett levande intresse för kyrkliga ceremonier och delade dennes åsikt om att kultisk skönhet var något nödvändigt för den religiösa känslan.

Under det att de hemliga förhandlingarna med Rom ägde rum ökade otåligheten i landet. Gick det att för­sälja beslagtagen kyrkojord? Hur skulle nya kyrkoher­dar utses i församlingarna? Den 31 oktober tog depar­tementet Finistere saken i egna händer och utsåg en biskop i enlighet med den nya konstitutionen, därefter fylldes vakanser på flera andra håll enligt samma sys­tem. Otåligheten i nationalförsamlingen växte och ef­ter en ilsken debatt godkändes den 27 november 1790 civilkonstitutionen. Därmed hade ett beslut fattats som skulle komma att få utomordentligt ödesdigra konsekvenser för framtiden.

Kyrkan splittras

Kungen dröjde så länge som han vågade med att god­känna det nya dekretet, han sanktionerade beslutet den 26 december samma år. Ännu hade inget nytt hörts från Rom, förutom att kardinal Bernis informe­rat kungen om att Troskongregationen enhälligt för­dömt konstitutionen.

Efter det kungliga godkännandet hade prästerliga le­damöter av nationalförsamlingen åtta dagar på sig att svära sin trohet mot konstitutionen. Förvirringen bland prästerna var stor – skulle man avvakta svar från Rom och därigenom riskera att av folket upplevas som fiender mot revolutionen, eller skulle man svära trohet och därmed få stämpeln som illojal mot den universella kyrkan? När fristen utgick hade två bisko­par och 107 präster – det vill säga cirka en tredjedel av nationalförsamlingens prästerliga ledamöter – svu­rit den ålagda eden, med eller utan tillägg, reservatio­ner eller förtydliganden. Därefter följde edsavläggan­den i de olika stiften. Det visade sig att av de 160 biskoparna så var det bara sju som avlade eden, pro­centandelen edsavläggare bland prästerna var högre, men ojämnt fördelade stiftsvis. I vissa stift var det närmast ett hundraprocentigt edsavläggande, i andra stift var endast en ringa andel av prästerskapet lojala mot lagstiftningen. Många av edsavläggarna gjorde tillika egna tolkningsförbehåll och kommentarer till sina intentioner med edsavläggelsen. Det enkla sche­ma, enligt vilket edsvägrarna skulle vara mera katolska och edsavläggarna mer gallikanskt nationalkyrkliga el­ler jansenistiskt påverkade, tycks inte stämma med historiska fakta, även om det går att se vissa tendenser åt det hållet. Så stödde den inflytelserika jansenistiska tidskriften Nouvelles Ecclesiastiques lagen, men samti­digt skrev den ledande jansenistiske teologen fader Lambert från Saint Germain-des-Pres artiklar som för­dömde den. Inte minst var det många tidigare munkar – som genom inskränkningarna av klosterväsendet nu måste försörja sig som församlingspräster – som villigt avlade eden för att därigenom få möjlighet att erhålla en tjänst; i Paris hade sommaren 1791 så många som 126 regularpräster avlagt eden, flertalet aktade fäder. Några av dem skulle senare med sina liv komma att vittna om sin katolska identitet.

Den 4 maj 1791 offentliggjorde påven sitt fördömande av den ”heretiska” konstitutionen. Genom detta be­slut hade kyrkan och nationen splittrats. Därigenom föddes den konstitutionella kyrkan, med egna bisko­par utsedda enligt de nya bestämmelserna och med tillgång till samtliga församlingstjänster etc. Den mot påven lojala majoriteten av franska präster fick fort­sättningsvis verka utan några officiella uppdrag eller tjänster. Givetvis kom edsvägrarna, ofta helt orättvist, att ses som förrädare till revolutionen och anhängare av den kungliga despotin och de orättvisa villkor som gällt under 1’ancien régime. Att förföljelser skulle komma att drabba dessa var därför inte svårt att räkna ut. Frågan var bara hur omfattande de skulle bli och vad som i framtiden skulle komma att hända med kyrkan i Frankrike?

