Hustru Schutze – martyr och mordbrännerska

– Våra proselyter är tvungna att gömma sig men det är inte alltid lätt. Snart får vi en ny rättegång som troligen kommer att sluta med utvisning av en av våra konvertiter, liksom följden blev för målaren Nilsson 1845.

Dessa onda aningar hade Laurentius Studach, apostolisk vikarie för katolikerna i Sverige, på våren 1848. Året därpå var den rättsliga processen igång och han meddelade propagandakongregationen i Rom: ”En protestantisk kvinna, gift och mor till fyra barn, har i Stockholm avlagt den katolska trosbekännelsen. Hon har upptäckts och det protestantiska prästerskapet har tagit upp saken för att den goda kvinnan skall ådömas straffet för avfall, dvs. landsförvisning.” Studach tröstade sig med att när religionsfrihet väl en gång blir införd ”kommer Sverige att uppbygga kyrkan genom sina konversioner!”

Helt utan skuld till att hon avslöjats som katolik var nog inte hustru Anna Schutze. Hon var varken tystlåten eller beskedlig, sade sin mening till både myndigheter och närstående. Hennes första äktenskap var inte lyckligt, det andra skulle också spricka. Livet igenom fick hon kämpa för sitt uppehälle och sin rätt.

Ömma förmaningar

Sjutton år gammal förälskade sig pigan Anna Sandberg, dotter till en torpare, i den italienske svarvaren August Michelino vid Hults bruk i hennes födelsesocken Kvillinge i Östergötland. De gifte sig och flyttade 1836 till Stockholm, där Michelino blev maskinist vid Bergsunds verkstad. Osämja skilde dem åt och Michelino tog värvning vid Svea Artilleri. Ett år senare avhände han sig livet och begravdes i tysthet.

Anna stod som ung änka ensam med femårige sonen Frans. Han var det enda av makarnas fem barn som undgått spädbarnsdöden. 1840 ingick hon äktenskap med klädesvävargesällen Carl Johan Schutze. Med honom fick hon sex eller sju barn, hon mindes inte så noga, alla utom två dog som små. Frans satte hon i den katolska församlingens skola, det hade hon lovat Michelino – som var katolik – att göra.

Genom sonens skolgång kom hon i närmare beröring med den katolska församlingen. Den 2 maj 1848 gick Frans till sin första kommunion i Eugeniakapellet vid Norra Smedjegatan. Tre månader senare upptogs hans mor i den katolska kyrkan.

När kyrkoherde Nils Johan Ekdahl i Adolf Fredriks församling – där familjen bodde – fick vetskap om hennes avfall från luthersk lära hotade han med polisingripande och anmälde saken till Stockholms stadskonsistorium.

Pastor primarius Pettersson kallade den avfälliga till sig och förehöll henne det vådliga i det steg hon tagit. Han framställde skiljaktigheten i de båda lärorna, grundlösheten av månget av katolska kyrkans lärobegrepp såsom det om skärselden, helgonens tillbedjan m.m. och förmanade henne på det ömmaste att överge villovägen, berättade han efteråt för sina kollegor. Men hustru Schiitze förklarade att hon övergått frivilligt och med mogen övertygelse, att hon väl kände till den katolska kyrkans lära och att hon ville förbli vid den. Och då återstod för pastor primarius endast att låta henne avträda sedan hon fått ytterligare varningar och förmaningar.

Den nitiske Ekdahl tyckte inte detta var nog och försökte själv förmå hustru Schutze att ändra sig. Trots all den hätskhet den otrevlige Ekdahl säkert lade i dagen lyckades han inte bättre än pastor primarius.

Nu tror jag

Inte heller lät sig Anna rubbas när kyrkoherde Ekdahl påföljande år kom hem till henne i sällskap med två kyrkorådsledamöter och i två timmar ansatte henne i närvaro av hennes make – som var lutheran och ointresserad av sin hustrus religion. Nu var det inte bara henne det gällde. Fler svenska konvertiter hade upptäckts i Stockholm och alla kallades till förhör inför konsistoriet i maj 1852. Hustru Schutze gav klara besked.

