Frihet i öst och väst

”Livet under totalitarismen var svårt, men livet i frihet är inte lättare.” Orden är jan Korec’, biskop av Nitra i Slovakien, motståndskämpe under kommunismen, utnämnd till kardinal av påven Johannes Paulus II. Tidigare var fienden en enda och klart urskiljbar, menar kardinalen, nu är fienderna många och svåra att definiera. Han pekar på sekternas roll – de har pengar och påkostade trycksaker. Men friheten för också med sig att pornografi, obscena och hädiska framställningar brer ut sig i medierna. För de kristna värdena är situationen nu farligare än under kommunismen avslutar han.

Vad som menas med ”liberalistisk” och med liberalism klargjordes aldrig helt. Ändå fungerade termen som en katalysator för olika reaktioner på det liberala samhällsklimatet som är väl etablerat i väst och som nu också brer ut sig i öst.Kyrkan i de före detta kommunistiska samhällena har uppenbara svårigheter att komma till rätta med detta ”liberalistiska” samhällsklimat. Så länge totalitarismen rådde var inte bara fienden entydig. Kyrkan var faktiskt den främsta representanten för friheten. Alla tvivel på kommunismen fann en hemort i kyrkan, framhöll Kölns ärkebiskop kardinal Meisner, tidigare biskop i Erfurt och Berlin. Den blev efterhand en samlande kraft för motståndet, särskilt i Polen. Objektivt sett var kyrkan också ett hot mot totalitarismen genom att sätta Gud, den i förhållande till människan och historien transcendenta verkligheten, främst. Men i det postkommunistiska samhället är denna motsättning inte längre aktuell och åberopandet av en auktoritet som står över människan har blivit problematisk. Det liberala samhället bygger på människans autonomi-hon avgör själv vad hon skall tro på, vilka värden som är giltiga, vilket liv hon skall leva. Allt är tillåtet, som inte strider mot den allmänna ordningen och vissa demokratiska grundvärden. Så framkallar det efterkommunisriska samhället en auktoritets- och identitetskris för kyrkan.

Identitetskrisen beror på att man så länge levat under totalitarismen och nu plötsligt får erfara det liberala samhällets alla nackdelar. I väst har kyrkan själv tagit del av utvecklingen mot allt större frihet och dessutom haft möjlighet att utveckla ett pastoralt handlande, särskilt i anslutning till Andra vatikankonciliets ”öppning mot världen”. I öst tycks man mera reagera på missbruken av friheten än på de verkliga utmaningar som det fria samhället ställer kyrkan inför. En kritisk röst i den tjeckiska kyrkan, den under kommunismen hemligt prästvigde psykoterapeuten Tomås Halik, talar därför om ett trauma i kyrkan efter kommunismen. Man var dåligt förberedd på den nya situationen och reagerar med rädsla eller faller tillbaka på reaktionsmönster från en gången tid.

Situationen är dock inte bara svårbemästrad utan också tvetydig. Kardinal Korec formulerade sig så: ”Vi har blivit fria och vill förbli det. Men liberala vill vi inte vara.” Vad innebär det då att leva i ett liberalt samhälle? Kan man vara för friheten utan att vara liberal?

Frihet till gemenskap

Den katolska kyrkan har genom Andra vatikankonciliet bejakat friheten, inte minst i deklarationen Om religionsfriheten. Att hon gör anspråk på att förkunna sanningen strider inte mot detta. Sanningen är inte intolerant, som man lätt skulle kunna mena. Men det är lätt att missbruka friheten, och att tyda den i relativiserande riktning. Kardinal Lustiger från Paris framhöll i sitt föredrag att de utmaningar kyrkan står inför, i öst och väst, är att visa att människan inte bara är fri från förtryck och tvång utan också är fri till något. Hon är förpliktigad att söka sanningen och följa sitt samvetes röst. Kyrkan bekänner sig till friheten, men till en frihet under ansvar och ledd av etiska värden. Att förverkliga detta är en stor uppgift och den är kanske särskilt svår i öst, där kommunismen undergrävt arbetsmoral och ett handlande orienterat utifrån samvetet. Allt som kommer från väst tenderar dessutom att urskiljningslöst accepteras.

De positiva värden som ändå hyllades av kommunismen har ju dessutom undergrävts. Ord som solidaritet eller socialt ansvar förknippas med den gamla regimen. De nya politiska krafterna talar marknadsliberalistiskt. Här kan kyrkans sociallära vara en tredje väg. Så menade i varje fall Margarita Tzankova, president för den katolska kvinnoorganisationen som bildats i Bulgarien. På sociallärans grund för man där en dialog med icke-troende. Denna väg förespråkades också av andra konferensdeltagare från öst. Samtidigt framhölls att socialläran inte är ett färdigt recept. Den är inte en ideologi utan en moralisk vägledning som vädjar till människans ansvarskänsla.