Förföljelserna inleds

Redan under 1791 förekom lokala upplopp och tra­kasserande såväl av konstitutionella präster som av edsvägrare – i Paris brändes dockor föreställande på­ven Pius VI. Kyrkan anklagades för att hota nationens enhet, och det fanns många som var rädda för att kungen skulle kunna nyttja splittringen till att återstäl­la den gamla ordningen. I princip rådde dock tanken att den nya religionsfrihet, som nationalförsamlingen deklarerat, också skulle komma att gälla edsvägrarna. Men redan mot slutet av året kom de första lagarna som inskränkte de edsvägrandes rättigheter. Läget till­spetsas ytterligare under 1792: i april förklarar Frank­rike krig mot Österrike (ett synnerligen olyckligt be­slut som tillsammans med kyrkokonstitutionen bidrog till att destabilisera landet). Naturligtvis skärptes miss­tankarna gentemot dem som uppfattades som illojala mot regimen i samband med att det nu också förelåg ett yttre hot. Det är alltid tacksamt att svetsa samman folket vid sådana tillfällen och samtidigt söka efter syndabockar att lägga skuld och misslyckanden på. Under hösten 1792 ägde till exempel en grym massa­ker på ett stort antal fängslade präster – och lekmän – rum i Paris.

Givetvis behövde nationen nu mer än någonsin enhet­liga manifestationer av styrka och makt liksom av stolthet, glädje och tillförsikt. Den splittrade kyrkan kunde inte fungera på ett relevant sätt i den rollen, så som den traditionellt gjort under nationella kriser. Det mot Rom lojala prästerskapet upplevdes av många re­volutionsentusiaster som en femtekolonn och den konstitutionella kyrkan hade, visade det sig snart nog, ett mycket ringa folkligt stöd. I det läget var det natur­ligt att arrangera olika typer av sekulära festligheter och nationella manifestationer. Ibland hade dessa kristna inslag, men utvecklingen gick entydigt mot ett medvetet ersättande av de kristna elementen med ett patriotiskt deistiskt grundinslag. Deismen hade ju ge­nom Voltaire och de övriga upplysningsförfattarna kommit att bli den bildade medelklassens religion, även om flertalet inom denna samtidigt uppfattade sig som katoliker. Inte minst var förkastandet av arv­syndsföreställningarna utbrett, liksom ett förakt för de delar av dogmat som kunde uppfattas som vidskepligt. Vidare betonades mycket tydligt människans sökande efter jordisk lycka som något centralt och avgörande. Hela revolutionen kunde ju uppfattas som just en strä­van efter att säkra den enskildes jordiska rättigheter – och därmed lycka. Skapandet av en slags ”civilreli­gion” och det snart kommande förföljandet av kristen­domen var alltså inte en konsekvens av revolutionen, eller orsakat av lömska planer hos ateistiska konspira­törer, utan något som blev en följd av den uppkomna situation som så få hade kunnat förutse när resone­mangen kring kyrkolagstiftningen fördes.

Upproret i Vendée och den stora terrorn

Våren 1793 – samtidigt som kriget utvidgats och den preussiska armén närmade sig Frankrike – nåddes Paris av uppgifterna om att ett omfattande uppror brutit ut i delar av den franska landsbygden. Vid den­na tid hade även de olika revolutionsfalangerna börjat bekämpa varandra. Den engelska flottan hotade kust­områdena, och de många landsflyktiga adelsmännen och biskoparna utnyttjade oron till att söka säkra sina syften. Kungen hade tillika i början av året avrättats och spänningarna var nu större mellan de olika fraktio­nerna i landet än någonsin tidigare. Upproret i Vendée berörde från början fem stift. I inget av stiften tycks prästerna eller biskoparna ha uppmuntrat upproret. Plikten att vara överheten un­derdånig betonades påfallande ofta i dåtidens kyrkliga retorik, inte minst av jansenisterna. Nouvelles Ecclesia­stiques framhöll till exempel att ”den kristna tron inte stör den allmänna ordningen”. Enligt tidningen var för övrigt det spända läget i Frankrike en konsekvens av det tidigare fördömandet av jansenismen i bullan Uni­genitus (1713), rivandet av klostret Port-Royal, stäng­andet av de jansenistiska skolorna och seminarierna. Däremot var det teologiskt fullt acceptabelt att avläg­ga eden och stödja den konstitutionella kyrkan. Nou­velles främsta invändningar mot den konstitutionella kyrkan rörde istället frågan om det frivilliga celibatet. En mycket stor grupp biskopar och präster gifte sig nämligen under trycket från terrorn – även tidigare hade åtskilliga prelater ingått äktenskap, men nu in­gick det i den statliga politiken att få till stånd ett gift prästerskap (som naturligtvis kunde tänkas vara mer lättkontrollerat liksom nyttigare för staten genom att de skänkte landet nya invånare som i sinom tid skulle kunna bidraga till landets välstånd). Tidningen fann dessa gifta präster vara föraktliga och såg deras hand­lande som ett första steg bort från den kristna tron.