– Varför hon blivit katolik? -jo, efter Michelinos död hade hon råkat i bekymmer och motgångar och sorgsen besökt vice pastorn Arfwedsson i Maria för att få tröst och hjälp till undervisning av sonen Frans. Men hon hade blivit bemött med hårdhet och pastorn hade inte haft någon annan skola att anvisa än en simpel fattigskola. Så därför hade hon överlämnat Frans till vård i katolska församlingens skola.

Herr Ordföranden avbröt henne indignerad: Det var lika orättvist att kalla en läroanstalt simpel som förmätet av den fattiga att förakta vad kärleken till hans förmån stiftat och välviljan erbjuder. Var det då endast yttre skäl som fatt henne att överlämna sonen till katolska skolan och att själv övergå till katolska bekännelsen:

– Första anledningen till båda sakerna var den hårdhet som lutherska prästerskapet behandlat henne med, betonade Anna. Men sedan hon fatt en närmare kännedom av den katolska läran hade den inre övertygelsen om dess företräde förmått henne till hennes steg. Grunderna till den katolska läran hade hon inhämtat av sin make Michelino.

Någon diskussion om teologiska lärosatser ville hon inte inlåta sig på, det skulle inte leda någon vart. Men, sade hon, ”jag kan försäkra att jag nu tror. Det har jag förut aldrig gjort eller ens haft någon aning om vad det vill säga när jag tillhörde den lutherska församlingen. Avfallit har jag inte, för den lutherska läran har jag aldrig med själens övertygelse tillhört.”

– Men vid sin första nattvardsgång hade hon ju med egen mun förnyat sitt dopförbund inom lutherska kyrkan!

– Jovisst hade hon som barn undervisats före sin första nattvardsgång i Kvillinge men det var inte med tro hon gått fram, det var bruket som fört fram henne till nattvardsbordet. Däremot var det bara den levande tron, den fulla övertygelsen, som ledde henne att fira denna heliga måltid i katolska kyrkan, framhöll Anna. I den katolska kyrkan kände hon hugsvalelse. Inte kunde hon överge den lära som hon efter mottagen upplysning vid mogen ålder och med full tro omfattat.

– Fru Schutze, genmälde Herr Ordföranden, vill således fortfara att tillhöra den katolska församlingen?

– Ja, svarade hon, intill döden.

Landsflykt

De andra förhörda konvertiterna var lika ståndaktiga. De fick i Svea hovrätt svara för sitt avfall från luthersk lära. Utgången blev ännu mer tragisk än Studach fruktat: inte bara hustru Schiitze utan också fem andra svenska konvertiter – alla enkla husmödrar-dömdes 1858 till utvisning ur Sverige och förlust av medborgerliga rättigheter.

Sådan var lagen, ingen mening att överklaga domen. Och be att få straffet efterskänkt av kunglig nåd skulle de inte göra, bestämde Studach. Det skulle betyda att förödmjuka sig för den katolikhatande prinsregenten. Dessutom: bara om den hårda domen blev känd utomlands kunde man hoppas på större religionsfrihet i Sverige. De utvisade kvinnorna – martyrer för sin tros skull – hade att offra sig och bege sig utrikes för den nödvändiga lagändringens skull.

Inte fick Anna med sig sin make till främmande land och av barnen endast sextonårige handelsbetjänten Conrad, som tyckte det var spännande. I två år bodde hon i Munchen, klarade sig på pengar som pastor Bernhard i katolska församlingen i Stockholm skickade henne och som hopsamlats av franska katoliker till understöd åt konvertiterna som måst lämna sitt fädernesland.

Studach hade gjort en riktig bedömning. Utlandets upprördhet över kvinnornas öde blev så stor att svenska regeringen 1860 såg sig tvungen att genomdriva att straffbestämmelsen för avfall från statskyrkan upphävdes.

Anna kunde återvända till Sverige och sin make, nu fabriksverkmästare. Men deras lynne överensstämde inte. I augusti 1860 flyttade hon ifrån honom. Verkmästaren skaffade sig snabbskilsmässa genom att visa upp utvisningsdomen och påstå att hustrun stannat i utlandet. Han lämnade dock Anna några riksdaler i underhåll varje kvartal. Också pastor Bernhard bistod henne regelbundet med penningbidrag.