Är då människan i de sedan länge fria samhällena i väst verkligen fri? En holländsk deltagare, Dr Bert Schumacher, utgick från individens emancipation som ett fullbordat faktum i väst. Det är positivt att lagstiftning och samhällsklimat respekterar människor i deras individualitet, menade han. Men är inte den västliga människan bunden i en konsumistisk livshållning, föga motståndskraftig och emanciperad på ett felaktigt sätt? Har hon inte bytt ett beroende mot ett annat? jo, kanske. Men det är ingen anledning att inte respektera individen, framhöll Schumacher. Det gäller i stället att gå vidare för att utveckla självrespekt och en personlig identitet. Individualismen är inte enda möjligheten: Det gäller att bli person på ett ansvarsfullt sätt.

Här erbjuder den kristna människosynen ett alternativ, vilket kardinal Lustiger kraftigt underströk i sitt föredrag. Människan är inte skapad till att vara en ensam individ i mängden. Individen som sitt eget yttersta mål blir i själva verket lätt instrumentaliserad: prestation och konsumtion avgör hennes plats i en värld av maktrelationer. Den mänskliga personens frihet upphör dock inte där andras börjar. Hon har som Guds avbild fundamentala rättigheter – och plikter. Gåva, vänskap, kommunion blir ledmotiv.

Detta är kyrkans främsta bidrag till det nya Europa. Men det är inte en patentlösning på samhällets problem och inte heller en moralkodex som lätt kan omsättas i konventioner och lagstiftning. Med sitt ja till friheten och sin lära om människan som person har kyrkan valt en svår väg, men en nödvändig. Denna väg motsvarar bäst både evangeliets karaktär av fritt erbjudande och den moderna människans medvetande.

Svårigheten ligger dock inte bara i att friheten kan missbrukas. Den är nog så påtaglig. Men också det faktum att det moderna medvetandet bygger på tanken om människans autonomi utgör ett problem. När kyrkan vägrade underkasta sig partiets totala makt var det på grund av bundenheten vid en annan auktoritet. Religionen fungerade i motståndet, men i den totala friheten blir den ifrågasatt. Hur kan kyrkan nu när varje auktoritet är misstänkliggjord förkunna en uppenbarad sanning och en etik som bygger på något mer än överenskommelser? Frågan är brännande i de postkommunistiska samhällena. Vid konferensen i Prag vittnade representanter från flera av de postkommunistiska staterna om hur den antikyrkliga kritiken brer ut sig i massmedia. Man talade om antiklerikalism och laicism. När kyrkan gör en bestämd uppfattning i en moralisk fråga gällande, när man vill ha egna skolor eller reser andra anspråk uppfattas detta som diktat. Religionen är en privatsak och ingen kan tala mer än för sig själv. I DDR ljöd parollen när muren föll: ’ Wir Bind das Volk” (W i är folket”). Detta vänds nu, menade kardinal Meisner, mot kyrkan som angrips för att vara det sista totalitära systemet.

Sanning och frihet

Det är uppenbart att den (post)moderna människan, i öst och väst, är misstänksam mot auktoriteter och även mot institutioner. Kyrkans hierarkiska struktur och den traditionella formen för utövningen av läroämbetet råkar här i skottlinjen. Kyrkan identifieras med apparaten och mot byråkratiska institutioner är man misstänksam. Det moderna samhället överlämnar alltmer åt den enskilde att välja sina värden, normer och trosföreställningar. De för alla förpliktande livsformerna och konventionerna är reducerade till ett minimum. Man gestaltar inte sitt liv i överensstämmelse med en yttre auktoritet eller norm (heteronomi) utan på grund av ett subjektivt val (autonomi). Varje människa blir en liten Prometheus, utlämnad att själv gestalta sitt liv. En österrikisk värdestudie har den betecknande titeln ”Från undersåte till frihetskonstnär”.

Utmaningen för kyrkan är att visa hur sanningen verkligen frigör, inte genom underkastelse utan fritt bejakande. Friheten är varken ett uttryck för heteronomi (underkastelse) eller autonomi (självhävdelse), utan för en jag-du-relation. Det falska alternativet heteronomi-autonomi upphävs av evangeliet.

Att gestalta detta på ett trovärdigt sätt är en stor utmaning för kyrkan i dag. Reflexionen kring dessa ting har inte mer än börjat. Mycket återstår – i öst och väst – det visar konferensen i Prag.