Genteknik och naturens egenvärde

Människan har under alla tider sökt påverka naturen. Målet att styra och kontrollera den har varit detsamma. Det är metoderna som har skiftat. Tidigare var verktygen för förändring mycket grova. Växtoch djurförädling byggde på ett urval av naturliga varianter som ägde vissa önskvärda egenskaper och som korsades med varandra. Det som avgjorde framgången var snarare naturens egna urvalsmekanismer än människans ingrepp.

Metoderna för förändring har nu blivit annorlunda. De senaste två årtiondena har man utvecklat tidigare okända former av ingrepp i naturen, nämligen gentekniken (som är en del av den mer omfattande biotekniken). Med genteknikens hjälp kan man undersöka eller ändra det ärftliga programmet hos en organism. Och eftersom de mest elementära ärftliga byggstenarna som är inkapslade i alla levande celler är identiska och utgör grunden för allt liv är de också flyttbara mellan arterna. Byggstenarna (som kallas nukleotider och uttrycks i det biologiska alfabetet A G T C) bildar tillsammans den långa, dubbelspiralformade molekyltråden som kallas DNA och är styrcentralen i varje cell. Denna stormolekyl rymmer hos människan upp till 100 000 gener, och varje gen fogas samman av tusentals byggelement.

Möjligheter

Med gentekniken kan man kartlägga byggelementens läge och sammansättning, den s.k. nukleotidsekvensen, isolera olika gener, studera deras funktion. Genom att föra in isolerade gener i andra organismer har man exempelvis kunnat få bakterier att producera mänskligt insulin eller tillväxthormon. Genom att isolera den normala genvarianten kan man i princip också korrigera genmutationer dvs ärftliga sjukdomar hos en person eller en annan levande organism genom att sätta in den friska genen.

Både internationellt och härhemma är gentekniken sedan ett par årtionden en rutinmässigt använd metod i laboratorier och läkemedelsföretag. Fördelarna är iögonfallande. Man kan göra mediciner effektivare, bota sjukdomar, bryta ner avfall och genom nya grödor ge människan ökade försörjningsmöjligheter. Man kan få fram ogräsbekämpningsmedel och växter som är motståndskraftiga mot sjukdomar och olika typer av stress såsom kyla och torka.

Man kan också använda genetiskt ombyggda djur för att framställa nya läkemedel. Som exempel kan nämnas genetiskt förändrade tar som man kan använda för an producera vissa ämnen i blodplasma. Detta möjliggör överföringen från flytande till halvfast form (s.k. blodkoagulationsfaktor). Förändringen innebär säkrare preparat för behandling av blödarsjuka. Eller man kan peka på den berömda onkomusen. Genom mikroinjektion i musens befruktade ägg har man fört in en extra cancergen från en människa. Den nya genuppsättningen gick i arv till musens ungar. Därmed har man skapat nya djurstammar, och förändringen blir bestående. De nya varelserna har lätt att få cancer genom den av människan påtvingade ärftliga egenskapen. Syftet är att göra cancerforskning på möss i stället för på människa. Dessa genförändrade djur har fått namnet transgena djur. Deras förekomst innebär ett kvalitativt nytt steg genom att de fått resp. påtvingats artfrämmande gener eller t.o.m. gensekvenser som har framställts syntetiskt i laboratoriemiljö. Man har överskridit de naturliga artbarriärerna.

Även för människan, hennes hälsotillstånd och välbefinnande kan gentekniken få stor betydelse. Redan nu kan man med olika gentekniska metoder diagnosticera sjukdomar, framställa vacciner och med ett genetiskt ”fingeravtryck” identifiera personer vid rättsmedicinska undersökningar. Man har faktiskt redan börjat föra över arvsanlag till sjuka människor för att reparera eller ersätta skadade gener. Så har man i USA med framgång utfört s.k. genterapi på extremt infektionskänsliga barn (så kallade bubble children som hålls isolerade i plasttält).

Risker

Av dessa och många andra skäl har Genteknikberedningen i sitt betänkande Genteknik – en utmaning (SOU 1992:82) fört fram en positiv syn på gentekniken. Beredningens majoritet ser på gentekniken som en teknik bland andra. De medicinska, ekologiska, sociala och inte minst ekonomiska vinsterna är ju uppenbara. Efter ett par decenniers erfarenhet av metoderna har inte någon skada från oavsiktliga utsläpp av genförändrade organismer eller från avsiktliga utsättningar rapporterats. Detta ger beredningen givetvis råg i ryggen att rekommendera fortsatt forskning och behandling.