Det var inte så lätt att klara sig på tvätt och sömnad som frånskilda Anna tänkt. Hon måste för förtjänstens skull hysa ”logerare” i sin bostad. Ibland delade fyra karlar två sängar i ena halvan av hennes enda rum. Ett tag försökte hon sig på brännvinsutskänkning i Gamla stan men blev sjuk – hon led av lungsot – och kunde inte fortsätta rörelsen. Pastor Bernhard, som gått i borgen för hennes kontrakts fullgörande, blev tvungen att betala hennes hyra och efter det förklarade han att han måste dra ner på sitt bidrag. När Schutze vägrade att ge henne högre underhåll blev hon både arg och förtvivlad.

Elden är lös

Natten mot den 13 januari 1866 bultade en förbipasserande på fönsterluckorna till huset nr 47 i kåkbebyggelsen vid Sibyllegatan, skrikande: ”Skynda er upp annars blir ni innebrända.” Eldslågor trängde genom husets tak. Yrvakna inneboende med småbarn, svin och hästar sattes i säkerhet. Skarpskyttekompaniet anlände med sprutor och efter någon timmas förlopp var faran förbi. Men halva huset – ett träskyffe – var nerbrunnet och nästan alla inventarier förstörda.

Mycket snart började det ryktas om att det var hyresgästen på andra våningen, Anna Schutze, som var skuld till branden. Hon var försvunnen. Hade setts fullt påklädd och i lugn takt promenera från det brinnande huset och banka på hos en bekant – inte särskilt upphetsad, vittnade denna – och hade sedan begett sig till sin dotter Selma. Också Selma hade fattat misstankar och tillsagt modern att gå till polisen och inte återkomma förrän hon rentvått sig. Anna fortsatte emellertid till en gammal väninna, sin trosfrände Maria Offerman som samtidigt med henne drabbats av utvisningsdomen. Numera brukade de mest ses och samtala med varandra vid kyrkbesök. För Maria uppgav sig Anna vara sjuk. Men då kan du ju få vård på Serfimerlasarett (där det fanns frisängar för katoliker), påpekade hustru Offerman och skyndade hjälpsamt iväg till pastor Bernhard som skrev ut en attest för intagning på sjukhuset. Den sjuka stannade dock kvar hos makarna Offerman. När de anmälde till polisen var hon fanns blev hon genast hämtad till förhör. Påföljande dag visste en grannfru på Sibyllegatan att berätta – med synbar glädje – att Anna blivit häktad.

Därmed var hustru Schutze stoff för Stockholms tidningar flera månader framåt. Hon åtalades för att för egen vinnings skull ha anlagt branden. Det framkom nämligen att hon låtit brandförsäkra sina tillhörigheter och det till ett värde som mångdubbelt översteg deras torftighet. I god tid före branden hade hon sagt upp logerarna, gett en hatt och en sidenklänning till Selma och, under olika förevändningar, lämnat värdefullare kopparkärl och sängkläder i väninnors förvar. Sina silverskedar och en kappa hade hon belånat på pantbanken – för att få pengar till ved, försvarade hon sig. Hon förnekade hårdnackat all kännedom om hur branden uppstått.

Rättegången blev långdragen, 43 vittnen hördes. Den åtalade är en äldre kvinna av ett lidande och sjukligt utseende, rapporterade tidningsreporterna: blå ögon, brunt hår, långsmalt ansikte, mycket svag och blek och så till den grad utmärglad att det är underligt att hon förmår stå under de flera timmarna långa rannsakningarna.

Något rättegångsvittne fanns inte vid hennes sida. Hustru Schiitze visste dock att själv tala för sig och fortsatte sitt nekande. Allt hon hade att berätta om den olycksaliga kvällen var att hon kokat några potates i kakelugnen och sedan tömt den på glöd, satt sig att läsa en resebeskrivning, klätt av sig och gått till sängs, varefter hon vaknat av rök i rummet. Då hade hon, medtagande en kofta och sina bottiner, hoppat ner på gatan genom rummets enda fönster.