Men på sätt och vis var, enligt Nouvelles, det även i denna fråga påvarnas fel att klassisk katolsk tro inte längre följdes av tillräckligt många inom klerus – hade inte dessa påvar så länge bekämpat jansenismen så hade katolsk praxis lättare bestått tidens hot.

”Den kristna tron stör inte den allmänna ordningen”, hade det hävdats. Men det alltmer växande upproret i Frankrike tycktes snart nog motsäga den tesen. Upp­rorsmakarna utnyttjade religiösa symboler och kristen retorik i sin kamp (som från början främst var en pro­test mot svälten och det höga skattetrycket) och fann snart nog sympati bland åtskilliga edsvägrande präster. Upproret skapade en polariserande situation i landet, människor tvingades välja sida. De allt radikalare revo­lutionsgrupperingarna fann i kristendomen den hu­vudfiende som var grunden till de interna spänningar­na. Det prästerskap – såväl konstitutionella som eds­vägrare – som några år tidigare hyst så stora förhopp­ningar om att en bättre tingens ordning skulle kunna genomföras i landet genom nationalförsamlingens re­formarbete, upplevde nu hur många uppfattade just dem som illojala mot revolutionen och som symboler för de krafter som önskade kasta landet ned i en av­grund. Det är nu – från slutet av 1793 – som våldet och avkristningen blir politiken för dagen.

Kyrkan under terrorn

Det må vara att den nya tideräkningen (med avskaf­fandet av söndagen, det kyrkliga året etc) och de nya ”revolutionära” namnen (inte längre helgonnamn utan ”patriotiska” namn givna vid sekulära ”dop”) endast var krusningar på ytan. På många håll i Frankri­ke fortsatte man för övrigt att i all stillhet iaktta sön­dagsbudet och gav likaledes barnen traditionella namn (den som ville vara öppen åt båda hållen kunde ju alltid satsa på ett säkert namn som Jean-Jacques under det att en trosviss revolutionär kanske hellre valde ett namn som Marat eller Brutus för sin telning). De deis­tiska nationella manifestationerna var väl likaledes inte i sig något alarmerande. Sammantaget visade dock dessa fenomen på en hotfull tendens – snart nog skulle den nya hegemonistiska strävan komma att med blod markera fronterna.

Det är omstritt hur många människor som genom den revolutionära terrorn verkligen miste sina liv. Men en uppskattning ger vid handen att det kan röra sig om cirka 40 000 personer (vid sidan av de otaliga offren på grund av krig och inbördes stridigheter), däribland cirka 2009 präster och åtskilliga nunnor – flertalet helt oskyldiga offer för statsterrorn. De värsta blodba­den inträffade givetvis i områden som drabbats av in­bördeskriget: 135 präster och munkar avrättades i Lyon i november 1793; 83 sköts under en dag i närhe­ten av Angers; i Nantes dränktes ett antal präster; i Paris avrättades till exempel de 16 karmelitsystrarna från Compiègne. Men även många ledande företrä­dare för den konstitutionella kyrkan drabbades av ter­rorn – däribland fader Gravier, kyrkoherde i Saint-­Roch, som tidigare mycket konkret befrämjat revolu­tionen. Som en konsekvens av förföljelserna så börjar nu det stora avfallet från den konstitutionella kyrkan – 47 av de 85 konstitutionella biskoparna avgick och kanske ända upp emot 20 000 präster följde i deras fotspår. Givetvis förlorade därigenom denna kyrka sin trovär­dighet bland många fransmän. Men undantag fanns: biskop Gregoire, tidigare nämnd, stod orubbligt kvar, men av hans 300 präster lämnade alla utom en hand­full sina befattningar i stiftet. En hel del av dessa av­hoppare lämnade uttryckligen kristendomen (flera av de mest aktiva kristendomsförföljarna hade faktiskt tidigare varit ordensmän, beryktad är oratorianen Fou­che), men majoriteten tycks endast – på grund av det hotfulla läget – ha avsett att dra sig tillbaka från en farlig position. Många präster och en del systrar gifte sig för övrigt när terrorn var som mest utbredd (det rör sig om sammanlagt ett par tusen personer), i en del fall mer som ett sätt att klara livhanken än som en princi­piell markering av en ny inställning i celibatsfrågan.