Men beredningen är självfallet inte så blind att den inte skulle inse tänkbara risker och ett behov av kontroll av gentekniken. Att i en naturligt förekommande levande organism införa en DNA-sekvens som har konstruerats i laboratorium är något nytt, något som inte har förekommit under det hundratals miljoner långa förloppet av evolutionen. Men även de DNA-sekvenser eller gener som förekommer i en levande organism är biologiska nyskapelser när de genom genteknik överförts till en annan organism, från människa till mus eller bakterier, från tar till människa.

De organismer som fått sin arvsmassa ändrad på ett sätt som gar utöver det naturliga genutbviet kallas Generiskt Modifierade Organismer (GMO). När dessa sprids utanför ett inhägnat och kontrollerat område (laboratorieodlingen, växthuset) kan det få långtgående och svåröverblickbara verkningar på naturen. Den i ett ofattbart långt tidsperspektiv framvuxna finstämda ekologiska balansen kan rubbas och förändringarna bli oåterkalleliga och just därför förödande. Det finns ingen garanti för att detta inte skulle kunna hända. Man vet inte ens hur stor sannolikheten är att GMO skall ”rymma” och spridas fritt i naturen.

I sina ansträngningar att inte dölja några risker förmedlar beredningen intressanta upplysningar om hur det genetiska materialet är organiserat. En stor del av genomet (arvsmassan) hos högre organismer är i normala fall passivt och tycks inte påverka några speciella egenskaper. En sådan ”tyst” genetisk variation utgör en vilande potential för förändringar. Det finns indikationer på att överföring av gener mellan arter skulle kunna orsaka oförutsedda störningar genom att tidigare förträngda och latenta delar av genomet aktiveras. Detta kan i sin tur leda till att nya, även oönskade, egenskaper uppkommer. En första förändring av en organism utförd av människan kan i sin tur framkalla en kedja av sekundära förändringar vars biologiska konsekvenser är svåra att överblicka. Beredningen ställer frågan hur man skall hantera sådan osäker kunskap och hur man skall fatta beslut under osäkerhet, om konsekvenserna kan bli direkt förödande både för människan och naturen.

Värdesystem

Hur långt far människan alltså gå i sina ingrepp i naturens eget urvalssystem? Denna fråga kan återföras till två etiska grundfrågor: Har naturen ett egenvärde och i så fall i vilken mening? Har människan rätt att förändra naturen, och finns det i så fall en gräns för denna rätt?

På den första frågan svarar beredningen att naturen har ett egenvärde, ett värde i sig. Detta innebär att varje form av liv är unikt och därför skall respekteras (för sin egen skull), oavsett vilket värde det har för människan. Naturens egenvärde är emellertid inte ovillkorligt, utan människan har endast prima facie plikter mot naturen, dvs den har inte mer än en relativ eller provisorisk rätt till vårt speciella hänsynstagande. I en intressekonflikt kan vi åsidosätta denna rätt. Vi får ingripa i och rentav förändra naturen om vi gör det varsamt och skonsamt, om vi genom våra ingrepp inte skapar nytt lidande och om vi på sikt inte rubbar balansen i ekosystemen.

Utifrån ståndpunkten att naturen har villkorligt egenvärde går beredningen vidare till nästa fråga om rätt och fel i vårt förhållande till naturen. Finns det en allmänt förpliktande grundnorm som kan tjäna som riktlinje för vårt handlande? Beredningen menar sig ha funnit en sådan norm i den så kallade naturvårdsdoktrinen. Den innebär att vi bör förhindra allvarliga och obotliga (irreversibla) rubbningar i de naturliga ekosystemens grundläggande funktioner. Om vi kan förbättra våra levnadsbetingelser utan att komma i konflikt med naturvårdsprincipen skall vi ha rätt att ändra naturen och det som lever i naturen. I enlighet med naturvårdsprincipen måste vår rätt alltid vara kopplad till ett moraliskt ansvar. Vi ingår i ett livssammanhang som är en helhet och har en plikt att göra väl mot alla levande varelser. Det är bl.a. därför som alla ingrepp också bör vara möjliga att återställa.