Det senare var det ingen som trodde på. Hustru Schiitze var storvuxen och fönstret var litet och dessutom var fönstret stängt när brandpersonalen kom till platsen. Då hade det väl blåst igen, menade Anna, som snabbt hade en förklaring till varje vittnesutsaga som talade emot henne. Och det gjorde de flesta. Alltfler omständigheter blev besvärande för henne. Rättens ordförande uppmanade henne ideligen att omtala sanningen. Men hon bedyrade envist sin oskuld. Om och om igen upprepade hon: ”Döm mig, ni kan inte göra mer än ta livet av mig. Jag har i varje fall ingen glädje att vänta i denna världen.”

Mitt samvete är lugnt

Tidningarna försummade inte att påpeka att den misstänkta var en av de kvinnor som figurerat i det ryktbara utvisningsmålet och – som någon redaktör ville ha det till – endast för penningbidrags skull övergått till katolicismen och lämnat sina stackars barn att uppfostras i katolska skolan. Också rättens ordförande tog fasta på den trilska kvinnans kyrkotillhörighet i sina strävanden att få henne att erkänna brottet. Hans kunskaper om katolsk lära var dock ganska dimmiga.

– Ni tror bestämt att ni kan göra hur mycket ont som helst, sade han till hustru Schiitze, och att människor kan förlåta er era synder; er religion är ju sådan?

– Nej, det tror jag inte, herr lagman.

– Är det då möjligen så, undrade domaren, att ni genom att bikta era brott för er själasörjare fatt sådan avlat att ni sedan inte är skyldig att bekänna er brottslighet inför domstolen?

Någon sådan beskaffad syndaförlåtelse sade sig hustru Schiitze inte ha kännedom om. Ordet ”avlat” hade hon aldrig hört nämnas. Nästa rättegångsdag kunde hon emellertid – efter att ha fatt besök av pastor Bernhard i häktet – lämna en upplysning: Pastor Bernhard hade sagt att avlat inte kan meddelas för hemliga brott.

– Hemliga brott, frågade rätten, vad är det? Det visste inte hustru Schutze.

– Gud känner min oskuld, försäkrade hon ofta gråtande. Kanske med den förra rättegången i minne, tillade hon en gång:

– Det är väl meningen att jag skall vara ett offer. – Åh, bevars, ni är väl inte en sådan person som kan vara utsedd till något offer, hånade domaren. När Anna anhöll att makarna Offerman skulle inkallas att vittna i målet och upplyste att de var katoliker, utlät han sig:

– Ja, rätten skall kalla dem. Men det är väl inte mycket lönt att höra sådana där, man får väl inte någon sanning av det där sällskapet.

Så kom sista rättegångsdagen. Hustru Schiitze höll slutanförande och vidhöll att hon inte anlagt branden.

– Jag har inte haft högre önskan här i livet än att bli en god och rättskaffens katolik, förklarade hon inför de misstroende åhörarna i sessionssalen.

Trots hustru Schiitzes förnekanden och bedyranden fann rådhusrätten henne skyldig till mordbrand och dömde henne till straffarbete i tio år. Hon överklagade domen och lät – själv föga skrivkunnig – i besvärsinlagan anteckna att för det fall hon ibland lämnat motstridiga uppgifter borde man betänka att hon var femtiofem och ett halvt år, ”och då bör man väl inte fordra att mitt minne skall vara ofelbart. Jag har sanningsenligt, efter bästa förstånd, besvarat de hundratals snärjande frågor som av Rådstufvu Rätten blivit mig framställda […] Mitt samvete är lugnt, ty till detta brott är jag oskyldig.”

En av ledamöterna i hovrätten ville frikänna henne, han ansåg att bevisningen mot henne inte var tillräcklig. Målet gick vidare till högsta domstolen. Den fastställde rådhusrättens dom.

Oskyldigt offer?