Under denna förföljelsens tid – som började avmattas redan under sommaren 1794, och som från början av 1795 ersattes av en mindre hotfull period – var läget, som redan antytts, inte detsamma på alla platser i Frankrike. Vissa delar av landet behärskades av de kontrarevolutionära krafterna, på andra håll fortsatte den kyrkliga verksamheten som förr, utan större svå­righeter, under det att det åter på vissa ställen var utomordentligt riskabelt att ens våga andas om sin kristna tro.

Statskyrkosystemets avskaffande

Vid tiden för franska revolutionen hade det uppfattats som något fullständigt otänkbart att kyrka och stat skulle kunna vara separerade från varandra. Nationen som helhet var på sätt och vis en ecclesia. Ur det per­spektivet var den ”nationella” katolicismen något helt naturligt. Men de nationella stridigheterna och de ödesdigra misstag som under dessa begåtts hade visat svagheterna i detta synsätt. Hur önskvärt det än var för ett land med enhet i religionen så tedde det sig inte längre möjligt att upprätthålla den tanken. Efter ter­rorn (som dog samtidigt med Robespierre) var det inte politiskt gångbart att restaurera den konstitutionella kyrkan – och givetvis inte att i dess ställa sätta den mer livskraftiga Rom-trogna kyrkan. Återstod möjlig­heten att likt USA tillåta en fri religionsutövning. Den 21 februari 1795 (den tredje ventése år 110 godkände republiken en lag som stadgade att det hädanefter inte existerade någon statsreligion, men att fri religionsut­övning var tillåten och garanterades av artikel VII i deklarationen om de mänskliga friheterna.

När beslutet blev känt ledde det till en formidabel explosion i kyrkoöppnanden och religiös aktivitet, el­ler som Courier de l’égalité uttryckte saken: ”Köer till mässan och köer utanför bagarboden.”

Fortfarande återstod många svårigheter – och den tra­giska kyrkosplittringens konsekvenser kastar skuggor ända in i vår tid över franskt kyrkoliv – men ändå hade genom dessa beslut en väg banats mot framtiden. Vid årsskiftet 1800 skulle Frankrikes nye starke man Napoleon komma att inleda (eller kanske återuppta) förhandlingarna med påvedömet, vilket som bekant ledde till konkordatet av år 1801 mellan Frankrike och påvestolen. Men på tröskeln till detta nya århundrade är det lämpligt att avsluta denna redogörelse.

Referenser

Norman Hampson, A social history of the French revolution (London, 1963).

David Hudson, ”The Nouvelles Ecclesiastiques and the French Re­volution, 1789–1793”, History of European Ideas (4, 1989).

1. Latreille, L’Église catholique et la Revolution française, vol 1–2 (Paris, 1946–50).

Georges Lefebvre, 1789: Franska revolutionens bakgrund och orsaker (1939, Stockholm, 1988).

Hans Maier, Revolution und Kirche: Zur Frühgeschichte der christli­chen Demokratie (Freiburg, 1988).

John McManners, The French Revolution and the Church (London, 1969).

William James Murray, The right-wing Press in the French Revolution: 1789–92 (London, 1986).

Bernhard Plongeron, La vie quotidienne du clergé  francais au XVIIIe siècle (Paris, 1974).

1. R. Palmer, Catholics and Unbelievers in Eighteenth Century France (New York, 1939).

George Rude, Revolutionary Europe: 1783–1815 (Fontana paper­backs, 1964).

Michel Vovelle, Revolutionens mentalitet: Samhälle och tänkande un­der franska revolutionen (Stockholm, 1988).

– Religion et Revolution: La dechristianisation de l án Pan II (Paris, 1976).