Prövning

Beredningen visar en nästan skoningslös öppenhet i redovisningen av genteknikens risker. Frågan är om den etiska bedömningen håller, och om slutsatserna kan försvaras. Beredningen har gjort stora ansträngningar att hävda och befästa naturens egenvärde och samtidigt sökt befrämja forskning och vid behov förändring av den motspänstiga naturen. Enligt beredningen får det senare inte ske på bekostnad av det förra. Man får inte forska och förändra till priset av en lidande och obotligt skadad natur. I klartext innebär beredningens ståndpunkt att den pliktetiska normen att slå vakt om naturen för dess egen skull skall förenas med den utilitaristiska normen att nyttja naturen. Denna har både egenvärde och bruksvärde, värde i sig och värde för oss.

Beredningen svarar inte på frågan hur egenvärdet i en konfliktsituation skall vägas mot bruksvärdet, och varför egenvärdet i verkligheten alltför lätt kommer i kläm och förträngs av bruksvärdet. Detta framgår tydligt av beredningens värdeomdömen som att vi måste ta hänsyn till djurens värde och välbefinnande, men att vi också måste skaffa den kunskap som är nödvändig för att kunna bota sjukdomar och hindra mänskligt lidande. I många fall kan vi inte skaffa oss det faktaunderlag som behövs utan att utföra experiment på djur.

Vad menas här med nödvändig kunskap, och vilka faktaunderlag är det som behövs? Vem definierar vad som är nödvändigt? Vem har tolkningsföreträde i fråga om vilka skador på djur som kan tolereras? Beredningen ger inget svar. Oklarheten i begreppsanalysen brukar leda till oklarhet i ställningstagandena. Man kan förmoda att beredningen har bemödat sig en hel del för att försvara naturens egenvärde. Samtidigt har den tvingats av rådande omständigheter – som styrs av vetenskaplig nyfikenhet och ekonomiska kalkyler snarare än av etisk medvetenhet – till eftergifter och ett etiskt återtåg: i en avvägning av de båda etiska värdetyperna drar bruksvärdet av naturen det längsta strået. En natur som ägde egenvärde är en vacker poetisk metafor, som vi i verkligheten tyvärr inte har råd med.

Den bruksorienterade synen på naturen, i synnerhet djuren, dominerar i nuvarande genteknisk forskning. En blick i ett av landets ledande laboratorier med pågående forskning på transgena djur bekräftar påståendet. På forskarparken Novum vid Huddinge sjukhus (som står under Karolinska Institutets vetenskapliga ledning) tror sig forskare ha hittat en ny mekanism att kontrollera utvecklingen mot cancer hos möss genom att koppla av och koppla på en cancerframkallande gen. Som inledningsvis redan har nämnts har man skapat transgena möss som ger forskare nya möjligheter att undersöka tumörsjukdomar i levande organismer. Djuren påtvingas alltså sjukdomar och missbildningar som ofrånkomligen medför lidande. Beredningens vackra tal om att lidande och förmågan att känna smärta är faktorer som skall begränsa experiment på djur är ett budskap som inte tränger igenom till dem det är avsett för.

Syftet med forskning och försök på djur är den kliniska nyttan. Vi använder transgena djur som stigbyglar för människan. Talet om naturens egenvärde får därför lätt ideologiska övertoner, när det i en kollision med naturens nyttovärde utan vidare diskussion måste ge vika. Talet om naturen som egenvärde blir en inre motsägelse för att inte säga en lögn, när man har förstått att gentekniken, när allt kommer omkring, inte används för djurens egen skull, utan för människans.

Förslag

Beredningen har väl insett denna cirkels kvadratur och föreslagit att en särskild rådgivande Gentekniknämnd skall tillsättas av regeringen – som skall ersätta den nuvarande Delegationen för hybrid-DNAfrågor – och som skall ta hand om och kontrollera verksamheten på området. Det är på det viset man kan bli av med en besvärlig uppgift.

Var står lösningen att finna? Måste vi för det första inte tillmäta naturen ett begränsat bruksvärde i den meningen, att den utgör basen för vårt – och kommande generationers – uppehälle? Och har naturen för det andra inte egenvärde i den meningen att vi inte får inkräkta på dess naturgivna genetiska integritet? Om denna dubbla värdering av naturen är rimlig och hållbar kan man bara konstatera att kränkningar av naturen pågår i full skala. Och de har sanktionerats av Genteknikberedningen.