Hustru Schutze avtjänade sitt straff i kvinnofångelset i Norrköping. Dit kom de svårast belastade dömda. De spann och sydde under sträng disciplin och sov i stora logement, förbjudna att tala med varandra. Anna, som under häktningstiden fått kolera och besvärades av gikt, var mindre arbetsför. Hon bestraffades som många av sina medfångar för att hon tagit med sig en köttbit i fickan från matsalen men också för något mer avancerat: försök att smuggla ut ett brev med en frigiven unge. För det fick hon sitta en månad i cell, varav åtta dagar i fullständigt mörker.

Tidigare hade Anna, som gärna skulle vilja bo på landet, ibland beklagat att hon på grund av sin religion var tvungen att vistas i Stockholm – för att ha möjlighet att motta sakramenten. I straffanstalten höll fängelsepastorn gudstjänster och uppsökte henne träget för religionssamtal och nitälskande societetsfruntimmer kom och läste högt ur den heliga Skrift. Men någon katolsk präst fanns inte på närmare håll än Stockholm och under sina tio år i fängelset måste hon undvara den heliga mässan.

När fem år gått ansökte hon förgäves om nåd. Hon måste stanna strafftiden ut. Äntligen frigiven var hon ett sextiofemårigt fattighjon med några få persedlar och ett stort skadestånd att betala. Frans var död sedan länge, Conrad hade emigrerat till Amerika och Selma, ambitiös fotografelev, hade redan inför rådhusrätten förklarat att hon inte stod i något innerligt förhållande till sin mor. Hon som tidigare försörjt sig på logerare, måste nu själv bli inneboende än här än där och delade ett år rum med arbetslösa före detta gardister hos en plåtslagargesäll på Söder.

Kände sig den lilla katolska församlingen i Stockholm – så som Studach hoppats – uppbyggd av sin olycksdrabbade konvertit? Pastor Bernhard övergav henne i varje fall inte. Han ordnade med ett litet, men skönt nog eget rum åt henne i den katolska fattiginrättningen Euphemia von Engeström instiftade vid Götgatan. Då den fastigheten exproprierades för järnvägsbygge fick hon flytta till Josefinahemmet vid Högbergsgatan. Där blev hon bland de 18 understödstagarna bordskamrat med en annan före detta utvisad konvertit, Maria Offermans syster Carolina. De var sin kyrka trogna till slutet.

Dömdes hustru Schatze oskyldig? Blev hon offer för ett justiemord liksom hon tidigare blivit offer för en föråldrad religionslagstiftning? Eller var hon den förslagna bedragerska som så mycket under mordbrandsrättegången tydde på? Hur låter det sig i så fall förenas med hennes gudstro och, som det verkar, uppriktiga religiositet?

Under alla förhållanden måste hon haft en oböjlig inre styrka. Trots allt hon gått igenom uppnådde hon en hög ålder. Hon avled 1892, 81 år gammal.

Källor:

L. A. Anjou, ”Mina statsrådsminnen”, i Tidskrift för kristlig tro och bildning 1892, s. 12.

Folkets röst maj-juli 1858; Swensk Kyrkotidning 1858:12; Aftonbladet och Fäderneslandet 15 jan-

april 1866.

Brev från Laurentius Studach 11/5 1848, 6/9 1849 och 9/12 1858, S. C., Svezia 4, Archivio de

Propaganda Fide.

Kyrkoböcker i S:ta Eugenia församlings arkiv, Stockholm.

Svea artilleriregemente, Generalmönsterrulla och husförhörslängd 1837, Krigsarkivet.

Stockholms domkapitel, prot. 26/6, 21/8 och 21/11 1849. Stockholms rådhusrätt, Instämda brottmål

avd. 5, prot. 1862 och 1864; prot. i remitterade brottmål avd. 3 33/1866. Mantalsuppgifter.

Stockholms stadsarkiv.

Svea hovrätt, prot. i brottmål 1853, rannsakningsakt 108/1858 och utslag i brottmål 24/5 1868.

Iustierevisionens akt i K. Majts besvärsmål nr 897 1866 och Högsta domstolens koncepter 4/9 1866.

Riksarkivet.

Kyrkoböcker och husförhörslängd. 1830-talet i Kvillinge samt Norrköpings fångvårdsanstalt, brev, predikantsdagbok, kyrkobok och fångrulla 1866-1876. Landsarkivet i Vadstena.